På flera håll i världen finns nu regler – eller praxis – för viss redovisning av miljöpåverkande faktorer i företagens årsredovisningar. En expertgrupp inom FN har t.ex. utarbetat en rekommendation om miljörapportering. Författarna har värderat svenska företags miljöinformation med denna rekommendation som analysinstrument. Artikeln bygger på en uppsats från ekonomihögskolan vid Lunds universitet.

Under de senaste två à tre decennierna har vårdandet av vår miljö och omgivning vuxit fram som en av de centrala och mest omdebatterade samhällsfrågorna. Samtidigt är det ett mycket inflammerat ämne som ibland har ställt industriföretagen och andra påstådda ”miljöbovar” mot resten av samhället. Mycket har dock gjorts för att minska utsläpp och föroreningar från industrier de senaste åren, och företagsledarna har börjat acceptera konventioner som ”polluter pays principle” och ”sustainable development”.

Tankar om att företagen skall åta sig ansvaret för sina produkter ”från vaggan till graven” har bl.a lett till införandet av en ny återvinningslag för förpackningar i Tyskland, där företagen åläggs att ta tillbaka de förpackningar som deras varor transporteras i. Detta kommer naturligtvis att medföra merkostnader för de tillverkande företagen. I takt med miljöfrågornas ökande betydelse i samhället tvingas företag, framförallt i miljöpåverkande branscher, också till allt fler ekonomiska eftergifter. Företag som exempelvis tillverkar sprayflaskor innehållande freoner blir sittande med inkuranta lager p.g.a. ändrade konsumtionsvanor, och de drabbas av värdeminskningar på de produktionsanläggningar som framställer sprayflaskorna. Dessutom följer kostnader i samband med avveckling alternativt modernisering av miljöpåverkande produktionsanläggningar. Andra företag kan bli ålagda att betala böter eller skadestånd om de brister i sin miljöhänsyn, genom exempelvis hälsovådliga utsläpp.

Miljön i årsredovisningen

En årsredovisning skall, enligt gängse teorier och föreskrifter, innehålla sådan information som kan anses väsentlig för att intressenterna skall kunna bedöma företagets framtida utveckling, och därmed hur väl kapitalet kan förräntas. Vi förutsätter då att de främsta årsredovisningsläsarna är nuvarande eller potentiella aktieägare och långivare. Fler och fler företag upptäcker idag att de miljökrav som ställs på dem medför betydande utgifter, och därför bör rimligen också företagens förhållande till miljön redovisas öppet i årsredovisningen.

En genomgång av ett antal årsredovisningar tillhörande svenska börsnoterade industriföretag visade, att den miljöinformation som faktiskt lämnades var mycket varierad både i typ och omfattning. Detta innebär i sin tur att jämförelser mellan företag blir närmast omöjliga, och det blir svårt att avgöra huruvida ett företag är mer eller mindre miljövänligt än ett annat. Därför försvåras placerarnas bedömning av företagens troliga vinstutveckling, vilket delvis motverkar årsredovisningens syfte. Vad som verkar saknas är någon form av allmängiltig standard för miljörapportering, som (om den tillämpas) kan göra miljöinformationen i årsredovisningarna mera enhetlig och lättillgänglig för intressenterna.

Medan man bl.a. i USA har formulerat vissa anvisningar angående rapportering av miljöinformation i årsredovisningar finns det i Sverige inga sådana bestämmelser och ingen egentlig praxis. Även i Norge finns det bestämmelser kring rapportering av miljöinformation. Exempelvis krävs i Norges motsvarighet till den svenska ABL att företagen i sin förvaltningsberättelse skall lämna information om den påverkan på miljön som företagen har samt planerade eller vidtagna åtgärder för att reducera dessa effekter på miljön.

FNs rekommendation om miljörapportering

En expertgrupp kopplad till FNs utskott för multinationella företag utarbetade under 1990–91 en modell eller rekommendation som ställer upp ett antal kriterier över vad som bör ingå i en för intressenterna användbar miljörapportering. Med miljörapportering menar vi genomgående i denna artikel, den information som lämnas i årsredovisningen om företagets påverkan på den externa miljön, och åtgärder som vidtas för att minska denna påverkan. Då denna FN-rekommendation dels är relativt okänd i Sverige, dels inte har någon status i svensk redovisningssed beskriver vi den mera ingående i den följande framställningen.

FNs rekommendation om miljörapportering arbetades fram med utgångspunkten att en enhetlig och informativ miljörapportering var nödvändig för att intressenterna skulle få en ”true and fair view” av företagens ekonomiska ställning och resultat. Tanken är att miljöinformationen skall kunna ge en indikation på risken av att företaget drabbas av framtida ekonomiska konsekvenser, p.g.a. en bristande miljöhänsyn eller en dålig beredskap inför förändringar på miljöområdet. Därför är även information om att företaget har identifierat sin grundläggande miljöpåverkan viktig, eftersom det tyder på en förutseende inställning, och på att de har lagt ned ett visst arbete på att hantera miljöfrågorna. Ett arbete som de kanske kan få nytta av längre fram.

Förvaltningsberättelsens innehåll

Rekommendationen från 1991 ser i grova drag ut enligt nedan (i vår översättning från den engelska rapporten):

1) Förvaltningsberättelsen (”Board of Directors report”) eller VD-berättelsen (”Management discussion and analysis”) bör innehålla följande information, i de fall ”då det kan anses vara relevant”:

(a) Identifiering av (typ av) olika miljöfrågor som berör företaget och dess bransch, bl.a. en redogörelse för företagets grundläggande miljöpåverkan och vilken effekt denna får på omgivningen;

(b) Den policy och de program som företaget har antagit för att minska/förhindra påverkan på miljön. I de fall då det ej har utarbetats någon formell policy eller några program bör även detta noteras;

(c) Förbättringar på olika (miljömässiga) nyckelområden sedan miljöpolicyn introducerades, eller under de senaste fem åren, beroende på vilken tid som är kortast;

(d) De miljömässiga utsläppsmål som har bestämts inom företaget, samt en redovisning av hur väl målen har uppnåtts i dagsläget;

(e) En redogörelse för i vilken grad som miljöskyddsåtgärder vidtagits till följd av myndigheters krav/beslut, samt i vilken grad företaget i så fall uppfyller kraven i dagens läge, t.ex. en tidplan för minskningen av miljöfarliga utsläpp;

(f) En redogörelse för vilka miljörättsliga processer mot företaget som är pågående eller kan förväntas påbörjas inom en nära framtid, samt en uppskattning av eventuella bötes- eller skadeståndsbelopp.

(g) En kommentar till eventuella finansiella eller operationella effekter av vidtagna miljöskyddsåtgärder på företagets investeringar och resultat, dels under innevarande redovisningsperiod (den som årsredovisningen avser), dels specifika effekter som kan uppstå under kommande perioder;

(h) Uppgift om det faktiska beloppet (om det är väsentligt) som belastar företagets resultat under innevarande period, till följd av vidtagna miljöskyddsåtgärder, samt en beskrivning av de åtgärder till vilka beloppet är hänförligt. Om det inte är möjligt för företaget att utifrån sin redovisning särskilja hur mycket som har spenderats på miljöskyddsåtgärder bör även detta noteras;

(i) Uppgifter om det faktiska belopp som har investerats i miljöskydd under innevarande period (om det är väsentligt), det sammanlagda investeringsbeloppet hittills, liksom den avskrivningsplan som används för dessa investeringar. Företaget bör även beskriva de åtgärder som beloppet är hänförligt till. Om det inte är möjligt för företaget att särskilja hur mycket som har investerats i miljöskyddsåtgärder bör detta också noteras.

Redovisningsprinciper och belopp

2) Följande redovisningsprinciper bör redovisas i anslutning till företagets resultat- och balansräkning:

(a) Vilka principer som har följts vid redovisning av skulder kopplade till genomförda miljöskyddsåtgärder eller inträffade incidenter;

(b) Vilka principer som har styrt uppläggningen av en eventuell ”katastrofreserv” (t.ex. genom fördelning av balanserade vinstmedel) eller annan ”öronmärkning” av fria reserver för ett visst miljömässigt ändamål;

(c) Hur man har beräknat och redovisat ”contingent liabilities”, dvs. möjliga framtida uppoffringar, vars belopp idag inte med säkerhet kan beräknas och som är betingade av någon framtida händelse.

3) Om de är väsentliga, bör även följande belopp redovisas tillsammans med en beskrivning av de miljöskyddsåtgärder som beloppen avser:

(a) Skulder, och olika reserver som har avsatts för att täcka miljöinvesteringar eller utgifter i framtiden. Företaget bör då redovisa beloppen dels för innevarande period, dels de sammanlagda beloppen till dags dato;

(b) ”Contingent liabilities” eller eventualförpliktelser, dvs. en uppskattning av de utgifter som kan tänkas belasta företaget i framtiden till följd av en viss händelse, om det inte bedöms som osannolikt att händelsen kommer att inträffa. Den förväntade utgiften bör kvantifieras så långt det är möjligt, och om det inte är praktiskt möjligt bör företaget bifoga en beskrivning av den förväntade utgiftens natur, och kommentera anledningen till varför en uppskattning av beloppet ej kunnat göras.

FN var vid utarbetandet av sin rekommendation av den uppfattningen att företagen som ett minimum bör beskriva sin miljöpolicy, samt de handlingsprogram som de har lagt upp och även hur pass väl de har fullföljt eller uppfyllt dessa miljöprogram. Detta motsvarar ungefär punkterna 1) (b) och (c) i rekommendationen.

Den svenska miljörapporteringen

Med FNs rekommendation som analysinstrument utvärderade vi den miljöinformation som lämnades i 62 av de svenska börsnoterade industriföretagens årsredovisningar för 1990. Dessa företag var alla noterade på börsens A1-lista och hade en mer eller mindre påtaglig miljöpåverkan via sin huvudsakliga affärsverksamhet. Vi ville då undersöka om miljörapporteringen i årsredovisningar från de större svenska företagen, höll en informationsstandard i nivå med FNs krav. Vi fann att någon form av miljöinformation lämnades i sammanlagt 33 av de undersökta företagens årsredovisningar, och av dessa var det 25 årsredovisningar (figur 1, se sid. 23 i Balans nr 11/92) som innehöll sådan information som kunde utvärderas med hjälp av FN-rekommendationen. Det bör påpekas att en klassificering och utvärdering av den förekommande miljöinformationen nödvändigtvis innebär en viss subjektivitet, och det är inte självklart att andra skulle komma fram till exakt samma slutsatser som vi.

I vår genomgång visade det sig att de undersökta företagens miljörapportering inte var särskilt informativ vid en jämförelse med FN-rekommendationen. De allra flesta företagen kunde endast svårligen anses uppfylla några enstaka av FNs krav. Däremot kunde vi urskilja en handfull företag som höjde sig över mängden vad avser den relativa standarden på deras miljöinformation. Dessa företag tenderade att redovisa fler finansiella uppgifter relaterade till olika miljöskyddsåtgärder, i motsats till det stora flertalet företag som främst lämnade miljöinformation av ”mjuk” eller verbal karaktär, exempelvis en redogörelse för företagets miljöpolicy. Kännetecknande för de ”bättre” miljörapporterna var att den redovisade miljöinformationen ofta lämnades i särskilda ”miljöavsnitt” i årsredovisningen.

I genomsnitt uppfylldes två av FN-rekommendationens totalt 14 kriterier, och de fyra ”bästa” företagen uppfyllde sex (Nobel, Sydkraft) respektive fem (MoDo, Perstorp) av FNs kriterier (figur 1). Den rangordning som vi då har gjort bygger på att alla FNs kriterier betraktas som likvärdiga ur rapporteringssynpunkt. Naturligtvis är det dock oftast enklare för företagen att lämna en verbal beskrivning av exempelvis vidtagna miljöskyddsåtgärder, än att rapportera konkreta sifferuppgifter i kronor och ören. De aspekter av FN-rekommendationen som flest företag rapporterade var, i tur och ordning, miljöpolicy, identifiering av miljöfrågor, samt förbättringar på miljömässiga nyckelområden. Tre av FNs krav – redovisning av utsläppsmål, miljöskyddsåtgärdernas faktiska resultatpåverkan samt ”contingent liabilities” – uppfylldes inte av något företag.

Av de undersökta företagen var det endast Sydkraft som lämnade miljöinformation i anslutning till resultat- och balansräkningen. Vi kan också konstatera att en stor del av den information som lämnades inte heller placerades i förvaltningsberättelsen eller VD-berättelsen, såsom avses i FNs rekommendation, utan i andra delar av årsredovisningen. Mängden och standarden på miljöinformationen varierade mycket, även mellan företag inom samma bransch. Detta kan tyda på att miljörapporteringen inte nödvändigtvis är ett branschfenomen, utan beroende av det enskilda företagets miljömedvetenhet och vilja att informera om miljöfrågorna.

En del av de undersökta företagen uppfyllde visserligen inte något av FNs kriterier, men de lämnade ändå viss miljöinformation. Den var dock av en sådan karaktär att den inte kunde utvärderas med hjälp av FN-rekommendationen. En stor del av den lämnade informationen kan karakteriseras som miljörelaterad produktinformation av två slag. Den ena typen av produktinformation lämnades av företag som tillverkar ”miljöprodukter”, dvs. produkter vars främsta syfte är att minska andra företags miljöpåverkan. Den andra typen av information kom från företag som tillverkar produkter, som i och för sig har en miljöpåverkan, men där företaget har försökt minska densamma genom en aktiv produktutveckling. I dessa sammanhang utnyttjades miljön närmast som ett försäljningsargument för produkterna, och flera företag prognosticerade försäljningsökningar till följd av deras produkters relativa miljövänlighet. Detta kan dock vara av visst intresse för en placerare eftersom ökad försäljning oftast leder till ökade vinster.

Begränsningar i FNs rekommendation

Just miljöinformation kring företagens produkter berörs inte alls av FN i sin rekommendation. Detta är ganska uppseendeväckande, speciellt med tanke på att den stora miljöpåverkan, åtminstone i de välutvecklade i-länderna, numera oftast inte kommer från industrins utsläpp utan från produkterna själva, tack vare en allt bättre renings- och processteknik. Däremot medför förbrukningen av de olika produkterna signifikanta miljöpåfrestningar, liksom det avfall som uppstår när de är slutanvända. Vid en närmare granskning av de börsnoterade industriföretagens årsredovisningar, visade det sig dessutom att olika former av miljörelaterad produktinformation faktiskt var den vanligaste typen av miljörapportering. Fyra av fem företag (26 av 33) i vår undersökning lämnade sådan produktinformation jämfört med den i övrigt mest vanliga formen av miljörapportering i vår undersökning, nämligen information om miljöpolicy, som lämnades av vartannat företag (17 av 33).

En annan vanligt förekommande kategori miljöinformation, som inte heller beaktas av FN, är information kring företagens aktuella miljöbetingade FoU, inklusive produktutveckling. Nästan hälften (16 av 33) av företagen rapporterade om miljöbetingad FoU, oftast genom verbala kommentarer om exempelvis inriktningen på forskningen. Information om denna aspekt kan vara väl så viktig som annan miljörapportering, eftersom företagets överlevnad kan vara beroende av sådan utveckling, speciellt om företaget är verksamt i en utpräglat miljöpåverkande bransch.

Kritik och komplettering av FNs rekommendation

En nackdel med FNs rekommendation är att den är generellt hållen, och innehåller få konkreta förslag eller uppgifter om hur man praktiskt bör gå tillväga för att tillämpa den. Detta är naturligtvis en konsekvens av att rekommendationen är tänkt att kunna användas i alla världens länder med ofta vitt skilda redovisningstraditioner och principer. Däremot skulle man kunna kräva att FN i sin rekommendation ordentligt definierar de centrala begreppen, exempelvis vad som avses med de ”uppenbart miljöpåverkande” branscher som skall tillämpa rekommendationen.

Med bakgrund av den diskussion som vi har fört tidigare vill vi hävda att FNs rekommendation är mycket starkt inriktad på rapportering om tillverkningsprocessens miljöpåverkan, medan den i en vidare mening bortser från produkternas påverkan på miljön efter det att de lämnat tillverkningen. Denna kritik har också framkommit vid våra kontakter med olika företagsrepresentanter, och de har då pekat på rekommendationens ”utsläppsfixering”. Sammantaget tyder detta på att FN-rekommendationen saknar en helhetssyn vad avser företagens totala miljöpåverkan. Här kommer konventionen om ”polluter pays principle” återigen i fokus, och frågan om det tillverkande företaget också är ansvarigt för produktens miljöpåverkan när den används och förbrukas. För att uppnå en ökad helhetssyn i FN-rekommendationen menar vi att det krävs ett mera utpräglat livscykeltänkande, där man även tar hänsyn till förbrukningen av råvaror, själva produktens användning samt det slutliga avfallet. En sådan livscykel som visar en typisk produkts miljöpåverkan ”från vaggan till graven”, illustreras i figur 2 (se sid. 24 i Balans nr 11/92).

Vi tror trots allt att FNs rekommendation är en bra utgångspunkt inför en framtida (svensk) redovisningsstandard avseende företagens miljörapportering. I vår undersökning stötte vi dock på problem bl.a. när det gällde att bedöma företagens uppgivna investeringar i miljöåtgärder. För att rekommendationen enkelt skall kunna tillämpas tror vi det är viktigt att alla företag utgår från samma definitioner på exempelvis miljöinvesteringar, annars minskar möjligheterna att göra rättvisande jämförelser mellan olika företag. Därför bör lämpligen de berörda branschorganisationerna utarbeta praktiska råd och anvisningar för hur rekommendationen skall tillämpas av medlemsföretagen.

Efter hand som miljöfrågorna får en allt större betydelse i samhället ökar också de ekonomiska konsekvenserna för de företag som brister i sin miljöhänsyn. Därmed blir det allt viktigare för företagen att hålla intressenterna informerade om sitt förhållande till miljön och det pågående miljöarbetet, lämpligen genom årsredovisningen. Detta för att exempelvis en potentiell aktieägare skall få en ”true and fair view” av det berörda företaget. Vår undersökning av årsredovisningar från 1990, tyder på att den information som idag lämnas i många fall är otillräcklig för att intressenterna skall få en fullgod bild av företagens ekonomiska ställning och resultat, när förhållandet till miljön också vägs in. Kanske kan en genomtänkt svensk rekommendation om miljörapportering ge företagen en viss vägledning i detta avseende och därmed minska den informationsbrist som idag tycks råda.

Litteratur

FN, Commission on transnational corporations (1990):

Information disclosure relating to environmental measures, E/C. 10/AC.3/1990/5.

FN, Commission on transnational corporations (1991): Accounting for environmental protection measures, E/C. 10/AC.3/1991/5.

Owen, D. (red.) (1992): Green Reporting, Chapman & Hall, London.

Stellan Almer, Fredrik Axelsson och Fredrik Ljungdahl