Christer Westermark fortsätter i denna artikel sin diskussion om IASCs redovisningsnormer. Han menar att debatten om möjligheterna att även i det svenska normgivningsarbetet bygga på ett sådant conceptual framework borde fortsätta.

Att IASCs redovisningsnormer tillmäts en allt mer ökad betydelse är känt och erkänt. Det kan därför vara av intresse att se hur organisationen – i ett internationellt samarbete med sakkunniga som representerar 81 medlemsnationer – enat sig kring en gemensam referensram och stomme för sina redovisningsrekommendationer. Referensramens engelska beteckning är conceptual framework, varmed avses den begreppsmässiga plattform eller grundstomme som rekommendationerna bygger på. En gemensam referensram innebär givetvis en sammanhållande länk mellan de hittills utgivna 31 rekommendationerna, betecknade IAS och försedda med en löpande numrering. Därtill kommer ett antal utkast till nya och omarbetade rekommendationer, som skapats i en procedur karaktäriserad av ett omfattande och öppet remissförfarande med en betydande publicitet och möjlighet till insyn.

I vårt land saknas en motsvarighet till IASCs referensram. Det har inte heller förts någon mer omfattande principiell debatt om lämpligheten i att anknyta till IASCs referensram, i så fall under hänsynstagande till eventuella komplikationer i förhållande till bestämmelser i bokföringslagen. IASC är medveten om att det kan föreligga en problematik på nationell nivå. Man anför uttryckligen att IAS inte tar över nationell lag. Ifall av motstridiga budskap skall de nationella reglerna tillämpas och det ankommer på den nationella representanten för IASC i respektive land att verka för att övertyga vederbörande myndigheter om fördelarna med att harmoniera de nationella redovisningsreglerna med de internationella.

Det har förekommit ett marginellt åsiktsutbyte om för- och nackdelar med en allmänt accepterad plattform för redovisningsrekommendationer. Från företrädare för Handelshögskolan i Göteborg hävdades i en artikel i Balans nr 12/91 att Redovisningsrådet borde ha börjat sin verksamhet med att utarbeta en referensram för sina framtida rekommendationer. Som argument för att avstå från att skapa ett ramverk anförde redovtsningsrådets ordförande – under hänvisning till erfarenheter från USAs redovisningsorganisation FASB – att det är helt orealistiskt, en tidsmässigt dyr investering och med mycket osäker avkastning. Idédebatten avstannade därefter. Förhoppningsvis kan ett ökat intresse för IASCs referensram bidra till att ämnet åter aktualiseras.

IASCs normgivning

IASC redogör i förordet till sin i bokform samlade utgivning av redovisningsrekommendationer för bakgrunden och förutsättningarna för verksamheten.

IASC har numera status av det etablerade vederbörliga organ, som har ett internationellt förfaringssätt vid utvecklande av internationella redovisningsrekommendationer. Målet för IASCs verksamhet – påbörjad år 1973 – är att i allmänt intresse utarbeta och publicera redovisningsnormer, som skall tillämpas vid utgivning av ekonomisk rapportering. Man skall också verka för att normerna blir internationellt accepterade och tillämpade. Dessutom skall IASC övergripande arbeta för förbättring av regler, redovisningsnormer och förfaranden vad gäller utgivning av ekonomisk rapportering.

På sikt kommer detta enligt IASC att medföra en kvalitetshöjning på den ekonomiska rapporteringen och en ökad jämförbarhet. Trovärdigheten och följaktligen också nyttan av redovisningsrapporterna ökar därmed i de berörda länderna.

För att uppnå målet har IASCs 107 medlemsorganisationer förbundit sig att stödja IASCs arbete genom att i respektive land publicera varje IAS och efter bästa förmåga bemöda sig

* att tillse att utgivna ekonomiska rapporter beaktar IAS i alla väsentliga avseenden och tillkännage förekomsten av sådan överensstämmelse

* att övertyga regeringar och normgivningsorgan att utgivna ekonomiska rapporter bör beakta IAS i alla väsentliga avseenden

* att övertyga myndigheter som kontrollerar värdepappersmarknader, industri- och affärsverksamhet att utgivna ekonomiska rapporter bör beakta IAS i alla väsentliga avseenden och tillkännage förekomsten av sådan överensstämmelse

* att säkerställa att revisorerna övertygar sig själva att ekonomiska rapporter beaktar IAS i alla väsentliga avseende

* att stöda utvecklingen av IAS internationella acceptans och efterlevnad

Den ekonomiska rapportering, som IASC inriktat sin verksamhet på, benämns ”financial statements” och omfattar följande dokument:

* balans- och resultaträkning

* finansieringsanalys

* notapparat

* övriga redogörelser och förklarande material, som kan betraktas utgöra del av den ekonomiska rapporteringen. Denna utges normalt en gång per år och granskas av revisor.

IAS är tillämpliga på ekonomisk rapportering avseende alla slags kommersiella företag oavsett bransch och gäller såväl publika som enskilda företag.

Med svensk terminologi motsvaras ovan nämnda dokument i princip av årsredovisning enligt 11 kap. aktiebolagslagen. Fortsättningsvis används därför i denna artikel årsredovisning, som svensk beteckning på IASCs måldokument för sin verksamhet.

Översättning och spridning

IASCs representanter från de 81 medlemsländerna är ansvariga för att översätta redovisningsrekommendationer och utkast till respektive språk. Hittills har rekommendationer översatts från engelska till 24 språk, däribland danska och norska. I Danmark har Foreningen af statsautoriserade revisorer (FSR) i två band utgivit IAS nr 1–28 med engelsk originaltext och dansk översättning som löper parallellt. I en introduktion till översättningarna sägs att det skulle vara både orealistiskt och ej önskvärt att Danmark isolerade sig på detta viktiga område. Vidare sägs att det måste anses olämpligt för FSR att använda resurser till att utarbeta nationella redovisningsnormer för förhållanden som redan täcks av internationellt accepterade redovisningsstandarder.

Några allmänt tillgängliga svenska översättningar av IAS finns emellertid inte. I Balans har dock publicerats tre aktuella förslag till nya rekommendationer, se nr 10/92, 1/93 och 4/93.

Referensramens struktur och innehåll

Uppbyggnad

Referensramen är ett deduktivt system bestående av grundläggande förutsättningar – postulat – målsättningar och definitioner. Detta skapar en grund för utgivning av redovisningsnormer på specifika områden. IASCs conceptual framework från år 1989 tjänar till att börja med syftet att påvisa bristande överensstämmelser mellan redan utgivna rekommendationer; på längre sikt bidrar den till att skapa konsekvens i de nyutgivna.

IASCs referensram kan sägas presentera den redovisningsteori, som ligger till grund för IASCs normgivning på redovisningsområdet, i fem nivåer; från det generella till det konkreta med en logisk härledning från högre till lägre nivå.

På den översta nivån behandlas läsaren av årsredovisningen och dennes behov av information inför ekonomiska beslut. På nästa nivå behandlas årsredovisningars relevans, tillförlitlighet och jämförbarhet och på den tredje nivån definieras årsredovisningens beståndsdelar: tillgångar, skulder, intäkter och kostnader. Därmed är den övergripande ramen given.

De två lägsta nivåerna omfattar konkreta tillämpningar av de övergripande målen. Nivå fyra behandlar kriterier för intagande av poster i balansräkning och resultaträkning inklusive värderingsprinciper. Slutligen behandlas på den femte och lägsta nivån vad som skall upplysas om i uppställningarna, dvs. i balans- och resultaträkningar, notupplysningar samt finansieringsanalys som en konsekvens av de övergripande kraven.

Referensramen omfattar drygt trettio sidor och behandlar i huvudsak grundläggande värderings- och periodiseringsfrågor i samband med bokslut. Enligt förordet syftar IASC till att harmonisera sådan ekonomisk rapportering, som skall utgöra underlag i första hand för investerares ekonomiska beslut. Den teoretiska modellen för rapporteringen är historisk kostnad och bibehållet nominellt kapital. Referensramen sägs dock vara tillämplig även för andra redovisningsmodeller och andra kapitalbegrepp och kapitalbibehållandebegrepp.

Praktiska förfaranden och enskilda konkreta redovisningsfrågor omfattas inte av referensramen utan behandlas inom respektive IAS.

Referensramen omfattar åtta avgränsade delområden:

* referensramens syfte, roll och omfattning samt informationsbehovet hos läsarna av årsredovisningen

* årsredovisningens syfte

* bokföringsmässiga förutsättningar

* kvalitelsegenskaper, som gör årsredovisningen användbar för läsaren

* förståbarhet

* relevans

* trovärdighet

* jämförbarhet

* årsredovisningens beståndsdelar

* tillgångar

* skulder

* eget kapital

* intäkter

* kostnader

* kriterier för intagande av poster i balansräkning och resultaträkning

* tillgångar

* skulder

* intäkt/vinst

* kostnad/förlust

* värderingsprinciper för årsredovisningens poster

* vinstbegreppets beroende av valt kapitalbegrepp och kapitalbibehållandebegrepp

* finansiellt kapital (nominell redovisning)

* fysiskt kapital (nuvärdesberäkning)

Målgruppen för informationsgivningen är tämligen heterogen och omfattar investerare, anställda, långivare, leverantörer och andra borgenärer, kunder, regering och myndigheter samt allmänheten. Respektive målgrupps informationsbehov analyseras översiktligt. Exempelvis anförs att resursallokering och därmed företagens verksamhet är ett samhällsintresse och statsmakten behöver också företagsinformation för att reglera företagens verksamhet, för att ha en grund för skattepolitiken och för framtagande av nationalräkenskaperna.

Det anges inte uttryckligen något yttersta syfte med årsredovisningen. Likväl synes det som IASC utgått från att de ekonomiska besluten, som fattas med årsredovisningen som grund, sker med avsikten att uppnå en effektiv allokering av resurser i ekonomin. Kassakonsekvenser och vinstgenereringsförmåga diskuteras ingående i avsnittet om årsredovisningens syfte.

Det anförs att trots att all information som olika kategorier har behov av inte kan tillgodoses av årsredovisningen, så finns det likväl gemensamma informationsönskemål. Eftersom investerare tillhandahåller företagets riskkapital kommer tillgång till sådana årsredovisningar, som tillfredsställer deras önskemål, även att svara mot flertalet önskemål från övriga intressenter som kan tillgodoses inom ramen för en årsredovisning.

För att ge en inblick i referensramens uppbyggnad genomgås och kommenteras i det följande några väsentliga delområden i referensramen. En fullständig genomgång ryms av naturliga skäl inte inom en artikel av detta slag.

Innehåll

Årsredovisningens syfte

Syftet med årsredovisningen anges vara att ge underlag för ekonomiskt beslutsfattande. Dock kan årsredovisningen inte ge alla erforderliga uppgifter, därför att den avspeglar det ekonomiska utfallet av det förflutnas händelser och inte nödvändigtvis ger information av icke-ekonomisk karaktär.

Förutom att ge information om företagets ställning och resultat inklusive finansieringsanalys visar årsredovisningen även hur företagsledningen vårdat och förkovrat anförtrodda resurser dvs. dess förvaltarskap. Den kan därför läggas till grund för beslut om ansvar, omval eller utbyte av företagsledning.

Det understryks att årsredovisningens tre delar – balansräkning, resultaträkning och finansieringsanalys – samverkar till att ge en helhetsbild av affärshändelserna genom att återge olika aspekter av dem. Referensramen innehåller emellertid inget försök att precisera en finansieringsanalys på grund av förekomsten av alternativa definitioner på finansiella tillgångar.

Bokföringsmässiga förutsättningar

Under denna rubrik behandlas utgångspunkterna bokföringsmässiga grunder, dvs. motsatsen till kontantprincipen, och antagandet om företagets fortlevnad.

Årsredovisningens kvalitelsegenskaper

Avsnittet är det mest resonerande i referensramen och söker formulera allmänna kvalitetskrav med utgångspunkt från årsredovisningens brukare.

En väsentlig egenskap i den information som ges i årsredovisningen är att den utan svårighet kan förstås av läsaren. Denne förutsättes ha en rimlig kunskap om ekonomiska ting och redovisning och en vilja att läsa informationen med rimlig flit. Emellertid får inte information om komplexa förhållanden utelämnas enbart av det skälet att den kan vara alltför svår för vissa läsare att tillgodogöra sig.

För att vara användbar måste informationen vara relevant för läsarens beslutsfattande. Relevans föreligger om informationen påverkar ekonomiska beslut genom att hjälpa beslutsfattaren utvärdera gångna, aktuella och framtida händelser eller bekräfta eller korrigera tidigare utvärderingar. Informationens förutsägande roll och bekräftande roll är ömsesidigt kopplade till varandra.

Informationens relevans påverkas av dess natur och väsentlighet. Väsentlighet föreligger om ett utelämnande eller en felaktig uppgift skulle påverka läsarens beslutsfattande.

Informationen skall vara fri från väsentliga fel och partiskhet och kan anses tillförlitlig om läsaren litar på att den sanningsenligt återger antingen vad den utger sig för att återge eller rimligen kan förväntas återge. För att vara tillförlitlig måste informationen trovärdigt återge affärshändelserna så att exempelvis balansräkningen representerar de affärshändelser, som givit upphov till balansdagens tillgångar, skulder och eget kapital enligt kriterierna för bokföring.

Ett trovärdigt återgivande av affärshändelserna förutsätter att de redovisas och presenteras i enlighet med sitt innehåll och inte enbart efter den legala formen. Överensstämmelse däremellan föreligger inte alltid. Referensramen anför som ett exempel härpå ett fall av sale and lease-back.

Vid upprättande av årsredovisning är det ofrånkomligt att man måste bemästra de osäkerhetsfaktorer som är förknippade med många affärshändelser. Härvid skall försiktighet tillämpas, vilket dock inte är detsamma som tillskapandet av dolda reserver, avsiktlig undervärdering av tillgångar eller intäkter eller avsiktlig övervärdering av skulder eller kostnader. Detta skulle äventyra årsredovisningens neutralitet och rubba tilltron.

Läsaren av ett företags årsredovisning måste kunna göra jämförelser i tiden för att kunna bedöma företagets utveckling men också för att kunna jämföra med andra företags resultat och ställning. Mätmetoder och redovisningssätt för likvärdiga affärshändelser måste alltså tillämpas på likartat sätt och konsekvent i företagen år från år. En väsentlig kvalitelsegenskap är att läsaren informeras om vilka redovisningsprinciper som tillämpats och om de förändrats samt effekterna härav. Jämförelse siffror för tidigare år skall finnas. Jämförbarheten underlättas av att redovisning sker enligt IAS och med information om vidtagna ändringar.

Behovet av jämförbarhet skall dock inte förväxlas med blott och bart likformighet och får inte tillåtas bli ett hinder för att införa nya och förbättrade redovisningssätt. Det är inte lämpligt att ett företag fortsätter att redovisa enligt en äldre standard om det finns relevantare och tillförlitligare alternativ.

Under rubriken begränsningar i relevant och tillförlitlig information behandlas aktualitetsproblemet, dvs. kompromissen mellan aktuell och i alla avseenden fullständig information. Kriteriet för att uppnå god avvägning är hur man bäst skall tillgodose läsarens informationsbehov i egenskap av beslutsfattare. En annan genomgående begränsning är balansen mellan informationens värde och kostnad och en tredje är avvägningen mellan olika kvalitativa egenskaper för att uppnå årsredovisningens syfte.

Avslutningsvis behandlar avsnittet det kända begreppet ”true and fair view”, dvs. att årsredovisningen skall ge en sann och rättvisande bild av företagets ställning och resultat. Referensramen behandlar inte begreppet i sig, men anger att tillämpning av huvudprinciperna och lämpliga redovisningssätt normalt medför att årsredovisningen förmedlar det som i allmänhet förstås med sann och rättvisande bild.

Årsredovisningens beståndsdelar

Avsnittet är det textmässigt mest omfattande i referensramen. Det inleds med att behandla den del av årsredovisningen, som beskriver företagets ställning dvs. balansräkningens komponenter. Begreppen tillgångar och skulder definieras varvid samtidigt markeras att även kriterierna för bokföring måste vara uppfyllda för att en enskild tillgångs- eller skuldpost skall intas i balansräkningen. Det innebär att det måste vara sannolikt att framtida ekonomiska förmåner kommer att strömma till eller från företaget. Man hänvisar härvid till det följande bokföringsavsnittet i referensramen.

Även i detta sammanhang betonas vikten av att se till balans postens innehåll och inte bara dess legala form.

I avsnittets närmare analys av tillgångars och skulders natur ges de en innebörd som anknyter till framtida potentiella betalningsströmmar eller andra former av ekonomisk kompensation till eller från företaget. Den legala formen av äganderätt respektive förpliktelse anges vara av underordnad betydelse; även i den analyserande delen genomsyras referensramen av ett ”substance overform”-synsätt.

Avsnittet om resultaträkningens komponenter inleds med vinstbegreppet som en måttstock på företagets prestationsförmåga. Mätning och bokföring av intäkter och kostnader och därmed vinst är delvis beroende av vilket kapitalbegrepp och kapitalbibehållandebegrepp som företaget tillämpar. Detta behandlas i referensramens avslutande avsnitt.

Intäkter definieras som ökning av ekonomiska fördelar under redovisningsperioden, vilka leder till ökat eget kapital. Kostnader definieras motsatsvis leda till minskat eget kapital. På samma sätt som beträffande tillgångar och skulder hänvisas även i detta sammanhang till bokföringskriterierna i det påföljande bokföringsavsnittet.

Kriterier för intagande av poster i årsredovisningen

Detta avsnitt behandlar i högre grad än referensramen i övrigt principiella bokföringsfrågor och har därför måhända särskilt intresse vid den praktiska bokföringen och vid upprättande av slutprodukten, dvs. årsredovisningen.

Inledningsvis anges att ”recognition” – erkännande – innefattar den procedur varigenom poster införlivas i balans- eller resultaträkningen. Därvid förutsätts dels att posten som sådan motsvarar definitionen, dels att den fyller kravet på erkännande, som utvecklas närmare i avsnittet.

Konkret uppställes i avsnittet vissa kriterier för bokföring och avsnittet kan därigenom sägas utgöra den formaliserade basen för flertalet av IASCs redovisningsrekommendationer.

Definitioner av balansräkningens tillgångar och skulder respektive resultaträkningens intäkter och kostnader har givits i avsnittet om årsredovisningens beståndsdelar. Nu anknyts till definitionerna och ges därutöver kriterier för bokföring av posterna. Två villkor skall härvid uppfyllas:

* det skall vara sannolikt att till posten kan kopplas någon framtida ekonomisk förmån till eller från företaget

* posten skall tillförlitligen kunna åsättas ett kostnadsbelopp eller ett värde.

Vid fastställande av om en post uppfyller dessa kriterier och således är kvalificerad för intagande i årsbokslutet måste uppmärksamhet ägnas överväganden om väsentlighet. Denna aspekt har tidigare behandlats i avsnittet om årsredovisningens kvalitelsegenskaper.

Sannolikheten i bokföringskriteriet gäller den grad av osäkerhet som vidlåter de framtida betalningsströmmarna. Begreppet står i överensstämmelse med den osäkerhet som karaktäriserar den miljö i vilken företaget är verksamt.

Det andra kriteriet anknyter till vad som tidigare sagts om tillförlitlighet i avsnittet om årsredovisningens kvalitelsegenskaper. I många fall måste kostnader och värden skattas; rimliga uppskattningar är en viktig del av uppgörandet av årsredovisning och undergräver inte tillförlitligheten. Om det däremot inte är möjligt att göra en rimlig uppskattning skall posten inte medtagas i balans- eller resultaträkning. Det anges att även om en post vid ett visst tillfälle inte uppfyller bokföringskriterierna, kan den göra det vid ett senare tillfälle till följd av tillkommande omständigheter eller händelser.

I avsnittets fortsättning vidareutvecklas kriterierna för bokföring av tillgångar, skulder, intäkter och kostnader. Bland annat behandlas redovisningens intäktsorienterade inriktning. Utgifter bokförs i resultaträkningen på grundval av en direkt koppling mellan havda kostnader och en motsvarande specifik intäktspost. Detta förfaringssätt – vanligtvis benämnt matchning av kostnader mot intäkter – innebär en samtidig eller kombinerad bokföring av intäkter och kostnader som uppkommit vid samma affärsförlopp. Exempelvis bokföres kostnaden för sålda varor samtidigt som försäljningsintäkten.

Värderingsprinciper för årsredovisningens poster

Mätning eller värdeåsättande är det förfaringssätt som innebär att ange penningbelopp för de poster som skall bokföras i balans- och resultaträkning. Det innefattar ett val av mätmetod. I praktiken förekommer i årsredovisningar i varierande omfattning och kombination ett antal mätmetoder såsom historisk anskaffningskostnad, återanskaffningsvärde, försäljnings – värde och nuvärde. Den mest allmänt tillämpade mätmetoden är den förstnämnda, som vanligtvis är kombinerad med någon annan, t.ex. lagervärdering till det lägsta av anskaffnings- och återanskaffningsvärde.

Kapitalbegrepp och kapitalbibehållandebegrepp

De flesta företag har ett kapitalbegrepp som grund för upprättande av årsredovisningen. Vid tillämpning av det finansiella kapitalbegreppet är kapitalet synonymt med företagets nettotillgångar dvs. eget kapital. Vid tillämpning av ett fysiskt kapitalbegrepp såsom tillverkningskapacitet utgörs kapitalet av produktionskapaciteten t.ex. antalet tillverkade enheter per dag. Valet av det mest lämpliga kapitalbegreppet skall styras av vad årsredovisningens läsare är i behov av. Det valda kapitalbegreppet indikerar vilket mål som skall uppnås vid fastställande av vinst.

Bibehållande av finansiellt kapital innebär att vinst uppkommit enbart om nettotillgångarna vid årets slut överstiger motsvarande vid årets början utan hänsyn till vad som utdelats till eller tillskjutits från ägarna. Tillämpningen kräver ingen speciell värderingsprincip.

Bibehållande av fysiskt kapital innebär att vinst uppkommit enbart om den fysiska produktionskapaciteten vid årets slut överstiger motsvarande vid årets början utan hänsyn till vad som utdelats till eller tillskjutits från ägarna. Tillämpningen kräver värdering till återanskaffningsvärde.

Kapitalbibehållandebegreppet anknyter till vilket kapital företaget söker vidmakthålla. Begreppet utgör länken mellan kapital och vinst och tjänar som referenspunkt att mäta resultatet mot.

Den huvudsakliga skillnaden gäller behandlingen av prisförändringar på tillgångar och skulder. Valet av värderingsprincip och kapitalbibehållandebegrepp styr vilken redovisningsmodell som skall användas vid upprättande av årsredovisningen. Olika redovisningsmodeller företer skilda grader av relevans och tillförlitlighet och även på detta område måste företagsledningen göra en avvägning. IASC har för närvarande inte för avsikt att föreskriva någon viss modell utom i speciella fall såsom vid redovisning i hyperinflationsvaluta.

Sammanfattning

Förhoppningsvis har ovanstående koncentrerade presentation av IASCs referensram visat att det handlar om en gediget och konsekvent uppförd grundstomme. Ofrånkomligen ger den stadga och stabilitet att IASCs utgivna redovisningsrekommendationer. Den invändningen mot referensramen kan självfallet göras att IASCs dogmatik enbart är ett av flera tänkbara alternativ. Referensramen utgör i stora delar en omskrivning av FASBs begreppsapparat.

Det har hävdats att IACS – av naturliga skäl – har utgått från FASBs motsvarande projekt vid utarbetande av referensramen. Därvid har det blivit ofrånkomligt att den principiella kritik, som riktats mot FASBs några år tidigare utgivna framework, också är applicerbar på IASCs produkt. Kritiken gäller att ramverket huvudsakligen beskriver gällande redovisningspraxis snarare än att ge värdeomdömen och föreslå förbättringar. Exempelvis redogörs för fyra värderingsmetoder (mätmetoder) i avsnittet om värderingsprincip er för årsredovisningens poster utan att någon metod ges företräde ur principiell redovisningsteoretisk synpunkt.

Den huvudsakliga invändningen mot såväl FASBs som IASCs ramverk gäller emellertid utgångspunkten för att skapa denna form av conceptual framework med normer för intagande av poster i årsredovisningen. Ett ramverk förutsätter, anser kritikerna, att man först preciserar såväl mätmetoder som mot vilket kapitalbibehållandebegrepp vinsten skall mätas. Bristande klarhet i dessa avseenden sägs ofrånkomligen leda till förvirring och sammanblandning av begrepp, som grundar sig på olika redovisningsmodeller.

Avsikten med denna artikel har dock enbart varit att återge referensramen och inte att bedöma och värdera alstret från företagsekonomisk eller redovisningsteoretisk synpunkt. Måhända kan artikeln stimulera till debatt om detta men framför allt om i vilka delar IASCs referensram kunde vara relevant också för svensk redovisning.

Christer Westermark är Avdelningsdirektör vid Riksskatteverket. Han medverkade senast i Balans 4/93.