Sven-Erik Johansson och Lars Östman, professorer vid Handelshögskolan i Stockholm, gav i slutet av 1992 ut en bok med titeln ”Lönsamhetskrav – redovisningsmått – styrning”. Den knyter samman erfarenheter och idéer från författarnas omfattande arbete inom forskning och näringsliv under åtskilliga decennier. Det är en viktig bok, som bör bli en tankeställare för många. Den kommer säkert också att få stor betydelse i den fortsatta utvecklingen av ekonomisk styrning i teori och praktik
Båda författarna har förenat sin forskargärning med omfattande uppdrag i näringslivet, bl.a. som revisorer i flera börsföretag. De har även kommit att bli ledande profiler vad gäller ”standard setting” för den externa årsredovisningens utformning. Sven-Erik Johansson är ordförande i Redovisningsrådet och Lars Östman i juryn för tävlingen om bästa årsredovisning.
Teori i praktisk tillämpning
Inom ramen för tre delar, (1) Användning och utveckling av ekonomiska informationssystem, (2) Traditionella räntabilitetsmåtts användbarhet och begränsningar för jämförelser samt (3) De ekonomiska kraven på företaget och företagsdelarna, utvecklas en övergripande syn på ekonomisk information.
Det är likheter snarare än olikheter som belyses.
Den ekonomiska styrprocessen definierar författarna som beteenden i samband med utveckling och användning av system för ekonomisk styrning. Centrala inslag är blandningen av analys och handling, osäkerhetshanteringen, jämförelser mellan måttvärden och referensnivåer samt förtroende- och lojalitetsprocesser.
Informationen används inte bara, och kanske inte primärt, som analytiskt beslutsunderlag. Effekterna på föreställningsramar, attityder och organisationer är komplexa.
Analysen av vad som är lämpliga ekonomiska mått görs mot definierade kriterier, nämligen
* effektkriterier: vilka är informationens effekter?
* avbildningskriterier: fångar informationen händelsers och enheters viktigaste egenskaper i det enskilda fallet på ett träffande sätt?
* mätsystemkriterier: hur tillfredsställande är det mätsystem som måttens framtagning och användning utgår från i fråga om t.ex. verifierbarhet och inre konsistens?
* brukarkriterier: hur är informationen och måtten anpassade till användarnas egenskaper och förutsättningar?
Som övergripande kriterium anges att informationen skall främja att utvecklingsbara företag kan utvecklas så att de uppfyller olika marknadsmässiga villkor och kan fortleva.
Ett nödvändigt villkor för ett företag är att uppfylla de finansiella marknadernas anspråk, dvs. att generera kassaflöden i nivå med dessa. Författarna klarlägger de traditionella redovisningsmåttens centrala betydelse i ett system inriktat på kassaflöden samt de särskilda förtjänster som räntabilitetsinriktade informationssystem har i detta sammanhang. Vidare diskuteras hur de finansiella marknadernas krav formuleras och hur de hänger samman med de kravnivåer som skall ställas på ett företag och dess delar.
Den offentliga informationen om ett företag beskriver författarna som ett komplicerat spel mellan ledande aktörer i det informationsgivande företaget samt normgivare på nationell respektive internationell nivå. Den traditionella redovisningen får väsentlig betydelse för den finansiella styrningen i samhället, delvis tack vare sin inriktning på historiska data och sin kortperiodiska karaktär. Detta understryks av att de offenfliga referensnivåerna för ett företags lönsamhet, som de tar sig ut i massmedia och på aktiebörsen, ofta har korta tidsperspektiv jämfört med de industriella processerna.
Betydelsen av stringent och logisk normgivning understryks, men samtidigt reserverar sig författarna vad gäller möjligheterna till jämförelser utan kompletteringar i det enskilda fallet p.g.a. det individuella företagets särprägel.
Räntabilitetsmåtts användbarhet och begränsningar
Del 2 borde bli en väckarklocka visavi den kortsiktiga nyckeltalsfokusering som återfinns i många företag och analyser. Räntabilitetsmåttens användbarhet för jämförelser med marknadspris för riskkapital, andra företag respektive tidigare år diskuteras. Sven-Erik Johansson har under två decennier inventerat de fallgropar som ett okritiskt användande av räntabilitetsmått baserade på traditionell redovisning medför. Hans utgångspunkt är värde- och resultatbegrepp enligt den ekonomiska teorin samt erfarenheter av den praktiska tillämpningen av räntabilitetsmått.
Varningsflagga hissas för situationer där anläggningarnas åldersstruktur är ojämn, där pris-/inflationsutvecklingen är ojämn, där andelen monetära tillgångar är ojämn och där andelen kostnadsförda immateriella investeringar är stor. I dessa fall kan redovisad räntabilitet för enskilda år markant avvika från verklig räntabilitet, i vilken orealiserade värdeförändringar beaktats enligt ekonomisk teori.
Förutsättningarna kan dock ofta vara mer gynnsamma för koncerner än för enskilda koncernenheter. Ju större enhet, desto större sannolikhet för felutjämning. Vidare rekommenderas fokusering på flerårsgenomsnittet som mer rättvisande än årsmått.
I ett särskilt kapitel behandlas ett antal speciella problem som uppstår i koncerner till följd av att räntabilitetskrav på företaget i dess helhet uppställs på basis av koncernbalansräkningen. Kraven på dotterbolagen formuleras däremot ofta på basis av balansräkningarna på bolagsnivå. Orsakerna till problemen är att olika värden används på tillgångarna på koncern- och bolagsnivå efter företagsförvärv samt att utländska dotterbolag styrs i lokal valuta och med hänsyn till lokal räntenivå.
Förutsättningar för samordnad räntabilitetsstyrning är således ogynnsamma
* om andelen svenska egenstartade dotterbolag är låg
* om skillnaderna mellan värden på koncern- och bolagsnivå är stora
* om relationen mellan SEK och valutaförändringar och inflationsgapet är svagt
* om synergieffekter/omstruktureringar är stora
* om frekvensen av företagsförvärv är hög.
Ovanstående är exempel på brister i inre och yttre konsistens hos mätsystemet. I många situationer behövs därför kompletterande mått och krav. I första hand blir då nukostnads-/inflationsjusterade mått aktuella. En vanlig fallgrop är räntekravet i produktkalkylering. Är detta beräknat i nominella eller reala termer? Ofta finner man här inkonsistenta nominella krav. Måhända gör kravet på enkelhet att man bortser från problemet.
Andra substitut som kan användas som räntabilitetsindikatorer är vinstmarginal/bidragsprocent, omsättningshastighet, kritiska kostnadsrelationer, mått på kapacitetsutnyttjande och andra fysiska mått.
Avslutningsvis framhåller författarna betydelsen av vetskapen att det är fråga om val mellan imperfekta mått. De får inte användas som vore de perfekta. Valet blir en avvägning mellan olika önskemål som t.ex. stabila måltal, enkelhet och begriplighet, uppföljbarhet/datafångst och enhetligt mätsystem.
Kontinuerliga informationsbehov
I avsnitt 3 diskuteras informationsbehovet för finansiell styrning, objekt för objekt. Organisatoriska objekt är t.ex. rörelseenheter uppbyggda kring separata affärsidéer, ”produktflöden”, fristående företag och funktionsenheter. Systematiskt tydliggör författarna sambanden mellan mått och kravnivåer för de olika objekten.
Särskilt väl har författarna fångat rörelsechefernas roll i styrprocessen. Effekterna av rörelsechefernas resultatansvar för det affärsmässiga agerandet samt risken för biverkningar – t.ex. alltför kortsiktig prioritering av finansiella mål och övervältring av ansvar på andra enheter inom en koncern – belyses förtjänstfullt.
I Det fristående företaget och företagsledningen i styrprocessen diskuteras koncernchefens roll och möjligheter att kortsiktigt påverka verksamhetsutfallet.
Författarna tar även upp ”klassiskt” återkommande frågor, som t.ex. graden av finansiell självständighet för koncernbolag.
Lönsamhetskrav och mått på produktnivå diskuteras med utgångspunkt från att inslaget av indirekta kostnader har ökat och att nya grunder för koppling till enskilda transaktioner och produkter får sökas. Ett intressant specialområde avser problem som uppkommer i organisationer med matriser affärsområden/region.
I ett avslutande avsnitt behandlas kraven på investeringar. Författarna pekar på att periodiska redovisningsmått är viktiga för investeringsbeslut, trots att dessa primärt bör grundas på särskilda investeringskalkyler. Det relativt kortsiktiga periodiska redovisningsperspektivet kan stå i motsats till investeringskalkylens mer långsiktiga.
Kalkylmåttens innebörd relativt traditionella resultat- och räntabilitetsmått analyseras liksom sambanden mellan förvärvskalkyl och redovisningens värden vid företagsförvärv.
Lyckad helhetssyn
Författarna har lyckats i sin strävan att utveckla och beskriva användningen av redovisningsmått i den ekonomiska styrprocessen. Praktikern känner gång på gång igen de beskrivna problemen. Analysen av traditionella räntabilitetsmåtts användbarhet och begränsningar vid jämförelser fångar pedagogiskt och stringent upp alla de problem som uppstår vid lönsamhetsjämförelser mellan företag. Det är imponerande att boken med sin breda ansats bara i undantagsfall ger vissa delar en ytlig behandling.
De ekonomiska kraven på ett företag och dess delar åskådliggörs med hjälp av nyskapande metodik, som på ett enkelt sätt klarlägger sambanden mellan olika nivåer. Boken bör bli uppskattad av både producenter och användare av redovisningsinformation just genom sin väl genomarbetade syn på jämförbarheten mellan olika delar av den ekonomiska styrprocessen.
Parallellt med denna mätinriktade del gör författarna en beteendeinriktad analys av de effekter som följer av använda mått och krav. Den insikt som förmedlas där förtjänar att studeras av alla i företagsledande position som ställer lönsamhetskrav på sin personal. Det gäller såväl koncernchef som dotterbolagschef och chef för en funktion.
”Lönsamhetskrav – redovisningsmått – styrning” är en kvalificerad idéskrift och bör bli en värdefull vitamininjektion för strukturering av de många problem som i praktiken uppkommer vid styrning med redovisningsmått.
Därför – antingen Du är producent, användare eller granskare av redovisningsinformation – läs boken!
Göran Tidström