I introduktionen till BAS-handboken, den handbok om baskontoplanen som utgivits av Industriförbundets Förlag AB heter det bl.a.:

”Samtidigt måste dock konstateras att flera av förväntningarna inte har infriats. I vissa fall har BAS t.o.m. blivit ett hinder för redovisningsutvecklingen. Uppskattningsvis använder 90–95% av företagen standard versionen av BAS, dvs. utan anpassning till det enskilda företaget eller branschen. Att ha BAS har blivit en legitimation på att man uppfyller minimikraven och med det har man nöjt sig.”

Bland orsakerna anges det förhållandet att många redovisningsprogram levereras med standardkontoplanen utan anpassning, att användaren inte har insikten att anpassa kontoplanen till företagets behov och att de generella anpassningar av BAS-planen som faktiskt har gjorts för olika branscher är relativt okända. Uppgifterna förtjänar enligt min mening större uppmärksamhet än som varit fallet.

Baskontoplanen har beträffande utbredningen i sanning blivit en framgång. Den har rangen av svensk standard och den har uppnått närmast en monopolställning hos de mindre och medelstora företagen. Den senaste händelsen på området är att skattemyndigheterna parallellkopplat sina egna krav på information – de standardiserade räkenskapsutdragen – med baskontoplanen.

En synnerligen utförlig kontokatalog

Planen kan karaktäriseras som en synnerligen utförlig kontokatalog. Efter hand har den utökats och praktiskt taget alla krav på detaljrikedom är väl numera tillgodosedda. Dess främsta syfte är att tillfredställa affärsredovisningens behov. För sammankopplingen med internredovisningen har olika metoder utarbetats. Någon enhetlig standard finns dock inte och vanligtvis är inte heller branschkontoplanerna särskilt utförliga på området. Det står därför i regel den enskilde fritt att utforma internredovisningen på sätt som passar honom bäst. Denna flexibilitet, som skulle kunna uppfattas som en styrka, har dock i praktiken blivit baskontoplanens största svaghet, något som kritikerna på ett tidigt stadium också befarade.

Det är i själva verket så att baskontoplanen närmast förutsätter existensen av en påbyggd internredovisning eller i vart fall specialredigerade resultatrapporter, dvs. med avvikelse från kontoplanens ordningsföljd i fråga om intäkter och kostnader, för att rimliga krav på relevant information skall tillgodoses. Varför baskontoplanen inte utan vidare kan ligga till grund för en resultatrapport inses av följande exempel.

Den mest iögonfallande omständigheten är väl – detta gäller särskilt handelsföretagen – avsaknaden av direkt bruttovinstberäkning. För nämnda företag är bruttovinsten på varuförsäljningen det viktigaste nyckeltalet. Den kan dock inte avläsas utan specialredigering ty kontoklass 3 innehåller, förutom varuförsäljningen, även sidointäkter, intäktskorrigeringar och övriga rörelseintäkter.

Fraktkostnader

En med bruttovinstanalysen sammanhängande fråga gäller fraktkostnaderna. Utfrakter, dvs. fraktkostnad för sålda varor, återfinns i kontogrupp 70, med telekommunikation, kostnad för transportmedel, speciella försäljningskostnader samt reklam och PR som närmaste grannar. I analyshänseende gäller givetvis att utfrakterna skall avdragas från försäljningsintäkterna som ett led i beräkningen av resultatet av försäljningsverksamheten. För övrigt redovisas i kontogruppen inte endast utfrakter utan exempelvis också transporter av inventarier vid andra tillfällen än vid inköp samt helt vanliga resekostnader.

Det är tydligt att den gemensamma nämnaren för innehållet i kontogruppen är art snarare än funktion. Samma sak gäller också bl.a. kontogrupp 66, reparationer och underhåll. Här bokförs reparationer av såväl arbetsmaskiner som kontorsinventarier.

En annan egenhet gäller periodiseringen av omsättningstillgångar bestående av flera olika kostnadsslag, till exempel förändring av produkter i arbete och pågående arbeten. Denna sker i klass 7, mellan resultat vid avyttring av anläggningstillgångar av olika slag och planenliga avskrivningar. I analyshänseende är placeringen givetvis omöjlig.

Lokalkostnaderna kommer i vitt skilda grupper

Kostnader för förhyrda lokaler är förlagda till kontogrupp 60 medan kostnader för egna lokaler, dvs. fastighetskostnader, återfinns i grupp 77 med åtskilliga och vitt skilda grupper däremellan. Det företag som har såväl förhyrda som egna lokaler torde dock vanligtvis vilja se samtliga lokalkostnader redovisade i ett sammanhang.

På sätt och vis exkursivt vill också jag något beröra behandlingen av kundförluster. Dessa redovisas i kontogrupp 73 tillsammans med företagsförsäkringar, garantikostnader, m.m. Detta är dock inget specifikt för baskontoplanen ty sättet att hantera kundförluster som vilken rörelsekostnad som helst rekommenderas ju även i andra sammanhang. Finge jag råda så skulle emellertid kundförluster redovisas separat och i anslutning till de extraordinära kostnaderna. Min uppfattning grundas på följande omständigheter:

* Kostnaden är väsensskild från andra. Den föregås inte av en utgift eller en utbetalning.

* Den låter sig inte påverkas på samma sätt som andra kostnader. Den kan svårligen budgeteras.

* Kundförlusterna varierar från tid till annan i storlek på sådant sätt att den gängse behandlingen medför irrelevanta serier av nyckeltal i analyshänseende.

Behov av en särskild internredovisning

Exemplen kan räcka. Förvisso har baskontoplanens konstruktörer aldrig gjort några förespeglingar om att planen varit avsedd för annat än affärsredovisning. Tvärtom har behovet av en särskild internredovisning ständigt påtalats och metoder utarbetats, tyvärr utan större genomslag. Det borde emellertid ha varit möjligt att utforma baskontoplanen så att en därpå baserad resultatrapport gav en hygglig bild av hur resultatet framkommit även utan särskild redigering eller påbyggd internredovisning.

Då de tillverkande företagens verksamhet även i redovisningshänseende skiljer sig avsevärt från övriga företag skulle naturligtvis två baskontoplaner vara att föredra och om man ändå skall göra ändringar så varför inte gå fram med fyra; en baskontoplan för tillverkande företag, en annan för entreprenadföretag, en tredje för handel och en fjärde för serviceföretag.

Använd på det sätt som för närvarande mestadels sker, dvs. utan anpassning till det enskilda företagets behov av analys, är jag rädd att baskontoplanen gör lika mycket skada som nytta

Kjell Wennerstrand, auktoriserad revisor, Wennerstrand Revision AB, Västerås