”Det sägs att i goda tider tänker man framåt och i dåliga tider börjar man fråga sig hur det var förr i världen...” Så inleder Ulf Thorén sin berättelse om en tid som nu redan är historia och förmodligen kan lära oss något. Hur kommer 2030-talet att se på dagens revisorer, deras arbetsmiljö, deras metoder och deras resultat?
Revisionsbranschen är inne i en svacka och det kan då kanske finnas utrymme för att tala om gångna tider. Hur var branschen och arbetsförhållandena t.ex. under 1940-talet? Enligt uppgifter i pressen har Historiska Museet i Stockholm börjat intressera sig för 1940-talet och anser tydligen att det handlar om en historisk period. För revisionsbranschens del kanske det är dags att inventera minnena från den tiden.
Min anställning på dåvarande Leo Bredbergs revisionsbyrå i Göteborg började hösten 1940. Andra världskriget pågick och de yttre förhållandena var allt annat än idylliska. Inkallelserna duggade tätt och komplicerade all arbetsplanering på byråerna. Ersättningarna till inkallade var låga och privatekonomin något problematisk.
Ett av mina första granskningsuppdrag fanns i Helsingborg. Under krigsåren inträffade många gånger att engelska bombplan efter raider över Berlin på natten tog hemvägen över Helsingborg och pliktskyldigast blev beskjutna av svenskt luftvärn. Nära hotellet stod en Bofors luftvärnskanon som brukade sätta igång vid 4-tiden på natten. Akustiken mellan husväggarna var överväldigande och nattsömnen blev därefter.
Bredbergs byrå hörde inte till de större i Göteborg. Marknaden dominerades av tre stora byråer: Karlgrens, Stenbergs och Rolf Jacobssons byråer. Karlgren och Stenberg hade startat kring 1932 och Bredberg och Rolf Jacobsson senare under 1930-talet. Samtliga byråinnehavare kom från näringslivet. Stenberg och Jacobsson hade varit anställda i SKF och Bredberg i Forsviks AB utanför Karlsborg. Karlgren hade haft olika anställningar – bl.a. vid en handelskammare.
Någon nämnvärd konkurrens förelåg inte mellan byråerna. De auktoriserade revisorerna i staden umgicks privat som goda vänner. När det ibland annonserades i tidningarna skedde detta i form av en gemensam annons med angivande av samtliga FAR-medlemmar i Göteborg; dock enbart med namn och adress för resp. revisor – däremot inte byrånamn.
Det goda samarbetet smittade av sig på de anställda vid de olika byråerna. På initiativ av Claes Ahrén och Björn Hultgren bildades FRIG (Föreningen Revisorsassistenter i Göteborg) där anställda vid de olika byråerna träffades och utbytte åsikter om lämpligt tillvägagångssätt då det gällde att tackla vissa olika problem i branschen. Även utomstående föredragshållare blev inbjudna. Ett bestående minne av denna samvaro var att vi var inte konkurrenter – vi var kolleger.
Då ett företag sökte en revisor skedde det i många fall i samarbete med advokatbyrå eller bank. Det gällde alltså för revisionsbyrån att skapa ett förtroendekapital hos dessa ”uppdragsförmedlare”. Därvidlag gällde den enkla regeln att om befintliga uppdrag sköttes väl fanns alltid möjlighet att få nya. Arvodesdiskussioner var sällsynta och byte av revisor i samband med offertgivning från olika byråer förekom mig veterligen icke vid denna tid. En nydebiterad klient kommenterade vid något tillfälle läget: ”Det var dyrt, men jag har inte råd att ha en billig revisor.”
Någon diskussion i pressen om revisionsbranschen eller enstaka revisorers ställningstagande förekom icke. Någon enstaka gång kunde en förskingring väcka frågan om revisorernas roll i sammanhanget, men bortsett härifrån var branschen anonym och förblev så under lång tid. Man får ju då inte glömma att ”omvärlden” var mindre komplicerad och många av dagens svårbehandlade situationer existerade helt enkelt inte på 1940-talet.
Om revisionsverksamhet vid denna tid kan i övrigt generellt sägas att arbetstillgången var mycket god och antalet klienter ständigt ökande. Stämningen på byråerna var god och tron på framtiden orubblig. Samtidigt skall väl i ärlighetens namn sägas att granskningarna utfördes kanske något amatörmässigt – i varje fall sett med dagens ögon. Jag återkommer till detta.
Begynnelselönen för revisorsassistenter var genomgående 150 kronor i månaden. Någon särskild uppsägningstid diskuterades inte. I slutet av 1940 var det ganska tyst på revisionsbyrån, vilket ledde till att jag blev ivägskickad den 15 december men återanställdes den 15 januari 1941, då granskningsarbetet skulle påbörjas.
Vid resor erhölls traktamente, som 1940 var 15 kronor inkl. hotell. Det var i och för sig fullt möjligt att klara sig på detta belopp – ett hotellrum kostade cirka 5 kronor och en bra middag cirka 4 kronor. En gedigen frukost kostade – utanför de större städerna – 75 öre à 1 krona. Tyckte man detta var för dyrt tog man med sig hårt bröd och ost hemifrån.
Det förändrade penningvärdet sedan 1940 är kanske banalt att diskutera, men ett ytterligare exempel kan anföras: Från den dåtida granskningen minns jag att en arbetarlön 1940 i textilindustrin var ännu inte uppe i en krona i timman utan handlade om 90–95 öre.
Klienternas redovisningsuppläggning 1940 var hanteringsmässigt tungt vägande. Man använde sig av omfångsrika böcker i stort format och med grova pärmar. En ”standarduppläggning” omfattade
kassabok
memorial
försäljningsjournal
inköpsjournal
huvudbok
inventariebok
De bundna böckerna var i många fall avsedda att användas under ett stort antal räkenskapsår och vissa bokförare visade med stolthet upp huvudböcker med noteringar sedan slutet av 1800-talet. Handstilen var i många fall på gränsen till konstnärlighet.
Denna uppsättning folianter kördes lämpligen in i granskningsrummet med handkärra och granskningen kunde börja.
En allmän karakteristik av revisionsarbetet var att omfattningen av granskade transaktioner var enorm. Från visst håll gjordes gällande att texten i aktiebolagslagens paragrafer om revision inte medgav annat än fullständig granskning. Detta skulle även gälla vid inventering av värdehandlingar, vilket ju satte sin prägel på bankrevisioner, där bläddrandet i reverser och inteckningar kunde ta veckor. Idén om komplett granskning blev emellertid inte särskilt långlivad. Härvidlag bidrog naturligtvis kostnadsaspekten – det blev för dyrt att syssla med komplett granskning.
Vid komplett granskning – så länge detta pågick – blev ju arbetsinsatsen betydande då det gällde de ovan uppräknade böckerna, men man får inte glömma att vi i regel inte gick utanför den direkta kontrollen av dessa böcker. Någon gång försökte vi ”gå ut i fabriken” och se på underlag för fakturering och varumottagning men detta möttes av förvåning och ibland klart ogillande. Det ifrågasattes om detta inte var överskridande av revisorernas befogenheter. Så var emellertid inte fallet – redan 1910 års aktiebolagslag (som gällde till 1948) fastställde revisorns rätt att granska ”alla böcker, räkenskaper och andra handlingar”. 1910 års lag angav även att revisor inte behövde rätta sig efter särskilda föreskrifter från stämman, som avsåg ”inskränkning i deras i lag stadgade befogenhet”. Bakgrunden till detta var att det förekommit att stämman ”fritog” revisorn från vissa skyldigheter, t.ex. att granska lagret.
Granskningen skedde med hjälp av s.k. prickpenna, dvs. man tillverkade en liten stämpel med sina initialer och klistrade fast denna stämpel på en blyertspenna. Man kunde då ”pricka” granskade poster så att man själv – och klienten – kunde konstatera vad som var gjort. I början av min anställning arbetade jag tillsammans med Ivar Nordelöf och i den mån han kollade inkomster stämplade han IN och jag kollade utgifter och stämplade UT. Det stämde ju bra och gjorde ett systematiskt och trevligt intryck.
För addering fanns faktiskt räknemaskiner; dock inledningsvis inte elektriska utan s.k. ”snurror”, där man ställde in siffrorna med små spakar och sedan snurrade på en vev. Elektriska räknemaskiner kom i marknaden mera allmänt vid mitten av 1940-talet.
I granskningsarbetet ingick även att makulera genom påstämpling alla granskade verifikationer. Man använde sig då av en relativt stor stämpel med revisionsbyråns namn. Det påstods ha förekommit att uppfinningsrika kassörer hade använt samma verifikationer flera gånger. Stämplingsarbetet var hos större klienter ganska påfrestande och oljudet gjorde granskningsrummet jämförbart med en mekanisk verkstad.
Som avslutning på denna beskrivning av räkenskapsböcker och granskningsmetoder bör i ärlighetens namn påpekas att beskrivningen snabbt blev inaktuell. Redan före kriget fanns bokföringsmaskiner att tillgå – i huvudsak skrivmaskiner med påhängda räkneverk – och efter kriget, dvs. från 1945, blev dessa maskiner allt vanligare bland företagen. Dessutom hörde man talas om användningen av hålkortsmaskiner hos större företag och hos myndigheter. En mera generell användning av hålkort bland företagen förekom dock knappast förrän på 1950-talet. Ännu längre bort i tiden låg datoranvändningen.
Bolagens skatteproblem sköttes fram till 1940 i regel av deras egna jurister eller av advokater. Deklarationer och överklaganden ansågs vara en juridisk fråga. År 1940 infördes emellertid en särskild krigskonjunkturskatt och plötsligt kom lagervärderingsfrågor och avskrivningsmetoder i centrum. Revisorerna gjorde därmed entré som bolagens skattekonsulter och det skedde snabbt ett genombrott härvidlag.
Bortsett från krigskonjunkturskatten var skattesatsen för bolagen inte besvärande. 1938 års stora skattereform införde bl.a. fri avskrivning på maskiner. Ett på den tiden berömt utslag i Regeringsrätten 1947 utökade denna fria avskrivningsrätt till kontrakterade maskiner och inventarier. För rederierna i Göteborg skapade detta utslag ett mycket gynnsamt läge i och med att beställda fartyg i princip kunde nedskrivas till noll redan innan leveransen skett.
Lagernedskrivningsrätten var redan före 1938 helt fri. Endast om ”särskilda omständigheter” därtill föranledde skulle räkenskapernas lagervärdering frångås. Avsättningarna till investeringsfond tillkom 1938, men bemöttes inledningsvis med viss tvekan med hänsyn till begränsade möjligheter att få tillstånd till användning av fonderna.
Skatteläget var alltså under 1940-talet inledningsvis ganska behagligt för företagen. Detta mycket gynnsamma läge varade inte så länge. Deklarationerna till krigskonjunkturskatt hade uppenbarat för skattemyndigheterna de betydande dolda reserver, som fanns i bolagen, och mot slutet av 1940-talet infördes begränsningar i vissa hänseenden. Initiativtagare härvidlag var Ernst Annell i Mellankommunala Prövningsnämnden, som skickligt förde skattemyndighetens talan och åtnjöt stor respekt i näringslivet.
Den bokföringslag som gällde på 1940-talet hade tillkommit 1929. Den var föredömligt enkel och var fortfarande på 1940-talet tillämplig i väsentliga delar. Naturligtvis kunde man 1929 inte förutse den utveckling av bokföringsmetoderna som skulle komma, men anpassningen till verkligheten kom sent – först 1977 trädde den nya lagen i kraft!
Då det gäller aktiebolagslagen var läget annorlunda. Är 1940 gällde fortfarande 1910 års lag om aktiebolag, men man utredde ny lagstiftning. Den blev antagen 1944 att gälla fr.o.m. 1948. Denna nya lag var otvivelaktigt ett efterlängtat genombrott både för en bättre redovisningsstandard och då det gällde revisorernas roll i företagen. För att börja med revisorerna stärktes vår ställning bl.a. genom tvångsbestämmelser om auktoriserad revisor i större bolag.
Bland övriga för yrkesrevisorerna intressanta bestämmelser kan nämnas nya regler om jäv. Jag tänker på den då icke ovanliga situationen att en tjänsteman i ett moderbolag var revisor i dotterbolagen. Detta förhindrades icke genom 1944 års lag, men det ställdes som villkor att det dessutom fanns minst en ”ojävig” revisor.
Ytterligare bestämmelser stärkte revisorns roll i olika hänseenden. I motsats till den gamla lagen framhölls att revisorerna skulle handla ”icke blott i aktieägarnas utan även i utomståendes, särskilt fordringsägares, intresse”. Som en följd härav skulle bl.a. revisionsberättelsen insändas till PRV, vilket tidigare icke skett.
På redovisningssidan skedde en påtaglig uppstramning bl.a. genom bestämmelserna om ”schema” för balans- och vinst & förlusträkning och genom föreskrifter om koncernredovisning – i sista fallet kanske inte så långtgående men bestämmelserna innebar i alla fall en start härvidlag.
Den nya lagen stadgade (efter ändring 1950) att uppgiftsskyldighet förelåg vid ändring av lagerreserv, om årsresultatet ”blivit i avsevärd mån påverkat”. Någon beloppsmässig uppgift krävdes emellertid icke, och dessutom kunde förfång för bolaget åberopas. Denna utformning av bestämmelserna blev mycket omdebatterad och vållade ofta i praktiken timslånga diskussioner om ordval i förvaltningsberättelsen. Därvid bedömdes även små nyanser i uttryckssättet med en grundlighet som skulle ha imponerat på en språkforskare.
Även om den nya lagen medförde bättre redovisning uppstod ganska snart en situation där kraven från omvärlden på årsredovisningarnas ”öppenhet” gick längre än vad lagen direkt föreskrev. Detta dilemma satte sin prägel på diskussionerna med klienten, som i många fall hade svårt att acceptera att han skulle berätta eller specificera mer än vad lagtexten tvingade honom till.
Problemet finns väl på sina håll än i dag men nu har revisorn – utöver 1975 års lag – stöd även av FARs rekommendationer och Bokföringsnämnden/Redovisningsrådet. Vi får emellertid inte glömma att FARs första rekommendation kom först 1957 och Bokföringsnämnden tillskapades 1976. Innan dess fanns ett visst stöd i de ”recensioner” av årsredovisningar, som dags- och affärstidningarna började med i slutet av 1940-talet.
I detta sammanhang minns jag speciellt Handelstidningens chef för ekonomisidan – dr jur C R Pokorny – som tidigt upptäckte att företagen kunde ”anpassa” sina vinster genom ökning eller minskning av lagerreserven utan att meddela beloppen. Som ovan angivits fanns inga krav härvidlag i 1944 års lag och inte heller i den ändring av lagen som tillkom 1950. Han startade ett eget ”krig” mot de större företagen och hade viss framgång.
Samarbetet med bolagens styrelser var i regel gott även om åsikterna om speciellt förvaltningsberättelsens text som ovan sagts ofta var divergerande. Den närmare kontakt mellan styrelse och revisor, som många efterlyser i dag, fanns i hög grad på 1940- och 1950-talet. De advokater som hade ordförandeposterna i större företag skrev i regel aldrig på en årsredovisning förrän revisorn hade meddelat sina iakttagelser och sin inställning. Helst skulle påskriven revisionsberättelse först föreligga.
Advokaterna i bolagsstyrelserna visste givetvis hur ansvarsfördelningen mellan styrelse, verkställande direktör och revisor var konstruerad, men andra styrelseledamöter hade ibland svårt att inse att de själva hade ett övergripande ansvar för bokföring och årsredovisning. På många håll kvarstod inställningen att revisorerna ”svarade för” bokföringen och årsredovisningen – detta trots att 1944 års aktiebolagslag lämnade klara besked i dessa hänseenden.
Bestämmelserna om revision i 1944 års lag innefattade liksom i dag vissa tidsfrister för revisorernas arbete. Många gånger tog styrelsen inte så hårt på formaliteterna härvidlag. På ett stort bolag inträffade regelmässigt att jag som revisor inbjöds till styrelsens bokslutssammanträde, varvid jag högtidligt fick mottaga påskriven årsredovisning. Tio minuter senare var utlyst bolagsstämma.
Det krävdes alltså mycken diplomati och viss envishet för att få gehör för den ansvarsfördelning mellan styrelse, verkställande direktör och revisor som lagen angav. Jag är inte säker på att vi ens i dagsläget har nått ända fram.
Jag nämnde inledningsvis att revisionsarbetet i början av 1940-talet kanske var något amatörmässigt. Detta var ju i och för sig naturligt: branschen var tillskapad genom lagstiftning men bestämmelserna om revision var knapphändiga och det ankom på utövarna att bygga upp system för arbetsteknik och att diskutera fram en praxis i fråga om god redovisningssed. Detta tog givetvis tid.
De interna diskussionerna i dessa hänseenden började bli allt intensivare på 1950-talet och jag har minnen av många konstruktiva sammanträden inom revisionsbyrån. Framför allt gällde diskussionerna om byrån skulle växa av egen kraft – genom att starta filialer – eller genom sammanslagning med andra byråer. Inledningsvis tillämpades ”filiallinjen” och första lanseringen blev i Karlstad 1959. Andra diskussioner gällde arbetsteknik och utbildning av medarbetare. I valet mellan att ordna det internt eller att ansluta till FARs utbildningsarrangemang visade sig det senare alternativet vara överlägset.
På 1960-talet framstod det allt angelägnare att bygga upp vissa specialistavdelningar samt att söka en utlandsanknytning. Därmed var målsättningen klar: vi måste ingå i en större enhet. Detta ledde till bildandet av Hagström & Bredberg Revisionsbyrå efter förhandlingar hösten 1970.
Men då är vi redan långt inne i ett helt nytt kapitel.
Auktor revisor Ulf Thorén har varit verksam vid Ernst & Young i Göteborg.