Den nya kommunallagen och aktiebolagslagen kan komma i konflikt med varandra, t.ex. när det gäller revision av kommunala bolag, skriver Ulf Gometz och Sten Losman, och pekar på att detta kräver uppmärksamhet av både bolag och revisorer.

I den politiska debatten påminns vi ständigt om den offentliga sektorn: dess storlek, dess effektivitet, vad som måste eller inte måste hanteras i samhällets regi etc. Oavsett vilka åsikter man har i dessa frågor är det ett faktum att den offentliga sektorn i vårt land är stor och att en mycket betydande del av den verksamheten bedrivs i bolagsform, i regel i aktiebolag. Det innebär att de auktoriserade revisorerna sedan länge och på senare år i ökad utsträckning den vägen skaffat sig erfarenhet av offentlig verksamhet. Det kan i fråga om kommuner gälla bostadsförvaltning, lokaltrafik, energiproduktion och – distribution, arenaverksamhet m.m.

Såvitt vi kan bedöma har det inte varit några större svårigheter för revisorer med huvudsaklig erfarenhet från näringslivet att revidera kommunala bolag. Speciella villkor finns visserligen: såsom t.ex.

* att vinstsyfte i regel saknas och

* att i de flesta fall den s.k. självkostnadsprincipen gäller innebärande att nyttigheter enligt lag inte får tillhandahållas till pris överstigande självkostnaden.

Även om dessa villkor i enstaka fall kunnat orsaka problem har de dock utan större svårigheter kunnat förenas med verksamhet i bolagsform och inrymmas i en anpassad företagsrevision.

Nyligen har emellertid nya omständigheter tillkommit som enligt vår uppfattning kan innebära problem och som i vart fall kräver uppmärksamhet av såväl bolagsledningar som revisorer. Bakgrunden är den nya Kommunallagen (SFS 1991:900) och en politisk strävan att låta vissa specifika regelsystem som omfattar kommunal verksamhet gälla oavsett om verksamheten drivs direkt av en kommun eller i aktiebolagsform. Vi avser här i första hand den s.k. offentlighetsprincipen och de befogenhetsbegränsningar som följer av Kommunallagens 3 kap 17 § och bl.a. innebär att beslut av principiell natur och större vikt skall underställas kommunfullmäktige för yttrande.

De problem vi förutser gäller inte enbart företagsledningarnas och revisorernas bristande kunskap om och vana vid att hantera hithörande frågor utan direkta, av lagstiftaren olösta konflikter mellan två regelsystem, nämligen Kommunallag och Aktiebolagslag. I de fall de kommunala bolagen bedriver med andra företag konkurrerande verksamhet uppstår dessutom praktiska problem av affärsmässig natur. Sådana har också visat sig på sådant sätt att ändringar av och tillägg till den nya lagstiftningen redan föreslagits.

Av en händelse har ungefär samtidigt som Kommunallagen aktualiserat frågan offentlighetsprincipen allmänt kommit att debatteras mot bakgrund av Sveriges ansökan om EG-medlemskap.

Praktiska problem

Praktiska problem må inledningsvis belysas med några frågor:

Blir revisionspromemoria skickad från revisionsbyrå till bolag ”allmän handling”? Revisionsprotokoll överlämnat vid slutrevision?

Blir gransknings-PM avseende kommunalt bolag, vilken på anmodan insänts till kommunens revisionskontor (som skall göra koncernrevision) ”allmän handling”? Är det förenligt med aktiebolagslag och revisorns tystnadsplikt att efterkomma en sådan begäran?

Om det är allmän handling; kan den sekretessbeläggas? Hela eller delar? Vilka delar? På vilka grunder? När? Av vem?

Kan affärshemligheter lämnade från svenska eller utländska företag, t.ex. i offertsituation, till kommunalt aktiebolag bli ”offentliga”? Vad får det för konsekvenser?

Enligt Kommunallagen 3 kap 17 § skall kommunalt bolags beslut ”av större vikt” först underställas kommunfullmäktige för yttrande:

Är av sådan vikt

* anställning av ny VD?

* en stor planerad upphandling?

* tecknande av väsentligt kontrakt?

* upptagande av större lån och utgivande av pant?

Vad blir kvar av Aktiebolagslagens befogenhets-, behörighets- och ansvarsbestämmelser? Skall revisorn i förvaltningsrevisionen göra sin bedömning med utgångspunkt inte bara från Aktiebolagslag utan även Kommunallag?

För näringslivsrevisorerna utan praktisk erfarenhet av ”offentlig miljö” kan möjligen ett par nyligen framställda krav under åberopande av offentlighetsprincipen vara av illustrativt intresse (från Göteborgs kommuns horisont):

* Begäran att få se kommunfullmäktigeordföranden Lars-Åke Skagers almanacka;

* Begäran att få alla hos kommunen lagrade data om bl.a. stadsjuristen Sten Losman inklusive anställningsvillkor.

(Den första vägrades, den andra bifölls.)

Vår avsikt med denna artikel är att belysa problematiken och i de fall vi finner det möjligt göra tolkningar och lämna råd. Det är inte vår primära avsikt att ta upp reglernas lämplighet till debatt; dock kan det sannolikt inte undvikas att åsikter i några fall kan komma att framskymta.

Vad innebär offentlighetsprincipen?

Den s.k. offentlighetsprincipen betyder inte detsamma i kommunalförvaltningen som i de kommunala företagen.

Offentlighetsprincipen i förvaltningen är förankrad direkt i grundlag. Den kan inte inskränkas genom avtal eller genom föreskrifter som kommunalt organ utfärdar.

Offentlighetsprincipen i företagen förs in i dessa genom beslut av ägaren – kommunen. Den nya Kommunallagen föreskriver att kommunen skall se till att företagen tillämpar principen om handlingsoffentlighet. Kommuner skall för övrigt också se till att företagen håller sig inom de begränsningar i befogenheterna som gäller för kommunen själv.

Den kommunala förvaltningens offentlighetsprincip innefattar inte bara regler om allmänna handlingars offentlighet utan också regler om yttrandefrihet och rätt att anonymt få lämna meddelanden till journalister i publiceringssyfte, dvs. meddelarfrihet. I förvaltningen kan dessa fri- och rättigheter bara inskränkas genom lag, alltså inte såsom ovan påpekats genom föreskrifter av kommunen.

I företagen förs offentlighetsprincipen in enbart på det sättet att företagens handlingar skall anses som allmänna, dvs. de skall på begäran tillhandahållas för läsning om det inte finns någon bestämmelse i sekretesslagen som ger företaget rätt att vägra lämna ut handlingen.

Vi vill fästa uppmärksamheten på att det är enbart handlingsoffentligheten som är aktuell i företagen. Företagen behöver alltså inte finna sig i att yttrandefrihet och meddelarfriheten åberopas som stöd för ett handlande som skulle vara illojalt mot företaget. Det är också möjligt att i företagen kanalisera massmediakontakterna till vissa medarbetare, något som inte är lagligen möjligt inom kommunalförvaltningen.

Allmän handling?

Tillämpningen av reglerna om handlingsoffentlighet i förvaltningen bygger på ett mer än 200-årigt regelsystem. Ändå uppkommer ständigt nya tillämpningsproblem, trots att regelsystemet i sina grunddrag är enkelt.

Det är inte bara pappersdokument som är handling. Även upptagning för ADB kan vara handling.

När en handling begärs utlämnad gäller det att först avgöra om handlingen är allmän eller ej. Är den inte allmän finns det ingen skyldighet att lämna ut den.

En handling blir allmän när den kommit in till en myndighet eller blivit upprättad (färdigställd) hos myndigheten. Den skall också vara förvarad hos myndigheten och höra till frågor som myndigheten har att ta befattning med. Ett rent privatbrev som skickas till en myndighetsperson blir alltså inte allmän handling även om det adresseras till myndigheten.

Minnesanteckningar, koncept och liknande är under ett ärendes handläggning arbetsmaterial som kan kastas bort. Om det sparas i arkivet efter ärendets avslutande blir det en allmän handling. Lars-Åke Skagers almanacka har inte överlämnats till arkivet och är därför inte allmän handling.

I kommunal förvaltning är det viktigt att hålla reda på vad som ryms inom begreppet myndighet i Tryckfrihetsförordningens mening. Varje kommunal nämnd jämte underlydande förvaltning är att anse som en myndighet. Utväxling av dokument inom denna organisation innebär alltså inte att det uppkommer någon allmän handling. I kommunalförvaltningen är kommunfullmäktige, en kommunal nämnd och en förtroendevald revisor tre olika myndigheter i Tryckfrihetsförordningens mening. Översändandet av handlingar dem emellan medför att handlingen blir allmän. Den blir allmän såväl hos den avsändande som den mottagande myndigheten.

När nu handlingsoffentligheten skall tillämpas i de kommunala företagen uppkommer frågan om bolagsorganen (stämma, styrelse, VD och revisorer) skall betraktas som skilda ”myndigheter”. Skall korrespondens dem emellan ge upphov till allmänna handlingar, därför att handlingarna kommer in till ett organ och avsänds från ett annat organ? Såvitt vi kan förstå uppkommer vid sådan skriftväxling inte någon allmän handling på den grund att en handling kommer in till ett organ och avsänds från annat organ. Bolagsorganen intar inte någon sådan självständig ställning i förhållande till varandra att de är att likställa med självständiga myndigheter i Tryckfrihetsförordningens mening. Skriftväxlingen ger alltså upphov till allmänna handlingar först när ärendet avslutats, dvs. genom att ärendet avgjorts eller avskrivits.

Sekretess

Om någon begär utlämnande av en handling som är en allmän handling uppkommer frågan om handlingen innehåller uppgifter som omfattas av sekretess. Svaret finns i Sekretesslagen, som innehåller en katalog över uppgifter som kan och skall skyddas. Lagen är omfattande, osystematisk och svåröverblickbar.

I Sekretesslagen skyddas vissa uppgifter om bl.a. det allmännas ekonomiska förhållanden samt enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. För att uppgiften skall kunna skyddas måste uppgiften förekomma i ett visst sammanhang, i visst ärende eller hos viss myndighet. Sekretessbestämmelserna är också i regel försedda med en formulering som anger sekretessgraden.

Ett exempel är den sekretess som gäller för myndighet som är konkurrensutsatt, Sekretesslagen 6 kap 1 §.

”Sekretess gäller i myndighets affärsverksamhet för uppgift om myndighetens affärs- eller driftförhållanden, om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs.”

Till exemplet kan vi ge följande kommentar.

”Sekretess” betyder ett förbud att röja en uppgift såväl muntligen som genom att lämna ut en handling med uppgiften.

För att uppgiften skall vara skyddad skall den förekomma i ”myndighets affärsverksamhet”. Hit räknas myndighetens hela affärsinriktade verksamhet.

Därutöver krävs att uppgiften handlar om myndighetens affärs- eller driftförhållanden. Med sådana förhållanden avses förvärv, överlåtelser, upplåtelser eller användning av egendom, tjänster m.m. Som affärshemligheter anses också marknadsundersökningar, marknadsplaneringar, prissättningskalkyler och planer rörande reklamkampanjer, förhandlingar, avtal och andra affärshändelser.

Sekretessbestämmelsen avslutas med ett s.k. skaderekvisit, ”om det kan antas att någon som driver likartad rörelse gynnas på myndighetens bekostnad om uppgiften röjs”. Myndigheten skall vid tolkningen av skaderekvisitet här tänka enbart på sig själv. Skulle en annan kommunal myndighet eller ett kommunalt bolag gynnas skall alltså sekretess gälla.

Det skaderekvisit som användes i bestämmelsen är det s.k. raka skaderekvisitet som normalt skapar en presumtion för offentlighet. Offentligheten är alltså huvudregel och sekretessen är svag. I tveksamma fall innebär presumtionen att handlingen skall lämnas ut. Formuleringen skyddar emellertid de verkligt känsliga uppgifterna. Hänsyn får också tas till syftet med framställningen och vem som begär uppgifterna.

Vi har här givit exempel på en sekretessbestämmelse som skyddar affärshemligheter i konkurrensutsatt verksamhet. Andra sekretessbestämmelser av intresse är de som rör

* upphandling, 6 kap 2 §

* upplåning, 6 kap 3 §

* rättstvist 6 kap 7 §

* hälso-, sjukvård inkl. företagshälsovård 7 kap 1 §

* personalvård, om placeringar m. m. 7 kap 11 §

* affärshemligheter hos avtalspart 8 kap 10 §

Vem beslutar?

I förvaltningen är det den befattningshavare som enligt arbetsordning eller särskilt beslut svarar för vården av handlingen som i första hand prövar frågan om utlämnande av handlingen.

I företagen får det ankomma på styrelsen och VD att besluta hur framställningen om utfående av handlingar skall handläggas.

Vi kan inte se något hinder mot en ordning, enligt vilken VD förbehålles beslutanderätten. Det bör dock beaktas att dessa ärenden skall handläggas ”genast eller så snart det är möjligt” (Tryckfrihetsförordningen 2 kap 12 §).

Handlingar som innehåller hemliga uppgifter kan förses med ”hemligstämpel”. Den får då uppfattas som en instruktion till medarbetare att inte lämna ut handlingen. Stämpeln befriar emellertid inte från skyldigheten att pröva frågan om utlämnande i den situation som föreligger när någon begär ut handlingen.

Revisorns tystnadsplikt och upplysningsskyldighet i aktiebolag

Det torde vara allmänt känt att revisorer har tystnadsplikt. Egentligen är detta inte riktigt om man därmed avser en sådan absolut tystnadsplikt som anses gälla exempelvis för präst, dvs. ett förbud att under några som helst omständigheter avslöja vad som kommit till hans kännedom. Den ”tystnadsplikt” som föreskrives i Aktiebolagslagen skulle vi snarare vilja beteckna som restriktioner i upplysningsskyldigheten. Med upplysningsskyldigheten menar vi då i första hand de uttalanden som enligt Aktiebolagslagen 10 kap 10 § skall göras i revisionsberättelse (upplysningar, anmärkningar, rekommendationer om ansvarsfrihet m.m).

Dit hör också skyldigheten enligt Aktiebolagslagen 10 kap 13 § 2 st att lämna upplysningar till bolagsstämma om de ej är till väsentligt förfång för bolaget och till medrevisor, särskild granskningsman enligt Aktiebolagslagen 10 kap 14 §, efterföljande revisor, konkursförvaltare och förundersökningsledare i brottmål. Men även vid sidan av dessa uttryckliga upplysningssituationer är icke heller den kvarstående tystnadsplikten ovillkorlig (ABL 10 kap 13 § 1 st):

”Revisorn får ej till enskild aktieägare eller utomstående lämna upplysningar om sådana bolagets angelägenheter som han fått kännedom om vid fullgörande av sitt uppdrag, om det kan leda till förfång för bolaget”.

Restriktionerna i upplysningsskyldigheten och upplysningsrättigheten är emellertid betydelsefulla och i allmänt språkbruk används beteckningen tystnadsplikt vilket vi gör även här. Sanktioner vid brott mot tystnadsplikten är skadeståndsskyldighet, vilket ger anledning till svåra avvägningsproblem för revisorerna mellan upplysningsskyldigheten och sekretessen. Tystnadsplikten torde dessutom för auktoriserade revisorer och godkända revisorer få anses vara skärpt i förhållande till Aktiebolagslagen genom revisorsförordningen (1973:221) 8 § och FARs regler för god revisorssed även om det inte heller i dessa fall är fråga om absolut tystnadsplikt.

Varför finns tystnadsplikt för revisorer, vilken betydelse har den och kan den kombineras med offentlighetsprincipen?

Tystnadsplikten är förutsättningen för den rätt revisorn måste ha att begära och få upplysningar:

”Styrelsen och verkställande direktör skall bereda revisor tillfälle att verkställa granskningen i den omfattning revisorn finner erforderlig samt lämna de upplysningar och det biträde som han begär”. (ABL 10 kap 8 §).

Med ett mustigare lagspråk i 1944 års Aktiebolagslag: ”Revisor må icke vägras begärd upplysning”. Det ligger i sakens natur att en så långtgående rätt att få upplysningar kräver att tystnadsplikt iakttas.

I själva verket sträcker sig betydelsen av tystnadsplikten längre än så: den är en grundläggande faktor då det gäller att bygga upp det förtroende revisorn måste åtnjuta för att effektivt kunna utföra sin uppgift. Detta förtroende vilar främst på tre hörnstenar:

* Kompetens

* Integritet

* Tystnadsplikt

Förtroendet är i sin tur en förutsättning för att revisorn skall erhålla spontan information, att man med honom/henne tar upp saker som han inte själv frågat om. I praktiken är detta mycket betydelsefullt.

För de auktoriserade och godkända revisorernas personliga välbefinnande är tystnadsplikten på gott och ont. Å ena sidan kan nödvändigheten att hänvisa till en lagstadgad, skadeståndssanktionerad, rigorös tystnadsplikt ibland kännas som ett stöd. Å den andra får man ofta stillatigande ta emot kritik av typen ”vad har revisor i X AB egentligen gjort?” utan att kunna berätta om en aktiv revision som kanske lett till många rättelser.

Det är knappast någon tvekan om att särskilt den spontana informationsbenägenheten gentemot revisorn påverkas negativt om uppgifter som lämnas till honom måste förutsättas kunna bli offentliga. Också revisorns sätt att arbeta med skriftlig dokumentation och rapportering måste rimligen påverkas om sådana handlingar som lämnas till klientföretaget blir ”allmänna”.

De revisorer som är anställda av kommunerna arbetar i och för sig sedan länge med dessa förutsättningar och har en betydande erfarenhet därav. De har också måst söka ta ställning till vad som är arbetspapper respektive rapport, utkast för kontroll respektive avgiven berättelse m.m. Här finns säkert en del för bolagsrevisorerna att lära. Dock bör då ihågkommas

* att de kommunala revisorerna inte har någon egen tystnadsplikt (däremot har de rätt att från nämnderna begära även sekretess-skyddande uppgifter och skyldighet att själva iaktta den sekretess som gäller hos de granskade nämnderna) och

* att det med säkerhet kan avgöras vad som i sammanhanget är allmän handling först sedan förvaltningsdomstol tagit ställning.

Av ovanstående framgår att revisorn till följd av föreskrifter i Aktiebolagslagen och revisorsförordningen har en tystnadsplikt. Förordningen förbjuder det obehöriga yppandet. Enligt vår uppfattning kan denna författningsenliga tystnadsplikt inte sättas ur spel av föreskrifter om offentlighet som ägaren låter bli gällande i företaget. Den omständigheten att kommunen som ägare ser sig tvingad härtill till följd av föreskrifter i Kommunallagen ändrar inte denna ståndpunkt.

Revisors tystnadsplikt enligt ABL och revisorsförordningen har alltså enligt vår bedömning företräde framför den offentlighetsprincip som utgår från kommunens beslut till följd av Kommunallagen.

När det gäller att tolka vad som är obehöriga yppanden kan emellertid offentlighetsprincipens införande i företaget ha betydelse. Omfattningen av revisors tystnadsplikt kan påverkas härav.

Vi måste samtidigt hålla i minnet att offentlighetsprincipen inte är absolut. av de exempel som redovisats ovan framgår att det sekretesskyddade området är ganska stort inom den verksamhet som är konkurrensutsatt. Tystnadsplikt från revisorns och övriga bolagsfunktionärers sida kan därför också följa av Sekretesslagens föreskrifter. Sannolikt är de regler som finns i ABL, revisorsförordningen och Sekretesslagen relativt väl förenliga.

Straffrättsliga aspekter

En auktoriserad revisor i ett aktiebolag har såsom ovan visats en tystnadsplikt. Han får inte använda uppgift som inhämtats i hans yrkesutövning, till fördel för sig eller till skada eller gagn för någon annan och ej heller eljest obehörigen yppa vad som sålunda kommit till hans kännedom (F (1973:221) om auktorisation och godkännande av revisorer, 8 §). Åsidosätter han sin tystnadsplikt kan han bli skadeståndsskyldig. Bryter han avsiktligt mot tystnadsplikten gör han sig skyldig till brott mot tystnadsplikt och kan bli dömd till böter eller fängelse i högst ett år. Gör han det oavsiktligt kan han bli dömd till böter (Brottsbalken 20 kap 3 §).

För styrelseledamöter och VD gäller inte några uttryckliga regler om tystnadsplikt. De anses emellertid ha en allmän lojalitetsplikt gentemot bolaget, varav följer en skyldighet att inte röja uppgifter som kan skada bolaget. En ledamot eller VD som åsido sätter sin lojalitetsplikt i förhållande till bolaget kan bli skadeståndsskyldig. Ansvar för brott mot tystnadsplikt torde här inte ifrågakomma med hänsyn till att tystnadsplikten inte är direkt författningsreglerad.

Eventuellt riskerar dessa bolagsfunktionärer att bli dömda för trolöshet mot huvudman. Även här är straffsatsen i normalfallet böter eller fängelse i högst två år (Brottsbalken 10 kap 5 §).

I vad mån en auktoriserad revisor, styrelseledamot eller VD i en eventuell straffprocess med framgång kan invända att han tillgodosåg ett offentligthetskrav grundat på Kommunallagen finner vi ovisst.

Lagen skärps?

Lokaldemokratikommittén har föreslagit en betydande skärpning av handlingsoffentligheten i kommunala företag (SOU 1992:134). Kommittén föreslår

* att Tryckfrihetsförordningens regler om rätt att ta del av allmänna handlingar skall gälla i fråga om kommunala företag direkt på grund av föreskrift i lag och

* att bolagets vägran att utlämna handling skall kunna överklagas till förvaltningsdomstol.

Förslaget remissbehandlas för närvarande (mars 1993). Vi har inte kunnat finna att kommittén har gjort någon mera djupgående analys av frågan om Tryckfrihetsförordningens och Sekretesslagens regelsystem är förenligt med de i huvudsak civilrättsliga regelsystem som finns i Aktiebolagslagen och Revisorsförordningen.

Avslutande synpunkter

I inledningen till denna artikel ställdes några exemplifierade frågor. Hur besvaras dessa mot bakgrund av ovanstående redogörelse?

Revisionspromemorian som skickas från revisionsbyrån till det kommunala bolaget blir enligt vår tolkning inte ”allmän handling”, ej heller ett vid slutrevisionen till bolagsledningen överlämnat revisionsprotokoll. Skälet är att bolagsorganen vart för sig inte kan anses ha en så självständig ställning att de är att likställa med myndigheter i Tryckfrihetsförordningens mening. Revisionspromemorian och revisionsprotokollet blir ”allmänna handlingar” när revisionsberättelsen för året avlämnats. Ärendet får då anses avslutat. Däremot blir exempelvis en till styrelsen ställd skrivelse som bilägges ett protokoll ”allmän handling” då den behandlats.

Vidare blir en granskningspromemoria avseende ett kommunalt bolag, vilken på begäran insänds till kommunens revisionskontor allmän handling. Frågan huruvida det för revisorn är förenligt med aktiebolagslag och revisorns tystnadsplikt enligt revisorsförordningen att efterkomma en sådan begäran är inte alldeles lättbesvarad, i synnerhet om bolaget inte är direktägt och/eller helägt av kommunen. Den måste bedömas från fall till fall under beaktande av dels om uppgifterna är ”behörigen” lämnade (Revisorsförordningen), dels om de är till förfång för bolaget (ABL).

Om det är fråga om ”allmän handling” hos kommunen eller bolaget kan den – och bör ofta – sekretessbeläggas med stöd av Sekretesslagen. Om handlingen innehåller vissa uppgifter som omfattas av sekretess torde det för bolagets del vara tillrådligt att sekretessbelägga hela handlingen. Sekretessbedömningen sker först då handlingen begärts utlämnad och göres av den som har handlingen i sin vård. Om det är uppenbart att en handling innehåller uppgifter som får och bör sekretessbeskyddas är det lämpligt att detta anges genom påskrift redan av utfärdaren, t.ex. revisorn. Därigenom underlättas den slutliga bedömningen. Vi vill också tillråda att bolagen på förhand klarar ut vem eller vilka inom bolaget som skall lämna ut information och göra sekretessbedömningen. En genomläsning av några revisionspromemorior ur praktiken visar bl.a. att uppgifter som i ett internt sammanhang är tämligen harmlösa, kan vara ”sprängstoff” vid ett offentlighetsgörande t.ex. genom att beröra tredje man, dvs. personer och företag utanför den kommunala sfären.

Affärshemligheter, avslöjade av svenska eller utländska företag i exempelvis offerthandlingar, skall inte bli offentliga vid en korrekt hantering, eftersom de omfattas av sekretesskydd. Det kräves emellertid kunskap, omdöme och uppmärksamhet om inte olyckor skall inträffa.

Slutligen: vad innebär egentligen befogenhetsinskränkningarna härrörande från Kommunallagens 3 kap 17 § i praktiken? Skulle exempelvis ett aktiebolags revisionsberättelse i framtiden kunna innehålla följande formulering:?

”Styrelsen har genom att inte inom rimlig tid ta ställning till och fatta beslut om en för bolaget synnerligen viktig fråga orsakat bolaget betydande ekonomisk skada. Anledning att anmärka på försummelsen och avstyrka ansvarsfrihet saknas dock, då förseningen uppstått p.g.a. styrelsens önskan att i enlighet med kommunens föreskrift, grundad på Kommunallagens 3 kap 17 § höra kommunfullmäktiges mening i frågan”.

Detta är i sig en problematik av sådan dignitet att vi hoppas få återkomma till den i en separat artikel.

Auktor revisor Ulf Gometz är verksam vid Ernst & Young och professor vid Göteborgs universitet. Han medverkade senast i Balans nummer 12/92.

Sten Losman är stadsjurist i Göteborg.