En balansräkning skall visa företagets värde på balansdagen. En resultaträkning skall visa värdeförändringen under en period fram till bokslutsdagen. Det vet alla.
Ändå bryter i stort sett alla bolag mot denna grundregel, inte av fri vilja utan för att lagar och praxis tvingar dem till det. Både när det gäller vad som skall betraktas som värde (tillgång) och hur tillgångarna skall värderas leder bokföringsreglerna vilse.
Fastigheter som exempel
Fastigheter är ett aktuellt och tydligt åskådningsexempel. Vi vet att fastighetsvärdena under en lång följd av år stigit för att sedan på kort tid falla dramatiskt. Hur har detta återspeglats i årsredovisningarna?
* I bolag, som haft sina fastigheter tillräckligt länge, har värdeförändringarna inte alls synts, vare sig värdet har gått upp eller ned. Jo, man har redovisat värdeminskningar varje år, alltså även de år då de faktiska värdena steg kraftigt.
* Ett bolag, som sålt sin fastighet visar under försäljningsåret en vinst som är skillnaden mellan försäljningsvärdet och anskaffningsvärdet. Om fastigheten såldes mot slutet av år 1991 visades alltså en vinst just det året, då värdet antagligen för första gången sjönk.
* Det bolag, som köpt en fastighet tar upp den till inköpsvärdet, d.v.s. just det högre värdet, som säljaren inte fått tillämpa. Hos det ena bolaget är värdet rätt, hos det andra fel.
* Om bolaget sålt fastigheten till ett finansbolag och återhyrt den (sale/leaseback), får det ta hem sin vinst. Den reella skillnaden mot att behålla fastigheten är egentligen bara att man bundit sig för en hyra, som man tidigare inte hade. Detta konstituerar alltså rätten att höja värdet.
* Det bolag, som köpte sin fastighet tidigt, kan blunda för värdefallet. Det som köpte senare måste nedvärdera fastigheten till marknadsvärdet och ha samma reella fastighetsvärden, men de redovisas helt olika. Bolag A visar nollresultat medan bolag B visar förlust. Bolag A visar anskaffningsvärde medan bolag B visar marknadsvärde.
”Försiktighetsprincipen”
De motiv som ligger bakom denna logiskt sett underliga bokföring brukar sammanfattas i begreppet ”försiktighetsprincipen”. Det är dags att ifrågasätta den.
Som framgår av exemplen ovan kommer fastigheterna att värderas till eller under sitt marknadsvärde. Det är en försiktighetsåtgärd. Men ingen kan ur boksluten utläsa hur försiktig man är. Skiljer värdena 10 %, 30 %, 50 % eller kanske inte alls?
Genom att sälja – även med leaseback – hävs försiktigheten. Det som tidigare var en (odefinierad) reserv försvinner hos säljaren men dyker inte upp hos köparen. Varför finns inte längre behovet av försiktighet, eller snarare varför fanns behovet tidigare när marknadsvärdet var uppenbart högre?
Anskaffningsvärdet är objektivt, men marknadsvärdet är subjektivt. Därför håller man sig till det förra även om det är uppenbart missvisande. Principen är knappast genial. Ingen vill väl ha en felaktig värdering, hur objektiv den än är. Regeln är inte heller generell. Den tillämpas bara så länge vi talar om värderingsstegring, men när marknadsvärdet faller under anskaffningsvärdet, måste vi i alla fall förlita oss på företagets subjektiva bedömning.
Sena reaktioner
Genom att man inte kontinuerligt behöver pröva marknadsvärdet, blir man sen att reagera på värdefall. Ju lägre anskaffningsvärde man har på sina fastigheter, desto senare redovisas och observeras värdefallet.
Försiktighetsprincipen leder också till:
* en odefinierad (flummig) undervärdering
* för sent registrerade värdestegringar och för sent registrerade värdefall
* olika värderingar för samma objekt i olika bolag och för likadana objekt i samma bolag
* krystade konstruktioner för att kringgå försiktighetsprincipen och få redovisa vinst.
Jag har här tagit fastigheter som exempel. Liknande skevheter finns i värderingen av flera andra balansposter.
* Investeringar i marknadsföring och utveckling anses sällan ha något värde alls.
* Skulder och tillgångar i främmande valuta redovisas till olika kurser. Om man fått förskott i en valuta som sedan stigit, måste förlust redovisas, detta trots att affären faktiskt därigenom blivit bättre.
* Goodwill vid köp av bolag är skillnaden mellan ett marknadsvärde på bolaget och det bokförda egna kapitalet. (Detta är faktiskt ett mått på hur missvisande boksluten är).
I koncernen måste goodwillvärdet skrivas ned. Nobel och andra strukturinvesterande bolag kan säkert beskriva hur frustrerande det är att behöva redovisa stora förluster på goodwillavskrivning när man i själva verket gjort en god affär.
Exemplen kan mångfaldigas. Alla får den effekten att tilltron till boksluten blir låg och att de fungerar illa som bärare av intressant bolagsinformation. Insatta aktörer på marknaden använder andra instrument, mindre insatta kanske litar på boksluten och fattar okloka beslut.
Värdefallet orsakar kriser
Det värdefall på fastigheter, som vi nu upplevt har orsakat kriser i många företag. Ingen lär kunna hävda att försiktigheten i boksluten på något sätt bidragit till att mildra krisen. Däremot är det möjligt att man tidigare skulle ha observerat de orimligt höga värdena och det begynnande värdefallet om man hade haft något mer realistiska värderingar. Det är också troligt att banker och finansieringsinstitut skulle ha varit något försiktigare i sin lånepolitik om man haft realistiska bokslut att studera. Bokslut, rätt värderade, är faktiskt bra sammanfattningar av ett bolags verksamhet.
Är det möjligt att få till stånd en debatt där våra djupt grundade försiktighetsreflexer ersätts av en öppen attityd att pröva nya synsätt?
Gösta Hjort, Cervus Konsult AB, Stockholm