Vi som arbetar som kvalificerade revisorer inom ideella organisationer och stiftelser, där det ofta finns lekmannarevisorer har funnit att det vanligen fungerar bra under förutsättning att spelreglerna noga klargörs och att kvaliten på lekmannarevisorn är tillräckligt hög. Lekmannarevisorn behöver inte vara en ekonom, men det är en fördel om han besitter allmänt gott omdöme, erfarenhet från näringslivet och tar tillvara på den speciella kompetens som han i många fall besitter. Generellt kan man konstatera att antalet lekmannarevisorer i vanliga affärsföretag har minskat genom de lagändringar som skett i aktiebolagslagen (m.fl. lagar). Det krävs ju nu kvalificerade revisorer i alla bolag.
Det kan emellertid precis som Ola Grudin framhåller i sin artikel (Balans 1/93) finnas all anledning att beakta hur lekmannarevisorer väljs och hur de arbetar i företag och organisationer.
Icke minst den senare tidens turbulens inom bank- och försäkringsvärlden har på ett tydligt sätt visat att lekmannarevisorernas roll och ansvar inte tillräckligt beaktats. Alla valda revisorer skall självfallet följa god revisionssed och t.ex. iakttaga den tystnadsplikt som åvilar en revisor. Men hur skall man vara säker på att den person som väljs till revisor verkligen vet vad god revisionssed innebär. Än mindre är han kanske villig att iakttaga tystnadsplikt. Han ser det tvärtom som en självklarhet att upplysa sina uppdragsgivare om vad han erfarit vid revisionen. Det är naturligtvis inte alltid så lätt att förstå revisorsrollen. Inte ens generaldirektörer tycks dra sig för att vilja ha revisorer som sina egna kunskapare och informatörer till allmänheten. Hur skall då en lekmannarevisor kunna bedöma hur han skall agera?
Det finns rätt starka röster för att revisorsrollen skall bli mera aktiv. Revisorer skall i tid varna för de risker som finns i en affärsverksamhet. Nu är det naturligtvis så att risker alltid finns i all affärsverksamhet, men att gradera riskerna och informera omvärlden om dem har inte hittills ansetts vara revisorns skyldighet. Genom årsredovisning och delårsrapporter skall styrelse och företagsledning lämna sådan information att omvärlden härigenom skall kunna dra de slutsatser om risker som finns i företagets verksamhet. Här är en god redovisningssed avgörande. Revisorerna skall beakta att god redovisningssed följs och slå larm om ej så sker. Att begära att revisorerna för marknaden skall väga och bedöma riskerna är en helt annan sak. Just bland lekmannarevisorer finns i bland just en vilja att ikläda sig företagsledningens roll. Framförallt kan detta vara frestande om lekmannarevisorn har kunskaper inom verksamhetsfältet och tycker sig själv vara bättre lämpad att leda företaget eller organisationen.
Det fordras alltid gott omdöme och sunt förnuft av revisorer. Men de spelregler som gäller för revisorn är i alltför liten grad kända utanför yrkesrevisorernas egen krets.
Om inte revisorns roll bättre preciseras och förklaras för vår omvärld kommer flera otrevliga incidenter att inträffa. Det är egentligen rätt självklart att FAR bör ta tag i frågeställningarna rörande lekmannarevisorerna. Det är mycket viktigt. Vi kan knappast inta ståndpunkten att all revision skall utföras av yrkesrevisorer. I stället får vi vara beredda på att ta hand om och leda de lekmannarevisorer som inte själva vet vad revision enligt god revisionssed innebär. Ansvars- och arbetsfördelning bör kunna klarläggas t.ex. i form av rekommendation. Om vi inte gör något kan lekmannarevisorn bli ett hot mot den seriöst arbetande revisorn.
Erik Rydström, Auktor revisor, Enskilda Revisionsbyrån