Både Peter Malmqvist och jag kommer förmodligen att prata mer om det vi tycker illa om i årsredovisningarna än om det vi tycker är bra, sa ekon dr Rolf Rundfelt, Bohlins, som inledning till seminariet ”Föredömen och avarter i svenska årsredovisningar” på FINFORUM 1991.
Han betonade också att de båda såg sig som finansanalytiker och behandlade ämnet ur läsarnas synvinkel. Därför tog man inte hänsyn till alla problem som möter revisorer och företag när redovisningen tas fram. Peter Malmqvist gav också en bakgrund till varför hans synpunkter på redovisningarna ibland är så uttalat kritiska:
– I mitt arbete på Svenska Dagbladet – liksom för mina kolleger i andra media – gäller två saker: dels behandlar vi till 90 procent delårsrapporter och bokslutskommunikéer, sällan de fullständiga redovisningarna, dels har vi i regel bara ett par–tre timmar på oss att bearbeta materialet och åstadkomma en artikel som dessutom bör innehålla en rättvisande och jämförbar resultatsiffra som speglar hur själva rörelsen har gått.
– Det intressanta är ju hur Volvos bilförsäljning har gått, inte hur de har lyckats med sin aktieförsäljning...
Slaktad princip
– Mina erfarenheter som journalist och analytiker har fått mig att slakta en av de principer som jag tyckte att det var lättast att luta sig mot på den tiden jag var revisor. Nämligen den som säger ”ge mig bara all information så kan jag själv räkna fram jämförelser”. Det kan man inte – framför allt inte om man vill göra uppställningar som speglar utvecklingen över flera år.
Efter de inledande positionsbestämningarna övergick sedan seminariet till att granska de stora bolagens årsredovisningar utifrån fjärde upplagan av Rolf Rundfelts genomgång. Ett problemområde som försvunnit under fyraårsperioden visade sig vara redovisningen av intressebolag.
– Här finns numera en ganska god standard, menade Malmqvist och Rolf Rundfelt instämde.
Ett annat problemområde har däremot tillkommit under de fyra åren: sale-and-lease-back. Ett område som Malmqvist också såg som mycket problematiskt, särskilt som det ofta kan påverka en företagsanalys på ett avgörande sätt.
Goodwill-problemen
Ett problem som återkommit i stor utsträckning under samtliga de undersökta fyra åren – och ofta hos stora bolag – är nedskrivning av goodwillvärden mot eget kapital, medan däremot nedskrivning som extraordinära poster inte förekommer lika ofta, och under de senare åren möjligen mest haft karaktären av städning i samband med dåliga företagsköp och VD-byte.
Andra speciella goodwillproblem är engångsnedskrivningar och de fall där det förvärvade företaget betalats genom apport och/eller nyemission av aktier. Rundfelt kommenterade speciellt en affär som kombinerat de båda metoderna:
– När Gambro – som annars har en mycket bra redovisning – köpte amerikanska Cobe gjorde man en nyemission i anslutning till förvärvet. Sedan gjorde man, för att komma ifrån goodwillfrågan, en nedskrivning av beloppet mot bundet eget kapital. Här gjorde väl företaget två saker som man inte bör göra: dels skrev man av goodwillbeloppet som en nedskrivning, principen tycks bara ha varit den att man ville bli av med beloppet, och dels gjorde man nedskrivningen mot överkursen i nyemissionen, alltså mot något som vi kallar bundet kapital.
Påverkar statistiken
Peter Malmqvist sammanfattade analytikernas kritik:
– Sammantaget är det så att stora goodwill- och omstruktureringsdispositioner som gjorts av t.ex. Volvo och Procordia påverkar all statistik om svenska företags lönsamhet, alla sammanställningar som vi kan göra blir helt dominerade av de största företagens dispositioner.
– Vidare blir det dålig jämförbarhet mellan företagen och mellan åren, man vet inte vad som är resultatet av verksamheten. Och när Aga köper ett företag i stället för att göra en egen marknadssatsning i Frankrike, en satsning vars kostnader skulle ha påverkat resultatet, hur ska man räkna det? Är den direktnedskrivningen en felperiodiserad marknadsföringskostnad?
Och hur ska man rätt kunna värdera en lednings förmåga att göra affärer om man skriver av företagsköpen som extraordinära kostnader?
Sjutton miljarder
Den sammanlagda vinsten efter finansnetto för ett 100-tal stora industriföretag uppgick under 80-talets slut till omkring 35–40 miljarder. Nu är den redovisade vinsten under senaste 12-månadersperioden nere i omkring 20 miljarder för samma företag.
– Då reagerar man inför beloppets storlek när samma bolag redovisar sammanlagt 17 miljarder kronor i extraordinära intäkter, sa Peter Malmqvist och undrade i vilken utsträckning sådant skulle kunna förvrida ögonen på aktieanalytiker och styrelseledamöter.
– Väver man ihop goodwill och extraordinära poster får man ett slags inflationsredovisning, en prisförändringsredovisning till nuvärde under en period då vi egentligen inte alls diskuterat sådant – i alla fall inte så som vi gjorde på 70-talet. Det är lätt att gripas av misstro mot den här redovisningen.
Undersökningen visar att det ofta är samma företag som har stora extraordinära poster år från år, medan andra tillämpar reglerna betydligt hårdare och nästan alltid redovisar motsvarande poster som reguljära.
– Det borde kunna finnas en sammanfattande benämning ”tillfälliga intäkter och kostnader”, föreslog Peter Malmqvist. Poster som man som analytiker kan få bortse från, utan att de därför ska klassas som extraordinära.
Ett annat moment i denna ”inflationsredovisning” där ett syfte är att få fram användbara reavinster är sale-and-lease-back och panelen noterade som en nyhet att sådana avtal inte längre alltid är kopplade till en återköpsoption.
Hur bedöma riskerna?
Malmqvist tog rederierna som exempel på att synen på ett företags soliditet och risk förändras avsevärt om man lägger in de långa hyresavtalen och kontrakten som en skuld.
– Vad är det egentligen vi mäter när vi mäter skuldsättningsgrad och soliditet? Hur ska vi bedöma den finansiella risken i ett bolag när alla fasta åtaganden inte uteslutande består av räntor och amorteringar på lån utan också av fasta och bindande kontrakt på 10–20 år där man ska betala en viss hyra?
Hans slutsats var att analytikern lätt underskattar riskerna i bolaget om man inte väger in dessa avtal. Dessutom innebär dessa affärer att dagens företagsledningar kan visa en vinst på något som beslutats av tidigare ledningar. Och det försvårar också analys och jämförelse.
Rolf Rundfelt visade på en paragraf i vad han betecknade som ett ”standardavtal”, där det framgick att säljaren hade rätt att i praktiken kräva att köparen/hyrestagaren tar över tillgången vid hyresperiodens slut till ett i förväg fastställt pris.
Avbetalningskontrakt?
– Eftersom leasingbolaget-säljaren avhänt sig alla risker utom den vanliga kreditrisken kan det inte råda någon tvekan om att det i praktiken handlar om ett avbetalningskontrakt, menade Rolf Rundfelt. Och då ska det också redovisas som ett köp – åtminstone om man vill låta substansen ta över det formella innehållet.
I en efterföljande diskussion påpekades dock från åhörarhåll att panelens ståndpunkt om att substansen skulle gälla över formen inte alltid gick att tillämpa: – För många av producenterna, ekonomichefer, verkställande direktörer och andra, är det nu mer än någonsin viktigt att också ta legala hänsyn och inte bara se till informationsinnehållet.
Bengt Holmquist och Inge Wennberg