FARs disciplinnämnd – hårdare än tillsynsmyndigheten?

Det har gått fem år sedan Balans senast redovisade Disciplinnämndens verksamhet. När Ingvar Gullnäs och Anders Strömqvist nu gör en genomgång av denna är det dessutom i förhoppningen att nästa gång ska innebära nämndens slutredovisning!

Från disciplinnämnden intet nytt... Det har man länge kunnat säga – och inte utan fog. Nämnden har nu verkat i snart nio år, men det är faktiskt åtta år sedan nämndens dåvarande ordförande, Bengt Hult, intervjuades i Balans 1 och fem år sedan nämndens dåvarande sekreterare, Urban Engerstedt, redovisade resultatet av nämndens verksamhet under dess tre första år. 2

Därefter har information om nämndens verksamhet lämnats i huvudsak endast i FARs årsredovisningar. Sedan något år tillbaka lämnas också redogörelser för principiellt intressanta uttalanden av nämnden under rubriken ”God revisorssed” på aktuelltsidorna i Balans. 3 Trots denna välkomna förbättring av informationen om nämndens arbete kan det finnas anledning att här försöka ge en mer samlad bild av nämndens verksamhet sedan Engerstedts artikel publicerades.

Utom en del statistiska uppgifter, redovisar vi kortfattat dels vad de ärenden som föranlett de strängaste påföljderna (varning och uteslutning) avsett, dels några av nämnden gjorda uttalanden av mer principiellt slag. I de fall också Kommerskollegiet har prövat berörda ärenden eller frågor redovisas även kollegiets ställningstaganden. Även om sistnämnda uppgifter är mycket kortfattade, tror vi att möjligheten till en jämförelse mellan nämndens och kollegiets utslag är av intresse för läsaren. Slutligen kan vi inte avstå från att göra några mer allmänna reflektioner grundade på våra egna erfarenheter från nämndens arbete.

Allra först några statistiska uppgifter om verksamheten från den 1 mars 1985, då nämnden startade sin verksamhet, till och med den 1 september 1993. I tabellerna härintill redovisas antalet anhängiggjorda ärenden per år (tabell 1) samt vilka beslut ärendena resulterat i, fördelade på år (tabell 2) och sak (tabell 3).

Trendbrott 1992

Som framgår av den första tabellen har antalet ärenden varierat ganska lite mellan åren fram till 1992, då ett trendbrott kan sägas ha ägt rum. Nämnden fick förra året ta emot ett betydligt större antal anmälningar än något tidigare år. Mycket tyder på att antalet anmälningar kommer att ligga kvar på denna höga nivå också i år. Även den andra tabellen bjuder på ett trendbrott, i detta fall 1990. Antalet fall av de strängaste påföljderna hade dittills varit mycket begränsat (två fall av varning) och endast avsett ledamöter som inte på ett tillfredsställande sätt medverkat i nämndens utredning av anmälningar. Från och med 1990 har varning och uteslutning använts i ett tiotal fall och uteslutning använts i ett tiotal fall och då främst i fråga om försummelser i yrkesutövningen (mera härom nedan).

Om orsakerna till dessa trendbrott kan man bara spekulera. Ökningen av antalet anhängiggjorda ärenden har troligen ett samband med de försämrade konjunkturerna, men beror kanske främst på den ökade uppmärksamhet som revisorer och revision blivit föremål för de senaste åren. Ibland kan man nog också se anmälningarna som ett led i förberedelserna för eller redan pågående förhandlingar eller processer om skadestånd.

Ärendena har med tiden också blivit allt mer omfattande och komplicerade. Endera eller båda parterna biträds allt oftare av advokater eller andra jurister. Det har t.o.m. förekommit att nämnden hållit en förhandling efter ”tingsrättsmodell” där parterna utvecklat sina synpunkter och nämnden haft tillfälle att ställa frågor.

Statistik kan som bekant lätt missbrukas. För att inte läsaren skall förlora perspektivet vid tolkningen av statistiken bör framhållas att såväl antalet ärenden som ökningstendenserna är i det närmaste försumbara om man ställer dem i relation till det totala antalet uppdrag som FAR-kåren utför varje år. Det finns enligt vår mening inte något som tyder på att orsaken till nyss nämnda ökningar skulle vara en – generellt sett – försämrad kvalitet på revisorernas arbete.

En tråkig följd av det ökade antalet ärenden och den ökade svårighetsgraden är att nämnden under alltför lång tid inte har kunnat bemästra arbetsbördan på önskat sätt. Åtskillig tid har måst ägnas procedurfrågor, som inte besvaras i FARs stadgar. Det har även blivit vanligare att nämndledamöter är jäviga. Detta är en följd av de senare årens fusioner inom revisionsbranschen och av att flera revisionsbyråer ofta är berörda i ett och samma ärende.

Många ärenden har tagit alltför lång tid

Trots att Disciplinnämndens ledamöter – som fullgör nämnduppdraget vid sidan om sin ordinarie verksamhet – på ett beundransvärt sätt hela tiden engagerat sig i nämndens arbete har dessa omständigheter medfört att prövningen av alltför många ärenden tagit alltför lång tid. Under innevarande år har därför arbetsinsatserna intensifierats ytterligare, från såväl ledamöternas som sekretariatets sida. Vidare har nämnden under senare tid kraftigt begränsat redovisningen av omständigheterna i ärenden som inte resulterar i kritik mot berörd ledamot och som inte heller innehåller frågor av principiellt intresse. Det är med tillfredsställelse som vi kan konstatera att de vidtagna åtgärderna nu har börjat ge resultat. Under sommaren har ett stort antal ärenden expedierats. Ärendebalansen är fortfarande stor, men nu på en mer hanterbar nivå. Vi hyser förhoppningen att balansen och den genomsnittliga handläggningstiden skall kunna reduceras ytterligare under hösten.

Vad handlar då alla dessa ärenden om? Som framgår av tabell 3 har nämnden prövat ärenden med anknytning till alla de regler som konstituerar god revisorssed. Det är emellertid – inte oväntat – vissa frågor som dominerar. Det är helt klart yrkesutövningen och det yrkesmässiga uppträdandet (i nu nämnd ordning) som det mesta rör sig om. I denna del tror vi inte att det skett några större förskjutningar under nämndens verksamhetstid. En viss ökning har dock kunnat märkas i antalet ärenden som rör publicitet, reklam och ackvisition samt arvodesfrågor. Också denna ökning beror sannolikt på rådande lågkonjunktur och den ökade konkurrens som blivit en följd därav.

De strängaste påföljderna

Vi övergår nu till att kortfattat redovisa vad de ärenden som föranlett de strängaste påföljderna (varning och uteslutning) avsett. Sedan 1989 har uteslutning av ledamot tillgripits i två fall och varning i sju fall.

Det första fallet av uteslutning avsåg en ledamot som, i ett revisionsuppdrag i en koncern, i väsentliga hänseenden brutit mot god revisionssed på sådant sätt att han av nämnden ansågs ha medverkat till vilseledande information om koncernens och de i denna ingående företagens finansiella förhållanden. Härtill kom att ledamoten visat sig ointresserad av att så snart kunnat ske lämna fullständiga uppgifter om sitt revisionsarbete till nämnden. (Tre av nämndens ledamöter ansåg att varning skulle utgöra tillräcklig disciplinär påföljd, medan majoriteten röstade för uteslutning.) Beslutet överklagades inte, och gick därmed i verkställighet. – Kommerskollegiet, som prövade i huvudsak samma ärende, tilldelade revisorn en varning.

Det andra fallet av uteslutning grundades på resultatet av nämndens utredning av två ärenden avseende samme ledamot. Ärendena hade initierats av olika anmälare och gällde två olika uppdrag, som hade visst samband med varandra. Ledamoten befanns i båda uppdragen ha åsidosatt (i det ena på ett flagrant sätt) grundläggande krav enligt god revisionssed, avseende såväl uppdragets planering, genomförande och rapportering som dokumentering. Omständigheterna befanns vara synnerligen försvårande, eftersom tillgängliga fakta tydde på att det inträffade inte varit en engångsföreteelse eller avgränsat i tiden. Uteslutningen har ännu inte verkställts, eftersom ledamoten har överklagat beslutet till FARs Nämnd, som ännu inte avgjort ärendet.

Samtidigt valda revisorer

De båda första fallen av varning gällde två ledamöter som samtidigt varit valda revisorer (medrevisorer) i samma aktiebolag. Den ene ledamoten (”huvudrevisorn”) befanns ha utfört en i väsentliga avseenden otillräcklig revision, både i fråga om omfattningen och kvaliteten. Dessutom var hans rapportering och dokumentation bristfällig. (Tre nämndledamöter var skiljaktiga och ville utesluta vederbörande ur FAR.) Den andre ledamoten hade underlåtit att reagera på bristerna i den förstnämndes granskningsinsatser och på brister i klientföretagets redovisning. Den sistnämnde ledamoten överklagade beslutet till FARs Nämnd, som fastställde varningen. – Även detta ärende prövades av Kommerskollegiet, som tilldelade den förstnämnde ledamoten en varning, men stannade – med beaktande av den arbetsfördelning som förelegat – för att endast uttala kritik mot den sistnämnde.

I nyss nämnda fall gjorde Disciplinnämnden ett uttalande beträffande arbetsfördelningen vid gemensam revision, som bör vara av mera allmänt intresse. Uttalandet innebär att det enligt nämndens mening är förenligt med god revisionssed att vid gemensam revision (två revisorer) fördela arbetet så att den ene revisorn ansvarar för löpande granskning och bokslutsgranskning (huvudrevisorn) medan den andre revisorn deltar i huvudsak endast vid slutrevisionen, under förutsättning att båda revisorerna uppfyller minimikraven enligt FARs rekommendation om gemensam revision. 4

I ytterligare ett ärende har nämnden tilldelat två ledamöter varning. Det rörde sig här om ett revisionsuppdrag i en bank. Den ene ledamoten (externrevisor) ansågs ha brutit mot god revisionssed dels genom att underlåta att skriftligen till bankens styrelse rapportera sin syn på brister som uppmärksammats vid granskningen och som rapporterats till styrelsen av bankens internrevisorer (från en stor revisionsbyrå), dels genom att avge en i flera avseenden bristfällig revisionsberättelse. Den andre ledamoten, som förordnats av dåvarande Bankinspektionen, hade även han underlåtit att skriftligen till bankens styrelse rapportera sin syn på uppmärksammade brister och dessutom underlåtit att informera Bankinspektionen om bristerna. Båda ledamöterna överklagade nämndens beslut till FARs Nämnd, som ändrade påföljden för den förstnämnde till en erinran (för den bristfälliga revisionsberättelsen) och upphävde varningen för den sistnämnde. – Kommerskollegiet, som prövat också detta ärende, uttalade ingen kritik mot revisorerna i fråga för rapporteringen till styrelsen och Bankinspektionen. (Den bristfälliga revisionsberättelsen berördes inte i kollegiets beslut.)

Olika synsätt?

I nyss nämnda ärende aktualiserar de olika besluten en fråga som har principiellt intresse. Disciplinnämnden kan sägas hittills ha tillämpat ett synsätt som innebär att – med undantag för rena bagateller – ett avsteg i en enskild delfråga från vad som enligt FARs rekommendationer utgör god revisionssed betraktas som en överträdelse av god revisionssed och därmed också kräver ett ställningstagande i fråga om eventuell disciplinär påföljd. Detta gäller även om uppdraget i övrigt fullgjorts enligt rekommendationerna.

FARs Nämnd och Kommerskollegiet, eller i vart fall kollegiets rådgivande nämnd, tycks – såvitt kan utläsas av FARs Nämnds beslut och ett protokoll från rådgivande nämnden – anlägga ett mera övergripande betraktelsesätt. Mera konkret skulle detta synsätt innebära att ett revisionsuppdrag – i sin helhet – kan anses vara utfört enligt god revisionssed även om uppdraget i någon enskild del, som inte är väsentlig, inte utförts enligt gällande rekommendationer. Disciplinnämnden har för sin del valt att göra ”helhetsavvägningen” i samband med ställningstagandet till påföljden för konstaterade brister i delfrågorna.

Det skulle föra för långt att här och nu försöka avgöra vilket betraktelsesätt som är det riktiga eller att ensidigt plädera för Disciplinnämndens uppfattning. Kanske är det i realiteten inte heller så stor skillnad i synsätt? Vi tycker dock att det borde vara av intresse för t.ex. FARs revisionskommitté att utreda frågan närmare. Om det faktiskt föreligger olika synsätt kan det finnas anledning att kommentera frågan i ”Revisionsprocessen”. 5

Det femte fallet av varning avsåg en ledamots yrkesmässiga uppträdande. Ledamoten hade, i ett yttrande till Disciplinnämnden och Kommerskollegiet i ett anmälningsärende – utan att det var nödvändigt för belysningen av de specifika sakfrågor som anmälan avsett eller som bakgrundsinformation – gjort uttalanden som nämnden ansåg vara grovt kränkande för anmälaren och en anmälaren närstående person. (En ledamot var skiljaktig och ville – bl.a. med stöd av ett uttalande av regeringsrätten i ett liknande fall – utesluta ledamoten ur FAR.) Även detta beslut överklagades till FARs Nämnd, som fastställde varningen. – Av intresse är här att Kommerskollegiet i sitt beslut avseende det bakomliggande anmälningsärendet överhuvudtaget inte kommenterade det förhållande som föranledde varningen från Disciplinnämnden. Detta trots att det ärende som regeringsrättens ovannämnda uttalande avsåg, gällde en revisor som kollegiet nekat godkännande därför att han agerat på ett sätt som påminner om det som i detta fall renderade FAR-ledamoten en varning från Disciplinnämnden.

Även det sjätte fallet av varning rörde – i huvudsak – det yrkesmässiga uppträdandet, främst i förhållande till Disciplinnämnden. Ledamoten i fråga hade även tidigare varit föremål för disciplinär påföljd, såväl hos FAR som hos Kommerskollegiet. (Det kan noteras att ledamoten numera lämnat FAR.)

Det sjunde fallet slutligen gällde yrkesutövningen. Ledamoten hade i detta fall i ett revisionsuppdrag underlåtit att anmärka på att klientbolaget redovisat bundet eget kapital som om ett emissionsbeslut blivit registrerat, trots att så inte var fallet. Redovisningen stred därmed mot aktiebolagslagen och god redovisningssed. Omständigheterna ansågs försvårande med hänsyn till att underlåtenheten upprepats fem år i följd och till att ledamoten haft bolagets uppdrag att ombesörja registreringen av emissionsbeslutet.

Uttalanden av särskilt intresse

Vi övergår härefter till att redovisa några av nämnden i andra ärenden gjorda uttalanden, som vi med hänsyn till deras aktualitet eller avsaknaden av vägledning i FARs regelsamling bedömt vara av särskilt intresse. Urvalet blir med nödvändighet subjektivt och begränsat.

Det första uttalandet som vi valt ut gäller utfärdandet av intyg om att apportegendom tillförts aktiebolag. Nämnden har uttalat att en revisor i ett sådant uppdrag – särskilt om aktietecknarna och stiftarna/styrelsen utgörs av samma personer – i rimlig omfattning måste söka förvissa sig om att aktietecknarna vid överföringen av apportegendomen också var ägare till egendomen. Enligt nämnden kan ledamoten därvid inte nöja sig med en försäkran från aktietecknaren, utan måste göra en självständig bedömning genom kontroll av t.ex. köpeavtal. Kommerskollegiet har i ett liknande fall gjort i huvudsak samma bedömning som nämnden.

I ett annat uttalande förelåg en situation som inte torde vara helt ovanlig, nämligen att köparen och säljaren av ett bolag enas om att till grund för köpeskillingens beräknande lägga ett för ändamålet särskilt upprättat bokslut, som skall granskas av det köpta bolagets ordinarie revisorer och av revisorer utsedda av köparen. Nämnden har vid prövningen av ett sådant fall framhållit vikten av att revisorerna noga förvissar sig om vem som är deras uppdragsgivare, säljaren, köparen, båda parter och/eller det köpta bolaget samt att de ordinarie revisorerna i det köpta bolaget överväger huruvida granskningsuppdraget är förenligt med revisionsuppdraget. Det kan t.ex. ifrågasättas om de ordinarie revisorerna i det köpta bolaget bör åtaga sig ett granskningsuppdrag av detta slag om det anses lämnat av endast endera av säljar- eller köparsidan. Om de emellertid åtager sig uppdraget, är de enligt nämndens mening skyldiga att utföra det på ett opartiskt sätt och förhålla sig neutrala mellan säljarens och köparens intressen.

I fråga om samarbetet mellan revisorerna har nämnden uttalat att – oavsett om de har samma eller olika uppdragsgivare – uppdraget är att jämställa med en gemensam revision i ett lagstadgat revisionsuppdrag, vilket innebär bl.a. att det köpta bolagets ordinarie revisorer är skyldiga att informera de av köparen utsedda revisorerna om väsentliga iakttagelser, t.ex. problem med den interna kontrollen, som gjorts under den ordinarie revisionen.

I nyss nämnda fall fann nämnden även anledning att uttala att god revisorssed kräver att en granskningsberättelse, som avges i ett uppdrag av det aktuella slaget, skall ges en sådan utformning att den – oavsett om den riktas till en större eller mindre krets och oavsett mottagarnas kunskap – inte kan komma till användning i vilseledande syfte eller leda till missförstånd och tvister avseende vad som har granskats och resultatet av granskningen. Av kravet följer bl.a. att eventuell osäkerhet beträffande väsentliga delar av det granskade underlaget skall framgå av granskningsberättelsen. Detta gäller även om uppdragsgivaren, eller berättelsens adressat om denne är en annan, känner till förhållandet.

I det ärende som föranledde de uttalanden som nyss redovisats fann nämnden anledning att i berörda hänseenden rikta kritik mot de ordinarie revisorerna i det köpta bolaget. ärendet hade anmälts också till Kommerskollegiet, som – till Disciplinnämndens förvåning – avskrev det utan att kommentera de frågeställningar som enligt nämndens mening aktualiserades i ärendet.

Utredning av konkurs

I Balans debatterades för några år sedan 6 lämpligheten av att den valde revisorn i ett aktiebolag som gått i konkurs åtar sig utredningsuppdrag i bolaget för konkursförvaltarens räkning. Med hänsyn till det stora antalet företagskonkurser som följt i lågkonjunkturens spår får denna fråga alltjämt anses ha stor aktualitet. Nämnden har för sin del tagit ställning på sätt som framgår av följande uttalande.

”Konkursförvaltares uppgift att utreda och i förvaltarberättelsen uttala sig om bl.a. orsaken till och tidpunkten för inträdet av obeståndet, bokföringens status och förekomsten av återvinningsbara transaktioner innefattar bedömningar i delvis samma frågor som aktiebolags revisor har att ta ställning till i samband med sin granskning av bolagets räkenskaper och förvaltning eller vid eventuell därmed sammanhängande rådgivning. Det ligger i sakens natur att innehållet i förvaltarberättelsen i aktiebolags konkurs, även om det inte är syftet med berättelsen, kan komma att återspegla hur bolagets revisor skött revisionsuppdraget. Om bolagets revisor åtar sig att biträda konkursförvaltaren i dennes uppgift, kan därför befogat tvivel om revisorns oberoende uppkomma. Mot bakgrund härav anser Disciplinnämnden att en FAR-ledamot inte bör – annat än i sällsynta undantagsfall där bedömningen av särskilda skäl kan bli en annan – åtaga sig sådant uppdrag, om ledamoten varit vald revisor i det bolag som avses med uppdraget.”

Kommerskollegiet har i ett motsvarande fall uttalat att konkursförvaltare skall ha frihet att avgöra om de vill utnyttja den valde revisorn för utredningar och att revisorn därefter själv i varje enskilt fall får pröva om hon eller han är jävig eller inte. Som synes är kollegiets ställningstagande mindre restriktivt än nämndens. Det är litet förvånande, eftersom kollegiet i detta fall tycks ha fäst avseende endast vid det faktiska oberoendet (independence in fact) och inte vid hur omvärlden typiskt sett kan uppfatta situationen (independence in appearance). FARs regler för god revisorssed (regel 2) kräver att ledamot skall vara oberoende såväl ”in fact” som ”in appearance”. Denna regel torde ge uttryck för god revisorssed i allmänhet. Enligt vår mening innefattar dessutom jävsbestämmelsen i 6 § revisorsförordningen ett krav på oberoende ”in appearance”. 7

Också det sista uttalande som vi valt att redovisa här gäller revisorns oberoende, låt vara i en mera generell bemärkelse än i nyss nämnda fall. Det gäller frågan huruvida en auktoriserad revisor får bedriva utbildningsverksamhet gentemot andra än byråns klienter. Kollegiet har i denna fråga intagit den mest restriktiva attityden och besvarat frågan nekande, med hänvisning till revisorsförordningens förbud för revisorer att utöva annan verksamhet än revisionsverksamhet (i vid bemärkelse) och till att utbildningsverksamhet av nyss nämnt slag inte inryms i detta begrepp.

Polemik med kollegiet

Nämnden kan i denna fråga sägas ha gått i polemik med kollegiet genom att i några ärenden konstatera att innehållet i god revisorssed förändras i takt med utvecklingen av revisionsbranschen och samhället i övrigt samt uttala att kollegiets gränsdragning mellan tillåten och otillåten verksamhet inte är anpassad till nu rådande förhållanden. Nämnden har för sin del bedömt att utbildningsaktiviteter inom de verksamhetsområden som omfattas av begreppet revisionsverksamhet – även om målgruppen helt eller delvis innefattar andra än de egna klienterna – numera inte bör anses strida mot det s.k. affärsverksamhetsförbudet. 8

Sannolikt saknar en del FAR-ledamöter som läser denna artikel nämndens uttalanden i frågor som rör tolkningen av det förbud mot direkt ackvisition av uppdrag som finns i regel 7 i FARs regler för god revisorssed. Som nämnts i inledningen har antalet ärenden som rör förbudet ökat under de senaste åren. Anledningen till att vi valt att här inte kommentera nämndens ställningstaganden i dessa ärenden är att det kan ifrågasättas om förbudet överensstämmer med den nya konkurrenslagen och att frågan för närvarande är föremål för utredning, vilken kan resultera i att förbudet avskaffas. 9

Som framgått av den nu lämnade redogörelsen har Disciplinnämnden och Kommerskollegiet i några fall bedömt samma ärenden/frågor olika. Med ett undantag har nämnden i de här aktuella fallen gjort den strängaste bedömningen. Det vore fel att avsluta denna artikel utan att kommentera detta förhållande. För helhetsbildens skull bör dock först poängteras att nämnden i det stora flertalet fall som Kommerskollegiet behandlat (nämnden gör varje halvår en genomgång av kollegiets beslut) huvudsakligen delat kollegiets bedömningar. Vi kan dock inte helt undgå intrycket att skillnaderna i bedömningarna ökat under senare år vad gäller flera ”tunga” ärenden och viktiga principfrågor. Om detta är en riktig iakttagelse bör den ge anledning till viss oro.

Så länge nämnden intar den strängaste attityden kan skillnaderna visserligen till nöds förklaras med att FAR ställer högre krav på sina ledamöter än de som ställs på revisorer i allmänhet. Detta torde dock inte vara hela sanningen. En del av förklaringen ligger givetvis i att olika människor bedömer frågor olika, men också i nämndens och kollegiets olika sammansättning och arbetssätt. Det vore olyckligt om skillnaderna i bedömningarna skulle öka i framtiden och om de båda organen i förhållande till varandra skulle bli ömsom strängare och ömsom mildare i sina bedömningar. Revisorskåren skulle då lätt hamna i en förvirrad situation där man inte vet riktigt vad man skall rätta sig efter. Som vi ser det finns bara en lösning på denna problematik och det är att de skilda tillsyns- och disciplinförfarandena slås ihop i ett och samma organ.

Andra skäl för en sådan reform är att nuvarande system innebär ett slöseri med tillgängliga ekonomiska och personella resurser samt inte minst det personliga obehag och den extra tidsspillan som drabbar de ledamöter vilkas förehavanden blir föremål för dubbel granskning. (I de sällsynta fall en revisor är ledamot i både FAR och Svenska Revisorsamfundet SRS kan det till och med bli fråga om en tredubbel granskning!)

FAR vill reformera

FAR har mot denna bakgrund, på grundval av en intern utredning, 10 föreslagit en reform som innebär att tillsynen skall skötas av en stiftelse med staten och revisorsorganisationerna som huvudmän. Den nyss avslutade revisorsutredningen, 11 som fått ta del av förslaget, har tyvärr inte ansett sig kunna föra fram detta förslag bl.a. av det skälet att Svenska Revisorsamfundet SRS föredrar att tillsynen även i fortsättningen utövas av ett statligt organ. Vi beklagar detta, men ännu är förmodligen inte sista ordet sagt.

Av de direktiv som låg till grund för revisorsutredningens uppdrag och de senaste årens budgetpropositioner framgår klart att regeringen överväger att lyfta ut revisorsfrågorna från Kommerskollegiet och då även är öppen för en privat lösning. Privatiseringssträvandena ligger också i tiden. Skulle lagstiftaren trots allt stanna för att bibehålla tillsynen i statlig regi är det betydelsefullt att det nya tillsynsorganet stärks jämfört med i dag. Bl.a. erfordras enligt vår mening revisorskompetens även på utredningsstadiet. Om en sådan förstärkning inte kommer till stånd, är risken stor att revisorerna även i framtiden får finna sig i att bli föremål för disciplinär prövning i parallella instanser.

Det är dock vår förhoppning, att nästa gång det är dags att lämna en samlad redovisning för Disciplinnämndens verksamhet skall det vara en slutredovisning.

Ingvar Gullnäs är ordförande i FARs disciplinnämnd och Anders Strömqvist är FARs föreningsjurist och f.d. sekreterare i disciplinnämnden

Tabell 1 – Antal anhängiggjorda ärende fördelade på år

Tabell 2 – Utfallet av nämndens bedömningar olika år (= beslutsår)

Tabell 3 – Ärendenas fördelning på sak

Kommentar: Disciplinärende som avsett flera FAR-ledamöter har räknats som ett ärende. Disciplinärende som avsett ifrågasatta överträdelser av flera regler har räknats som ett ärende och därvid hänförts till den regel som bedömts ha varit av störst vikt i det enskilda ärendet. I några ärenden har erinran eller varning meddelats två ledarmöter i samma ärende. I dessa fall har båda påföljderna medräknats.

Ingvar Gullnäs och Anders Strömqvist