I artikeln ”Utdelning av sakvärden – bruttometod eller nettometod?” i Balans 12/92 redovisar författarna som sin uppfattning att giltigheten (lovligheten) av utdelning av sakvärden från aktiebolag ska bedömas med utgångspunkt från den s.k. nettometoden. Ett av argumenten härför skulle vara att den s.k. bruttometoden inte skulle gå att förena med dels den inställning som i doktrinen redovisas vad gäller tillåtligheten av koncernbidrag, dels den sedvana som utbildats i företagen vad gäller användningen av koncernbidrag. Då problematiken vad gäller koncernbidrag behandlats något översiktligt i artikeln kan det finnas anledning att något ytterligare nyansera bilden. För den fortsatta framställningen noteras att koncernbidrag – oavsett form – utgör sådan vinstutdelning för vilken aktiebolagslagens regler gäller.
Koncernbidrag kan – med min vokabulär – vara antingen ”definitiva” eller ”anteciperade” (jfr ”Olovlig utdelning – vanligare än man tror?” i Balans 8–9/92). Med definitiva bidrag avses sådana bidrag där betalningen/kapitalöverföringen verkställts under löpande år. Anteciperade bidrag utgöres däremot enbart av förslag till bidrag för vilka en reserv/skuld bokföres i årsbokslutet. De senare bidragen är således villkorade och blir definitiva först efter det att den ordinarie bolagsstämman godkänt denna utdelning genom – i praktiken – ett fastställande av den balansräkning i vilken förslaget till bidrag finns upptaget som skuld.
Professor Knut Rodhe synes i doktrinen enbart ha avsett och uttalat sig om anteciperade koncernbidrag (jfr Rodhe/Johansson ”Redovisning av koncernbidrag”, Balans 1/78; Rodhe ”Något om aktieägartillskott”, Balans 2/81 s. 20; Rodhe ”Aktiebolagsrätt”, 15:e uppl. s. 85). Den skuld för sådana bidrag som normalt redovisas ”ett år för tidigt” är således aktiebolagsrättsligt att likställa med redovisat fritt eget kapital. Underlaget för bolagsstämmans godkännande/beslut om bidrag/utdelning utgör summan av skulden för bidraget och det i balansräkningen redovisade fria kapitalet (efter eventuellt erforderlig avsättning till reservfonden på basis av den med bidraget ökade årsvinsten). Jämfört med den i Balans 12/92 redovisade balansräkningen i ”Tabell 3” skulle en balansräkning med ett anteciperat koncernbidrag innehålla en skuld på 50 (och ökade tillgångar på 50).
Om ett bolag under löpande år lämnat ett definitivt koncernbidrag, som beloppsmässigt överstiger fritt eget kapital i den för föregående år fastställda balansräkningen, torde överskjutande belopp vara olovlig vinstutdelning (jfr bl.a. Stefan Lindskog ”Olovlig kapitalanvändning; kommentarer med anledning av några tingsrättsdomar”, Juridisk Tidskrift 92/93 s. 92 inkl. not 36 och s. 95 not 46). Denna olovlighet torde dock bli läkt om och när den ordinarie bolagsstämman under nästkommande år fastställer en balansräkning i vilken bundet kapital (inklusive eventuell avsättning till reservfonden på bidraget) är intakt samt att – eventuellt – även bolaget för sin del specifikt godkänt transaktionen ifråga.
Sammanfattningsvis torde man således vad gäller koncernbidrag kunna hävda att frågan om lovligheten ska avgöras på samma sätt som om det vore fråga om vanlig penningutdelning. Detta skulle måhända då av någon kunna tolkas som ett bevis för att bruttometoden generellt skulle vara tillämplig. Enligt min mening kan man inte dra den slutsatsen. Brutto- respektive nettometoden avser i första hand frågan om värdering vid utdelning av sakvärden där skillnad finns mellan bokförda och verkliga värden. Detta innebär samtidigt att man kanske heller inte kan dra några säkra slutsatser från förutsättningarna för koncernbidragen vid besvarandet av frågan om vid utdelning av sakvärden brutto- eller nettometoden är tillämplig. Det senare får vi kanske besked om så småningom om och när Högsta Domstolen förhoppningsvis får anledning att avgöra något av de tvistemål i frågan som för närvarande behandlas i lägre instans.
Gunnar Blomberg, Auktor revisor, BDO Feinstein Revision AB