Skattereformen har medfört stora förändringar för pensions- och försäkringssparandet. Hur ska de nya skattereglerna hanteras i arbetet med redovisning och bokslut? I den första av två artiklar analyseras den nya avkastningsskatten.

Bättre än med Ströyers teckning (se sid. 13, Balans 8–9/91) kan väl skattereformen inte illustreras. Skattebördan förblir ju lika tung hur man än vänder den. Dock skall en mer utsträckt börda minska belastningsskadorna, är förhoppningen.

När det nu skapats ett skattesystem med bredare bas har pensions- och försäkringssparandet drabbats av ett helt batteri nya pålagor. Framtiden får visa om detta långsiktiga sparande kan nå av staten önskad omfattning när incitamenten så radikalt som skett strypts. Det ligger ju i sakens natur att redan sänkningen av marginalskatterna leder till minskat intresse för pensionssparande.

I denna och i den artikel jag publicerar i nästa utgåva (nr 10/91) är det dock inte makroekonomiska effekter som skall avhandlas utan bakgrund till samt skatte- och redovisningsmässig behandling av de nya pålagorna. Någon fullständighet häri är dock inte eftersträvad eller ens möjlig med tanke på lagtexternas och förarbetenas kvalité. Om den bristande kvalitén med tanke på lagstiftningsarbetets tidsramar är ursäktlig eller inte skall vara osagt. Min ambition är att ge handledning i merparten av de frågor som uppkommer när praktikern konfronteras med de nya pålagorna. Redan bokslut efter den 15 mars i år berörs av löneskatten på pensionskostnader och de som har att betala avkastningsskatt berörs av denna för beskattningsår som både påbörjats efter den 30 juni 1990 och avslutats efter den 31 december 1990.

Avkastningsskatten

Räntan på pensionssparande har ju inte beskattats annat än som pension och först då pensionen utbetalats. Tillväxten med ”ränta-på-ränta” blev därför högre än om avkastningen beskattats löpande. Särskilt markant blev detta i tider med hög avkastning i pensionssparandet och detta ”missförhållande” ledde ju till indragningen 1987 i form av den s.k. engångsskatten. I Grönköping gjordes skatten årlig emedan även en sådan ju blott tas ut en gång i sänder. Sverige skulle emellertid inte införa någon årlig ränteskatt efter dansk modell, som Feldt tidigare förtjust sneglat mot, och han tillfogade för danskarnas vetskap, att den inte heller var bra för dem. Men trots löften har vi alltså redan den årliga ränteskatten här genom lag (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel.

Försäkringsföretag och pensionsstiftelser (Grupp 1)

En första av två grupper skattskyldiga består av livförsäkringsföretag, understödsföreningar som driver till livförsäkring hänförlig verksamhet och pensionsstiftelser i tryggandelagens mening. Dessa skall betala 10 procent i skatt på den årliga nettointäkt av kapital- och fastighetsförvaltning som hänföres till tjänstepensionering och 15 procent i skatt på den del av nettointäkt som hänföres till övrig pensionering, varvid nettointäkten beräknas enligt de regler som för inkomstslaget näringsverksamhet gäller vid statlig inkomsttaxering. Även avkastning på med beskattade medel uppbyggt pensionsförsäkrings- och pensionsstiftelsekapital träffas av avkastningsskatten medan beskattningsunderlag däremot inte beräknas för avsättningar på konto Avsatt till pensioner (grupp 2 nedan) som gjorts utan avdrag vid inkomsttaxeringen.

Skattesatsen för pensionsstiftelsers vidkommande är alltid 10 procent eftersom endast tjänstepension kan tryggas i sådana. Vid den uppdelning som övriga i gruppen måste göra för att bestämma hur stor del av skatteunderlaget som är hänförligt till tjänstepension och därmed skall beskattas med den lägre skattesatsen, behandlas varje försäkring i sin helhet efter den karaktär försäkringen vid varje tidpunkt har. Den praktiska uppdelningen kan göras med utgångspunkt från vilka som är betalningsansvariga eller premieaviserade, anför departementschefen. I detta sammanhang kan påpekas, att även privatägd pensionsförsäkring kan vara tjänstepension om den har samband med tjänst och arbetsgivaren förbundit sig svara för premierna.

Anledningen till den sålunda 50 procent högre avkastningsskatten på privat pensionsförsäkringskapital står att finna i den eftersträvade neutraliteten mellan olika privata sparformer, medan den enskildes resultat i tjänstepensionssparande ofta inte är lika tydligt knutet till avkastningen, eftersom denna för det stora flertalet anställda begränsas till vad som åtgår för värdesäkring av intjänt pension. Den avkastning, som med beaktande också av den grundränta som är intecknad redan i kalkylen eventuellt kan bli över, används till att rabattera arbetsgivarnas premier.

Beskattningsunderlaget

Knytningen till reglerna för kapital- och fastighetsförvaltning i inkomstslaget näringsverksamhet innebär naturligen att både försäkringsföretagens och pensionsstiftelsers förvaltningskostnader är avdragsgilla medan intäkter i form av premier och avsättningar inte är skattepliktiga samt att kostnader i form av pensioner, gottgörelser, understöd och inköp av försäkringar inte är avdragsgilla annat än vad avser försäkringsföretagens och pensionsstiftelsers egna anställda.

Vad gäller skattskyldigs innehav av värdepapper och fastigheter blir dessa naturligen endast undantagsvis bedömda som anläggningstillgångar. För värdepapper och fastigheter träder därför nästan alltid de regler in, som aktiebolag skall tillämpa vid beräkning av inkomst och realisationsvinst för sådana tillgångar när de utgör lager- och omsättningstillgångar och med de regler som då gäller för rätt till kvittningar och behandling av underskott. Orealiserade värdeökningar beskattas alltså inte, vilket tidigare eftertraktats.

Slopad skatt p.g.a överskott

För pensionsstiftelser har emellertid fr.o.m. 1992 års taxering en skatt också avskaffats, nämligen den som i endast specifika och sällsynta överskottssituationer kunde drabba dessa, och som därför statsfinansiellt var fullständigt betydelselös, fastän den i de få fall där den blev aktuell var så hög som 40 procent av årsvinsten. Enligt följdmålet 5229/1983 till det som RÅ 1985 1:83 återgivna regeringsrättsmålet 5227/1983 (domar 14 november 1985) och som jag redogjort för på sid 27–28 i Balans 10/1985, var det dock stiftelses förmögenhet jämförd med kapitalvärdet av intjänad civilrättsligt godtagbar pension och inte jämförelse med planpension, som definierade överskott.

Emellertid bestäms arbetsgivares avdragsrätt för nyavsättningar nu som tidigare genom jämförelse mellan stiftelses förmögenhet och samlade kapitalvärdet av till planpensionsnivå begränsad pension med tillägg endast för vissa äldre utfästelser. Detta sagt med anledning av nyhetsbrevet Pensionsanalys 5/91 i vilket som inte enda felaktighet påstås, att den avskaffade skatten öppnat möjlighet att använda stiftelses avkastning till höjning av pensionsutfästelser utöver planpensionsnivå. Så har alltså kunnat ske redan tidigare, men nu som då beskär sådan höjning arbetsgivarens fortsatta avdragsutrymme för tryggande av såväl sålunda höjda som andra både tidigare och helt nya utfästelser. Avdragsblockering, ofta missvisande kallad utträngningseffekt, inträder.

Tvåårsregeln

Nu som tidigare har arbetsgivare, som både vill höja pensionerna extra och göra nya avsättningar, att luta sig mot den s.k. tvåårsregeln. Denna av justitieministern 1967 uttalade men ej lagfästa regel, som innebär att börsnoterad aktie i pensionsstiftelse – oavsett innehavstid och utan knytning till bokfört värde – som regel får värderas till börsvärdet eller det lägsta saluvärde som förekommit under de senaste två åren, är ett utslag av försiktighetsprincipen. Fast egendom skall enligt samma uttalande tas upp till det högsta av anskaffningsvärdet och gällande taxeringsvärde, dock inte högre än saluvärdet.

Finansministern anslöt sig till uttalandet även såvitt gällde bestämning av storlek på arbetsgivares avdragsrätt för nyavsättningar. Tvåårsregeln har bekräftats genom förhandsbeskedet RÅ 1986 ref. 149 och trots att målet gällde frågan om viss pensionsstiftelse skulle beskattas, så är det väl troligt att regeringsrätten skulle ha bekräftat regeln också om målet gällt värdering för kvantifiering av avdragsgill nyavsättning. Att storleken på pension, som kan avdragsgillt tryggas, begränsats efter 1967 berör ju inte tillgångarnas värdering.

Att sedan tvåårsregeln bara fungerar enligt ritningarna i tider av börsuppgång bör betänkas, liksom att konkurs under nedgång kan ge inte bara otrevliga utan därtill överraskande fördelningseffekter. Som jag skrev i Balans 8/84 är pensionsstiftelse normalt bara lämplig för tryggande av pension till anställda med ägarkontroll över sin arbetsgivare.

Konto Avsatt till pensioner (Grupp 2)

Den andra gruppen skattskyldiga består av de arbetsgivare – även arbetsgivare i grupp 1 ovan – som i sin balansräkning redovisar skuld under rubriken Avsatt till pensioner enligt 5 § tryggandelagen och det bör påpekas, att redovisning under nämnda rubrik är en absolut men långtifrån ensam förutsättning för att pension med avdrag vid inkomsttaxering skall kunna tryggas i balansräkningen.

Enligt besked av departementschefen i såväl propositionens allmänna redogörelse som i specialmotiveringen, utgörs underlaget för avkastningsskatten i denna andra grupp dock enbart av de avsättningar som gjorts med avdrag vid inkomsttaxering. Såsom naturligt är, ingår både avsättningarna efter nyare regler och de avsättningar, som byggts upp med stöd av de skatteregler som gällde före 1976 och övergångsvis alltjämt i vissa situationer möjliggör nyavsättningar.

Specialmotiveringen kan dock läsas som att inte bara de pensionsavsättningar som beskattats utan också sådana som de facto gjorts före 1976 men idag inte skulle medfört avdrag går fria, och den förvirrade lagtexten talar om ”skuld såvitt avser åtaganden för vilkas tryggande avdragsrätt föreligger” – en princip utan utsagd koppling till bokförda värden som strikt tolkad kunde betyda, att avtappningsbart överskott gick fritt medan skuld för åtaganden, som principiellt kunde avdragsgillt tryggats, skulle inräknas i beskattningsunderlaget även om avsättning för dem inte skett. För egen del är jag dock övertygad om att skattedomstolarna dömer efter de med avdrag bokförda avsättningarnas storlek.

Skattesatsen är 1,1 procent på underlaget vid beskattningsårets ingång. Den är beräknad utifrån skatten om 10 procent på avkastning i tjänstepensionsförsäkringar och uppskattningen att livförsäkringsföretagens direktavkastning och realiserade vinster åren 1985–1989 uppgått till 11 procent på tillgångsmassan när den värderas enligt bokföringsmässiga grunder (lägsta värdets princip). Tio procent av elva blir ju just 1,1 procent. Skattesatsen skall ändras vid ändrad avkastning i livförsäkringsföretagen. Det återstår att se, om ändringar kommer att ske lika ofta vid fallande som vid stigande avkastning.

Beskattningen har således inget som helst samband med något ekonomiskt resultat hos den skattskyldige. Beskattningsunderlaget utgörs ”i stället av den avkastning som kan sägas ligga i tryggandeformen”, skriver departementschefen, omedveten (?) om att värdesäkrad pension, som helt dominerar, redan medför en räntekostnad om 3,5 procent utöver inflationstalet. Förutom syftet att förstärka statskassan torde ”förmånsskatten” – skatten har ju denna form – vara föranledd av insikten, att det framtida skatteunderlaget i ”grupp 1” annars kunde urholkas genom att arbetsgivarna, för tryggande av framöver intjänad pensionsrätt, genom övergång till kontometoden kringgick den fördyrning skatten medför. Däremot kunde övergång för redan intjänad pensionsrätt inte lagligen ske, om nu departementet föreställde sig det.

Jämkning och flyttning

Skattesatsen jämkas om beskattningsåret inte omfattar 12 månader och detsamma gäller om den obeskattade pensionsskulden helt upplösts under beskattningsåret. Enligt tryggandelagen måste intjänad pensionsrätt lösas genom inköp av pensionsförsäkringar när näringsverksamhet upphör, såvida inte åtminstone någon gren därav överflyttas till annan arbetsgivare och de pensionsberättigade medger att också ansvaret för pensionerna övergår. Civilrättsligt kan tryggandet också, utan att näringsverksamhet upphört, när som helst flyttas till pensionsförsäkring eller pensionsstiftelse. Vid all flyttning återförs redovisad pensionsavsättning till beskattning, men däremot ges – liksom vid flyttning av medel från pensionsstiftelse till pensionsförsäkring (Balans 8/84 sid. 41) – inte automatiskt avdrag för överföringen, så se upp för skattefällor!

Dessutom kan pensionsskulden upplösas helt när det inte finns någon pensionsberättigad kvar, men egna beräkningar visar, att det trots förlängd avkastningsskatt som regel ändå är lönsammare att utnyttja de avtappningsregler som står arbetsgivare, som inte upphört med sin verksamhet, till buds. Avtappningsreglerna är f.ö. felaktigt återgivna i propositionen. Överskott avtappas inte med lägst en tiondel per år i 10 år utan normalt med lägst en tiondel av överskottet vid utgången av närmast föregående beskattningsår, vilket ger avtappning med successivt minskande belopp i ett obegränsat antal år.

Då pensionsskulden helt måste eller önskas upplösas, uppstår för jämkning av avkastningsskatten frågan, när upplösningen kan anses vara verkställd. Varken lagtext eller förarbeten ger besked. Rimligen måste den tidpunkt kunna godtas, då all intjänad pensionsrätt lösts in genom pensionsförsäkring eller medel motsvarande det försäkringstekniska kapitalvärdet erlagts till eller kan visas vara tillgängligt i pensionsstiftelse. ”Grupp 1”-skatt genereras ju också fr.o.m. nämnda tidpunkt. Likväl rekommenderar jag, att kontoavsättningen samtidigt återföres i grundbokföringen och inte först i samband med bokslutet.

För det fall det inte längre finns någon pensionsberättigad kvar finns ju ingen inlösen att peka på (hela kontoavsättningen är då en obeskattad reserv, dock inte i skatterättslig mening), varför då den tidpunkt under löpande beskattningsår när i grundbokföringen genomförd återföring av kontoavsättningen skett, kan tänkas bestämma jämkningens storlek. Om – slutligen – pensionsansvaret enligt redogörelsen ovan övergått till annan, bör väl härför avtalad dag kunna bli vägledande för jämkning, men försiktigtvis bör inte heller här återföring av kontoavsättningen vänta tills bokslutet.

Redovisning

Före uträkningen av skatten avrundas skatteunderlaget för båda grupperna nedåt till helt tusental kronor. ”Grupp 1”-skatt är inte avdragsgill och skattskyldiga, som har att betala sådan, torde bokföra den som en ”vanlig” inkomstskatt. ”Grupp 2”-skatt är däremot avdragsgill i förvärvskällan och torde bokföras som arbetskraftskostnad.

Olikbehandlingen är skenbar. Skatten i grupp 1 kommer att leda till fördyrad tjänstepension, som i arbetsgivarens bokföring knappast kommer att särskiljas från andra arbetskraftskostnader och sådana är ju avdragsgilla. Som tidigare nämnts har skattesatsen i grupp 2 avvägts så, att fördyringen av pensionssparandet i princip skall bli samma, som för pension i grupp 1. Skatten i grupp 2 är därför avdragsgill och bör behandlas som arbetskraftskostnad.

Övergångsbestämmelser

Skatten belastar bokslut som upprättas efter den 31 december 1990 men endast om beskattningsåret påbörjats efter den 30 juni 1990. Taxering sker alltså första gången 1992, men skattskyldiga, vars beskattningsår påbörjats före den 1 juli 1990 och avslutats efter den 31 december 1990, taxeras således först 1993. Bokslut den 30 april 1991 går därmed i allmänhet fria.

Avsikten har dock inte varit att ta ut skatt på inkomster före den 1 januari 1991, vilket tekniskt lösts schablonartat genom att skatteberäkning visserligen görs på tidigare angivet sätt för skattepliktigt beskattningsår i dess helhet, varefter dock bara så stor del av skatten tas ut, som motsvarar den andel av beskattningsåret som infallit efter den 31 december 1990. Ren tidsproportionering alltså.

I övergångsbestämmelserna anges också, att skattskyldiga i grupp 1 som anskaffningsvärde för värdepapper skall räkna det högsta av anskaffningsvärdet och marknadsvärdet vid den tidpunkt då skattskyldigheten inträder och för innehav av andra fastigheter än anläggningsfastigheter skall räkna det högsta av anskaffningsvärdet och det uppskattade värdet vid nämnda tidpunkt. Genom dessa regler som naturligtvis underförstått är knutna till just de innehav som förelåg då skattskyldigheten inträdde undviks att avkastningsskatt tas ut på värdeuppgång, som skett före den tidpunkt då skattskyldigheten inträdde.

Naturligt torde väl också vara, att värderingen får göras post för post och inte totalt för innehavet, men hur värdera tillgångar som har högre värde än anskaffningsvärdet men för vilka avläsbara marknadsnoteringar saknas? För andra fastigheter än anläggningsfastigheter har departementschefen anfört, att ”värdet skall fastställas på grundval av noggrann expertvärdering” enligt föreskrifterna i bankinspektionens och försäkringsinspektionens författningssamling (BFFS 1990:2), där det också anges, vad som avses med expert. I övrigt tycks inte lagstiftaren ha bekymrat sig, utan enbart för värdepappersinnehav hänvisat till vad som enligt allmänna principer gäller för värdering av lager, som apporteras till en nystartad rörelse. Törs vi hoppas, att skattedomstolarna godtar samma principer också vad gäller annan egendom än värdepapper?

Aspekter på övergångsregleringen

Det kan inte nog betonas, hur viktigt det är att värdeförteckning upprättas per den tidpunkt då skattskyldigheten inträdde, samt att kopior av denna och värdeintyg, lämpligen bestyrkta av revisorn, som bevis på skattefritt ingångsvärde bifogas deklarationen genast vid första deklarationstillfälle.

Mot bakgrund av händelserna hösten 1990 på aktie- och fastighetsmarknaderna blir det skattefria värdet naturligtvis oerhört beroende av när skattskyldigheten inträdde. De stora förlorarna i detta lotteri är i allmänhet de med den 31 december 1990 som bokslutsdag (pensionsstiftelse brukar ha följsamhet med beskattningsåret för den arbetsgivare, till vilken den är knuten, inskrivet i stadgarna). Dessa får ju de låga värdena vid årsskiftet som ingångsvärde om beskattningsåret inte varit kortare än sex månader.

Jag förstår glädjen hos dem, som haft turen att få en ”bra” ingångsdag, men nog hade det, med tanke på avsikten att skatten först fr.o.m. 1991 skall förstärka statskassan, varit rättvisare och knappast heller krångligare, om allas skattskyldighet inträdde den 1 januari 1991 med ingångsvärden bestämda genom att de pensionsstiftelser och understödsföreningar, som inte redan hade den 31 december som bokslutsdag, tvangs upprätta urtima bokslut och värdeförteckning per den 31 december 1990. För försäkringsbolagen hade det inte varit något problem, eftersom de alla har kalenderår som räkenskapsår och för skattskyldiga i grupp 2 hade det bara behövts en extra kapitalvärdesberäkning, vilken vad avser PRI-skuld (ITP) f.ö. oavsett registrerat räkenskapsår ändå automatiskt beräknas också per den 31 december.

Taxering och uppbörd

Taxering sker i samband med den ordinarie inkomsttaxeringen och enligt bestämmelserna i taxeringslagen. Avkastningsskatteunderlaget kan sägas utgöra ett särskilt inkomstslag och en särskild förvärvskälla. Kvittning eller skatteavräkning mot underskott inom de egentliga inkomstslagen kan inte komma i fråga, varför även till avkastningsskatt skattskyldiga med förlustbringande verksamhet måste räkna med effektiv skatt.

Däremot bör skattskyldiga inom grupp 1, som i vart fall vad gäller pensionsstiftelser vid enstaka tillfällen kan komma att uppvisa negativt beskattningsunderlag, med beaktande av lagens hänvisning till reglerna för inkomstslaget näringsverksamhet, kunna kvitta sådana underskott mot kommande års underlag för avkastningsskatt. Skatteunderlag inom grupp 2 (konto Avsatt till pensioner) kan givetvis aldrig bli negativt.

Vad gäller omprövning och överklagande gäller taxeringslagens bestämmelser.

Skatten kommer att ingå som en del av de skattskyldigas slutliga skatt och därför bli föremål för ordinarie uppbördsförfarande med preliminärdebitering som en ökning av den vanliga B-skatten. I propositionen sägs, att underlag behöver bestämmas för den första preliminärdebiteringen och preliminärdeklarationer för pensionsstiftelser nämns. I realiteten torde preliminärskatt dock i många fall komma att bli erlagd först inför 1993 års taxering och därför är det särskilt viktigt, att de som är skattskyldiga redan vid 1992 års taxering – även förlustföretag med kontoavsättningar – beaktar avkastningsskatten vid fyllnadsinbetalning.

Skatteanpassning m.m.

Skatten inom grupp 2 är som nämnts knuten till storleken av den skuld, som byggts upp med avdragsrätt och kommer därför inte att kunna påverkas annat än i den mån arbetsgivare, där avtal inte lägger hinder i vägen, väljer att redovisa den fortsatta skuldökningen som ansvarsförbindelse, då arbetsgivaren förstås går miste om inkomstskattekrediten.

Skatten inom grupp 1 kan däremot påverkas genom placeringsinriktning, vilket lagstiftaren varit medveten om. Genom att placera i tillgångar med låg eller ingen direktavkastning men med god prognos för värdetillväxt, uppskjuts beskattningen till det tillfälle, då avyttring sker. Man har då fått ränta-på-ränta på den skatt som skulle ha erlagts om värdetillväxten skett genom löpande direktavkastning. På så sätt räknar försäkringsföretagen med att den effektiva avkastningsskatten på tjänstepensionskapital inte kommer att bli 10 utan drygt 8 procent och på privat pensionssparande ca 12,5 procent mot nominellt 15.

Pensionsstiftelser kan agera på samma sätt och önskas en rörlig portfölj kan placering ske i reinvesterande tillväxtfonder, som ju har goda skattevillkor och inte beskattas alls för omplaceringsvinster. Stiftelse avkastningsbeskattas för sådan placering enbart på realisationsvinsten efter avyttring. Samma beskattningsprincip som för kapital placerat i ”unit-linked-” försäkringar alltså.

Arbetsgivare i grupp 2 kan därför överväga, att skuld för existerande och/eller fortsatt pensionsintjänande läggs över till att tryggas genom försäkring eller pensionsstiftelse; sistnämnda alternativ för det fall man vill ha kvar pensionering i egen regi (vid stiftelsetryggande kvarstannar ju ansvaret för pensionsutfästelserna hos arbetsgivaren) med de fördelar det ger eller upplevs ge. Vad gäller PRI-pensioner (ITP) kräver avtalet kreditförsäkring hos Försäkringsbolaget Pensionsgaranti (FPG), varför sådan alltjämt efter övergång till tryggande genom pensionsstiftelse skyddar pensionerna som tidigare.

Vad avkastningsskatten också aktualiserar är att pensionsstiftelses latenta skatt i icke realiserad värdetillväxt bör beaktas om höjning av redan intjänad pensionsrätt skall beräknas utifrån befintlig stiftelseförmögenhet (s.k. baklängeskalkyl). Jag har redan i redogörelsen för den avskaffade skatten p.g.a. överskott pekat på, att sådan höjning kan påverka avdragsrätten för nya avsättningar, men i vart fall då inga ytterligare avsättningar planeras, är höjning ett av alternativen (se Balans 8/84) för användning av överskott. Vid beräkning av pensionsstiftelses förmögenhet för bestämning av utrymme för avdragsgill nyavsättning torde latent avkastningsskatt inte få beaktas, vilket dock mot bakgrund av de värderingsregler som också tidigare beskrivits mer eller mindre saknar betydelse. Korrekt beräknad skuld för avkastningsskatt på redan realiserat resultat bör dock kunna vara ”avdragsgill” vid sådan bestämning.

Enskilda näringsidkare

Enskilda näringsidkare, vars pensionssparande ju har stora likheter med tjänstepensionering men enbart kan ske genom pensionsförsäkringar, får fr.o.m. 1992 års taxering avdrag för premier i förvärvskällan medan försäkringarna ändock behåller sin privata karaktär med den högre avkastningsskatten som följd. Denna bristande neutralitet avses bli kompenserad genom att den särskilda löneskatt på pensionskostnader, som behandlas i nästa utgåva bestämts till 22,2 procent på tjänstepensioner mot 11,1 procent på de premier enskild näringsidkare skall redovisa i förvärvskällan.

Överlåtelse av försäkring

Ändring av individuell tjänstepensionsförsäkring till att bli privat bör numera undvikas, eftersom sådan ändring leder till att avkastningen på kapitalet i försäkringen därefter blir beskattat med 15 och inte längre 10 procent även till den del försäkringen byggts upp p.g.a. tjänst. Då sådan ändring skulle vara önskvärd bör livförsäkringsjurist på försäkringsbolaget kopplas in. Det man vill uppnå genom ändring av försäkring till att bli privat, kan oftast ordnas utan att försäkringen behöver byta karaktär.

På motsvarande sätt leder en ändring av privat pensionsförsäkring till tjänstepension till att avkastningen på kapitalet i försäkringen efter ändring blir beskattat med 10 och inte längre 15 procent, även till den del försäkringen byggts upp privat. Lagförarbetena nämner inget om ändring i något fall inte skulle accepteras, men försäkringsbolagen lär inte medverka till ändring annat än om minst en normal årspremie återstår att erlägga – en i mitt tycke rimlig försiktighet. Även om premien skulle falla utanför avdragsramarna kan det mycket väl bli lönande, att som avslutning på en privat försäkring ändra den till tjänst då en årspremie återstår.

Enskilda näringsidkare avses, som nämnts, bli kompenserade för den högre avkastningsskatten genom att löneskatten på deras pensionspremier halveras till 11,1 procent, men ändå kommer även deras försäkringar att åka ner i den lägre skattesatsen om de senare blir tjänstepension i eget aktiebolag eller annan tjänst.

Så en sista reflexion rörande avkastningsskatten: Medan skattelagstiftningens s.k. alternativregel (35/25-procentregeln) maximalt utnyttjad leder till lägre pensioner än om avkastningsskatten inte fanns, så påverkar skatten för den s.k. huvudregelns (planpensioner o.d.) vidkommande, trots att pensionssparandet i sig fördyras, inte de pensionsnivåer som får avdragsgillt tryggas. För att upprätthålla de tidigare relationerna mellan de pensioner de olika avdragsalternativen slutligt ger, borde alternativregelns premietak höjas genom att regeln görs om till en 40/30-procentregel. Helst borde dock avdragsbegränsningarna tas bort helt. De sänkta marginalskatterna och de nya pensionspålagorna gör dem omotiverade.

Anders Palm driver företaget Pensionsrådet i Sydsverige AB och har tidigare varit auktoriserad revisor. Han medverkade senast i Balans nr 1/88.