Effekter av ändrad konvertibelredovisning

Författaren analyserar en ny rekommendation från Redovisningsrådet om redovisningen av konvertibla lån, särskilt vad gäller dess effekter för företagen. Han menar att det sammantaget inte medför några stora problem för dessa att redovisa konvertibla skuldebrev enligt den nya metoden.

Redovisningsrådet har kommit med ett utkast till rekommendation beträffande redovisning av fordringar och skulder med hänsyn till räntevillkor och dold räntekompensation. Där behandlas även s.k. konvertibla lån. Utkastet stadgar beträffande de sistnämnda att:

”Låneskuldens storlek beräknas på basis av en marknadsränta och skillnaden mellan det på så sätt beräknade lånebeloppet och det uppburna beloppet förs till reservfonden såsom överkurs på de aktier som kan komma att utfärdas senare. Den redovisade låneskulden uppräknas successivt under lånets löptid med en ränta så att det redovisade skuldbeloppet vid förfallodagen överensstämmer med det nominella lånebeloppet”.

Två tänkbara ansatser vid en analys av en redovisningsrekommendation är hur väl den rekommenderade metoden avbildar den ekonomiska innebörden i en transaktion, respektive vilka effekter den rekommenderade metoden leder till. I denna artikel väljs den senare ansatsen. Den av Redovisningsrådet rekommenderade redovisningsmetoden leder till andra effekter i jämförelse med tidigare praxis i flera olika avseenden. Här analyseras effekterna i tre olika avseenden. För det första analyseras effekterna på företagets redovisade lönsamhet och dess redovisade finansiella ställning. För det andra analyseras effekterna på fördelningen mellan bundet och fritt eget kapital i företaget. För det tredje analyseras effekterna på företagets kassaflöden, vilket är av grundläggande betydelse för företagets värde.

Ett problem vid jämförelser mellan olika redovisningsmetoder är att de i vissa fall kan leda till olika betalningskonsekvenser. Jämförelsen kommer därmed att baseras på olika förutsättningar vilket naturligtvis försvårar en tolkning. Ett exempel på detta är när olika redovisningsmetoder leder till skilda skattekonsekvenser. För att hantera detta problem kommer de följande analyserna av effekter på företagets lönsamhet och finansiella ställning respektive fördelningen mellan bundet och fritt eget kapital i ett första steg att göras under antagandet att de jämförda redovisningsmetoderna leder till samma skattekonsekvenser. Därefter analyseras skattekonsekvenserna (och därav följande effekter på företagets kassaflöde) separat. avslutningsvis görs en integrerad analys där effekterna på lönsamhet, finansiell ställning och fördelningen mellan bundet och fritt eget kapital belyses med hänsyn till olikheter i betalningskonsekvenser vid olika redovisningsmetoder.

Ett genomgående exempel

För att illustrera effekterna i ovanstående avseenden utnyttjas ett genomgående exempel. Ett företag emitterar den 1/1 år 19×1 ett konvertibelt förlagslån på nominellt MSEK 100 (100.000 skuldebrev å nominellt SEK 1.000). Lånets löptid är 5 år. Räntesatsen är 8 %. Räntan förfaller en gång per år (i slutet av året). Konverteringskursen är SEK 250 kr (aktierna är på nominellt SEK 100). Enligt tidigare praxis redovisas det konvertibla förlagslånet till nominellt belopp, det vill säga MSEK 100, tills eventuell konvertering sker. Den årliga räntekostnaden redovisas som MSEK 8. Enligt Redovisningsrådets utkast skall låneskuldens storlek i stället beräknas på basis av en marknadsränta vid emissionen. Marknadsräntan för ett motsvarande förlagslån utan konverteringsrätt antas vid emissionstillfället vara 12 %. Summa nuvärde av årliga räntebetalningar på MSEK 8 i fem år och ett förfallobelopp på MSEK 100 om 5 år uppgår, vid en kalkylränta på 12 %, till MSEK 85,58. Skuldebrevsvärdet av det konvertibla skuldebrevet är MSEK 85,58.

Skillnaden mellan skuldebrevsvärdet och emissionslikviden skall enligt redovisningsrådet föras till reservfonden. Redovisningen vid emissionen kan då enligt min uppfattning lämpligen utformas så att det konvertibla skuldebrevet vid emissionstillfället redovisas som en skuld till sitt nominella belopp MSEK 100 (den legala förpliktelsen bör framgå) samtidigt som en korrektivpost, förslagsvis ”korrigering för avvikelse gentemot marknadsräntan vid emissionen”, på MSEK 14,42 bokförs. Motkonto till korrektivposten är således reservfonden (värdet av konverteringsrätten antas motsvara skillnaden mellan nominellt belopp och det enligt ovan beräknade skuldebrevsvärdet). Den redovisade räntekostnaden kommer 19×1 att uppgå till MSEK 10,27 (12 % på MSEK 85,58) i stället för MSEK 8.

Redovisad lönsamhet och finansiell ställning

Företagets redovisade lönsamhet och dess redovisade finansiella ställning blir således annorlunda vid en redovisning enligt den av Redovisningsrådet föreslagna metoden i jämförelse med tidigare praxis. I denna analys används ”räntabilitet på ingående eget kapital efter skatt” (REes) som mått på lönsamhet och ”skuldsättningsgrad” (S/E) som mått på finansiell ställning. REes blir lägre. För det första blir den redovisade räntekostnaden större (i exemplet ovan är skillnaden 19x1 MSEK 10,27 – MSEK 8 = MSEK 2,27). Vid denna analys antas, som konstaterats ovan, skattekonsekvenserna vara desamma vid de två metoderna. Därmed kommer det justerade resultatet efter skatt att minska med samma belopp som räntekostnaderna ökar (denna skillnad kommer successivt att bli större under löptiden). För det andra blir det justerade egna kapitalet större (i exemplet ovan är skillnaden vid emissionen MSEK 14,42). Skillnaden i justerat eget kapital kommer successivt att bli mindre till följd av att tidigare års lägre resultat påverkar detta. Det justerade egna kapitalet kommer dock alltid att vara större i jämförelse med en redovisning enligt tidigare praxis. REes kommer därmed att bli lägre under löptiden eftersom justerat resultat efter skatt minskar och justerat eget kapital ökar.

REes kommer således att försämras vid en övergång till den nya metoden. S/E kommer däremot att förbättras (bli lägre), eftersom justerade skulder minskar och nämnaren justerat eget kapital ökar med ett belopp motsvarande värdet av konverteringsrätten. Skillnaden i S/E mellan metoderna kommer att vara som störst direkt efter emissionen. Därefter kommer den redovisade skulden att öka medan justerat eget kapital minskar till följd av högre räntekostnader och därmed lägre resultat.

Från ett företags perspektiv skulle nettoeffekten av en försämrad REes och en förbättrad S/E vara negativ under förutsättning att REes anses vara ett viktigare nyckeltal än S/E. Detta kan antas vara fallet så länge inte företagets finansiella risk, mätt som S/E och med hänsyn till skillnaden mellan RT och RS, överstiger vissa restriktioner.

Den totala effekten av en alternativ redovisningsmetod på ett finansiellt nyckeltal är en funktion av både den marginella effekten av redovisningsmetoden på de poster nyckeltalet är sammansatt av och posternas relativa storlek. Emissioner av konvertibler är i många fall relativt små. Det är emellertid möjligt att finna fall där effekten inte är obetydlig. Stora emitterade 1985 ett konvertibelt förlagslån på MSEK 1.290 som dellikvid vid förvärv av aktier i Billerud. Löptiden är 10 år. Den nominella räntan är 8,5 %. (Källa: Storas årsredovisning 1985). Antag att marknadsräntan vid emissionen för ett jämförbart lån utan konverteringsrätt skulle ha varit 14 %. Skuldebrevsvärdet 1 för ett sådant lån vid var vid emissionen MSEK 1.290 × 1,14–10 + 0,085 × MSEK 1.290 × (1 – 1,14–10)/0,14 = MSEK 920. Konverteringsrätten skulle enligt den nya metoden ha redovisats till ett värde av MSEK 1.290 – MSEK 920 = MSEK 370. Ingående justerat eget kapital 1985 (redovisat eget kapital – föreslagen utdelning + 0,5 × obeskattade reserver + minoritetsintressen) uppgick till MSEK 4.356. Det justerade resultatet efter skatt (Resultat före bokslutsdispositioner och skatt – 0,5 × bokslutsdispositioner – redovisad skatt) uppgick till MSEK 880 (Källa: Storas årsredovisning 1985). REes (”justerat resultat efter skatt” enligt ovan i förhållande till ”justerat eget kapital” enligt ovan) uppgick till 20,2 %. Om konverteringsrätten redovisas som eget kapital ökar detta till MSEK 4.726. Samtidigt ökar räntekostnaderna till MSEK 129 (0,14 × 920 = 129) i jämförelse med MSEK 110 (0,085 × 1 290 = 110). Resultatet minskar till MSEK 861 (880 + 110 – 129 = 861). REes minskar till 861/4 726 = 18,2 %. Detta innebär en minskning med ca 2 %-enheter. 2

Fördelningen mellan bundet och fritt eget kapital

En övergång till den av Redovisningsrådet rekommenderade metoden innebär, som konstaterats, att skillnaden mellan emissionslikviden och ett beräknat skuldebrevsvärde redovisas som bundet eget kapital (reservfond) vid emissionstillfället. Detta belopp kvarstår oförändrat under hela löptiden. Låt oss anta att det konvertibla skuldebrevet inte konverteras förrän på förfallodagen. Det bokförda skuldvärdet kommer då (efter att den sista räntebetalningen förfallit) att uppgå till MSEK 100 (det bokförda värdet på skulden ökar ju successivt under löptiden). Vid konvertering debiteras skulder och krediteras eget kapital detta belopp (aktiekapital krediteras det nominella beloppet på de nyemitterade aktierna, MSEK 40, och reservfonden krediteras skillnaden mellan konverteringskursen och det nominella beloppet, MSEK 60). I exemplet ovan kan redovisningen av bundet eget kapital (vad beträffar det konvertibla förlagslånet) efter konvertering sammanfattas på följande sätt:

Detta kan jämföras med tidigare praxis då det konvertibla skuldebrevet redovisas som en skuld till nominellt belopp (MSEK 100) tills konvertering sker, varefter skulden debiteras och aktiekapital krediteras MSEK 40 och reservfond krediteras MSEK 60. Bundet eget kapital blir alltså 14,42 större vid en övergång till den nya metoden. Samtidigt innebär denna redovisningsmetod lägre redovisade vinster p.g.a. högre räntekostnader under hela löptiden. Summan av dessa uppgår till MSEK 14,42 (också i denna analys antas att metoderna leder till samma skattekonsekvenser för att renodla frågeställningen kring metodernas effekt på fördelningen mellan bundet och fritt eget kapital). Fritt eget kapital blir alltså 14,42 lägre. Den av Redovisningsrådet rekommenderade metoden innebär en omfördelning från fritt till bundet eget kapital. Denna omfördelning blir som störst om konvertering inte sker förrän på förfallodagen.

Från ett företags perspektiv kan denna effekt vara negativ. Det fria egna kapitalet sätter ju ytterst gränsen för möjlig utdelning. Den negativa effekten är särskilt framträdande när den önskade utdelningen är stor i förhållande till det fria egna kapitalet. De ändrade reglerna för beskattning medför i flera fall lägre skatt på utdelningar än tidigare. Därmed kan större utdelningar tänkas bli ett mer realistiskt alternativ som instrument för att förändra ett företags kapitalstruktur.

Företagets kassaflöden

En övergång till den av Redovisningsrådet rekommenderade metoden kommer att innebära lägre skattebetalningar för företaget när redovisningen bildar underlag för beskattningen. Den redovisade räntekostnaden kommer att bli högre ända till dess konvertering sker. Därmed kommer det skattepliktiga resultatet, och skatten, att bli lägre. Ökningen i redovisad räntekostnad ett visst år kan skrivas som 3

N × (r–i) × (1+r)–n

där

N = nominellt belopp

r = marknadsräntan vid emissionen för motsvarande lån utan konverteringsrätt

i = nominell räntesats

n = antalet år som kvarstår av löptiden vid detta års början

Skattebesparingen ett visst år uppgår till skattesatsen (s) multiplicerad med ökningen i redovisad räntekostnad enligt ovan. I exemplet kommer ökningen i räntekostnaden 19x1 att uppgå till MSEK 100 × (0,120,08) × 1,12–5 = MSEK 2,27 (jämför MSEK 10,27 – MSEK 8 ovan). Skattebesparingen 19×1 uppgår, vid en skattesats på 30 %, till 0,3 × MSEK 2,27 = MSEK 0,681. Om skattebesparingen antas infalla i slutet av 19×1 kommer nuvärdet vid emissionen, vid en antagen kalkylränta på 12 %, att uppgå till MSEK 0,608. Under vart och ett av de följande åren kommer sedan skillnaden i redovisad räntekostnad att öka med 12 % per år. Därmed kommer också varje års skattebesparing att öka med 12 %. Eftersom de ökande besparingarna infaller med ett års förskjutning och ökningstakten motsvarar kalkylräntan kommer dock nuvärdet vid emissionen av var och en av de framtida skattebesparingarna att vara konstant (MSEK 0,608). Summa nuvärde av skattebesparingen blir under dessa förutsättningar lika med antalet år det konvertibla skuldebrevet är utestående gånger den årliga besparingen. Denna skattebesparing blir givetvis som störst om konvertering inte sker förrän på förfallodagen. I exemplet uppgår den till 5 × MSEK 0,608 = MSEK 3,04.

Dessutom kommer företagets redovisade skulder att bli mindre vid en tillämpning av den nya metoden, vilket leder till ett större K-SURV-underlag och möjlighet till lägre skatt. Ökningen i K-SURV till följd av lägre redovisad skuld vid den alternativa metoden kommer i och för sig successivt att ”lösas upp” under påföljande år i takt med att den redovisade skulden vid alternativ metod ökar, varvid den återförs till beskattning. Nettoeffekten blir emellertid positiv tack vare skattekrediten.

Den lägre skattekostnaden medför ett högre resultat efter skatt vid den nya metoden i jämförelse med den tidigare analysen där skattekonsekvenserna antogs vara desamma som för tidigare praxis. Resultatet efter skatt vid den nya metoden blir emellertid fortfarande lägre än vid tidigare praxis. REes blir följaktligen lägre, även om skillnaden reducerats. Olikheter i skattekonsekvenser ger dessutom dynamiska effekter på påföljande års lönsamhet när skattebesparingen återinvesteras i företaget (se nedan).

Betydelsen av dynamiska effekter

I det första steget av analysen ovan av effekter på lönsamhet, finansiell ställning och fördelningen mellan fritt och bundet eget kapital antogs att de jämförda redovisningsmetoderna leder till identiska betalningskonsekvenser. I det andra steget togs hänsyn till olika skattekonsekvenser. Olikheter i skattekostnad påverkar de finansiella nyckeltalen på ett direkt sätt via det redovisade resultatet det år skillnaden uppstår.

Olikheter i skattekonsekvenser kan också påverka nyckeltalen på ett mer indirekt sätt till följd av att skillnader i kassaflöden på grund av olika skatt kan ge dynamiska effekter på följande års nyckeltal i den mån kassaökningen inte delas ut, utan stannar kvar i företaget. Effekterna är beroende av hur medlen placeras och förräntas, och kan vara svåra att bedöma.

Exempel på än mer svårbedömbara dynamiska effekter är olikheter i betalningskonsekvenser påföljande år på grund av olika tillväxtmöjligheter vid olika S/E. En redovisningsmetod som ger en lägre S/E kan möjliggöra en större upplåning, allt annat lika, och större investeringar i lönsamma projekt.

Dessa dynamiska effekter kommer att reducera de negativa effekterna på REes och fördelningen mellan bundet och fritt eget kapital av redovisning enligt den nya metoden i jämförelse med tidigare praxis. För att storleken på de dynamiska effekterna skall kunna beräknas måste ytterligare förutsättningar klargöras.

En övergång till en ny redovisningsmetod i praxis kan ibland försvåras av att den nya metoden av företagen uppfattas leda till mer oförmånliga nyckeltal och/eller skattekonsekvenser. Ovanstående analys visar att den nya metoden innebär positiva skattekonsekvenser (och positiva effekter på den redovisade finansiella ställningen). Detta överväger sannolikt de negativa effekterna på redovisad lönsamhet och fördelningen mellan bundet och fritt eget kapital (särskilt om hänsyn tas till att dessa mildras av dynamiska effekter). Man torde därför inte kunna förvänta några större problem i detta avseende beträffande den nya redovisningsmetoden för konvertibla skuldebrev.

Ekon dr Walter Schuster är forskare vid Handelshögskolan i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 8/1982.