Bör finansiella skulder redovisas till marknadsvärden?

I anslutning till tidigare inlägg i Balans om finansiella instrument tar Walter Schuster upp principiella frågor och diskuterar konvertibla skuldebrev: Hur ska de redovisas – till lärobokens historiska anskaffningsvärde eller till aktuellt värde?

Det pågår för närvarande en diskussion kring redovisningen av finansiella instrument. IASC har publicerat ett ”Proposed Statement”. Redovisningsrådet har beslutat att ta upp området som ett nytt projekt. I Balans 3/93 redogör Rolf Rundfelt för IASCs utkast till rekommendation, och i samma nummer behandlar Dennis Svensson nya FASB-rekommendationer på området. Diskussionen berör bland annat värderingen av finansiella tillgångar och skulder: Skall de värderas med utgångspunkt från historisk anskaffningskostnad eller från någon form av ”aktuellt” värde, 1 exempelvis marknadsvärdet?

Förutom de principiella frågorna, som förvisso är av avgörande betydelse, finns frågor om hur redovisningen bör se ut på detaljerad nivå om någon form av aktuellt värde används. Diskussionen i detta avseende berör oftast finansiella tillgångar. 2 Avsikten i denna artikel är att fokusera på finansiella skulder. Av särskilt intresse är också att relatera detta till den s.k. försiktighetsprincipen.

Samtidigt pågår en diskussion kring redovisningen av konvertibla finansiella instrument. Redovisningsrådet har publicerat en rekommendation beträffande konvertibla skuldebrev. FASB har publicerat ett ”Discussion Memorandum” beträffande hybrida finansiella instrument. Diskussionen berör gränsdragningen mellan skulder och eget kapital: Skall exempelvis inslaget av eget kapital i ett konvertibelt skuldebrev beaktas först vid en framtida konvertering, eller skall det beaktas redan vid emissionstillfället?

Jag har i två tidigare Balansartiklar diskuterat valet mellan olika redovisningsmetoder för konvertibla skuldebrev med utgångspunkt från hur väl de fångar den ekonomiska innebörden i transaktionen och hur objektiva de är (Balans 2/93) respektive vilka effekter de får på företagets redovisade resultat och finansiella ställning, fördelningen mellan bundet och fritt eget kapital samt företagets kassaflöden (Balans 6–7/92).

I praktiken uppträder dessa båda frågeställningar om värderingen respektive klassificeringen samtidigt för konvertibla finansiella instrument, då dessa ju är en form av finansiella skulder. Det kan därför vara på sin plats att diskutera redovisningen av konvertibla finansiella instrument från båda dessa utgångspunkter. Ett andra skäl till att behandla dem i ett sammanhang är att det kan ge ökad klarhet beträffande vad innebörden i Redovisningsrådets rekommendation beträffande konvertibla skuldebrev är, och vad den inte är. Ett tredje skäl är att hållbarheten i de principargument som brukar anföras i värderingsdiskussionen kan prövas i ett enskilt fall.

Principiella frågor för utgångspunkten av värderingen

Historisk anskaffningskostnad har visat sig vara en motståndskraftig idé som utgångspunkt för redovisningen. Detta beror som jag ser det på att den, med hänsyn till att redovisningen fyller ett flertal funktioner av olika karaktär, är överlägsen de alternativ som presenterats. Den kommer sannolikt att utgöra utgångspunkt för redovisningen under överskådlig framtid. Däremot kan en övergång från historisk anskaffningskostnad till något alternativ som utgångspunkt för redovisningen bli aktuell på vissa avgränsade områden.

Ett sådant område kan särskiljas utifrån en analys av skillnader mellan olika tillgångsslag. För s.k. finansiella tillgångar (och skulder) är någon form av aktuellt värde tänkbart som ett alternativ till historisk anskaffningskostnad.

I traditionella läroböcker i redovisning (se exempelvis Kam, 1986) 3 brukar olika fördelar med en redovisning med utgångspunkt från historisk anskaffningskostnad nämnas, bl.a. följande 4:

* Den bygger på faktiska transaktioner, vilket ses som en förutsättning för att kunna använda den för att utvärdera företagsledningen.

* Den bygger vidare på ett vinstbegrepp, skillnaden mellan försäljningspris och historisk anskaffningskostnad, som anses vara lättförståeligt.

* Den anses också vara mindre känslig för intern manipulation i företaget än alternativen.

Den traditionella lärobokssynen på dessa fördelar är emellertid långt ifrån självklar och kan ifrågasättas. Detta framgår vid en analys av argumentens hållbarhet i enskilda fall, exempelvis i förhållande till redovisningen av finansiella tillgångar och skulder.

Faktiska transaktioner är inte alltid det enda kriteriet för att avgränsa det underlag som en företagsledning skall utvärderas på basis av. För vissa typer av verksamheter, där skapandet av värdetillväxt i tillgångar är en viktig aktivitet, är det tvärtom vanligt att företagsledningen utvärderas också med hänsyn till sådan tillväxt, även om den i strikt mening inte är realiserad. Sådan information blir även föremål för publicering. Ett exempel på detta är fastighetsbolag som lämnar information om fastighetsbeståndets marknadsvärde i årsredovisningen. Det som skett på fastighetsmarknaden innebär enligt min uppfattning sannolikt inte att synsättet att värdetillväxt är viktigt förändras, utan snarare att synen på ”marknadsvärden” blir mer nyanserad. Kortsiktigt kan finnas naturliga tendenser att fokusera på direktavkastning (och realiserad värdetillväxt).

Det brukar hävdas att realisationsbegreppet är av underordnad betydelse för lätt omsättningsbara finansiella tillgångar. Sådana tillgångar kan ju definitionsmässigt säljas och sedan köpas tillbaka. Efter en försäljning och ett återköp erhålls vid en redovisning med utgångspunkt från historisk anskaffningskostnad samma värde som om transaktionen inte hade genomförts, utan företaget i stället hade redovisat tillgången till dess marknadsvärde. En försäljning och ett återköp av tillgången är dessutom förenat med transaktionskostnader. Det kan synas irrationellt för företaget att ådra sig dessa transaktionskostnader bara för att erhålla en sådan redovisning.

Något som inte diskuteras lika ofta är om motsvarande resonemang kan föras beträffande skulder, som är föremål för handel på en marknad med löpande noteringar. Enligt min uppfattning kan den frågan besvaras jakande. Exempelvis kan en vinst för företaget i form av en värdeminskning på ett skuldebrev som det tidigare emitterat, till följd av en uppgång i marknadsräntan, realiseras genom att företaget återköper skuldebrevet till marknadsvärdet. Företaget kan emittera ett nytt lån till den högre räntan för att finansiera återköpet av det gamla lånet.

Hållbarheten i lärobokens argument att en redovisning med utgångspunkt från historisk anskaffningskostnad innebär ett lättförståeligt vinstbegrepp är beroende av antaganden om vem det är som skall förstå. För någon som är verksam på kapitalmarknaden, och som dagligen är sysselsatt med att analysera förväntade betalningsströmmar och marknadsvärden på tillgodohavanden och skulder, är det väl sannolikt att ett vinstbegrepp med utgångspunkt från aktuellt värde är lika lätt att förstå (och dessutom lättare att acceptera).

Att denna redovisningsmetod skulle vara mindre känslig för intern manipulation i företaget är delvis beroende av vilken form av aktuellt värde som antas utgöra alternativet. Nedan diskuteras två olika huvudalternativ. Det första är marknadsvärdet, i bemärkelsen en notering av avslut på en organiserad finansiell marknad. Det andra är förväntade framtida betalningar diskonterade till redovisningstidpunkten, varvid marknadsräntan vid denna tidpunkt används som diskonteringsränta. Dessa två huvudalternativ är principiellt olika till sin karaktär, även om de under vissa betingelser kan ge samma bokförda värde.

Marknadsvärden är förvisso objektiva när det finns en entydig notering. Om det i stället är förväntade framtida betalningar diskonterade till ett nuvärde som är utgångspunkten för redovisningen är det lätt att hålla med om att detta i allmänhet innebär en lägre grad av objektivitet än om det är den historiska anskaffningskostnaden som är utgångspunkten (i vilken omfattning detta sedan innebär att risken för intern manipulation inom företaget ökar är egentligen en annan fråga som det saknas anledning att gå närmare in på i denna artikel). Osäkerheten gäller i första hand storleken på betalningarna, och i andra hand den valda diskonteringsräntan. Vad beträffar kontraktsbaserade finansiella skulder med stipulerade fasta betalningar finns ingen osäkerhet beträffande storleken på dessa (bortsett från eventuella tvivel beträffande låntagarens kreditvärdighet) och det intervall inom vilket en rimlig ränta kan fastställas är inte alltför stort. Min uppfattning är därför att för finansiella tillgångar och skulder är någon form av aktuellt värde ett realistiskt alternativ till historisk anskaffningskostnad som utgångspunkt för värderingen.

Utformningen av redovisningen på detaljerad nivå

Om en redovisning baserad på aktuellt värde införs för finansiella skulder (liksom tillgångar) uppstår frågor om hur den skall utformas på detaljerad nivå. En fråga är hur skulden skall redovisas i balansräkningen.

Resonemanget kan illustreras utifrån ett förenklat exempel. Ett företag emitterar den 1/1 år 1 ett obligationslån på nominellt MSEK 100 (100.000 skuldebrev à nominellt SEK 1.000). Lånets löptid är 5 år (den korta löptiden har valts för att förbättra exemplets åskådlighet). Räntesatsen är 12 %, vilket antas överensstämma med marknadsräntan för motsvarande lån vid emissionstidpunkten. Räntan förfaller en gång per år (i slutet av året).

Det redovisade skuldbeloppet den 1/1 år 1 blir således MSEK 100. Hur förändras detta under antagande om en kontinuerlig uppgång av marknadsräntan med en procentenhet per år under löptiden? I analysen antas att ränteförändringen inträffar momentant den 2/1. Det redovisade skuldbeloppet den 31/12 år 1 blir MSEK 97,03 (12 x (1-1,13-4) / 0,13 + 100 x 1,13-4 = 97,03).

I tabell 1 nedan presenteras skuldbeloppet vid slutet av respektive år under löptiden.

Tabell 1

En nackdel med att redovisa nuvärdet av framtida betalningar som en skuld är att företagets legala förpliktelse inte framgår. Om företaget skulle gå i konkurs uppgår denna förpliktelse till skuldens nominella belopp. Detta kan hanteras genom en bruttoredovisning där skuldens nominella belopp redovisas med en korrigeringspost, förslagsvis benämnd ”ackumulerad värdeändring” (se tabell 2).

Tabell 2

Observera särskilt att i exemplet ovan har värdeändringen definierats med utgångspunkt från skulden. En kontinuerlig uppgång i räntan innebär att skuldens värde minskar år 1–3 (från företagets sida är detta förstås positivt), och ökar år 4–5. Om emissionslikviden för skuldebrevet motsvarar dess teoretiska värde vid emissionen kommer den ackumulerade värdeändringen över lånets löptid att vara +/- 0.

En annan fråga är hur den årliga värdeändringen av skulden, som uppstår då den redovisas med utgångspunkt från det diskonterade värdet av förväntade framtida betalningar, skall beräknas och hur det sammanhänger med beräkningen av räntekostnaden?

Låt oss börja med räntekostnaden.

Ränteförändringarna antas således inträffa i början av respektive år. År 1 kommer det aktuella värdet av skulden efter ränteförändringen den 2/1 att uppgå till MSEK 96,48 (12 x (1-1,13-5) / 0,13 + 100 x 1,13-5 = 96,48). Eftersom räntan är 13 % under år 1 blir den effektiva räntekostnaden MSEK 12,54 (0,13 x 96,48 = 12,54). Det aktuella värdet på skulden efter ränteförändringen i början av respektive år och räntekostnaden respektive år under löptiden återges i tabell 3.

Tabell 3

Värdeändringen inträffar således i samband med räntesatsändringen i början av respektive år. I tabell 4 återges värdeändringen under vart och ett av åren under löptiden.

Tabell 4

Det är alltså flera faktorer som påverkar utvecklingen av det redovisade skuldbeloppet över tiden. Den första är förändringar av marknadsräntan mellan redovisningsperiodens början och slut. Den andra faktorn som påverkar utvecklingen av det redovisade skuldbeloppet är att framtida räntebetalningar och förfallobelopp kommer en period närmare. Dessutom bortfaller periodens räntebetalning. 6 I tabell 5 sammanfattas samspelet mellan dessa faktorer (Skillnaden på 0,01 i en del fall beror på avrundning).

Tabell 5

De värdeändringar som uppstår realiseras successivt genom att ränteutbetalningen är lägre än den upplupna räntekostnaden. Utvecklingen av posten ”ackumulerad värdeändring” i balansräkningen (jämför tabell 2) kan förklaras med utgångspunkt från utvecklingen av den ackumulerade orealiserade värdeändringen (se tabell 6).

Tabell 6

I detta exempel med successivt högre räntesats blir inledningsvis den totala värdeändringen relativt stor. Den andel som realiseras är samtidigt relativt liten och den ackumulerade orealiserade värdeändrigen ökar. Därefter blir den årliga totala värdeändringen successivt mindre, medan den årliga realiserade värdeändringen successivt blir större. Därmed minskar den ackumulerade orealiserade värdeändringen.

Hur skall då årets värdeändring redovisas? Den kan antingen redovisas via resultaträkningen eller gå direkt mot eget kapital. Det förstnämnda sättet tycker jag är att föredra. Detta sätt att redovisa är i enlighet med ett allomfattande inkomstbegrepp (All Inclusive Concept of Income). Resultatet överensstämmer med förändringen av eget kapital. I detta fall kommer också summan av redovisade räntekostnader och värdeändringar under löptiden att motsvara summan av de nominella räntebetalningarna under löptiden.

Den årliga värdeändringen kan antingen redovisas i räntekostnaden (antingen som en avdragspost eller som en tilläggspost) eller bland övriga finansiella poster. Det senare alternativet torde vara lättare att tolka.

En faktor av betydelse för om en redovisningsmetod accepteras och efterlevs torde vara dess konsekvenser för värdena på företags finansiella nyckeltal. Några generella slutsatser beträffande konsekvenserna för värdena på företags finansiella nyckeltal av en övergång till aktuella värden som utgångspunkt för redovisningen kan inte dras. Effekten på finansiella nyckeltal är beroende av ränteutvecklingen. Här skall endast antydas hur sådana jämförelser kan utformas (här antas att värdeändringar redovisas i resultaträkningen bland övriga finansiella poster). I exemplet ovan är den ackumulerade värdeändringen positiv under hela perioden. Det egna kapitalet är högre än vid traditionell redovisning. De år när resultatet blir lägre än vid traditionell redovisning blir räntabiliteten på eget kapital (REes) lägre. Detta inträffar när värdeminskningen av skulden (positivt för företaget) är mindre än ökningen i räntekostnad, det vill säga år 4 och år 5 (nettot av värdeminskningen och den ökade räntekostnaden motsvaras av årets orealiserade värdeändring). De år när årets orealiserade värdeändring är negativ (positivt för företaget), det vill säga år 1–3 kommer effekten på REes att vara beroende av storleken på årets orealiserade värdeändring i förhållande till den ackumulerade värdeändringen samt nivån på REes mätt på traditionellt sätt. Detta skall inte behandlas på något utförligt sätt i detta sammanhang, 7 utan här skall endast konstateras att effekterna stundtals blir annorlunda än vad man kanske intuitivt föreställer sig. Exempelvis uppgår årets orealiserade värdeändring år 3 till -0,24. Den ingående ackumulerade orealiserade värdeändringen år 3 uppgår till -4,65. Relationen mellan dessa storheter är 5,2 %. Om REes enligt traditionell redovisning är högre än 5,2 % kommer den alternativa redovisningen att innebära en lägre REes än den traditionella.

Försiktighetsprincipen

En fullt genomförd redovisning med utgångspunkt från aktuella värden är oförenlig med försiktighetsprincipen i dess traditionella mening. Det finns emellertid varianter av redovisningen av aktuellt värde, som bygger på tillämpningar av försiktighetsprincipen. Dessa kan tillämpas också på finansiella skulder.

En tillämpning av försiktighetsprincipen i detta sammanhang är att orealiserade förluster på finansiella skulder, till följd av räntenedgångar, skall påverka resultatet, men att orealiserade vinster, till följd av ränteuppgång inte skall inräknas. Om man anser att resultatet inte bör tillgodoräknas orealiserade vinster på finansiella skulder kan dessa, i den mån de redovisats som en finansiell intäkt, återläggas som en bokslutsdisposition. Detta innebär att en reserv 8 skapas, bestående av ackumulerade orealiserade värdeändringar. Tillvägagångssättet är givetvis inte förenligt med synsättet att bokslutsdispositioner skall vara frivilliga.

Det förekommer i praxis (inom den finansiella sektorn) beträffande redovisningen av finansiella tillgångar att kostnaden i resultaträkningen delas upp i två poster, en post beräknad med utgångspunkt från marknadsvärden, och en korrigeringspost, beräknad så att nettoeffekten av dessa båda poster visar kostnaden beräknad med utgångspunkt från realisationspostulatet och försiktighetsprincipen. Vid denna redovisning förändras inte balansräkningen i jämförelse med traditionell redovisning (för vissa företag kan en redovisning av tillgångarna till marknadsvärden innebära nackdelar, då detta i vissa fall skulle möjliggöra för läsaren att beräkna vilka utestående positioner företaget har, något som företaget av konkurrensskäl inte önskar skall bli offentligt).

Hur skulle då en redovisning av finansiella skulder i analogi med detta se ut. Det illustreras i exemplen längre fram i artikeln.

Ett företag emitterar den 1/1 100.000 skuldebrev för SEK 1.000 per styck med i övrigt samma villkor som i sifferexemplet ovan. Nu antas dock i stället att räntan den 2/1 sjunker med en procentenhet, det vill säga till 11 %. Räntan ligger kvar på denna nivå till slutet av året. Strax före årskiftet är det aktuella värdet på ett skuldebrev ca SEK 1.030 (120 x (1-1,11-4) / 0,11 + 1.000 x 1,11-4 = 1.031). Företaget återköper strax före årsskiftet 20.000 skuldebrev för MSEK 20,6 (20.000 x SEK 1.030). Just när de gjort detta stiger räntan vid årsskiftet med två procentenheter till 13 %. Det aktuella värdet på ett skuldebrev vid bokslutet år i är därmed SEK 970 (120 x (1-1,13-4)/0,13 + 1.000 x 1,13-4 = 970). Det totala aktuella värdet på företagets skuld uppgår till MSEK 77,6 (800.000 x 970 = 77.600.000). Resultatet av dessa affärer med utgångspunkt från aktuella värden är en vinst på MSEK 1,8 (se tabell 7).

Tabell 7 Skuldebrevsredovisning (Aktuella värden)

Resultatet av dessa transaktioner med utgångspunkt från realisationspostulatet och försiktighetsprincipen är en förlust på MSEK 0,6 (se tabell 8).

Tabell 8 Skuldebrevsredovisning (traditionell)

Redovisningen i resultaträkningen kommer i princip att se ut som följande:

Tabell 9

Observera att ovanstående exempel bygger på att företagets redovisade räntekostnad antas motsvara den nominella räntebetalningen. Det innebär, enligt resonemangen tidigare i denna artikel, att fördelningen mellan räntekostnad och värdeändring egentligen är felaktig. Det aktuella värdet av skulden efter ränteförändringen den 2/1 är MSEK 103,7. Räntan är 11 % under året. Räntekostnaden borde vara MSEK 11,4 (0,11 x 103,7 = 11,4), det vill säga MSEK 0,6 lägre än den nominella betalningen. Värdestegringen borde också vara MSEK 0,6 lägre än de MSEK 1,8 som redovisas ovan, det vill säga MSEK 1,2. Den 24 gör företaget en förlust på MSEK 3,7 när marknadsvärdet av skulden ökar till MSEK 103,7. Strax före årsskiftet gör företaget en vinst på MSEK 4,9 när marknadsvärdet på utestående skuldebrev minskar från MSEK 82,5 till MSEK 77,6. Nettot av dessa värdeändringar är en vinst på MSEK 1,2.

En tillämpning på konvertibla skuldebrev

Vilka ytterligare frågeställningar uppstår då vid en tillämpning av resonemanget ovan på konvertibla finansiella instrument. Enligt Redovisningsrådets rekommendation skall likviden vid en emission av konvertibla skuldebrev delas upp i en skuldebrevsdel och en eget kapitaldel (där den senare antas motsvara värdet av konverteringsrätten). Skuldebrevsdelen beräknas som nuvärdet av framtida räntebetalningar under den formella löptiden och det nominella beloppet på förfallodagen, diskonterade med den låneränta som vid emissionstidpunkten hade varit nödvändig för att emittera motsvarande skuldebrev utan konverteringsrätt. Eget kapitaldelen beräknas som en restpost, skillnaden mellan emissionslikviden och det enligt ovan beräknade skuldbeloppet.

I kommande bokslut (så länge skuldebrevet är utestående) redovisas skuldebrevsdelen som nuvärdet av framtida räntebetalningar under den återstående löptiden och det nominella beloppet på förfallodagen, fortfarande diskonterade med samma ränta som vid emissionstidpunkten, utan hänsyn till om denna ränta därefter förändrats i någon riktning. Trots att skuldens belopp fastställs utifrån en diskontering, är det fortfarande historisk anskaffningskostnad som är utgångspunkten för redovisningen, i den bemärkelsen att det är räntan vid emissionen som används. Ett avsteg från denna grundläggande princip skulle däremot göras, om det vore motsvarande ränta vid framtida bokslutstidpunkter som utnyttjades vid diskonteringen, men så är alltså inte fallet. Redovisningen av eget kapitaldelen är likaledes förenlig med historisk anskaffningskostnad, i den bemärkelsen att den är oförändrad under löptiden, utan hänsyn till att värdet av konverteringsrätten normalt förändras.

Vilka frågeställningar skulle då uppstå vid en tänkt redovisning av konvertibla skuldebrev till någon form av aktuellt värde, ett noterat marknadsvärde respektive framtida kontraktsenliga betalningar diskonterade till ett nuvärde? 9 Ett noterat marknadsvärde kan i allmänhet sägas fånga den ekonomiska innebörden i ett instrument på ett bra sätt i den bemärkelsen att det är ett jämviktspris som i sig rymmer en stor mängd information. Är det då meningsfullt att använda ett marknadsvärde vid redovisningen av ett konvertibelt skuldebrev? En renodlad användning av marknadsvärdet förutsätter att någon uppdelning på skulder och eget kapital ej görs, utan att det konvertibla skuldebrevet redovisas som en särskild kapitalform mellan skulder och eget kapital. Det finns ju bara ett marknadsvärde (skuldebrevsvärdet och värdet av konverteringsrätten noteras ju inte separat). En redovisning av marknadsvärdet av ett konvertibelt skuldebrev som en särskild kapitalform kan emellertid leda till tolkningsproblem beträffande det egna kapitalet. Den traditionella synen på eget kapital är att detta är en residualpost som återspeglar förändringen i värderingen av tillgångar och skulder. Antag nu att marknadsvärdet av ett konvertibelt skuldebrev redovisas som en särkild kapitalform, och att marknadsvärdet ökar till följd av en ökning i värdet av konverteringsrätten. Detta innebär, allt annat lika, att det redovisade egna kapitalet minskar i motsvarande mån. 10 En tolkning av detta är att det redovisade egna kapitalet representerar nuvarande aktieägares eget kapitalintresse.

Om det i stället är framtida kontraktsenliga betalningar diskonterade till ett nuvärde som är utgångspunkten för redovisningen möjliggörs en redovisning av en skulddel och en eget kapitaldel i det konvertibla skuldebrevet. Beträffande skulden redovisas denna under löptiden som förväntade framtida betalningar diskonterade till ett nuvärde. Skillnaden gentemot den teknik som utnyttjas i Redovisningsrådets rekommendation (där redovisningen sker med utgångspunkt från historisk anskaffningskostnad) är att det är räntan vid bokslutet (värderingstidpunkten) som används som diskonteringsränta i stället för räntan vid emissionen. Vid emissionen kommer de två alternativen att ge samma bokförda skuldbelopp, medan beloppen däremot blir olika under löptiden när räntan ändras.

Beträffande eget kapitaldelen är en möjlighet att redovisa denna till samma belopp som beräknades vid emissionen under hela löptiden. Det kan tyckas ologiskt att den redovisade skulden förändras under löptiden när räntan förändras, medan det redovisade värdet av eget kapitaldelen är konstant, trots att marknadsvärdet av konverteringsrätten också förändras när räntan förändras. Ett alternativ är att redovisa eget kapitaldelen med utgångspunkt från ett beräknat värde av konverteringsrätten vid bokslutstidpunkten (exempelvis som marknadsvärdet av det konvertibla skuldebrevet minus ett beräknat skuldebrevsvärde). I så fall måste värdet av konverteringsrätten särskiljas från övrigt eget kapital, så att förändringar i värdet av konverteringsrätten kan återspeglas i detta (som representerar nuvarande aktieägares eget kapitalintresse).

Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan konstateras att när flera av de traditionella läroboksargumenten för historisk anskaffningskostnad tillämpas på finansiella tillgångar och skulder finner man att någon form av aktuellt värde ofta kan vara väl så lämpligt som utgångspunkt för redovisningen. Det står vidare klart att även om enighet skulle uppnås om att aktuella värden är att föredra återstår ett antal val beträffande utformningen av redovisningen på detaljerad nivå. Exempelvis måste sambandet mellan redovisningen av förändringen av en skulds värde och räntekostnaden beaktas. Det finns också varianter av en redovisning med utgångspunkt från aktuella värden som innebär att försiktighetsprincipen tillämpas.

* Vad gäller redovisningen av konvertibla skuldebrev i den dimension som diskuteras i denna artikel, huruvida värderingen skall baseras på historisk anskaffningskostnad eller någon form av aktuellt värde, finns tydliga konflikter mellan olika principer.

* Vad beträffar objektiviteten är ett noterat marknadsvärde vid bokslutstidpunkten lika objektivt som ett anskaffningsvärde, medan det i ett diskonterat nuvärde finns ett subjektivt inslag i redovisningen vid valet av diskonteringsränta.

* Vad beträffar förmågan att fånga den ekonomiska innebörden i den bakomliggande transaktionen kan konstateras att ett problem med ett noterat marknadsvärde är att skuldebrevsvärdet och värdet av konverteringsrätten inte noteras separat. En uppdelning av det konvertibla skuldebrevet på skulder och eget kapital innebär att det aktuella (skuld-)värdet fastställs som ett nuvärde av framtida betalningar.

* Vad beträffar jämförbarheten med redovisningssystemet i övrigt, kan konstateras att huvudalternativet för en redovisning av noterade traditionella skuldebrev sannolikt är marknadsvärdet. 11 En redovisning av konvertibla skuldebrev utifrån nuvärdet av framtida betalningar avviker i så fall från redovisningen av noterade traditionella skuldebrev. Detta skulle möjligen tala för en redovisning av konvertibla skuldebrev med utgångspunkt från historisk anskaffningskostnad, även om andra finansiella skulder redovisas till marknadsvärde. Konvertibla skuldebrev måste i vilket fall som helst redovisas på ett avvikande sätt, och i valet mellan historisk anskaffningskostnad och nuvärdet av framtida betalningar innebär det senare en större subjektivitet, utan att det är uppenbart att förmågan att fånga den ekonomiska innebörden förbättras.

En annan synpunkt är att detta i sin tur talar för att redovisa konvertibla skuldebrev som en särskild kapitalform mellan skulder och eget kapital. Vid en särredovisning av en skuldebrevsdel (och en eget kapitaldel) förefaller det ologiskt att inte beakta förändringar i detta till följd av ränteändringar, när så sker för traditionella skuldebrev.

Ekon dr Walter Schuster är forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 2/93.