Vill FAR begränsa revisorskåren till en liten exklusiv elit?
Det frågar Eva Ehrstrand på Bohlins i Eskilstuna, som just nu står inför prov III i den obligatoriska basutbildningen. (Med en förhoppningsvis omotiverad pessimism kallar hon sin prövning för ”första försöket”.)
Ja, visst vill FAR begränsa kåren av auktoriserade revisorer till en elit, men det är ingen nyhet. En yrkeskår som bara accepterar utövare med 140 akademiska poäng och fem års kvalificerad praktik är definitionsmässigt en elit. Exakt på vilken nivå vi lägger ribban påverkar inte det förhållandet.
Begränsningen ligger i auktorisationens natur. Revisionen är en viktig funktion för näringsliv och samhälle. Lagstiftaren har velat försäkra sig om att den sköts av personer som har hög kompetens och lång erfarenhet. Av en elit, om man så vill. I linje med de fria yrkenas självregleringstradition har lagstiftaren överlåtit mycket av kvalitetsbevakningen åt yrkesutövarna själva. FAR har alltid försökt leva upp till det förtroendet, och det nya kunskapsprovet är ett led i kvalitetsarbetet.
Teori och praktik
Som Eva Ehrstrand helt riktigt skriver kan man bli auktoriserad revisor om man har en universitetsutbildning på 3 1/2 år och kvalificerad praktik på 5 år. De flesta är emellertid sedan länge överens om att detta inte är tillräckligt. Den akademiska utbildningen ger grundläggande teori men inga yrkeskunskaper. Den handledda praktiken ger färdigheter men inte den systematiska insikten om hur färdigheterna skall tillämpas. Det är därför nödvändigt att de blivande revisorerna under sin praktiktid får systematisk, schemalagd yrkesutbildning. FAR preciserade kraven på denna s.k. basutbildning i form av en rekommendation för ungefär tio år sedan. I den rekommendationens anda har både IREVs basutbildning och de större FAR-byråernas interna utbildning byggts upp. FAR har mycket länge drivit linjen att basutbildningens resultat borde bekräftas genom en avslutande revisorsexamen.
Det som är nytt från 1 januari i år är egentligen bara att den som vill bli ledamot i FAR måste visa att han eller hon faktiskt tillägnat sig de nödvändiga yrkeskunskaperna. Det sker ”genom prov i av styrelsen fastställd ordning”, enligt den nya stadgebestämmelsen. Proven baseras på innehållet i den gamla rekommendationen och på den tolkning av rekommendationen som kommer till uttryck i IREVs utbildning, se sid. 63 i årets kursprogram. Någon ändring i kunskapsinnehållet är inte åsyftad. Den som har tillgodogjort sig basutbildningen i enlighet med den gamla rekommendationen skall i princip klara kunskapsprovet.
(Den muntliga revisorsexamen ingår som bekant inte i kraven för inval i FAR. Den är frivillig; däremot har flera FAR-byråer gjort till sin policy att alla nya auktoriserade revisorer skall genomgå även den. Det är givetvis en princip som FAR uppmuntrar.)
EG-harmonisering
Till det hittills sagda kommer att vi från 1995 kommer att vara bundna av EES-avtalet och därför måste anpassa oss till reglerna i EGs åttonde bolagsrättsliga direktiv om revisorer. Åttonde direktivet förutsätter att revisorsauktorisationen föregås av en examen. Det nya kunskapsprovet, vidareutvecklat med stöd av de erfarenheter vi kan komma att vinna, bör direkt kunna ges status som den statligt erkända examen direktivet talar om. Men som framgått ovan är FARs strävan efter en revisorsexamen en gammal policy och inte en plötslig idé som framtvingats av EG-harmoniseringen.
Hur många gånger man skall få misslyckas i en tentamen och behålla rätten att gå upp på nytt kan alltid diskuteras. För närvarande gäller att man har tre försök med möjlighet till dispens från examensrådet för ytterligare försök. Själv tycker jag att det är en ganska skälig avvägning.
Den som vill ha en närmare redogörelse för FARs överväganden bakom den nya ordningen vill jag hänvisa till vad dåvarande ordföranden i FARs utbildningskommitté Anders Holm skrev i artikeln Nu blir basutbildningen obligatorisk, Balans 8–9/1989.
Så här långt har Eva Ehrstrand och jag möjligen olika åsikter.
Med den senare delen av brevet förhåller det sig annorlunda. Jag tycker att många av tankarna där är väl värda att fundera över.
Jag instämmer till att börja med helt i att en duktig revisor inte behöver kunna svara direkt på alla frågor men skall veta hur man tar reda på det riktiga svaret. Det är därför som FARs samlingsvolym är tillåtet hjälpmedel. I en idealisk tentamen III skulle kandidaten kanske ha tillgång till alla hjälpmedel som en revisor typiskt sett har i vardagslivet. Vilka hjälpmedel som skall vara tillåtna är en fråga som examensrådet säkert har anledning att överväga när det fortsätter sin utvärdering av erfarenheterna från försöksverksamheten och de första ”skarpa” proven.
Detaljkunskap nödvändig
Å andra sidan kan man inte komma ifrån att en hel del detaljkunskap måste finnas på plats i själva revisorshjärnan, utan förmedling av hjälpmedel. Hur skall t.ex. revisorn kunna reagera intuitivt på tecken som tyder på överträdelse av låneförbudet eller vinstutdelningsbestämmelserna utan en ganska god kunskap om vad de reglerna innebär?
En annan intressant fråga som Eva Ehrstrand ställer är varför de nuvarande FAR-ledamöterna inte måste undergå samma kunskapsprov för att få bli kvar, som kandidaterna måste göra för att få komma med. Det är svårt att gradvis höja kompetenskraven utan att medge någon form av ”grandfather clauses” för dem som redan fått sina behörigheter. När kraven för auktorisation höjdes från 120 till 140 poäng var det t.ex. knappast realistiskt att skicka tillbaka ett drygt tusental revisorer till högskolorna för en termins heltidsstudier.
Desto viktigare är det att vidareutbildningen fungerar. Även på det området finns det en rekommendation – 120 timmars utbildning över en treårsperiod. En arbetsgrupp under ledning av ordföranden i FARs utbildningskommitté Ingemar Rindstig utreder frågan om hur efterlevnaden av denna rekommendation skall säkerställas, och gruppen väntas inom kort lägga fram en rapport för FARs styrelse.
Björn Markland, Generalsekreterare i FAR