FAR tycker inte att revisorn ska ha generell plikt att anmäla brott

Först ett par citat som nog får sägas vara en god sammanfattning av såväl revisorernas som företagsledningarnas syn på revisorns arbete och ansvar:

”Kollegiet vill i detta sammanhang understryka att den externa revisionen inte har som självständigt syfte att förhindra eller upptäcka oegentligheter. Revisorn skall däremot... självfallet bedöma risken för oegentligheter som kan vara sådana att de påverkar bolagets ställning och resultat samt ansvarsfrihet för förvaltningen.”

Citatet är hämtat från Kommerskollegiets beslut efter anmälan mot revisorerna vid Gusums Bruk. Kollegiet fortsätter:

”Revisorn koncentrerar sig således främst på redovisningens allmänna tillförlitlighet. Oegentligheter kan därför förekomma utan att revisorn haft en rimlig möjlighet att upptäcka dem. Särskilt svårt är det att hitta fel begångna av personer som själva kan styra den interna kontrollsystemet.”

Men ett annat citat kan representera allmänhetens syn på revisorernas arbetsuppgifter:

”Det åligger revisorerna att också ägna uppmärksamhet åt i vad mån bolagsledningen beaktat samhällets, de anställdas och borgenärernas intressen. Revisorernas har därutöver även ett ansvar gentemot den aktieplacerande allmänheten”.

Det senare kommer från direktiven till aktiebolagskommittén som bland annat ska utreda revisorernas ansvar. Om det nu finns någon ”allmän mening” tycks den vara att revisorerna ska ta ett större ansvar inför omvärlden än vad de gör idag.

Man brukar tala om det så kallade förväntningsgapet mellan det antagna och faktiska revisionsuppdraget. Allmänheten tror att revisorn ska granska mer än hon eller han skall göra enligt lag och god revisionssed.

Dessutom förstår inte alla ”lekmän” att en revisor kan skriva en revisionsberättelse med allvarliga anmärkningar, men ända ”fria” företagsledningen genom att föreslå ansvarsfrihet. Revisorn vet att han måste göra det om inte lagens skaderekvisit är uppfyllda, men för allmänheten blir det hela inkonsekvent och konstigt.

Både Finansinspektionen och Kommerskollegium har därför skickat en skrivelse till regeringen för vidare befordran till såväl aktiebolagskommittén som redovisningsutredningen.

Inspektionen och kollegiet vill att utredningarna granskar revisorernas ansvar, särskilt när det gäller förväntningsgapet, men även begreppen risk och väsentlighet i rekommendationerna om god revisionssed. Dessutom vill inspektionen och kollegiet att man ser över reglerna för när en revisor ska var skyldig att rapportera lagöverträdelser. Idag gäller det ”bara” brott mot aktiebolagen och vissa skattelagar.

FAR har å sin sida i sitt svar på myndigheternas skrivelse framfört att man är väl medveten om förväntningsgapet, att det är ett problem och att det måste lösas, antingen genom information till intressenterna eller genom att man förändrar revisorsuppdraget.

Dessutom kan det, enligt FAR, vara på sin plats att närmare precisera god revisionssed med tanke på den debatt som förs.

På en punkt tar FAR direkt avstånd. Revisorn ska inte ha en generell plikt att anmäla lagöverträdelser.

”Revisorn har ett naturligt kompetensområde inom vilket granskningsuppgiften hör hemma”, skriver FAR. Det ska tilläggas att enligt aktiebolagskommitténs sekreterare har myndigheternas skrivelse ännu inte överlämnats till kommittén.

Med alla dessa förslag, skrivelser och utredningar hängade i luften, skulle man kunna tänka sig att Kommerskollegium är överhopat med anmälningar från allmänheten mot revisorer som inte sett eller blundat för ekonomiska och andra brott. Men så är inte fallet. Det är förhållandevis mycket få anmälningar som hör ihop med brottslig verksamhet.

Gusums Bruk är ett exempel, där alltså såväl den ekonomiske direktören som huvudägaren dömdes för grovt bedrägeri och grovt bokföringsbrott i både tings- och hovrätt. En av de två revisorerna varnades av Kommerskollegium och hotas dessutom av skadestånd på 5,5 miljoner kronor av ett ägarkonsortium till Gusum. Revisorerna har i sin tur stämt två styrelseledamöter och tidigare VD. Det primära ansvaret vilar på styrelsen och VD, menar revisorerna.

Den ansvariga revisorn i Gusum varnades på grund av att uppdraget utförts med ”begränsad tidsinsats, bristfällig planering, undermålig dokumentation och otillräckliga granskningsinsatser”.

Bland annat var revisorerna inte fysiskt närvarande vid lagerinventeringen trots att varulagret stod för 40 procent av företagets balansomslutning. Dessutom hade man missat att företaget inte hade redovisat tagna lån.

Ett annat exempel är försäkringsbolaget Njord där två revisorer varnades för att de bland annat inte granskat om företaget återförsäkrat vissa direkta kreditförsäkringar. Urvalet vid granskningen hade varit alltför subjektiv.

Revisorerna försvarade sig med att ledningen i företaget hade hög kompetens, att det fanns strikta regler och att en granskning av företagets internationella återförsäkringar inte givit upphov till någon kritik.

Kommerskollegium konstaterar också att en revisor inte kan ”skylla ifrån” sig på t.ex. Finansinspektionen utan måste ”bilda sig en självständig, välgrundad uppfattning”.

Revisorerna har överklagat varningen till kammarrätten.

Mycket omtalat var också Leasingkonsult där en revisor varnades för tillvägagångssättet vid en apportemission. Kollegiet övervägde att dra in revisorns auktorisation men nöjde sig med en varning.

Revisorn hade underlåtit att undersöka om det fanns betryggande säkerhet för de fordringar som låg till grund för emissionen, hans dokumentation var ofullständig och han hade heller inte bildat sig någon uppfattning av det rätta värdet av egendomen.

Revisorn blev dömd i tingsrätten för svindleri men friad i hovrätten. Han har därför överklagat kollegiets beslut till kammarrätten.

Ett snart tio år gammalt ärende är Årstadals Metallhandel. Företaget gick i konkurs 1985 och de huvudsakliga tillgångarna bestod av ett lager. Lagret hade övervärderats av revisorn som åtalades för grovt bokföringsbrott tillsammans med ägaren, som också åtalades för bedrägeri. Båda friades av tingsrätten och målet vilar nu i avvaktan på hovrättens dom. Samtidigt stämde Gota bank, som lånat pengar till företaget, revisorn på 600 000 kronor i skadestånd. Hovrätten slog fast att lagret var övervärderat och att revisorn hade varit oaktsam. Men hovrätten gjorde också klart att banken ”borde ha beaktat att förmånliga uppgifter i årsredovisningar och rena revisionsberättelser inte är någon garanti för att allt är i sin ordning”. Skadeståndsfallet är överklagat till högsta domstolen.

Om hovrättens dom i Årstadalsfallet står sig, kan man jämföra det fallet med Njord. Då finner man att företagsledning, styrelse och revisor har skyldighet att göra en ömsesidig och av varandra oberoende kreditvärdering när det gäller företagets tillgångar. Ingen kan så att säga hänvisa till vad den andre gjort eller inte gjort.

Det gäller med andra ord att veta sin roll. Det gjorde den revisor som vägrade utfärda ett intyg om en aktiepost till ett bolag som låg i tvist med ett annat bolag om rätten till aktieposten. Revisorn vägrade bland annat med hänvisning att han var revisor i det andra bolaget och att intyget inte skulle ha tillfört något värde utöver vad han intygat genom avlämnade revisionsberättelse.

Kollegiet tyckte samma sak:

”Revisorsintyg bör fylla en självständig funktion. Som exempel kan nämnas ett intyg om att avtal har träffats med visst innehåll”.

Men om själva avtalet finns i original eller som i det här fallet uppgiften framgår av redan fastställda balansräkningar, då blir intyget överflödigt menar kollegiet. Undantaget är naturligtvis om ”originalhandlingarna är ovanligt omfattande och/eller svår åtkomliga”.

Det är både svårt och vanskligt att dra några generella slutsatser om revisorns ansvar och skyldigheter utifrån så få fall som här har redovisats. Man får utgå från att kollegiet gjort en riktig bedömning när de kallar en revision undermålig. Men hur noggrann, omsorgsfull, omdömesgill, oberoende revisorn än är, kan han eller hon ändå bli lurad.

”Vi kan inte granska allt”, som Katja Elväng från KPMG Bohlins säger i en intervju som följer här nedan.

Intervju med Katja Elväng

Det viktigaste för en revisor är att ha en stark integritet. Den går inte att sätta på papper, den måste man ha i sig och i sitt förhållande till klienten.

Katja Elväng har varit revisor i 22 år varav fyra på KPMG Bohlins. Hon har aldrig känt sig beroende av sin klient.

– Den stund jag gör det, slutar jag direkt. Då har jag ingenting att göra i det här yrket, förklarar hon. Men under den här tiden har jag byggt upp mycket goda relationer med mina klienter. De står mig nära, men de är samtidigt medvetna om min roll.

Hon betonar att det inte räcker med att revisorn är faktiskt oberoende enligt god revisionssed (oberoende ”in fact”). Även omgivningen måste uppfatta revisorn som oberoende (oberoende ”in appearance”).

Katja Elväng är övertygad om att ett gott revisionsarbete utgår från principen om den vägledande revisorsrollen.

”Hela tiden sker det en dialog mellan revisorn och företrädare för verksamheten som är föremål för revision och där man gemensamt försöker att lösa problem på ett för verksamheten optimalt sätt och att det överensstämmer med gällande rätt.”

(Revisorn och ekonomisk brottslighet, Nordisk ministerråd 1992:18)

Katja Elväng tillägger:

– Jag är övertygad om att vårt yrke skulle utvecklas och företagens skötsel skulle förbättras om styrelsen bara hade modet att fråga revisorn:

”Vad har varit de svåraste övervägandena i år? Är det något du är osäker över eller funderar på?”

Hon vet att många revisorer gärna själva skulle vilja diskutera sådana här frågor, men överdriven respekt och hänsyn gör det svårt.

En viktig förutsättning för god säkerhet på ett företag är internkontroll.

– Det viktigaste när det gäller interkontrollen är att säkerställa att bolagets tillgångar inte försvinner. Det går, men det kräver att alla anställda är överens om ett tänkesätt som förebygger brott och försvårar möjligheterna att gripa tillfället i flykten.

Ska då revisorns skyldighet att anmäla eller redovisa brott utvidgas?

Om vi tar exemplet med ekonomichefen som har en mellanställning på företaget och som har förskingrat ett mindre belopp. Revisorn upptäcker brottet och rapporterar till VD som dels avskedar ekonomichefen, dels ser till att förlusten täcks. Ska detta nämnas i revisionsberättelsen?

– Nej, egentligen inte, menar Katja Elväng. Min huvudman, det vill säga bolagsstämman och därmed aktieägarna, har inte lidit någon skada eftersom företaget inte har gjort det.

Samtidigt medger Katja Elväng att hon här indirekt döljer ett brott.

– Ja, det är riktigt, men vi är inga poliser. Det är inte vår primära uppgift. Det är en helt annan sak om VDn skulle begå samma brott. Det måste fram, eftersom han eller hon representerar företaget och är ytterst ansvarig inför styrelsen. Men skulle vi tvingas avslöja allt som har hänt under verksamhetsåret, det vill säga även sådant som inte totalt sett påverkat företaget, då skulle revisionsberättelsen inte längre ge den vägledning den är avsedd att lämna.

Därför är hon också mycket negativ till förslaget från Nordisk Ministerråd att börsen ska utse revisorer i börsföretag efter förslag från bolagsstämman. Syftet är bland annat att lättare upptäcka ekonomisk brottslighet.

– Det går bara inte. Jag tror inte något företag vill ha ”statliga” revisorer som de själva inte har utsett. Jag tror heller inte att revisorerna vill arbeta under sådana förutsättningar. De som föreslagit det här förstår inte grundrelationen mellan revisor och klient. En revisor kan aldrig arbeta med utgångspunkten att företagaren är en brottsling.

Men det finns direktörer och ägare som är skurkar. Som utnyttjar revisorer för att dölja sina brott. Ibland lyckas de år efter år, men en dag spricker bubblan. Och då står revisorn där med skägget i brevlådan som det brukar heta.

Han eller hon har gjort ett hederligt arbete, planerat, samlat in dokumentation, granskat det som han eller hon anser ska granskas och ändå blir det fel.

– Vi kan aldrig granska allt, förklarar Kajta Elväng. Vi kan slå ner på rena formfel som vi ser, exempelvis att en bank ger krediter mot gällande instruktioner. Men den företagare som sätter i system att lura oss, har ganska stora chanser att lyckas.

Hon tycker att många revisorer oskyldigt har fått klä skott för finanskrisen. Kritiken kommer dock i första hand från omvärlden, inte från klienterna. Hon vänder sig mot att revisorerna skulle ha hissat röd flagg när bankerna höll på som mest.

– Vi får inte göra affärsmässiga bedömningar, konstaterar hon, och det vore förmätet av oss att tro att vi kan mer än styrelseledamöterna när det gäller att göra affärer. I så fall ska vi vara företagare, inte revisorer.

Intervju med Mikael Lillius

Vad tycker då klienterna om att börsstyrelsen ska utse revisorer, att revisorerna ska få en utökad rapportskyldighet om oegentligheter och andra frågor som nu diskuteras kring revisorernas roll?

Mikael Lillius är VD på Incentive. Han tycker att revisorerna mycket på grund av den pågående debatten, blivit bättre.

– De har blivit mer vaksamma och stramat upp sin verksamhet.

Han finner ingen anledning att börsstyrelsen ska utse revisorer.

– Det är ett ägarintresse som styr det valet, och jag kan inte se att det skulle bli bättre om någon annan instans konfirmerar det valet.

Däremot tycker han att revisorns roll borde uppmärksammas mer på bolagsstämman.

– Man kanske skulle byta ut revisorerna oftare, det är nog inte så bra om de sitter för länge. Dessutom borde styrelsen eller dess ordförande sköta upphandlingen med revisionsbyrån och inte företagsledningen, vars verksamhet revisorn ska granska.

Intervju med Bernt Gyllenswärd

Bernt Gyllenswärd, koncernrevisionschef på Skandinaviska Enskilda Banken, är motståndare till att börsstyrelsen ska utse revisorer i börsbolag.

– Det är ett ingrepp mot demokratin i ett aktiebolag, säger han. Det ska vara ägarkretsen som utser verkställande ledning och revisor i företaget.

Han tycker inte heller att förslaget löser de problem som eventuellt finns.

– Revisorn kommer alltid att hamna i en beroendeställning gentemot klienten, som betalar hans eller hennes arbetsinsats, förklarar Bernt Gyllenswärd. Men min erfarenhet är att svenska revisorer har en stor integritet gentemot uppdragsgivaren.

Han vänder sig också mot att revisorn ska bli en slags ”polis” och rapportera alla oegentligheter han eller hon råkar upptäcka.

– Uppdraget bygger på ett förtroende mellan revisorn och företagsledningen. Det försvinner om revisorn får en allmän rapport skyldighet.

Intervju med Staffan Ternby

Staffan Ternby är idag informationschef på Astra. Tidigare var controller för bolaget och därmed närmast ansvarig för kontakterna med externrevisorerna.

– Vi avskaffade vår internrevision för 15 år sedan och inrättade istället kontrollerbefattningar, förklarar han, som utöver det normala arbetet är ansvariga för internkontrollen. Vi har en återkommande dialog med våra externa revisorer som ofta besöker och övervakar våra bolag. Det fungerar utmärkt.

Han tror inte det har någon betydelse att börsstyrelsen utser revisorer så länge det sker på förslag från bolagsstämman.

– Det skulle kunna vara en slags kvalitetskontroll som kan vara till hjälp för nya börsbolag, förklarar han. Det blir dock inte lätt för börsstyrelsen att ansvara för vilka revisorer som är bra respektive dåliga.

När det gäller utvidgad skyldighet att rapportera oegentligheter, menar Staffan Ternby att det viktiga är att rapportering sker till styrelsen.

– Endast om styrelsen är inblandad bör vidarerapportering ske, avslutar Staffan Ternby.

Intervju med Rolf Nilsson

Revisorn är inte speciellt lättlurad, men ytterst lojal med sin klient. Jag anser att revisorn ska ha större skyldighet att redovisa brott. Det skulle minska den ekonomiska brottsligheten och dessutom medverka till att i framtiden förbättra en i Sverige urusel skattemoral.

Det säger kriminalkommissarie Rolf Nilsson, chef för EKO-roteln i Stockholm. Hans arbetsuppgifter är bland annat att försöka förebygga ekonomisk brottslighet vilket präglar de åsikter han för fram i denna intervju.

Rolf Nilsson anser att revisorerna i allmänhet är mycket kunniga, noggranna och mycket alerta när det gäller att lära sig nya regler. Men problemet, enligt Rolf Nilsson, är det starka beroendet till klienten.

– Branschens egna etiska regler värnar i mitt tycke alltför starkt om klienten. Det gör det närmast omöjligt idag för en revisor att tala om vad som egentligen hänt.

Rolf Nilsson hänvisar bland annat om till tystnadsplikten och FARs anvisningar att offentlighet myndighet ibland har rätt att bryta tystnadsplikten:

”Ledamot som ställs inför en sådan situation skall noga pröva de lagliga förutsättningarna för ett uppgiftslämnande”.

Enligt Rolf Nilsson är det viktigaste att innehållet i en revisionsberättelse beskriver sanningen så långt det är möjligt. Det innebär bland annat att han tycker det är fel att revisorn ”döljer” brott med hänvisning till att brottet inte skadat företaget. Exempelvis en förskingring där beloppet återbetalats.

– Det drabbar i och för sig inte företaget kortsiktigt, men det skadar skadar definitivt samhället och gör att vi aldrig kommer att komma åt den ekonomiska brottsligheten.

Rolf Nilsson menar i och för sig inte att revisorer medvetet medverkar i olika brott, men beroendet till klienten underlättar att brott begås.

– Var och en är sig själv närmast, förklarar han. Den skrupellöse företagaren utnyttjar att revisorn utåt håller tyst om mindre brott.

Skattebrott är det vanligaste ekonomiska brottet. Samtidigt är risken för upptäckt ytterst liten. Statistiskt sett går det 5–7 år mellan varje skatterevision i svenska företag.

Den smarte företagaren som vill fuska ser till att det finns en återkommande kontinuitet i åtminstone två tredjedelar av verksamheten. Ingenting uppseendeväckande verkar ha hänt i företaget. Förtjänsten i form av mindre skatt blir lägre men kan å andra sidan hämtas in flera år i rad.

Den mindre smarte företagaren vill tjäna mycket pengar fort och klämmer till med någon ny eller märklig transaktion som väcker skattemyndighetens intresse. Och när väl nämnden gör revision, då görs det med besked.

Rolf Nilsson gillar förslaget från Nordiska Ministerrådet om att börsstyrelsen ska utse revisorer i börsföretag.

– Det, i kombination med mindre strikta etiska regler, skulle minska den ekonomiska brottsligheten. Revisorerna blir mindre beroende gentemot dem de granskar och redovisningsplikten ökar.

Intervju med Åke Danielsson

December 1986. Fermenta-bluffen avslöjas för offentligheten.

Åke Danielsson på Öhrlings Reveko AB är är en av revisorerna. Han minns:

”Jag var rasande. Här hade jag litat på personer som förde mig bakom ljuset, hur kunde de?

Sedan kom tankarna: Kunde jag gjort på något annat sätt, kunde jag upptäckt mer än jag gjorde? Men jag kunde inte gjort mer. Då.

Men jag bestämde mig för att nu ska allt på bordet, brott måste straffas.”

Åke Danielsson vet hur det känns att bli lurad. I drygt ett år försökte han få klarhet i Fermentas affärer. Han vittnade 14 gånger och satt i otaliga förhör hos polis och åklagare. Och han erkänner nu, om än motvilligt:

– Jag blev lättad när Refaat El Sayed fälldes. Då hade jag fullgjort min samhällsuppgift.

Fermenta-affären är kanske ett av de tydligaste exemplen på när en revisor känner att något är fel men ändå inte riktigt kan sätta fingret på den ömma punkten.

– Redan i arbetet med 1985 års årsredovisning dök det upp flera konstiga poster. Dem kontrollerade vi minutiöst men de visade sig vara väl dokumenterade och bekräftade av utomstående. Då började vi lägga pussel. Vi skrev också till styrelsen. Vi var hela tiden på rätt väg och fick till sist fram tillräckligt med fakta så att det hela kunde nystas upp.

En lärdom Åke Danielsson fått av Fermenta-affären är att revisorn bör göra en omsorgsfull undersökning redan innan uppdraget accepteras.

– Revisorn ska vara mycket noggrann från början och ta reda på vem klienten egentligen är. Vi har till skillnad från USA inga formella regler för hur vi undersöker klienten. Jag tror inte vi behöver det med tanke på att Sverige är ett litet land. Genom kontakter med andra revisorer lär man sig vilka personer som utåt sett verkar vackra och tjusiga, men som man som revisor ska akta sig noga för.

Revisorn bör också vara lite av en psykolog och se de mönster som utvecklas i företaget. Vilka är beroende av varandra?Är ekonomiavdelningen självständig? För att ett bedrägeri ska lyckas krävs nämligen ofta en kedja där flera personer samarbetar och ser till att falsarierna hela tiden rör sig.

– För att avslöja sådant måste man ha hjälp, inte minst av sina medarbetare som ofta vistas mer hos klienten än den utsedde revisorn.

Åke Danielsson nämner också vissa transaktioner som typiskt misstänkta, exempelvis med ”related parties” i besläktade bolag som rent formellt inte ingår i en koncern. Han är upprörd över att det inte finns regler över hur sådant ska redovisas, trots att det fanns förslag efter Fermenta-affären.

– FARs revisionskommitté föreslog till redovisningsrådet att det skulle regleras, men FAR fick till svar att det ansågs inte angeläget för närvarande.

Åke Danielsson sitter med i en grupp hos Riksåklagaren som behandlar ekonomiska brott i konkurs. Där har man funderat över om inte revisorerna uttryckligen ska granska och i revisionsberättelsen alltid uttala sig om den löpande bokföringen.

– Vi vet att en dålig löpande bokföring ofta är en grogrund för ekonomiska brott.

Men han vill inte att revisorer ska vara ”angivare” och ha utökad skyldighet att anmäla oegentligheter.

– Det är inte vårt uppdrag, förklarar han. Men en oren revisionsberättelse, som vi skickar till länsstyrelsen, kan vara en fingervisning till myndigheterna om att allt inte står rätt till på företaget. Men det förutsätter förstås att myndigheterna verkligen läser revisionsberättelserna.

Däremot kan Åke Danielsson tänka sig att revisorn blir skyldig att kontrollera om företaget uppfyller reglerna i olika skyddslagar, exempelvis att man inte bryter mot den koncession man erhållit, med mönster från USA och andra länder.

[Fotnot: Refaat el Sayed, huvudägare, VD, m.m, m.m. i Fermenta, dömdes 1988 till sex års fängelse för bland annat bedrägeri och svindleri. Refaat släpptes efter halva strafftiden och har för närvarande näringsförbud.]

Intervju med Kjell Jönsson

I flera fall där vi gjort skatterevision har vi märkt en konflikt mellan revisorerna och företagsledningen.

Revisorerna har försökt göra ett bra jobb, men de har inte fått tillgång till räkenskaperna eller på annat sätt hindrats att utföra sitt uppdrag.

Det säger skattedirektör Kjell Jönsson vid specialrevisionskontoret på skattemyndigheten i Stockholm.

Han tillägger att det till och med förekommer att skrupellösa företagare förfalskar namnteckningar för att uppfylla kravet på att företaget har en revisor. Namnen plockar man helt enkelt ur FARs matrikel.

Allmänt sett är kompetensen bland revisorerna hög enligt Kjell Jönsson. Utan att vara direkta skatteexperter kan de tillräckligt mycket för att kunna avgöra tveksamma fall.

– Men revisorerna borde säga ifrån med större skärpa, fortsätter han. Vi ser i korrespondensen att revisorerna har påpekat felaktigheter för styrelsen, men ändå händer ingenting. Där borde revisorn ta ett steg till. Men det är ett dilemma att revisorns arvode kommer från företaget.

Skattedirektören tror därför att det vore bättre om någon annan än företagsledning och VD stod för upphandlingen av revisorstjänsterna och att någon utomstående, exempelvis börsstyrelsen, utsåg revisorn.

– Då skulle beroendet minska, förklarar han. Även om revisorn har hög integritet, vill man kanske inte stöta sig med företaget.

Han vill också ge några råd.

– I mindre företag är det viktigt att känna till om företagsledningen och ekonomichefen har privata företag vid sidan av huvudföretaget och om det förekommer några transaktioner mellan dessa bolag. Revisorn bör fråga sig om företagsledningen är tillräckligt affärsmässig i förvaltningen av bolaget.

Dessutom hävdar Kjell Jönsson att revisorerna borde genomföra fler omfattande skatterättsliga bedömningar än vad som sker idag, vilket många revisorer å sin sida tycker att de redan gör.

– Företagen kan undvika onödiga kostnader om revisorerna regelmässigt granskar och upplyser om de skattemässiga konsekvenserna av bolagets affärer, förklarar Kjell Jönsson.

[Fotnot: Specialrevisionskontoret gör cirka 200–300 skatterevisioner per år främst i bolag som omsätter höga belopp och där myndigheten misstänker att något är fel.]

Intervju med Staffan Olsson

Den revisor som inte vill bli lurad ska akta sig för personer som har lite för bråttom, som svänger sig med fina ord som egentligen inte betyder något och som avslutar var och varannan mening med ”ja, som du vet”.

Tidspress, fikonspråk och skapande av mindervärdeskomplex är nämligen några av verktygen för en bedragare enligt leg psykolog Staffan Olsson. Andra är personens allmänna framtoning i kroppsställning och kläder.

– En bedragare utnyttjar dels det faktum att vi inte vill visa vår okunskap, dels att vi ser upp till dem som står över oss, förklarar han. Vi lever i en kultur som är auktoritetsbunden och en person kan skapa sig en falsk auktoritet genom att framställa obegripliga saker som fullständigt självklara.

Samtidigt höjer bedragaren det tilltänkta offret till skyarna och gör henne eller honom till en för tillfället mycket viktig person.

– Det skapar en stor osäkerhet hos offret, som tvingas in i en roll som han eller hon egentligen inte klarar av, fortsätter Staffan Olsson. Någonstans ringer en varningsklocka, men bedragaren pressar på och antyder mycket skickligt att det finns andra revisorer att gå till om det inte passar.

Samtidigt är det ganska lätt att avslöja en bedragare, förklarar han:

– Tiden är bedragarens värsta fiende. Ett sätt är att förklara att man behöver mer tid för att ta reda på fakta. Då vänds stressen mot svindlaren som blir rädd att bli upptäckt och drar sig ur hela affären.

– Ett annat sätt, fortsätter Staffan Olson, är att om revisorn inte förstår vad ”klienten” pratar om, be honom eller henne förklara vad han eller hon egentligen menar. Och får då revisorn inga klara besked, då bör man bli mycket misstänksam.

Det finns naturligtvis en risk att revisorn då ”gör bort sig” i klientens ögon, men det är bättre än att gå in i en affär man från början inte har kontroll över.

Intervju med Lars Mattson

En företagare sålde en maskin till ett leasingföretag för att senare hyra den av leasingbolaget. Säljaren visade fram ett dokument som vitsordade att maskinerna var värda drygt 10.000 kronor. Men köparen kontrollerade aldrig att maskinen existerade rent fysiskt, vilket den inte gjorde. Och hade den funnits, hade den varit värd kilopriset för gjutjärn, det vill säga 4.000 kronor.

Det här är enligt säkerhetskonsulten Lars Mattsson ett exempel på varför vi låter oss luras – övertro på dokument.

Ett annat är våra egna fördomar: En varuhuskedja i USA hade butikskontrollanter som arbetade helt utan instruktioner. 64 procent av alla snattare var färgade. En ny säkerhetschef beordrade personalen att kontrollera var sjätte besökare, oavsett ras, kön etc. Man gjorde lika många ingripanden som tidigare men kom på fler snattare. De färgade stod då för 32 procent av brotten.

– Alla som arbetar med säkerhetsfrågor, och dit räknar jag även revisorer, måste hela tiden arbeta objektivt och se till de faktiska omständigheterna och inte stirra sig blinda på det som synes ske, förklarar Lars Mattsson.

Han förklarar att det finns knep att avslöja om ett dokument är äkta eller ej. Dokumentet är kanske ofullständigt eller innehåller ändringar. Det är kanske en kopia med en oläslig namnteckning att kopian överensstämmer med originalet, vilket är ingenting värt.

Minst lika viktigt som att avslöja falska dokument är att avslöja sin egna fördomar. Han har alltför många gånger tvingats komma på gamla trotjänare som förskingrare eller andra brottslingar. Det kan vara den där lite grå tjänstemannen som sitter i ett hörn och gör sitt utan att vara till besvär.

– Då, men först då när avslöjandet är ett faktum, kommer folk från alla håll och tycker ”ja, vi tyckte nog det var lite mystiskt med den där, men han var ju så trevlig och hade arbetat här så länge”.

Lars Mattsson skakar på huvudet och menar att så kan man inte bedriva säkerhetsarbete.

– Min absoluta uppfattning är att brottslingen kan finnas på alla nivåer inom företaget. Han eller hon är kreativ, ofta mer än genomsnittet. Bedragaren vet hela tiden vad han eller hon vill och planerar sin verksamhet ytterst noga och genomskådar dessutom snabbt systemet och dess svagheter.

Ett effektivt och förebyggande säkerhetsarbete kräver ett medvetande som genomsyrar hela företaget på alla nivåer och inom alla funktioner. Det ska vara förankrat från högsta ledningen ner genom hela företaget.

– Intuition är viktigt i det här arbetet, säger Lars Mattsson. Vet man var riskerna kan finnas, då anar man när något inte står rätt till. Många gånger avslöjas ett brott mer av tillfälligheter än av systematiska revisioner. Men det kräver också modet att fatta obehagliga beslut, att säga ifrån och ställa anställda åt sidan som går över gränsen. Olika företeelser ska förklaras och inte bortförklaras.

Han vill också betona att datatekniken gör att brottet känns anonymt. Det känns inte som någon större skillnad att knappa i väg en miljon kronor åt ”fel” håll istället för en enda krona. Skulle man däremot bära ut en miljon kronor till en väntande bil, då blir brottet mer tydligt.

Lars Mattsson tycker att säkerhetsarbetet ska vara ett lagarbete där intern- och externrevisorerna samt företagsledningen arbetar tillsammans.

Företaget kan också ha en så kallad kontroller, som sitter i företagsledningen och vars främsta uppgift är att granska företagets rutiner och handlande, dels för att öka lönsamheten dels för att stärka säkerheten.

Fotnot: Lars Mattsson har arbetat som polis EKO-roteln fram till 1985, varit säkerhetschef på försäkringsbolaget Holmia och har för närvarande ett företag som sysslar med säkerhetsfrågor. Tillsammans med Anders Elgemyr har han skrivit stora Säkerhetsboken.

Intervju med Ulf Gometz

Vi måste vara beredda att ta på oss nya och förändrade arbetsuppgifter. Men vi kan inte ska ställa upp på allt och vi måste informera om vad vårt uppdrag är, så att folk förstår. Så kan vi kanske minska förväntningsgapet.

Det säger Ulf Gometz, revisor på Ernst & Young i Göteborg och ordförande i FARs regelkommitte.

Han anser att förväntningsgapet är kårens stora problem idag. Omvärlden har högt ställda förväntningar på revisorerna, inte minst när det visar sig att företagets ledning burit sig klumpigt eller rent olagligt åt.

– Man blandar ihop de olika rollerna. Ofta kräver man i praktiken att revisorerna ska vara bättre skickade än företagsledarna att gör affärsmässiga bedömningar, förklarar han. Det är inte riktigt realistiskt och det är inte tänkt så.

Samtidigt är han mycket medveten om att han och hans kolleger inte kan sitta med armarna i kors och bara hänvisa till lagar och etiska regler.

– Samhällsutvecklingen ska prägla vår etik och våra normer, konstaterar han. Därför har vi och måste ha en ständig översyn av etiken.

Med det är ett problem att få ut information till omvärlden. Det är bara när en skandal eller ett brott har inträffat som revisorns arbetsinsats är av massmedialt intresse. Det reguljära och ”vanliga” revisorsarbetet bevakas tämligen förstrött.

– Jag tror att såväl FAR som den enskilde revisorn måste ut och delta i debatten på ett mycket mer aktivt sätt än idag.

Ulf Gometz är övertygad om att revisorerna kommer att få utvidgade arbetsuppgifter.

Just nu framförs utifrån särskilt ofta förväntningar på att revisorn skall bedöma realismen i företagsledningens prognoser i exempelvis delårsrapporter och att han skall agera mera aktivt i krisföretag. Den s.k. Cadbury-rapporten i England tar t.ex. upp frågorna kring revisorns agerande då företagets fortbestånd måste sättas i fråga.

Han kan förstå att omvärlden vill att revisorerna ska ta ett större ansvar till samhället.

– Men omvärlden måste i sin tur förstå att ansvaret för företagsledningen hela tiden ligger på styrelsen och VDn, inte hos revisorn.

Däremot kan det finnas anledning till befogad kritik mot revisorer om de inte reagerat tillräckligt kraftfullt mot dåliga kontrollsystem och redovisningsrutiner.

– Problemet är att klienten inte är beredd att betala vad omfattande extern granskning skulle kosta. Därför är internkontrollen så viktig för ett företag. Om något senare blir fel, då är det så att säga lättare att ”skylla” på de som står utanför företagets organisation.

Ulf Gometz är tveksam till en generell extern rapportskyldighet om de oegentligheter revisorn upptäcker.

– Det kommer alltid, som idag, att vara en avvägning av vad som ska stå i en revisionsberättelse. Risken är att en mängd mer eller mindre allvarliga kritiska synpunkter kan göra revisionsberättelsen diffus och otydlig. Det kan medföra bolaget skadas utan att bolagsstämman får den vägledning den har rätt till.

Ofta handlar det här om en maktlöshet en revisor kan känna under uppdraget och vilka medel han eller hon har.

– Det viktigaste är att sätta press på företagsledningen, konstaterar Ulf Gometz. Att få den att förstå att om fel inte rättas till väntar en offentlig kritik som allvarligt kan skada bolaget.

Och här är den dagliga arbetsinsatsen avgörande.

– Varje enskild revisor gör ständigt, i varje uppdrag, sin bedömning av väsentlighet och relativ risk inom begreppet god revisionssed. Sedan måste FAR stödja sina ledamöter med normer och utveckla god revisionssed till ett begrepp som omvärlden kan acceptera. Viktigt är också att vi deltar i debatten om revisorernas ansvar och uppdrag mer aktivt än idag.

Pär Trehörning är frilansjournalist och jur kand.