I många företag uppkommer i lågkonjunkturen frågan om hur tillgångar och skulder ska värderas och rubriceras i årsredovisningen när det föreligger osäkerhet om fortsatt drift, skriver Monica Ramseyer och Bo Ribers.
I dagens kärva konjunkturläge har många företag svårigheter att erhålla den finansiering som är erforderlig för att säkerställa en fortsatt drift. För de som ansvarar för upprättandet av årsredovisningar och för oss revisorer som ska uttala oss om dessa, uppkommer frågan om värdering och rubricering av tillgångar och skulder i årsredovisningarna påverkas i de fall det framtida finansieringsbehovet ej är säkrat.
Frågeställningen kan illustreras med följande förenklade exempel. Bolaget A äger aktier i ett dotterbolag och i två intressebolag. Det bokförda värdet på aktieinnehaven är 180. Härav är 150 lånefinansierat och 30 eget kapital. Lönsamheten i intressebolagen och dotterbolaget har sjunkit så att utdelningar och koncernbidrag för närvarande inte är tillräckliga för att klara finansieringen av As räntekostnader och amorteringar. Då A hittills varken lyckats få fram ytterligare ägar- eller lånekapital har förhandlingar inletts om försäljning av delar av As aktieinnehav. Förhandlingarna indikerar en total värdenivå på ca 120. De erhållna buden betraktas av styrelsen som skambud, eftersom styrelsen bedömer att värdet i ett långsiktigt perspektiv överstiger det bokförda. Den försämrade lönsamheten i bolagen är betingad av lågkonjunkturen och de åtgärder som vidtagits för att möta nedgången har börjat ge effekt.
Vilket värde ska aktieportföljen åsättas i årsbokslutet i denna situation? Likviditetsprognosen för A visar att verksamheten inte kan fortsätta under någon längre period utan tillskott av likvida medel. Bolaget står således inför en likviditetskris som kan resultera i en obeståndssituation. Och innebär den uppkomna situationen att nedskrivningsreglerna i bokföringslagen ska tillämpas, dvs. har värdet på aktierna varaktigt gått ned? Reglerna om kontrollbalansräkning ger ingen vägledning eftersom en kontrollbalansräkning inte kan visa sämre ställning än det årsbokslut som ska upprättas.
Styrelsen och revisorn i bolaget hade sannolikt, om likviditeten varit tryggad, konstaterat att det bokförda värdet, 180, ej behövde justeras i årsbokslutet men betyder likviditetsproblemen att ett annat synsätt skall anläggas på värderingen av tillgångarna? Eller är det tillräckligt att i förvaltningsberättelsen beskriva finansieringssvårigheterna och samtidigt bibehålla det bokförda värdet i bokslutet, eftersom ingen varaktig värdenedgång kan konstateras. Även om det skulle föreligga obetalda räntor och amorteringar, är dock obeståndet ännu inte konstaterat, men likviditetskrisen kan komma att övergå i obestånd. Om bokslutet upprättas enligt fortlevnadsprincipen och bolaget försätts i konkurs kort tid därefter, kan kritik mot årsredovisningen komma både från konkursutredaren och andra och debatten om revisorns roll (det s.k. förväntningsgapet) återupptas.
Efter diskussioner med kollegor både inom och utom FARs revisionskommitté har vi funnit att åsikterna går isär, eller åtminstone att det finns en stor osäkerhet, huruvida bokslutet kan upprättas enligt fortlevnadsprincipen i situationer som den ovan beskrivna.
Frågan är då om slaktvärdering eller andra värderingsregler ska tillämpas i de fall det är sannolikt att en konkurs är nära förestående? Om frågan hade ställts för några år sedan hade vi troligen reservationslöst svarat nej. Varken bokföringslagen eller dess förarbeten ger några indikationer på att det skulle finnas två olika värderingssituationer, en där fortsatt drift kan förutsättas och en där fortsatt drift kan ifrågasättas. Tvärtom betonas i olika sammanhang balansräkningens syfte att få fram ett rättvisande resultat dvs. att utgöra en resultatutredningsbalans. Detta skulle kunna tolkas som att man alltid ska upprätta ett bokslut baserat på förutsättningen att driften kommer att fortsätta (den s.k. fortlevnadsprincipen). Om denna tolkning är riktig är det naturligtvis av stor betydelse att den samlade bild av verksamheten, som årsredovisningen ger, verkligen indikerar att det föreligger problem för bolaget att klara sin finansiering.
Emellertid har vi som ovan nämnts funnit att åsikterna är varierande huruvida bokslut i situationer av befarat obestånd kan upprättas enligt fortlevnadsprincipen. Då vi tror att det är värdefullt för kåren att uppfattningarna i en så central fråga är relativt enhetliga vill vi med denna artikel lämna en redogörelse för förhållanden som kan påverka ett ställningstagande i frågan och därvid förhoppningsvis initiera till en fortsatt debatt i denna fråga.
Internationell praxis
IASC fastställer bl.a. International Accounting Standards (IAS). På motsvarande sätt lämnar IFAC International Standards on Auditing (ISA).
IASC konstaterar i IAS 1 bl.a. i frågan om fortsatt drift (going concern), att resultat- och balansräkningar normalt upprättas under antagandet att ett bolag är en going concern och kommer att fortsätta sin verksamhet under förutsebar framtid. Om bolaget däremot har för avsikt eller kan bli tvingat att avveckla verksamheten måste bokslutet upprättas på andra grunder varvid grunderna måste anges. Någon vägledning beträffande innebörden av andra grunder synes IASC ej ge. Det kan eventuellt vara av intresse att notera att ett tvång att avveckla verksamheten i detta sammanhang normalt är påkallat av bristande likviditet. Någon motsvarighet till reglerna om kontrollbalansräkning i ABL 13 kap 2 § föreligger inte.
I ISA 23 behandlas relativt utförligt going concernproblematiken från revisionssynpunkt. Utgångspunkten är att om fortlevnaden inte är tryggad kan detta påverka både värdering och rubricering av tillgångar och skulder. Bedömningen av fortlevnaden omfattar en tidshorisont som normalt inte överstiger ett år efter balansdagen. Revisorn måste beakta indikationer på problem med finansieringen som framgår av bokslutet/årsredovisningen. Som exempel på indikationer kan nämnas stora låneskulder som ska amorteras och svårigheter att finansiera amorteringarna, betydande förluster i bolaget eller negativ utveckling av nyckeltal av karaktär kassalikviditet. Andra exempel kan vara betydande dröjsmålsräntekostnader och försämrade inköpsvillkor.
Även andra tecken på finansieringsproblem än de som framgår av bokslut och årsredovisning bör beaktas. Som exempel på sådana (s.k. operativa indikationer) kan nämnas nyckelpersoner som slutar utan att ersättas, förlust av marknader, viktiga leverantörer eller licensavtal samt produktionsproblem. Svårigheter att uppfylla gällande lagstiftning eller risk för negativt utfall i väsentliga tvister är ytterligare exempel på indikationer.
Going concernförutsättningen påverkar revisionen på olika stadier i revisionsprocessen. Redan i samband med planeringen måste revisorn vara uppmärksam på möjligheten att förutsättning ej föreligger för fortsatt drift.
Under granskningsfasen bör därför enligt ISA 23 verifiering ske av förutsättningarna för fortsatt drift. Detta kan exempelvis omfatta analyser av budgeterade likviditetsströmmar och resultat, granskning av händelser efter balansdagen inklusive periodbokslut, genomgång av låneavtal o.dyl. Omfattningen av denna verifiering ökar om det finns indikationer på att going concernförutsättningen kan ifrågasättas.
Vid sin granskning måste revisorn även beakta kvaliteten på bolagets system för planering och kontroll av verksamheten, dvs. risken för att budgetar m m inte är tillräckligt tillförlitliga som en följd av orealistiska förutsättningar eller omotiverad optimism. Jämförelser mellan budget och utfall för tidigare år ger härvid ofta god vägledning liksom diskussioner med företagsledningen.
Svensk praxis
Svensk praxis grundas ofta på uttalanden i förarbeten till lagstiftning. Synen att årsbalansen är en resultatutredningsbalans och inte en förmögenhets – eller likvidationsbalans sammanfattades i förarbetena till nu gällande bokföringslag (SOU 1973:57, sid 167) på följande sätt:
”Årsboksluten har enligt nu gängse synsätt främst till uppgift att mäta resultatet av ett räkenskapsårs verksamhet hos ett fortlevande (understruket av artikelförfattarna) företag. Balansräkningen har sålunda närmast karaktär av resultatutredningsbalans och instrument för periodisering.”
1986 publicerades dock BFNs rekommendation R1 – Redovisning av forsknings- och utvecklingskostnader (FOU). I denna indikeras möjligen för första gången ett ställningstagande mot att fortlevnadsprincipen alltid skulle kunna tillämpas. I R1 anges nämligen som ett av flera villkor för aktivering av forsknings- och utvecklingskostnader, att det ska finnas resurser dels för att FOU-arbetet ska kunna slutföras, dels för marknadsföring av produkten eller processen om den är avsedd för försäljning. Då det främst torde vara finansiella resurser som BFN åsyftar i detta fall, kan det hävdas att åtminstone i detta speciella fall, dvs. vid aktivering av FOU-kostnader, måste förutsättningar för going concern föreligga.
Det är däremot, enligt vår uppfattning, inte lika självklart att BFNs rekommendation R1 ska betraktas som ett generellt ställningstagande i frågan om förutsättningar för going concern måste föreligga för att bokföringslagens värderingsregler ska kunna tillämpas. Det kan inte uteslutas att rekommendationen, som väsentligen är en översättning av IAS 9 Accounting for Research and Development Activities, tillkommit utan att frågan om going concernproblematiken diskuterats.
Inte heller BFN U 90:11 – Uppgifter om viktiga förhållanden m.m. i förvaltningsberättelsen – kan betraktas som ett generellt ställningstagande beträffande going concernproblematiken. Men i detta uttalande framhålls kravet på att upplysningar om viktiga förhållanden m.m. omfattar alla omständigheter som på ett väsentligt sätt kan påverka bedömningen av företagets redovisade resultat och ställning (ställning understruket av artikelförfattarna). Som exempel på sådan information som ska lämnas i förvaltningsberättelsen är om det föreligger risk för obestånd eller likvidation. I osäkerhetsfallet, dvs. om risk föreligger, synes i vart fall BFN anse att det räcker med information i förvaltningsberättelsen.
I januari 1992 presenterade FARs styrelse ett uttalande, som rubricerades ”Överväganden inför revisionen av fastighetsinnehav i 1991 års bokslut”. Syftet med detta var att mot bakgrund av den exceptionella situationen på fastighetsmarknaden tolka befintliga värderingsregler i främst fastighetsförvaltande företag. Under rubriken kassaflödets betydelse för värderingen sägs det bl.a. att ”Om kassaflödet inte räcker till för att klara fortsatt drift måste således nedskrivning till marknadsvärden göras av fastigheter som sannolikt kommer att säljas innan en normal värdenivå uppnås”. Detta är i vart fall när det gäller fastigheter ett ställningstagande till att det kan föreligga två olika värderingssituationer beroende på vilka möjligheter man har att finansiera fortsatt drift. Det bör dock framhållas, att i det fall finansiering ej kan erhållas för den fortsatta driften, skall nedskrivning ske till aktuella marknadsvärden av de fastigheter som sannolikt kommer att säljas innan en normal värdenivå uppnåtts. Något krav på nedskrivning till ”slaktvärden” har således ej ansetts föreligga. Mot bakgrund av att fastighetsvärderingsproblematiken vid 1991 års bokslut var mycket speciell kan man knappast anse att FARs dokument utgör ett generellt ställningstagande beträffande frågan om två olika värderingssituationer kan föreligga vid upprättande av bokslut.
Av förarbetena till ABL kap 13 § 2 kan utläsas att syftet med bestämmelserna om kontrollbalansräkningar är att utröna förutsättningarna för fortsatt drift. Om förutsättningarna skulle innefatta tillförsel av likvida medel vore bestämmelserna tämligen meningslösa, eftersom ett obestånd oftast inträffar före likvidationsskyldighet. Om presumtionen att en kontrollbalansräkning inte kan visa sämre ställning än ett årsbokslut upprättat vid samma tidpunkt är riktig, skulle även denna lagregel indikera att going concernprincipen skall tillämpas även vid värdering av tillgångar och skulder i normala bokslut, oberoende av den likvida situationen.
FARs redovisningsrekommendationer behandlar ej explicit innebörden av going concernbegreppet. I utkast till rekommendation från FARs redovisningskommitté om kontrollbalansräkningar behandlas problematiken på följande sätt:
”Först framtas en balansräkning enligt reglerna för årsbokslut. Därvid görs normalt värderingar under förutsättning av fortsatt drift dvs. enligt principen om ’going concern’. Nedskrivning av anläggningstillgång görs t.ex. om en sådan hade varit motiverad i ett ordinarie årsbokslut p.g.a. en bestående värdenedgång”.
I vår svenska revisionsrekommendation, ”Revisionsprocessen”, behandlas revisors åtgärder i kris- och obeståndssituationer bl.a. i ett särskilt avsnitt (2.2.7). Han måste om det föreligger (risk för) en obestånds- eller annan krissituation nära följa rörelsens utveckling och ge akt på obeståndsindicier. Detta bör ske genom att revisorn tar del av bolagets rapporter om resultat-, likviditets- och soliditetsutveckling. Till skillnad från ISA 23, innehåller rekommendationen inte några utförliga beskrivningar av indikationer på att fortlevnaden är osäker, exempel på granskningsåtgärder eller vägledning vid revisorns rapportering i revisionsberättelsen.
Sammanfattning
I den situation av osäkerhet, som vi försökt illustrera ovan är det omöjligt att konstatera om bolaget har möjlighet att fortsätta sin verksamhet under förutsebar framtid. Ingen kan säkert ange hur försäljningen kommer att utvecklas, hur kostnadsläget förändras etc. Man kan inte ens vara säker på att de lånelöften som bolagets bank lämnat kan utnyttjas när medlen behövs. Det finns knappast något stöd i befintliga uttolkningar av lagstiftningen för att genom omvärderingar av tillgångar och skulder i bokslutet försöka ge uttryck för den rådande osäkerheten. För mottagarna av årsredovisningen ökar knappast informationsvärdet genom omvärderingar som företas mot sådan osäker bakgrund. Mycket talar således för att fortlevnadsprincipen bör tillämpas i kombination med en beskrivning i förvaltningsberättelsen som medför att den samlade bild, som årsredovisningen ger, tydligt visar att bolagets framtid är osäker.
I det inledningsvis angivna exemplet skulle således aktieportföljen kunna tas upp till 180 under förutsättning att förhandlingar om erforderliga likviditetstillskott pågår och inte bedöms vara helt utsiktslösa. Den finansiella situationen måste givetvis beskrivas i förvaltningsberättelsen.
Vi anser, som framgått ovan, att i osäkerhetsfallet är fortlevnadsprincipen i kombination med en beskrivning av den olösta finansieringssituationen i förvaltningsberättelsen förenlig med ABLs och BFLs regler. I de säkra fallen, där bolaget har för avsikt eller kommer att tvingas att avveckla verksamheten, bör däremot nedskrivning ske till förväntat utfall vid försäljning.
Oavsett om vår slutsats i redovisningsfrågan är korrekt bör revisorn under alla omständigheter beakta indikationer på finansieringsproblem och även vidta de övriga åtgärder som kan följa av den uppkomna situationen. Våra revisionsrekommendationer ger redan idag uttryck för detta i avsnittet om planering av revisionen i obeståndssituationer. Revisionskommittén avser dock att utveckla detta avsnitt, så att en bättre anpassning till ISA 23 erhålles. Någon form av ”red flag” i revisionsberättelsen bör vidare övervägas i de situationer där risk föreligger för obestånd. Detta skulle exempelvis kunna ske genom en hänvisning till förvaltningsberättelsens beskrivning av bolagets finansieringssituation.
Auktor revisor Monica Ramseyer är verksam vid Ernst & Young och auktor revisor Bo Ribers vid Bohlins. Han medverkade senast i Balans nr 4/91. Båda är medlemmar av FARs revisionskommitté, där Bo Ribers även är ordförande.