De svenska företagen använder nu i stor utsträckning olika finansiella instrument. Redovisningen är inte anpassad till företagens behov, samtidigt som dessa kan utnyttja en oklar praxis till egen fördel.
Finansiella instrument har i i dagsläget blivit ett flitigt använt redskap hos företagen från att i mitten av 1980-talet ha använts av de flesta med en viss försiktighet. Det har alltså tagit tid innan alla intressenter till företagen såväl använde ordet i dess rätta sammanhang som förstod instrumentens verkliga innebörd. När vi nu börjar få klart för oss detta kan vi konstatera att redovisningspraxis inom området inte helt har anpassat sig till företagens behov. Men vi har även kunnat se att finansiella instrument skapats i avsikt att utnyttja en delvis stelbent och oklar redovisningspraxis. Det kan därför vara av intresse att diskutera var vi står samt vilka påtagliga problem vi upplever existerar.
Internbank i stället för kassafunktion
Idag används finansiella instrument i den löpande verksamheten i ett flertal av de större företagen i Sverige. Det är en utveckling som startade i mitten/slutet av 1970-talet när de första bankerna började introducera terminskontrakt till vissa av sina kunder. En ökad konkurrens mellan bankerna, ett internationaliserat företagande, valutaavreglering, större osäkerhet på valuta- och räntemarknaderna samt nya finansiella instrument med olika syften och funktionssätt resulterade under 1980-talet i en bitvis dramatisk utveckling.
I slutet av 1980-talet hade dock utvecklingen kommit så långt att ett flertal av de svenska börsnoterade företagen med internationell verksamhet skapat egna ”interna banker”. Därigenom har stordriftsfördelar kunnat uppnås vid agerande på den finansiella marknaden. Företagens tidigare benämnda ”kassafunktion” har blivit internbank med syfte att samordna de finansiella transaktionerna i koncernen. Problemen kring denna nyordning har fått en annan dimension än tidigare. Bara det faktum att många företag idag har sin verksamhet förlagd till olika delar av världen leder många gånger till komplicerade lösningar.
Indirekt medverkar även internbanken till att kunskap om den finansiella verksamheten sprids i företagen. Till en del har företagen hämtat resurser från bankerna för att snabbt kunna bygga upp den egna kompetensen. En del ser detta som att bankerna fått konkurrens av sina kunder, andra att bankerna fått en mera professionell motpart med större krav på bankens tjänster. Det torde också gagna bankerna i det avseendet att förståelsen för exempelvis nya produkter lättare kan få förankring.
Situationen idag karaktäriseras således av att ett antal större företag har en egen ”bankverksamhet” med dess speciella karaktär vid sidan om den ordinarie affärsverksamheten. Detta ställer stora krav på framför allt styrelser och företagsledningar att inhämta kunskap om finansiell verksamhet och finansiella instruments egenskaper och innebörd i synnerhet. Styrelser och företagsledningar har även ansvaret för att fastställa ramar för styrning av verksamheten och kräver därmed bland annat en acceptabel rapportering och kontroll av finansverksamheten.
Med en så snabb utveckling som skett inom det finansiella området och specifikt dess produkter, finansiella instrument, kan det te sig naturligt att kunskapen om dessa och de regelsystem som de påverkas av kommer med viss fördröjning. Det är först när en tid har förflutit som slutsatser av erfarenheter kan dras och nya problemområden identifieras.
Mina reflektioner kommer främst att omfatta den redovisningsmässiga behandlingen. En del problem av redovisningsmässig natur blir särskilt uppenbara och är därmed speciellt lätta att belysa i samband med redovisning av finansiella instrument.
Det kan vara lämpligt att först definiera vad som menas med finansiella instrument. Finansiella instrument kan ges en mycket bred definition som varierar beroende på vem man frågar. Jag ansluter mig dock här till den breda definition som amerikanska FASB har tagit fram inom ramen för deras omfattande arbete om redovisning av finansiella instrument. Definitionen är i stort sett i överensstämmelse med IASCs motsvarande arbete.
De vanligaste instrumenten
De vanligaste transaktionerna med finansiella instrument hos företagen syftar till att:
eliminera eller reducera balans- och flödesexponering i valuta
eliminera eller reducera ränterisker
placera likviditetsöverskott till bästa avkastning
eliminera exponering av investeringar i utländsk valuta (equity-hedging)
Vi får dock inte förbise att vissa företag även bedriver placeringsverksamhet med spekulativt innehåll och där finansiella instrument är en huvudkomponent.
Finansiella instrument uppdelas vanligen i två grupper, avista- eller derivat-instrument. De senare instrumenten, så kallade off-balance-transaktioner, regleras inte explicit av bokföringslagen. Men de skall beaktas vid värdering av risker och vid värdering av den underliggande transaktionen.
Ett urval av vanliga instrument i dessa sammanhang kan indelas i följande undergrupper:
Avistainstrument
diskonteringspapper; statsskuldväxel, kommun- och företagscertifikat
obligationer; riksobligationer och mellanhandsinstitut
lån, certifikatprogram och Multi Currency Revolving Credits
Derivatinstrument
termins- och optionskontrakt i valuta och ränta
swappar i valuta och ränta
kombinationsinstrument som
caps
floors
collars
Redovisningspraxis i Sverige
Redovisningspraxis har till viss del kunnat följa med utvecklingen inom finansiella instrument. Sedan mitten av 1980-talet har det i relativt snabb följd utarbetats rekommendationer, uttalanden och anvisningar i avsikt att kodifiera praxis och påverka en önskvärd utveckling. För närvarande styr följande regelkomplex den redovisningsmässiga behandlingen av de mest frekventa finansiella instrument som används bland de svenska företagen:
Avistainstrument
Fordringar och skulder i utländsk valuta (BFN nr 7)
Obligationer, bank- och företagscertifikat samt statsskuldväxel (BFL §§ 14 och 15 samt FARs redovisningskommittés uttalande nr 1 och 2)
Räntearbitrage (FARs uttalande nr 3)
Derivatinstrument
Terminskontrakt i räntor och aktier (FARs utkast till rekommendation)
Standardiserade optioner i räntor och aktier (FARs utkast till rekommendation)
Swappar (FARs utkast till rekommendation)
Vår uppfattning är att dessa regler följs av företagen. Men det finns oklarheter beträffande vissa instrument som exempelvis valutaterminer och valutaoptioner samt futures, där en analogvis tolkning får göras på bästa sätt. Det innebär normalt en jämförelse med internationell praxis.
Internationell utblick
Det ges ingen garanti för att i den internationella miljön finna motsvarande praxis för en analogvis överföring till svenska årsredovisningar. Då man gör en kort betraktelse av hur långt man kommit internationellt vad gäller finansiella instrument och redovisning därav, finner man vissa skillnader. Helt klart är att förekomsten av finansiella instrument, eller mera precist antalet variationer på dessa, är betydligt större än vad svenska företag eller finansiella institutioner (banker m fl) erbjuder sina kunder. Delvis begränsar även den svenska aktiebolagslagen vissa typer av så kallade equityinstrument, vilket är en del av förklaringen.
Dock torde man kunna se att utvecklingen går dithän att nya produkter hela tiden introduceras på den svenska marknaden. Förutom de affärsmässiga möjligheterna, ”importerar” vi då även de redovisningsmässiga problem som detta kan medföra.
I fråga om redovisningspraxis är skillnaderna betydligt mindre. De två mera väsentliga regelverken är IAS och de amerikanska FAS. Organen bakom dessa regelverk, IASC och FASB, påbörjade under 1980-talet en betydande kraftansamling för att försöka finna relevanta regler för definition, mätning och periodisering (definition, measurement and recognition) av finansiella instrument. Något färdigt regelverk kan dock inte förväntas inom den närmast överblickbara framtiden.
Dessa redovisningsorgan har valt två olika närmanden av problemområdet. IASC försöker att anta en helhetssyn på finansiella instrument och arbetar för närvarande med 28 olika principer, vilka skall ge en heltäckande vägledning. IASC har helt nyligen presenterat detta i IAS E40 ”Financial Instrument”.
IAS E40 har här ett intressant synsätt vid bestämmande av sätt att redovisa. Man tvingar företagen att först definiera transaktionen efter dess syfte. Man menar att följande syften kan finnas:
trading
hedging
investment
financing
Med andra ord skall ”substance over form” vara vägledande vid efterföljande redovisning.
FASB påbörjade sitt arbete redan 1984, vilket 1990 resulterade i FAS 105. FASB beräknar att identifierings- och värderingsfasen kommer att ta ytterligare ett antal år att utveckla, vilket möjligen ger en dimension åt problemen.
Följande huvudfrågor avser FASB att behandla:
offsetting eller kvittning av skuld/fordran i balansräkningen
särskiljande av finansierings- och försäljningstransaktion, exempelvis försäljning av aktier med återköpsklausul
redovisning av risköverföringar som exempel swappar och optioner
särskiljande mellan skuld och eget kapital
värderingsfrågor, värdering till anskaffningskostnad, marknadsvärde eller lägsta värdets princip?
Eftersom FASB har ett antal år kvar innan ett heltäckande regelsystem finns, kräver man genom FAS 105 att åtminstone alla transaktioner som är att hänföra till finansiella instrument skall öppet redovisas i årsredovisningen. Då får företagets intressenter en möjlighet att själva göra en värdering av påverkan på resultat- och balansräkning samt en uppfattning om riskexponeringen.
Redovisningsrådet har uttalat att svenska redovisningsnormer så långt möjligt bör följa IAS. Detta understryker betydelsen av att redan nu följa den internationella utvecklingen. Sveriges medlemskap i EG accentuerar denna anpassning även om det inte är helt klart att EG-direktiven till fullo kommer att ansluta sig till IAS.
Några problemområden
Jag kommer att beskriva några problemområden, dock utan att vara fullständig, där svensk praxis varierar samt där inga direkta regler finns. I linje med självregleringens positiva drivkrafter vid utveckling av god redovisningssed väntar företagen i praktiken inte på att nya regler skall fastställas utan man väljer i stället lösningar med internationell praxis som förebild. Jag kommer att ge exempel på en del fall där det finns en stark viljeinriktning att försöka ändra svensk praxis för en anpassning till en internationell miljö.
Hedging
Definition och avsikt med transaktionen
Transaktionerna och deras syfte bör förmodligen definieras bättre av företagen idag. Hedging kan ske av befintliga tillgångar eller skulder men även framtida transaktioner. Syftet är att eliminera eller reducera negativa, men följaktligen även positiva resultateffekter orsakade av ränte- och valutaförändringar.
Exempel på typer av valutaexponering som ett bolag kan utsättas för är:
balansexponering (fakturafordran eller -skuld)
flödesexponering (förväntade betalningsströmmar)
ekonomisk exponering
Förväntade betalningsströmmar eller flödesexponering kan baseras på avtalad order (firm commitment) eller budgeterade in/utleveranser. Det förekommer att företag även hedgar budgeterade valutaströmmar.
Som jämförelse kan nämnas FASB som i sin FAS 52 har en mycket strikt tillämpning av vad som kan vara att anse såsom hedge av valutatransaktioner i den externa redovisningen. FASB formulerar detta på följande strikta sätt:
”The foreign currency transaction is designated as, and is effective as, a hedge of foreign currency commitment The foreign currency commitment is firm”
Här betraktas endast transaktionsexponering avseende avtalade betalningsströmmar (fakturafordran/skuld eller order ”firm commitment”) som en effektiv hedge. Detta är i överensstämmelse med de diskussioner som förts i IAS E40.
Men om man beaktar senare uttalande av FASB (FAS 80 om Futures, ej valuta) och AICPA (Optioner 1986) används uttrycket ”anticipated transactions”. Frågan blir här om vi därav kan dra slutsatsen att en mera liberal syn från USA kan förväntas.
Vid hedging bör även företagets typ av verksamhet beaktas. Ett företag som exempelvis har en anläggningstung verksamhet som skogs- eller stålindustrin har normalt ett längre tidperspektiv och därmed en bättre säkerhet i att exempelvis definiera kommande inflöden av valutor. Här uppkommer frågan om man i vissa specifika fall trots allt skulle kunna hävda att inkommande flöden är fasta till sin natur, om än ej i juridisk mening.
Kan en tradingportfölj av obligationer, valutor etc terminssäkras baserat på dess sammanlagda volym eller måste redovisningsmässig säkring ske för varje enskilt instrument?
Särredovisning av räntekomponenten vid hedging
Vi har sett exempel på att fordran/skuld i utländsk valuta upptas till terminskurs, oavsett om terminskursen avser en förfallotidpunkt bortom fordrans förfall. Detta förfarande innebär att den räntedifferens som finns inbyggd i terminskursen resultatavräknas fel år. Vi diskonterar normalt sett inte fordringar och skulder, även om det ur teoretisk synvinkel är det mest korrekta. I konsekvens med praxis bör vi därför inte värdera fordran/skuld till annat än dess nominella värde exklusive räntedifferens.
Detta innebär att terminskurs exklusive räntedifferens bör vara underlag för omräkningen. Periodisering bör ske av räntekomponenten beaktat förfallotidpunkten för att inte under- eller övervärdera fordringar och skulder.
Ett annat exempel på diskonteringsproblematik är om en spekulativ termin stängs med förfall 11 månader efter bokslutsdagen (klassificerad som kortfristig), kan uppkommen fordran vid bokslutet tas upp till nominellt värde. Uppkommen skuld skall dock upptas till nominellt värde i enlighet med högsta värdets princip. Diskontering sker normalt till nuvärde hos företagen i den interna redovisningen fastän den externa redovisningen baseras på nominella belopp. Här förefaller det som om vissa transaktioner träffas av en alltför stelbent redovisningspraxis. En strikt tolkning av bokföringslagen innebär att högsta värdets princip skall beaktas och då är en diskontering av skuld inte är tillåten. Betydande belopp kan därmed komma att resultatavräknas fel år.
Här bör påpekas att Redovisningsrådet för närvarande arbetar med en översyn av redovisningen avseende räntefria fordringar och skulder.
I BFN nr 7 står att fordran och skuld skall värderas till terminskurs om terminskontrakt föreligger. Dock framgår inte vilken terminskurs som skall användas eller om exakt matchning av förfallotidpunkt skall ske mellan fordran/skuld och terminskontraktet.
Kan samvarierande valutor hedgas gruppvis?
Det finns i praktiken ett antal valutor som även under en längre period samvarierar med mycket små individuella avvikelser. I framtiden kan alla valutor inom EMS-systemet komma att samvariera. Redan idag finns en uttalad målsättning att valutorna inom systemet inte får avvika i allt för hög grad.
Det är vanligt att företag använder ekvivalenta valutor i hedgingsyfte trots att exempelvis amerikansk praxis är konservativ där endast samma valuta tillåts användas. Exempel på svensk praxis är BFN nr 7, där kvittning kan tillåtas mot ”starkt anknuten” valuta vid avsättning till valutakursreserv.
Här skulle man kunna tänka sig en utveckling mot att samvarierande valutor accepteras som hedginggrund. Det kräver dock en ändring av synsätt även på det internationella området.
Marknadsvärdering
Är marknadsvärdering möjlig som generell princip i Sverige?
En marknadsvärdering av tradingportföljer sker i normalfallet i den interna redovisningen. En viss inkonsekvens kan förekomma i internationella koncerner om marknadsvärden redovisas i utländska bolag vilka sedan direkt konsolideras med det svenska moderbolaget där försiktighetsprincipen (LVP) härskar.
Såväl FASB som IASC föreslår idag att tradingportföljer (aktier, obligationer, valutor etc.) värderas till marknadsvärden. Däremot följer behandlingen av finansiella instrument som klassificerats som anläggningstillgångar eller långfristiga lån svensk praxis. FASB har dessutom i ett förslag till redovisning av marknadsvärden 1990 fastställt krav på att alla finansiella instrument skall marknadsvärderas och upplysas om i årsredovisningen.
IASC diskuterar i sin Exposure 40 möjligheten att alltid, dvs även för långsiktiga investerings- och finansieringsengagemang kunna använda en alternativ värderingsmetod i form av marknadsvärdering. Utgångspunkten eller ”bench mark” är annars redovisning och värdering av sådana innehav till historisk anskaffningskostnad.
Denna kompromiss illustrerar väl att ämnet är såväl komplext som kontroversiellt.
Min uppfattning är att marknadsvärdering av åtminstone tradingportföljer är rimlig och även stämmer överens med företagens interna redovisning. Här sker i huvudsak en marknadsvärdering av finansiella instrument. Detta strider dock mot bokföringslagen i dess nuvarande utformning.
Ett första steg att marknadsvärdera fordringar och skulder i utländsk valuta har tagits genom Bokföringsnämndens anvisning nr 7. Här skall en värdering ske till balansdagskurs för samtliga fordringar och skulder i utländsk valuta. Dock råder fortfarande viss tveksamhet om bland annat hedging-situationer och om en analogitolkning av BFN 7 kan ske avseende andra finansiella instrument än monetära fordringar och skulder, t.ex. utländska aktier. Med beaktande av BFN 7s snäva omfattning kan inte denna utgöra ett stöd för analogitolkning. Skall analogiresonemang föras, bör huvudprincipen vara den att endast etablerad praxis eller internationell standard används som förebild.
Portföljsyn
Om marknadsvärdering accepteras fullt ut skulle även problemet med portföljsyn lösas med automatik. I nuläget accepteras en portföljsyn vid redovisning av vissa tillgångar och skulder. Synsättet med portfölj återfinns bland annat i BFN 7, där valutor skall samlas i en ”korg” och korgens nettoexponering redovisas. Även FARs rekommendation nr 12 om ”Redovisning av aktier och andelar” talar om att en kollektiv värdering av olika aktieslag kan accepteras. FARs utkast till rekommendation ”Redovisning av standardiserade optioner, terminskontrakt samt valuta- och ränteswappar” förordar att olika slags instrument behandlas var för sig i egen portfölj. Här tillåts inte att orealiserade förluster på ränteoptioner och terminer avräknas mot icke marknadsvärderade orealiserade räntevinster på lån.
Resultatredovisning av stängd position
Låt säga att ett öppet terminskontrakt stängs med samma förfallodag och att en vinst uppstår. Beloppet eller vinsten betalas ut först vid de båda terminernas gemensamma förfallodag. När skall vinsten redovisas?
God redovisningssed är enligt vår uppfattning att resultatredovisning får ske när positionen är stängd. Något fog för att kräva en resultatredovisning tycks inte finnas. Dock skall en orealiserad förlust omedelbart resultatföras.
Tänk då fallet med en lång termin över ett år som stängs med vinst. Här kan vi välja när resultatet skall intäktsföras. Men skulle vi skattemässigt bli tvungna att redovisa en vinst redan vid stängningen?
Ökad upplysningsplikt
Off-balance transaktioner
Ett annat problem som är förknippat med finansiella instrument är att en del av dessa är så kallade off-balance transaktioner. En stor del av ett företags framtida åtagande kan vara av karaktären off-balance transaktioner och finns alltså inte redovisade i företagets resultat eller balansräkning. Frågan uppkommer då om det finns behov av information om tillämpade principer och positioner för dessa off-balance transaktioner.
Det synes oklart i vilken utsträckning samtliga off-balance transaktioner skall vara att betrakta som ansvarsförbindelse eller annan eventualförpliktelse och hur dessa skall behandlas i svensk praxis. FARs rekommendation om ”Ställda panter m m” samt uttalandet om ”Vederlagsfri pantsättning” är den vägledning som finns för närvarande. IAS 10 anser att vissa av dessa transaktioner öppet skall redovisas om det:
görs sannolikt att de kommer att inträffa
samt
ett belopp kan rimligt beräknas.
En väsentlig del i FAS 105 är just att tvinga företagen att upplysa om riskkoncentrationen i samtliga finansiella instrument samt deras marknadsvärden. Detta som en första åtgärd innan enhetliga redovisningsprinciper har utarbetats.
Om vi skulle följa IAS och FAS, skulle det innebära en ökad särredovisning av finansiella instrument. Såväl deras risker som marknadsvärden skall i så fall redovisas. Vi är medvetna om att kravet på en mer utförlig redovisning av vissa så kallade off-balance transaktioner är stort från framför allt analytikerhåll. Med även on-balance transaktioner kan tänkas vara mera utförligt redovisade.
Skall den genomsnittliga räntebindningstiden på diskonteringspapper och obligationer i likviditetsförvaltningen redovisas? Det vill säga: skall alla väsentliga risker öppet redovisas oavsett om det kan göras sannolikt att de kan ge upphov till vinster/förluster i framtiden?
Behövs exempelvis redovisning av marknadsvärden eller motsvarande på samtliga innehav av värdepapper?
Är det relevant för en utomstående att erhålla information om hur stor flödesexponering bolaget har samt vilken policy för hedging som verkligen tillämpas?
Skall företaget ange hur stor del av t.ex. valutaportföljen som normalt är exponerad?
Finansiella stödsystem
Den interna redovisningen för finansiella instrument kräver för närvarande en näst intill ultrasnabb rapportering med tillhörande uppföljningssystem. Är bolaget exponerat till väsentlig del i viss valuta eller ränta, gäller det många gånger att sekundsnabbt informera sig om värdeförändringen vid fluktuationer på marknaden.
Därtill kommer kraven på en uppföljning av de olika policies som har beslutats. Risknivåer, avkastningskrav, kassaberedskap m.m. är exempel på olika mått som de finansiella stödsystemen bör kunna ta fram. De skall dessutom vara så flexibla att andra nivåer eller motsvarande skall kunna tas fram på ett enkelt sätt om förutsättningarna ändras.
Även den externa redovisningen ställer krav på viss information från den interna redovisningen. Ett exempel är den transaktionsexponering bolaget har vid bokslutet för att avgöra vilka nettoströmmar som kan anses vara effektivt hedgade (”firm commitment”).
Min uppfattning är att detta är ett område som företagsledningarna och finansavdelningarna konfronteras med och inte är helt tillfreds med. Marknaden för funktionella stödsystem som uppfyller de krav som ställs är inte särskilt stor. Marknaden för dessa system är relativt ny och måste hela tiden anpassa sig till de många nya kravställarna. Jag tror inte att det är helt enkelt att finna system som är alldeles fullständiga vad gäller behandling av olika typer av instrument, beslutsfunktioner och integration med befintligt redovisningssystem.
Intern redovisning
Ett ofrånkomligt problem inom redovisningen är att samma ekonomiska handling/syfte kan leda till olika konsekvenser i den interna respektive externa redovisningen. Här ställs synsätten mellan ”economics” och ”accounting” mot varandra. Detta är en av redovisningens grundläggande förtjänster eller om man vill svagheter. Redovisningen skall i största möjliga utsträckning spegla en verklig ”ekonomisk” händelse med restriktion för ett antal grundläggande postulat eller filter.
Ta till exempel en finanschefs ambition att hedga all flödesexponering i en utländsk valuta som kan prognostiseras. Definitionsmässigt är detta riktigt om bolagets ambition är att skydda sig mot alla upptänkliga exponeringar i utländsk valuta. Detta får i normalfallet som konsekvens att en del av dessa hedgetransaktioner i den externa redovisningen kommer att behandlas som spekulativa och därmed få resultatmässiga konsekvenser vid upprättande av externt bokslut.
Ett annat fall kan vara att ingen hänsyn tas till kopplingen mellan instrumenten. Det gäller t.ex. syntetiska terminer, där en köpt köpoption och en utställd säljoption skulle värderas var för sig. Båda skulle anses som spekulativa och därmed fiktivt stängas vid bokslutet med resultatredovisning som följd.
Ett bortglömt kapitel är ofta hur klassificeringen skall ske i resultaträkningen.
Fördelningen av resultat från finansiella instrument i hedgingsituationer redovisas en aning godtyckligt i rörelsens kostnader eller under finansnetto. Det är ur styrningssynvinkel viktigt att lägga resultatansvaret på rätt nivå och avdelning. Skall finansavdelningen erhålla all credit för den försäljningsansvariges utmärkta förmåga att kunna skriva kontrakt i, för bolagets aktuella exponering, rätt valuta?
Och omvänt, skall en försäljare kunna kontraktera en order i ”udda” valuta som innebär en onödig transaktionsexponering? En inkonsekvent resultatredovisning kan ge problem för analytiker i många fall. Dock innebär bolagiseringen av den finansiella verksamheten att detta problem belyses mera påtagligt och intresset för bolagen att klassificera rätt blir större.
En spridning av kunskapen och därmed resultatansvaret är nog i många fall en bra lösning för att erhålla ett optimalt resultat. Men detta innebär inte att marknadsoperationerna måste decentraliseras. Det tycks inte finnas några relevanta argument för att decentralisera hela finansverksamheten.
Avslutning
Sammanfattningsvis kan konstateras att vi såväl i Sverige som internationellt har ett behov av en vägledning för redovisningsmässig behandling av finansiella instrument. Vi står även inför vissa vägval som till exempel portföljvärdering, marknadsvärdering, ”anticipated transactions” kontra det mer konservativa ”firm commitment”. Skall nya equity-instrument tillåtas med åtföljande behov av ändring i Aktiebolagslagen?
Det är viktigt att understryka att den redovisningsmässiga behandlingen inte får styra valet av instrument. Val av instrument skall baseras på ekonomiska grunder. Redovisningens sak är därefter att ta hand om och beskriva den ekonomiska händelsen baserat på de postulat vi normalt bygger den externa redovisningen på.
Vi ser vidare att de rekommendationer som finns, exempelvis BFN nr 7, inte ger en fullständig vägledning utan lämnar mera frågor än svar. Den aviserade översynen av Bokföringslagen bör beakta vissa av dessa problemområden och ge de rätta förutsättningar som sedan Redovisningsrådet får ta fasta på.
Det kommer således att ta viss tid innan utformningen av regler blir klar och därmed innan företagen anpassat sig. Under mellantiden är det angeläget att företagen ger sina bidrag genom att öppet och fullständigt redovisa hur man behandlat finansiella instrument i sin externa redovisning.
Frågorna är många och kan inte alla besvaras i nuläget. Dock krävs det av alla intressenter att ta till sig de problem som finns och försöka ta initiativet till en utveckling som vi tycker är önskvärd i Sverige utifrån vårt internationella perspektiv.
Källförteckning
FAS No. 52 Foreign Currency Transaction
FAS No. 80 Accounting for Future Contracts
FAS No. 105 Disclosure of Information about Financial Instruments with Off-Balance-Sheet Risk and Financial Instruments with Concentration of Credit Risk. March 1990.
FAS, Exposure Draft 1990, Proposed Statement of Financial Accounting Standards: Disclosures about Market Value of Financial Instruments.
IASC Insight, second quarter 1991.
IAS 10 Contingencies and Events Occuring after the Balance Sheet Date.
IAS E40 Proposed Statements 1991, Financial Instruments. Bokföringsnämnden nr 7
Värdering av fordringar och skulder i utländsk valuta
FARs Rekommendation nr 9: Redovisning av ställda panter m.m.
FARs Rekommendation nr 12: Redovisning av aktier och andelar.
FARs utkast om redovisning av standardiserade optioner, terminskontrakt, futures samt valuta- och ränteswappar.
FARs uttalande om vederlagsfri pantsättning.
FARs Redovisningskommittés uttalanden avseende bankcertifikat, företagscertifikat och statsskuldväxlar samt räntearbitrageaffärer,
Guide to Financial Instruments, Coopers & Lybrand 1990.
Auktor revisor Lars-Åke Eriksson är verksam vid Öhrlings Reveko AB.