Redovisningsrådet och Bokföringsnämnden bör på ett tidigt stadium komma överens om hur hedgingfrågor ska hanteras framöver, skriver Birgitta Jönsson Lundmark i en genomgång av olika tekniker för redovisning av valutasäkringar.
Det ekonomiska fackspråket innehåller några uttryck, som kommer från det anglosaxiska substantivet ”hedge” och det till det hörande verbet ”to hedge” och som ställer till problem för oss, som sysslar med redovisning.
I det ekonomiska sammanhanget innebär ”en hedge” respektive ”att hedga” eller ”hedging” att man skyddar sig mot en risk av något slag. Företag kan behöva skydda sig mot olika typer av risker. En risk, som alltid känns hotande för företag som gjort eller planerar att göra olika typer av utlandsaffärer, är valutarisken.
Det ekonomiska syftet med valutasäkring/hedging är att minska eller eliminera valutakursrisker, som företaget är exponerat för. Beroende på exponeringens karaktär kan olika säkringsstrategier tillämpas. Om valutakursrisken är följden av att företagets in- och utflöden i en viss valuta är i obalans kan säkringsstrategin t.ex. gå ut på att skapa större balans i flödena. Inte sällan är emellertid exponeringen sådan, att företaget måste göra en särskild affär för att skydda sig. Säkringsstrategin innebär då att man gör en transaktion i utländsk valuta, som förväntas vara utsatt för samma valutakursrisk men med motsatt tecken, som den risk den ursprungliga positionen var utsatt för.
Inte minst erfarenheterna under det år som gått sedan kronan började flyta visar, att det är väsentligt att valutakurseffekter avbildas i redovisningen på ett rättvisande sätt. Vad som är ”rättvisande” i redovisningssammanhang är för det mesta relativt och beroende av avbildningens syfte. När det gäller att redovisa sådana valutasäkringsåtgärder, vars ekonomiska syfte är att helt eller delvis eliminera valutakursrisken på företagets betalningar, är emellertid frågan – åtminstone principiellt sett – inte så komplicerad.
Om ett företag, genom att ta en balanserande position, effektivt hedgat en position i utländsk valuta kan redovisningen anses vara rättvisande bara om resultatet på säkringstransaktionen redovisas i resultaträkningen samtidigt som resultatet på den säkrade positionen. En nödvändig förutsättning för denna slutsats är självklart att hedgen fungerar så att företagets valutakursrisk faktiskt helt eller delvis eliminerats. Lika självklart är, att transaktioner, som visserligen har hedgingsyfte, men som inte leder till att valutakursrisken minskar, inte får redovisas så, att räkenskaperna förmedlar bilden av en fungerande hedge.
När en effektiv valutasäkring åstadkommits genom en särskild valutasäkringsåtgärd, t.ex. när en fordran i utländsk valuta finansierats genom upplåning med samma löptid i samma valuta eller ett bindande kontrakt terminssäkrats, krävs ibland särskilda åtgärder för att resultatet på säkringstransaktionen skall kunna redovisas i resultaträkningen samtidigt som resultatet på den säkrade positionen. Denna typ av särskilda redovisningsåtgärder brukar i den anglosaxiska litteraturen kallas ”hedge accounting”.
Den som har någon erfarenhet av situationer då företag genom olika ”motåtgärder” med större eller mindre framgång försökt eliminera mer eller mindre påtagliga valutarisker inser lätt att anglicismerna ”hedge”, ”hedging” och ”att hedga”, liksom deras motsvarigheter ”valutasäkring” och ”att valutasäkra” betecknar transaktioner vars behandling i redovisningen inte på något sätt är självklar. Många av de transaktioner, som numera görs för att i vidaste bemärkelse minska ett företags valutarisker, var inte möjliga när vi hade valutareglering, vilket gör att vi har begränsad erfarenhet av problemområdet.
Eftersom långtifrån alla åtgärder vars ekonomiska syfte är ”hedging” innebär sådan valutasäkring att de överhuvudtaget kan redovisas enligt reglerna för ”hedge accounting” är det till att börja med viktigt att noga skilja mellan det ekonomiska och det redovisningsmässiga begreppet. Därefter måste prövas om åtgärder, vars ekonomiska syfte uppges vara ”hedging” verkligen innebär effektiv valutasäkring.
Bara om man vid en prövning kommer till ett positivt svar på denna fråga kan det bli aktuellt att tillämpa ”hedge accounting”. Att denna prövning är speciellt viktig i samband med s.k. ”deferral hedge accounting” återkommer jag till. Har man sedan värderingsreglerna i vår svenska bokföringslag i bakhuvudet inser man utan större svårighet att det inte alltid är helt lätt att, i de fall då hedgen innebär en effektiv valutasäkring, åstadkomma en samtidig redovisning av valutakurseffekterna.
Det är tillämpningen i den juridiska enheten av det redovisningsmässiga begreppet ”hedge accounting” på ”hedging” av valutakursrisker som skall behandlas i det följande. Trots begränsningarna är detta ett stort och komplicerat område, som förmodligen skulle kunna göras till föremål för en doktorsavhandling. Denna artikel gör därför på inget sätt anspråk på fullständighet. Förhoppningen är emellertid att den skall belysa några av de fallgropar, man måste se upp med.
När man i det svenska sammanhanget diskuterar frågor rörande ”hedge accounting” måste självklart de värderingsprinciper, som framgår av bokföringslagen och dess förarbeten, utgöra grund för resonemanget. Detta återkommer jag till. Innan jag går in på dessa frågor skall jag något beröra de olika redovisningstekniker, som i fall av effektiv valutasäkring, kan tillämpas för att redovisa valutakurseffekterna samtidigt i resultaträkningen.
Tekniker för ”hedge accounting”
Beroende på dels den exponerade positionens dels säkringstransaktionens karaktär kan olika tekniska lösningar användas för att åstadkomma det med ”hedge accounting” eftersträvade resultatet, nämligen att valutakurseffekten på positionen och säkringstransaktionen redovisas samtidigt i resultaträkningen.
Den exponerade positionen kan vara en grundbokförd affärshändelse, som redovisas som tillgång eller skuld i balansräkningen, men den kan alternativt vara en framtida transaktion (order, kontrakt) som enligt god redovisningssed inte grundbokförts och som därför inte finns med i balansräkningen. På motsvarande sätt kan säkringstransaktionen vara en grundbokförd affärshändelse (tillgång eller skuld) eller ett kontrakt som enligt god redovisningssed inte grundbokförs (t.ex. valutaterminskontrakt).
De möjliga kombinationerna kan sammanfattas i följande matris:
Hedgingtransaktion
I balansen | Off balance | ||
Säkrad | I balansen | I | II |
position | Off balance | III | IV |
*Ruta I i matrisen omfattar de fall då såväl den säkrade positionen som säkringsåtgärden finns redovisade i balansen. Om i detta fall båda posterna är monetära och därför enligt god redovisningssed värderas till balansdagens valutakurs (jfr nedan), får man en automatisk utjämning av valutakurseffekterna i resultaträkningen. I den anglosaxiska litteraturen kallas detta ibland ”mark to market hedge accounting”.
Om däremot den ena posten enligt god redovisningssed värderas till historiskt anskaffningsvärde (ickemonetär tillgång) och den andra normalt omvärderas efter balansdagskurs (skuld i utländsk valuta) krävs särskilda åtgärder för att (de eventuella) valutakurseffekterna skall mötas i resultaträkningen. Eftersom ickemonetära tillgångar (aktier, fastigheter, fartyg och flygplan) vars anskaffningsvärde bestämts i utländsk valuta räknas om till SEK vid anskaffningen och därefter behandlas som ”svenska” tillgångar är det emellertid inte särskilt vanligt att effektiv valutasäkring föreligger i samband med sådana balansposter.
När det gäller ickemonetära tillgångar aktualiseras en renodlad valutakursrisk först när man beslutat sälja tillgången till ett pris som bestämts i utländsk valuta. Om affären genomförts men likviden helt eller delvis är oreglerad kommer hedgingproblemet följaktligen att handla om två monetära poster. Om försäljningen har beslutats men inte genomförts hör problemet hemma i ruta III i matrisen.
* Exempel på fall som hör till ruta II är när en fordran i utländsk valuta säkrats genom kontrakt avseende försäljning av valuta på termin. I detta fall kan den eftersträvade utjämningen av resultateffekterna åstadkommas på två olika sätt.
Antag att ett företag den 1 september lånar ut 100 UTV på 6 månader och att kursen på UTV då är 6 SEK. Företaget i fråga grundbokför alltså en fordran på 600 SEK. Antag vidare att företaget nästa dag säljer 100 UTV på 6 månaders termin till terminskursen 6 SEK (terminspremien är +/- 0). Företagets räkenskapsår kalenderår. På balansdagen är kursen på en UTV = 7 SEK. Om man i detta fall vill tillämpa hedge accounting åstadkommer man enligt svensk praxis den eftersträvade utjämningen genom att värdera fordran till den terminssäkrade kursen, vilket i detta fall innebär att den redovisade kursdifferensen blir +/- 0.
Den eftersträvade utjämningen kan emellertid alternativt åstadkommas genom ”mark to market hedge accounting” dvs. så att såväl fordran som terminskontraktet värderades till balansdagens kurs. Fordran skulle då tas upp till 700 SEK (100 UTV à 7 SEK) vilket leder till en kursvinst på 100 SEK. Samtidigt skulle resultatet belastas med en reservering för den orealiserade kursförlusten i terminskontraktet på 100 SEK (100 UTV x [6–7] SEK). Som kommer att visas i det följande är den senare redovisningstekniken den mest konsekventa med hänsyn till de principer som tillämpas för andra monetära poster i utländsk valuta.
* Ruta III innehåller i princip samma fall som ruta II, men det är den säkrade positionen som inte finns redovisad i balansräkningen. Däremot finns säkringstransaktionen i balansen. Ett tänkbart exempel på detta skulle kunna vara att ett kontrakt avseende framtida försäljning till priser, som bestämts i utländsk valuta, skyddas av en skuld i samma valuta. Ett sådant leveranskontrakt är inte en monetär post, som enligt god redovisningssed värderas till balansdagens valutakurs. I den mån fråga är om effektiv valutasäkring och övriga krav är uppfyllda (jfr nedan) får därför den eftersträvade matchningen av kurseffekterna åstadkommas genom att man låter bli att redovisa någon kurseffekt på skulden. I den anglosaxiska litteraturen kallas detta ”deferral hedge accounting”. Den i vårt land vanliga metoden för redovisning av terminssäkrade fordringar och skulder i utländsk valuta kan sägas vara ett specialfall av ”deferral hedge accounting”.
* Ruta IV slutligen omfattar de fall då såväl den säkrade transaktionen som säkringsåtgärden finns ”off balance”. Exempel på detta skulle kunna vara om vårt leveranskontrakt i stället hade säkrats genom försäljning av valuta på termin. Om man i ett sådant fall gör bedömningen att fråga är om effektiv valutasäkring åstadkoms den eftersträvade matchningen av resultateffekterna genom att terminskontraktet värderas enligt principerna för ”deferral hedge accounting” dvs. så att man inte redovisar någon valutakurseffekt på terminskontraktet.
Om det som säkrats i stället varit ett annat valutaterminskontrakt får man väl tänka sig att matchningen åstadkoms genom att båda terminskontrakten värderas till balansdagskurs varefter valutakurseffekterna kvittas utanför balansräkningen. I det svenska sammanhanget talar man ibland om ”byrålådemetoden” i båda dessa fall.
Beroende på positionens och säkringsåtgärdens karaktär kan vid effektiv valutasäkring en samtidig redovisning av valutakurseffekterna åstadkommas antingen genom att båda posterna värderas till balansdagens valutakurs eller genom att båda värderas till historisk ”anskaffningskurs”. Med anglosaxisk terminologi kallas det första alternativet ”mark to market hedge accounting” och det senare ”deferral hedge accounting”. Det för den praktiska tillämpningen intressanta är vad som krävs för att ”hedge accounting” skall vara förenlig med god redovisningssed.
Bokföringslagens regler för värdering av poster i utländsk valuta
Otaliga gånger har i olika sammanhang påpekats, att bokföringslagen inte innehåller några explicita regler rörande värderingen av poster i utländsk valuta. Av lagens förarbeten framgår emellertid att fordringar i utländsk valuta skall värderas analogt med lagens värderingsregler för omsättningstillgångar.
För omsättningstillgångar är som bekant bokföringslagens huvudregel att det bokförda värdet inte får överstiga vare sig anskaffningsvärdet eller det verkliga värdet (lägsta värdets princip). Lagens huvudregel är med andra ord att orealiserade vinster inte får ingå i det redovisade resultatet men att hänsyn skall tas till sannolika förluster, även om dessa ännu inte blivit realiserade. Från huvudregeln att orealiserade vinster inte får ingå i det redovisade resultatet kan i vissa fall (då ”särskilda omständigheter föreligger och det kan anses tillåtet enligt god redovisningssed”) undantag göras med stöd av den specialregel, som finns i paragrafens fjärde stycke. Av förarbetena framgår att lagens värderingsbestämmelser som huvudregel skall tillämpas post för post. Undantag från denna huvudregel kan göras enbart i fråga om ”homogena varugrupper”.
Efter sin bokstav gäller bokföringslagens värderingsregler enbart för poster, som redovisas som tillgång i balansräkningen. Av lagens förarbeten och god redovisningssed följer emellertid att de skall tillämpas analogt vid värdering dels av skulder (högsta värdets princip) dels av bindande rättigheter och förpliktelser som enligt god redovisningssed inte redovisas i balansräkningen. Från det numera i den praktiska tillämpningen ”döda” alternativet för behandling av orealiserade kursförluster på långfristiga lån, som anges i lagens förarbeten, kan i detta sammanhang bortses.
Bokföringslagens huvudregel innebär alltså att orealiserade valutakursförluster på monetära poster i balansen samt på terminskontrakt och motsvarande ”off balance” monetära rättigheter och förpliktelser, fullt ut skall belasta räkenskapsårets resultat medan motsvarande orealiserade vinster inte beaktas vid resultatberäkningen. Det enda undantag till denna huvudregel som sanktioneras i lagen är att ”homogena varugrupper” får värderas som ett kollektiv.
Lagens huvudregel omöjliggör självklart varje form av ”hedge accounting”. Sedan lång tid tillbaka har man i den praktiska tillämpningen uppmärksammat att en värdering till lägsta/högsta värdets princip post för post av mellanhavanden i utländsk valuta på det sätt, som lagen förutsätter, kan ge en missvisande bild av resultat och ställning, när det finns ett ekonomiskt samband mellan de värderade posterna. Det finns därför ett behov av alternativa värderingsregler. Sådana alternativa värderingsregler finns numera i Bokföringsnämndens rekommendation R 7, Värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta.
BFN R 7
BFN R 7 medger att samtliga fordringar och skulder i utländsk valuta omräknas till svenska kronor efter den växelkurs, som gäller på balansdagen. Detta innebär att inte bara orealiserade valutakursförluster utan även orealiserade vinster på såväl kort- som långfristiga poster i utländsk valuta kommer att ingå i det redovisade resultatet efter finansiella poster. Det legala stödet för de rekommenderade redovisningsprinciperna är 14 §, fjärde stycket bokföringslagen, som medger att omsättningstillgångar i vissa fall värderas över anskaffningsvärdet.
Bland annat i FARs remissvar på rekommendationsutkastet har ifrågasatts om det av bokföringsnämnden åberopade lagrummet alls kan tillämpas på fordringar och skulder i utländsk valuta. Att tillämpa det på långfristiga poster är då än mer tveksamt. Det som är alldeles uppenbart är emellertid, att orealiserade vinster på långfristiga fordringar och skulder inte kan ingå i nettoresultatet och bli föremål för utdelning. För att undvika detta kräver rekommendationen att sådana vinster skall avsättas till valutakursreserv.
Samtidigt som värderingsprincipernas förenlighet med gällande lag måste uppmärksammas, måste självklart konstateras att många skäl talar för en konsekvent värdering till balansdagskurs av mellanhavanden i utländsk valuta. Att en sådan värdering sedan relativt lång tid tillbaka är huvudregel i ett antal betydelsefulla länder och dessutom sedan 1985 rekommenderas av IASC är ett skäl.
Ett annat skäl är att när redovisningens syfte är att ge underlag för bedömning av företagsledningens effektivitet, det är mycket som talar för att sådana orealiserade vinster, som hade kunnat realiseras på en fungerande marknad bör ingå i det för räkenskapsåret redovisade resultatet. Om företagsledningen inte realiserar sådana vinster utan låter dem ”gå upp i rök”, är det en omständighet, som kan ha stor betydelse för olika intressenters bedömning av ledningens effektivitet. Problemen uppstår om den redovisade orealiserade vinsten först görs till föremål för skattebetalning och utdelning och det sedan visar sig att den ”gått upp i rök”.
Att en konsekvent värdering av monetära poster i utländsk valuta till balansdagskurs innebär en praktisk lösning på problemet ”hedge accounting” är ytterligare ett skäl som talar för de principer som BFN R 7 bygger på.
”Mark to market hedge accounting”
När huvudregeln i BFN R 7 tillämpas, kommer alla orealiserade valutakursdifferenser att ingå i resultatet efter finansiella poster. I den mån det bland de värderade posterna finns någon som säkrar en annan post kommer alltså valutakurseffekterna att jämnas ut enligt principerna för ”mark to market hedge accounting” automatiskt och utan närmare prövning.
Efter sin bokstav gäller rekommendationen endast för sådana mellanhavanden i utländsk valuta, som redovisas som tillgång eller skuld i balansräkningen. Frågan är om samma principer kan tillämpas på terminskontrakt och andra monetära hedgingtransaktioner, som enligt god redovisningssed inte redovisas i balansräkningen.
Ett valutaterminskontrakt är ett juridiskt bindande kontrakt, genom vilket ett företag förbinder sig att vid en bestämd tidpunkt i framtiden antingen köpa eller sälja ett bestämt belopp i en viss utländsk valuta till en i avtalet bestämd kurs. Ekonomiskt sett innebär ett köp av utländsk valuta på termin att företaget får en fordringsrätt i utländsk valuta. Samtidigt förbinder sig företaget att betala det avtalade motvärdet i svenska kronor. Försäljning av utländsk valuta på termin innebär ekonomiskt sett att företaget tar på sig en juridiskt bindande förpliktelse att på en viss dag leverera ett avtalat belopp i utländsk valuta till sin motpart. Samtidigt erhåller företaget en fordringsrätt gentemot motparten att erhålla det avtalade motvärdet i svenska kronor.
Juridiskt bindande betalningsförpliktelser skall i princip redovisas som skuld i balansräkningen. Juridiskt bindande fordringsrätter är balansgilla och skall i princip redovisas som tillgång i balansen. Om man bortser från terminspremien/-rabatten uppgår emellertid den fordringsrätt och den betalningsförpliktelse som följer av avtalet, till samma belopp, de avser samma motpart och har samma förfallotidpunkt. Enligt vedertagna redovisningsprinciper kvittas därför fordringsrätten mot betalningsförpliktelsen, vilket får till följd att terminskontraktet som sådant inte redovisas i balansräkningen.
Valutakursrisken i samband med den ”utkvittade” fordringsrätten (köpekontrakt) respektive betalningsförpliktelsen (säljkontrakt) är den samma, som i fråga om fordringsrätter och betalningsförpliktelser, som redovisas som tillgång respektive skuld i balansräkningen. Som påpekats skall bokföringslagens värderingsregler tillämpas på bindande kontrakt utanför balansräkningen. Förutsatt att man accepterar att BFN R 7 tillämpas på inget sakligt skäl som gör att rekommendationen under i övrigt lika omständigheter, inte skulle kunna tillämpas också på valutaterminskontrakt.
Motsvarande argumentering leder till att även bindande rättigheter och förpliktelser i utländsk valuta, som följer av valutaoptioner, valutaswappar och andra derivatinstrument, bör behandlas analogt med fordringar och skulder. Det finns inte heller något skäl varför inte ”valutabenet” i terminskontrakt och andra derivatinstrument, till den del det innebär en bindande rättighet eller förpliktelse, i andra sammanhang (t.ex. vid tillämpning av hedgingreglerna i FARs rekommendationsförslag om omräkning av utländska dotterföretag) skulle behandlas på samma sätt som skulder i balansräkningen.
För att effektiv valutasäkring skall föreligga krävs inte att hedgingtransaktionen exakt matchar den säkrade positionen. Om ett företag har lånat 10 MDEM kan t.ex. hälften av den kursrisk som lånet är exponerat för elimineras av den fordran på 5 MDEM med samma löptid. Om lånet antas löpa på tio månader är det inte heller någonting som hindrar att företaget, när fyra månader gått, säkrar det genom att köpa 10 MDEM på termin. Vid tillämpning av ”mark to market hedge accounting” hanteras sådana belopps- och tidsmässiga differenser automatiskt.
Det är därför svårt att förstå varför BFN R 7 rekommenderar ”deferral hedge accounting” när monetära poster (fordringar och skulder) hedgas genom likaledes monetära valutaterminskontrakt och motsvarande säkringsåtgärder (valutaoptioner, valutaswappar). Att värdera den monetära posten till den terminssäkrade kursen leder till påtagliga komplikationer i alla de fall då den säkrade positionen och terminskontraktet inte är exakt matchade.
Ännu svårare att förstå är det att bokföringsnämnden (I BFN R 7, p 15), så vitt framgår, rekommenderar att ”deferral hedge accounting” skall tillämpas även i det fallet att en monetär post (fordran) är effektivt skyddad av en monetär motpost (skuld). Att i sådant fall värdera båda posterna till anskaffningskurs strider mot rekommendationens huvudregel. Till detta kommer att bokföringslagen kräver att alla orealiserade kursförluster skall redovisas. ”Mark to market hedge accounting” innebär trots allt ett mindre avsteg från lagens värderingsregler och är dessutom ett avsteg som är förankrat i en relativt enhetlig internationell praxis. Däremot erbjuder vare sig IASC eller nationella regler i vår omvärld något stöd för att tillämpa ”deferral hedge accounting”, när såväl den säkrade positionen som hedgingtransaktionen är monetära poster, som redovisas i balansräkningen.
Enligt min bedömning kan det därför vara aktuellt att tillämpa deferral hedge accounting i fråga om två monetära poster bara i mycket speciella undantagsfall. Det bör, så vitt jag kan förstå, krävas en exakt matchning inte bara av beloppen utan även av förfallotidpunkterna. En sådan exakt matchning kan normalt sett antas föreligga bara när såväl fordran som skuld ingår i någon form av ”paketlösning”.
”Deferral hedge accounting”
Av det sagda följer att när BFN R 7 kan tillämpas, ”hedge accounting” i första hand bör genomföras genom ”mark to market”. Detta innebär att ”deferral hedge accounting” bör tillgripas i första hand i två fall nämligen när en monetär post (skuld eller off balance instrument säkrar antingen en ickemonetär tillgång eller en framtida transaktion.
När såväl den säkrade positionen som hedginginstrumentet kan värderas till balansdagens valutakurs får man automatiskt en utjämning av valutakurs effekterna i resultaträkningen. I detta fall behöver man alltså inte fundera särskilt mycket över vad som krävs för att man skall ha ett fall av effektiv valutasäkring. När man överväger att tillämpa ”deferral hedge accounting” måste emellertid denna fråga noga prövas. Vad som krävs för att effektiv valutasäkring skall föreligga när en monetär post hedgar antingen en icke monetär tillgång eller en framtida transaktion framgår vare sig av BFN R 7 eller av någon annan svensk redovisningsrekommendation.
BFN R 7 innehåller visserligen en regel om ”deferral hedge accounting” i den numera berömda punkten 15, men där sägs bara hur man kan redovisa ”
För att besvara frågan huruvida effektiv valutasäkring föreligger eller ej, måste därför till att börja med bestämmas vilken risken är. Skulder liksom terminskontrakt och andra hedginginstrument, som innebär bindande förpliktelser, är normalt sett exponerade för en transaktionsrisk, dvs. en risk att skulden skall betalas respektive derivatinstrumentet lösas vid en tidpunkt då valutakursen är högre än den var när lånet togs upp respektive terminskontraktet (motsvarande) tecknades.
Allmänt sett gäller att denna risk är eliminerad bara i den utsträckning den ickemonetära tillgången genererar ett inflöde av ifrågavarande utländska valuta, som har samma tidsmönster som eller kommer före de utbetalningar, som den monetära posten ger upphov till. Det som helt eller delvis eliminerar valutakursrisken i den monetära posten är alltså inte den ickemonetära tillgången som sådan, utan de framtida transaktioner (utdelning på utländska aktier, nettoavkastning på andra utländska tillgångar och/eller inkomst från försäljning av själva tillgången) som den ger upphov till.
Frågan om huruvida förutsättningarna för ”deferral hedge accounting” är uppfyllda eller ej bör besvaras enligt samma principer oavsett om fråga är om valutakursvinst eller förlust i den monetära posten. Bokföringslagens värderingsregler gör emellertid att i det svenska sammanhanget förlustfallet självklart blir det svåraste. Att uppskjuta redovisningen av valutakursförluster på monetära poster kan därför vara ett alternativ till värdering enligt bokföringslagens regler, endast om det är mycket säkert, att valutakursförlusten inte kommer att belasta de framtida resultaten, utan att den kommer att mötas av identifierade och till sitt belopp bestämda positiva valutakurseffekter.
Eftersom svensk god redovisningssed inte ger någon vägledning rörande vad som krävs för att deferral hedge accounting skall kunna tillämpas, ligger det nära till hands att söka vägledning i IASCs regler. IASCs rekommendationer utgör självklart inte god redovisningssed här i landet. När det gäller den nu aktuella frågan kan de emellertid ge vägledning i den bemärkelsen, att det inte finns någon rimlig anledning att i den svenska tillämpningen medge undantag från huvudregeln att orealiserade valutakursförluster skall belasta resultatet, om sådant undantag inte skulle tillåtas enligt de internationella rekommendationerna. IASCs rekommendationer kan alltså ge vägledning när det gäller att avgöra vilka undantag från bokföringslagens huvudregel, som överhuvudtaget kan försvaras.
Den gällande IASC-rekommendationen (IAS 21) ger ingen explicit vägledning rörande redovisning i de fall då den (eventuella) valutakursrisken i en ickemonetär tillgång hedgas genom en monetär motpost (skuld). IAS 21 har varit föremål för omarbetning inom ramen för det s.k. Comparability/Improvements-projektet och en av de frågor som särskilt diskuterats är om och i så fall vilka fall ”deferral hedge accounting” skulle kunna tillämpas, när den säkrade tillgången är en ickemonetär post.
Den formulering som fanns i rekommendationsutkastet E 44 innebar att deferral hedge accounting endast kunde tillämpas i fråga om kursdifferensen på den del av skulden, som motsvarade det förväntade inflödet av utländsk valuta vid en försäljning av tillgången. Det som de facto kunde redovisas enligt reglerna för deferral hedge accounting var alltså den framtida försäljningen av den icke monetära tillgången.
Övriga regler rörande redovisningen av hedging av framtida transaktioner planeras bli intagna i den kommande rekommendationen om finansiella instrument. När IASC vid möte i Oslo den första veckan i november fattade beslut om att anta det paket av ”nya” rekommendationer som blivit följden av Comparability/Improvements-projektet inklusive IAS 21 (revised), tog man konsekvenserna av detta. Man beslöt att samtliga hedgingfrågor utöver de. som rör möjligheten att i koncernredovisningen avräkna valutakursdifferensen på lån, som säkrar nettoinvesteringen i sådana dotter- och intresseföretag, som inför konsolideringen räknas om enligt dagskursmetoden, mot omräkningsdifferensen, skulle behandlas i den kommande rekommendationen om finansiella instrument.
Sammanfattningsvis innebär detta att IAS 21 (revised) inte kommer att innebära något stöd för tillämpning av ”deferral hedge accounting” i samband med de fall som behandlas i BFN R 7 p 15.
Hedging av framtida transaktioner
Det kan på goda grunder antas, att BFN R 7 p 15, på sina håll lästs slarvigt och att anvisningspunkten därför ibland tolkats som om den innebar att det alltid och utan närmare prövning vore förenligt med god redovisningssed att låta bli att redovisa kursförluster på lån, som upptagits för att finansiera aktier i utländska dotterbolag eller utländska fastigheter. Som framgått finns det inget som helst stöd för en sådan läsart.
Ett annat område där det kan finnas anledning ifrågasätta den svenska tillämpningen är sådan hedging som hör till ruta III och IV i vår matris, dvs. i samband med hedging av framtida transaktioner. Speciellt i fråga om hedging genom terminskontrakt av framtida ickemonetära transaktioner (inköp och försäljning av ickemonetära tillgångar) har det nog i vissa fall förekommit att man, med hänvisning till att fråga är om hedging, låtit bli att göra reservering för orealiserade valutakursförluster på ett sätt, som knappast kan anses förenligt med god redovisningssed.
Vad som i detta hänseende har varit ”faktiskt förekommande praxis” är inte systematiskt undersökt men vad man kan förstå, har man tidigare regelmässigt ansett att företag i samband med sådana valutaterminskontrakt, vars ekonomiska syfte var att hedga framtida transaktioner, hade frihet att utan närmare prövning skjuta redovisningen av valutakursförluster på framtiden och ”ta” dem samtidigt som den säkrade transaktionen.
Under den tid då vi hade valutareglering kunde det förmodligen ofta försvaras att man ”automatiskt” och utan närmare prövning tillämpade ”deferral hedge accounting” på terminskontrakt som hedgade framtida transaktioner. Då fick svenska företag (valutainlänningar) sälja valuta på termin enbart för att säkra betalningar, som med stor säkerhet kunde förutses. För att få riksbankstillstånd krävdes bland annat att valutaterminskontraktet löpte ut samtidigt som den bakomliggande transaktionen. Tillstånd att köpa valuta på termin beviljades enbart för att säkra utlandsbetalningar enligt ingånget avtal.
När riksbanken genom sitt tillstånd ”verifierat” att förekommande terminskontrakt var ”kopplade” till bestämda framtida transaktioner, fanns det egentligen ingen anledning att i samband med bokslutsarbetet pröva denna bedömning. I den praktiska tillämpningen kunde därför accepteras att företag fritt fick välja om de ville utgå från riksbankens bedömning och uppskjuta redovisningen av valutakurseffekten på terminskontrakt till dess att den framtida transaktionen inträffade eller om man ville värdera terminskontraktet enligt bokföringslagens principer.
Att man, när valutaregleringen slopats, inte kan acceptera en ”släpphänt” tillämpning, som innebär att ”deferral hedge accounting” automatiskt kan tillämpas på terminskontrakt, som påstås hedga mer eller mindre osäkra framtida transaktioner, framstår som uppenbart. Speciellt i de fall då det gäller att göra avsteg från bokföringslagens huvudregel att valutakursförluster skall belasta resultatet, måste det självklart vara mycket säkert dels att den framtida transaktionen kommer att inträffa dels att den kommer att medföra en valutakurseffekt som möter valutakursförlusten på säkringsåtgärden.
När det gäller att avgöra vad som krävs i detta hänseende ger svensk god redovisningssed ingen som helst vägledning. Liksom i fråga om valutasäkring av ickemonetära tillgångar finns det emellertid ingen anledning att medge tillämpning av ”deferral hedge accounting” utöver vad som medges av IASC.
Som antytts har IASC för avsikt att samla alla hedgingregler, utöver de som rör behandlingen i koncernredovisningen av hedging av nettoinvesteringar i utländska dotter- och intresseföretag, i den kommande rekommendationen om finansiella instrument.
Utkast till en sådan rekommendation (E 40) publicerades i september 1991. Vid sitt sammanträde i mars i år konstaterade IASC att man fått in ett stort antal kommentarer till utkastet och att inkomna synpunkter delvis innebar krav på genomgripande omarbetningar. När IASC samlades i Oslo i november beslöts därför att det omarbetade rekommendationsutkastet skall bli föremål för ny remissbehandling.
Hur IASCs rekommendation om finansiella instrument så småningom kommer att se ut, är tills vidare skrivet stjärnorna. Problemområdets komplexitet gör att man nog måste räkna med att även det nya utkastet kommer att bli föremål för viss omarbetning. När det speciellt gäller reglerna rörande ”deferral hedge accounting” är jag övertygad om, att man måste räkna med att de kommer att vara ”stränga”. Den ändring rörande hedging av framtida transaktioner, som gjorts i det nya utkastet (E 48) och som innebär att man medger ”hedge accounting” inte enbart i fråga om ”contractual commitments” utan också i fråga om sådana framtida transaktioner, som är ”highly probable”, kan enligt min bedömning inte tolkas som ett tecken att någon allmän liberalisering är på gång. När ändringsförslagen presenterades (jfr IASC Insight, Special Edition, May 1993) påpekades dessutom särskilt att ”possible future transactions” inte utgör positioner som kan bli föremål för ”hedge accounting” och att därför så kallad ”strategic hedging” inte kan redovisas enligt dessa regler.
Den ”mildare formuleringen” föranleddes i första hand av invändningar från bankhåll hörande möjligheten att tillämpa ”hedge accounting” på hedging av ränterisker. I informationen markeras tydligt att huvudregeln innebär ett krav på bindande kontrakt och det räknas upp ett antal krav, som måste vara uppfyllda för att andra framtida transaktioner skall kunna anses vara ”highly probable”.
En blick framåt
Sammanfattningsvis kan konstateras att IAS 21 (revised) inte kommer att innebära något stöd för tillämpning av ”deferral hedge accounting” i något av de fall som behandlas i BFN R 7 p 15.
Värderingsreglerna i den nuvarande bokföringslagen gör, att vi här i landet måste inta en restriktiv hållning när det gäller ”deferral hedge accounting” och en tillämpning, som går utöver vad IASC medger kan knappast försvaras. Eftersom den svenska rekommendationen dessutom påstås bygga på IASCs regler, förefaller det angeläget att BFN så snabbt som möjligt omarbetar anvisningspunkten.
Redovisningsrådet har förutskickat, att man har för avsikt att inom en inte alltför avlägsen framtid ge ut en rekommendation om redovisning av finansiella instrument. Även om detta arbete rimligtvis måste bli försenat med anledning av att IASC beslutat att ge ut ett nytt utkast, bör rådet och bokföringsnämnden på ett tidigt stadium kommer överens om hur hedgingfrågor framöver skall hanteras. I varje fall bör vi, som använder reglerna, kunna kräva, att regelskrivarna kommer överens om och deklarerar vad som framöver kommer att behandlas var i regelboken.
Till dess att vi antingen fått lagstiftning på området eller auktoritativ vägledning rörande vilka avsteg från bokföringslagens värderingsregler, som är förenliga med god redovisningssed, är det min bedömning, att vi i den praktiska tillämpningen måste tillämpa ”deferral hedge accounting” med stor försiktighet. I förlustfallet bör användningen begränsas till de fall då det är i princip hundra procent säkert att den valutakursförlust, som skjuts på framtiden, faktiskt inte kommer att belasta de framtida resultaten utan att den kommer att mötas av belopps- och tidsmässigt identifierade positiva valutakurseffekter.
Docent Birgitta Jönsson Lundmark är verksam vid KPMG Bohlins skattekonsulter. Hon medverkade senast i Balans nr 1/92.