De svenska årsredovisningarna: Företagen anpassar sig till Rådets rekommendationer

Under 80-talet bytte företagen redovisningsprincip om inte som när man byter skjorta eller slips så i alla fall när det passade dem själva. Och för vissa företag passade det att byta ofta, menade professor Rolf Rundfelt, Bohlins, när han utfrågades av Veckans Affärers Johan Ekwall om ”De svenska årsredovisningarna – föredömen och avarter” på ett av seminarierna.

Även nu på 90-talet kunde han se att ganska många företag bytte redovisningsprinciper. Men nu sker det – åtminstone i de flesta fall – efter ett bestämt mönster:

– Det sker en anpassning till rekommendationer och uttalanden från Redovisningsrådet och Bokföringsnämnden så att vi småningom får en enhetligare redovisning. Det här betyder också att friheten för de enskilda företagen minskar, men jag anser alltså att det förbättrar kvaliteten på svensk redovisning, betonade Rolf Rundfelt.

Utfrågaren höll med och tillade att det dessutom blev allt vanligare att ekonomiska journalister jämförde svenska företag med dess utländska konkurrenter. I det fallet är naturligtvis redovisningen ett mycket viktigt hjälpmedel.

– Och det är påtagligt att svenska företags redovisningar håller en bra klass, inte minst jämfört de mellaneuropeiska, t.ex. tyskarnas, sa Johan Ekwall.

Den amerikanska modellen

Rolf Rundfelt räknade med att vi i Sverige snarast skulle närma oss den amerikanska modellen med liten variation mellan företagen och många rekommendationer och föreskrifter som styr.

– Fast lika långt går vi nog inte och det tycker säkert de allra flesta inblandade är skönt. I USA har man ju drygt 110 rekommendationer bara sedan 1973...

Johan Ekwall tog upp de uppsatser vid Handelshögskolan i Göteborg som ställt frågan om inte svenska börsföretag under 1985–90 också använde ändrade redovisningsprinciper som resultatplanering (se Balans 6–7/92). Han – liksom många andra ekonomijournalister – höll i stort sett med om detta, men det gjorde inte Rolf Rundfelt:

Anpassning till normerna

– Jag har gjort motsvarande sammanställning för 1991 och vad jag kan se beror de flesta ändringar på att man dels anpassat sig till de normer vi talade om tidigare, dels till andra internationellt erkända normer, t.ex. IASC. Det tycker jag är en vällovlig ambition, men det är klart att den också kan ha andra effekter. En övergång till kapitalandelsmetoden innebär t.ex. att man i de flesta fall kommer att visa ett högre resultat.

– Men att säga att bytet föranleds av att man vill ha ett annat resultat, det tycker jag i de flesta fall är en förhastad slutsats. Man kan kanske inte bortse från att det finns ett sådant tänkande med hos företag som väljer att anamma den nya principen, men att misstänkliggöra företag för att de byter till sådana internationellt vedertagna principer som mer eller mindre är EG-krav och troligen kommer att inkorporeras i svensk lagstiftning inom något år, det tycker jag är att göra företagen en otjänst. Även om det alltså går att hitta negativa exempel så är min övervägande slutsats en annan än vad dessa studenter kom fram till i sina undersökningar.

Rundfelt menade att det under 80-talet framförts så mycket kritik av den svensk redovisning, både från media och andra, inkluderat ledande företrädare för FAR, att det man inom undervisningen ”blåst upp” detta och skapat en betydande misstro och osäkerhet inför begreppet god redovisningssed bland studenterna.

– Det är därför nödvändigt att vi nu återskapar det förtroende och den auktoritet som behövs för att rekommendationer från Redovisningsrådet och Bokföringsnämnden ska uppfattas som uttryck för god redovisningssed.

Utfrågaren frågade i det sammanhanget om exemplet Lundbergs som ändrat redovisningsprinciper för sina innehav i intressebolag på ett sätt som Rolf Rundfelt sin genomgång av börsföretagens årsredovisningar kallat ”opportunistisk redovisning”.

Svaret blev att de olika intressebolagen måste ses olika:

* MoDo var ett finansiellt innehav som inte skulle redovisas enligt kapitalandelsmetoden, det vore fel.

* Siab, ett företag i samma bransch och med vilket Lundbergs hade gemensamma projekt borde absolut redovisas enligt den metoden.

* Östgötabanken, slutligen, fick anses vara ett dotterbolag även om Lundbergs officiellt bara visar på 49,9 procents innehav, eftersom ytterligare en aktiepost ”parkerats” hos Custos på sådana villkor att det inte kunde råda någon tvekan.

– Den typen av dubbla optioner ska man se igenom enligt min uppfattning, sa Rundfelt. Däremot har jag inte tagit ställning till hur det juridiskt ligger till i förhållande till aktiebolagslagen.

– Jag tycker tillsammantaget att det här är fel, Lundbergs redovisning ger inte en korrekt bild av de bakomliggande förhållandena. Min skrivning i boken var nog onödigt återhållsam, avslutade han sin genomgång.

På en fråga från publiken svarade Rundfelt att han ansåg att kapitalandelsmetoden var att anse som god redovisningssed även om den inte rekommenderats uttryckligt av FAR och även om en revisor i dagens läge troligen inte kan ställa krav på att den ska användas.

I samband med intressebolagsredovisningen tog han också upp två andra företag som enligt hans undersökning gjort manövrer liknande den som föranledde Nobelutredningen att komma med kritik i fallet Nobel-Gamlestaden:

Det ena var Bilspedition som minskat sin balansomslutning, med ca 1,6 miljarder kronor genom att ”dekonsolidera” medan man åtminstone till dels har ett oförändrat finansieringsåtagande.

– Dessa transaktioner beskrivs i redovisningen på ett sätt som jag tycker är utmanande, sa Rundfelt.

Det andra var Axel Johnsson som under året gick ned till 49 procents röststyrka på Åhléns Livs (ett förlustföretag) och ta bort det ur koncernbalansräkningen samtidigt som man fortfarande hade kvar 90 procent procent av kapitalet och alltså ett helt dominerande ägaransvar.

Dålig information

En generell slutsats enligt Rundfelt var också att företagen var dåliga på att informera om när och hur de byter sina principer. Det är också sällsynt att man i sina historiska 5- eller 10-årssammanställningar gör sådana justeringar som gör det möjligt att göra meningsfulla jämförelser.

– Det är svårt för utomstående att förstå vad det är som driver företag att publicera siffror som inte går att använda för jämförelser.

På seminariet diskuterades också fastighetsbolagen (liksom på det seminarium som utförligt diskuterade värdering av fastigheter). Här har Rundfelt i sin årliga genomgång denna gång pekat på betydande brister.

Det mest uppenbara problemet är klassningen av fastigheter från omsättnings- till anläggningsfastigheter.

Men också frågor om kassaflöde och likviditet har uppmärksammats: av de 27 undersökta bolagen i dessa branscher hade 13 negativa kassaflöden och bolagens redovisning av sin likviditet är under all kritik enligt Rolf Rundfelt.

– Bara NCC har en godtagbar finansieringsanalys, ansåg han.

Andra problemområden är avskrivningstiderna och redovisningen av fastighetsskatt som rörelsekostnad (god redovisningssed) eller skatt (vilket 10 företag gör i strid med FARs rekommendationer).

Utfrågaren undrade också om Rundfelts kommentarer till de fall där VD-kommentaren i bygg- och fastighetsbolag andats stor tillförsikt, varefter bolaget ställt in betalningarna någon månad senare.

– Jag har ingen annan åsikt än du i det fallet, svarade Rundfelt. Han framhöll dock att vare sig VD-kommentar eller revisionsberättelser lämpade sig för den typen av generella undersökning har och slutsatser som han gjorde.

– Som finansanalytiker fäster jag absolut inget avseende vid revisionsberättelserna. Och kanske är revisorerna lika glada över att ha desarmerat det instrumentet...

Bengt Holmquist & Inge Wennberg