Finansbolag oroliga att leasing försvinner

Allt fler önskar en övergång till substansprincipen när det gäller redovisning av finansiell leasing. Det skulle dock få allvarliga följder. Leasing riskerar att förvandlas till vanlig kreditgivning och leasingföretaget kan förlora äganderätten till objektet.

När det gäller redovisningen av finansiell leasing kan man enkelt uttryckt säga att en anglo-amerikansk substansprincip står mot en traditionell kontinentaleuropeisk princip. Den senare innebär att tillgångars och skulders juridiska form är avgörande för hur redovisningen skall utformas. Substansprincipen, eller teorin om det s.k. ekonomiska synsättet på årsredovisningen, synes dock på sistone ha vunnit terräng även i Europa, framför allt på redovisningshåll.

Skilda konsekvenser

De olika metoderna leder till vitt skilda konsekvenser när det gäller redovisningen av finansiell leasing.

Leasingproblematiken har något berörts i tidigare artiklar, men då med tonvikt på den speciella form av leasing som benämns sale and lease back. För närvarande intresserar sig den statliga leasingutredningen för sale and lease back-företeelsen när det gäller fast egendom, inklusive redovisningsfrågorna. Också redovisningsrådet har aviserat att man avser att behandla leasing.

Begreppet finansiell leasing är inte definierat i svensk lag och låter sig svårligen uttömmande beskrivas med några få ord.

Tillämpa även här

En av rekommendationerna från International Accounting Standards Committee (IASC) handlar om leasing (IAS 17) och bygger på substansprincipen. Rekommendationen tillämpas inte i Sverige, men på sistone har ifrågasatts om den inte borde antagas även här.

Samma principer som ligger till grund för IAS 17 tillämpas åtminstone delvis i bl.a. Australien, Belgien, Storbritannien och USA. Det ekonomiska synsättet har inte accepterats i Finland, Italien, Japan, Schweiz, Sverige och Tyskland.

Frankrike följer en egen linje. Det ekonomiska synsättet tillämpas i koncernredovisningen, som ju inte är av något skattemässigt intresse. Kapitalisering av leasingobjekten sker alltså i koncernbalansräkningen men inte i leasetagarens egen balansräkning.

De europeiska finansbolagens organisation, Leaseurope, har antagit sin definition.

Av denna uppräkning framgår att någon enighet inom EG inte finns i frågan om vilken redovisningsmodell som skall tillämpas. Att man där skulle kunna nå fram till ett redovisningsdirektiv på detta område inom överskådlig framtid är inte troligt.

Även OECD har intresserat sig för leasingredovisning. I en rekommendation från april 1989 (nr 4) har OECD uttryckt viss förståelse för det ekonomiska synsättet, men inte tagit ställning på annat sätt än att man ansett att det får överlämnas åt varje medlemsstat att avgöra om kapitalisering skall ske hos leasegivaren eller leasetagaren.

Vad skulle nu en övergång till principen ”substance over form” innebära för den finansiella leasingens del?

Ägandet bör framgå

Principen är ett uttryck för tanken att det huvudsakliga innehållet i äganderätten – ”substantially all the risks and rewards of ownership” går över till leasetagaren genom leasingavtalet och att det är rimligt att detta förhållande avspeglas i redovisningen.

Objektet skulle då tas upp som tillgång av leasetagaren samtidigt som värdet av de framtida hyresbetalningarna tas upp som en skuld.

Hos leasegivaren återstår endast en fordran på leasetagaren. Hela affären redovisas och beskattas i princip som en ren lånetransaktion.

Det är ingen tvekan om att ett sådant regelsystem skulle få allvarliga följder för finansiell leasing, så som denna finansieringsmodell har utformats i Sverige, och vi talar då om en finansiering som under senare år har använts vid ungefär 20 procent av näringslivets investeringar i maskiner och inventarier.

Ur leasegivarens synvinkel finns det två fundamentala fördelar med leasing, nämligen (1) den ovillkorliga separationsrätten i konkurs jämte rätten till återtagande av objektet vid bristande betalning i andra fall samt (2) rätten till planmässiga avskrivningar i bokföringen och till skattemässiga överavskrivningar.

Dessa faktorer samverkar till att göra finansiell leasing prismässigt konkurrenskraftig med köp, avbetalningsköp eller hyra när ett företag skall fatta ett investeringsbeslut.

Förändring försämrar

Varje förändring av dessa förutsättningar skulle försämra leasingbolagets och därmed också leasetagarens kalkyler på ett avgörande sätt.

För leasetagarens del torde i första hand den finansiella leasingens balansräkningseffekt vara intressant – han slipper belasta tillgångssidan med utrustning som lika gärna kan ”hyras”.

Att ett byte av redovisningsprincip skulle få så betänkliga följder för finansiell leasing i Sverige sammanhänger med den nämnda kopplingen mellan civilrätt, redovisning och beskattning.

En förändring på något av dessa områden påverkar mer eller mindre direkt situationen inom de två övriga. Om man utifrån redovisningsmässiga överväganden finner att leasingobjekt skall bokföras hos leasetagaren måste man alltså ha med i beräkningen att detta i Sverige omedelbart skulle få effekter för beskattningen.

Förlorar äganderätten

Det är inte osannolikt att en domstol i t.ex. ett mål om separation av leasingobjektet i konkurs skulle finna leasegivarens juridiska äganderätt så urholkad att den skulle döma till förmån för konkursboet och mot lydelsen i ett leasingavtal.

Transformationen från leasing till kreditgivning är därmed fullbordad.

Som nämnts tidigare har IASC förordat en övergång till detta ”ekonomiska” synsätt på finansiell leasing.

Motståndet från leasingbranschen i Europa mot en sådan ordning är dock allmänt och starkast i de länder där den nyssnämnda kopplingen mellan civilrätt, redovisning och beskattning är mest påtaglig. Detta gäller länder som Frankrike, Italien, Tyskland och Sverige men även Japan återfinns i detta läger.

Svagare koppling

I Storbritannien och USA är problemet mindre såtillvida att kopplingen mellan redovisning och beskattning där inte är lika stark. Det är alltså möjligt att låta leasegivaren behålla sin legala och skattemässiga äganderätt medan objektet bokförs som tillgång hos leasetagaren.

Denna ”dubbla” bokföring kan sägas bottna i en något annorlunda syn på äganderättens natur än den kontinentala. Äganderätt ses inte som något odelbart helt utan som en samling av många ”intressen”, som kan tillgodoses på olika, med våra mått mätt inte alltid förenliga sätt.

Låt oss granska huvudargumentet för ett systemskifte.

Det sägs att leasetagarens årsredovisning i ett legalistiskt system ger en felaktig uppfattning om hans finansiella ställning eftersom leasinginnehavet inte påverkar balansräkningens tillgångssida och åtagandet att i framtiden betala leasingavgifter inte syns på skuldsidan.

Innehav måste nämnas

Det är givetvis riktigt att informationen till årsredovisningens läsare är ofullständig om ingenting nämns i årsredovisningen om innehavet.

För närvarande gäller att ”betydande” innehav bör redovisas i not eller dylikt till balansräkningen, men vad som är betydande är inte närmare angivet och rekommendationen efterlevs inte alltid. Detta är en brist som jag strax skall återkomma till.

Å andra sidan, är det verkligen sant att alla väsentliga delar av äganderätten övergår till leasetagaren genom leasingavtalet?

Det kan nog ifrågasättas. Förvisso är det så att leasetagaren erhåller dispositionsrätten till objektet liksom att leasegivaren genom leasingkontraktet ofta ”avstår” från en del av de skyldigheter som åvilar honom som ägare till ett föremål, t.ex. skyldigheten att erlägga försäkringspremier eller att föra talan mot leverantören angående fel eller brist i gods.

Att leasetagaren genom leasingavtalet tar på sig vissa skyldigheter med avseende på objektet är emellertid främst praktiskt betingat. Det är trots allt användaren eller brukaren av utrustningen som bäst känner denna och därför bäst kan bedöma hur en eventuell diskussion med leverantören om t.ex. utrustningens skick vid leveransen skall föras.

En risk ligger kvar

Men vid en närmare analys kommer man att finna att en väsentlig risk – kanske den mest väsentliga – oftast ligger kvar hos leasegivaren, nämligen restvärde- eller prisfallsrisken, d.v.s. risken för att objektet efter leasingperiodens slut inte kan säljas av leasegivaren för ett pris som motsvarar eller överstiger objektets bokföringsmässiga restvärde.

Även om bankinspektionen föreskriver att restvärdena skall beräknas mycket försiktigt är förluster i leasingföretag ofta hänförliga till just detta förhållande.

Underlag för skatt

En annan invändning mot substanstanken är att ett viktigt syfte med balans- och resultaträkningarna i Sverige är och har varit att ge underlag för en korrekt beskattning.

Det förutsätter stor exakthet i sifferunderlaget.

Syftet med balansräkningen är alltså inte att utgöra ett mer eller mindre komplett inventarium av rättigheter eller skyldigheter.

Man har att begränsa sig till uppgifter som är väsentliga för en bedömning av skatteunderlaget. Men en utförlig notapparat skall garantera att årsredovisningens totala innehåll inte vilseleder läsaren om ett företags finansiella ställning.

Balans- och resultaträkningarna i de anglosaxiska länderna har en annan och mer informationsriktad funktion än i Sverige och ligger inte heller till grund för beskattning. Denna baseras istället på en särskild skattedeklaration, där andra värderingsprinciper kan användas än i årsredovisningen.

Bör då status quo råda när det gäller redovisningen av finansiell leasing?

Lagstifta om information

Den tidigare nämnda rekommendationen om information i fotnot eller liknande av betydande leasinginnehav har uppenbarligen inte fått tillräckligt genomslag i redovisningspraxis. Det borde vara möjligt att kräva att sådan information lämnas. Möjligen fordras här en lagändring eller ett auktoritativt uttalande av redovisningsrådet.

Som en jämförelse kan nämnas att EGs fjärde redovisningsdirektiv 1978 (artikel 43 § 1.7) föreskriver att finansiella åtaganden som inte tas upp i balansräkningen skall tas upp i appendix eller fotnot till balansräkningen i den mån detta behövs för att man ska kunna bedöma ett bolags finansiella situation.

Detta gäller utan tvekan även för leasetagarens åtaganden enligt leasingkontrakt.

Behålla koppling?

En betydligt större fråga är emellertid om Sverige i framtiden måste behålla den aktuella kopplingen mellan civilrätt, redovisning och beskattning.

Hans Edenhammar och Per Thorell har i ett par uppmärksammade artiklar i Dagens Industri under hösten 1989 argumenterat för att redovisning och beskattning skall skiljas åt.

Huvudargumentet för en separation är att informationen för årsredovisnings- respektive skatteändamål bärs upp av skilda motiv, vilket bör föranleda skilda sätt att redovisa respektive deklarera. Sett ur leasingperspektiv framstår förslaget inte som orimligt.

Den ”franska” lösningen (se ovan) är en elegant kompromiss, vars värde dock minskas av att alla leasetagare inte är organiserade i koncerner. Å andra sidan torde önskemålet om fullödig information i årsredovisningen främst gälla större bolag, som i regel har att lämna en koncernredovisning.

Ny form av leasing

Om det ekonomiska synsättet skulle anammas i Sverige när det gäller leasingredovisning återstår inget annat för leasingbranschen än att anpassa finansiell leasing till den nya lagstiftningen, kanske efter engelskt mönster.

I Storbritannien klassificeras nu en stor del av det som i Sverige kallas för finansiell leasing som ”operating leasing”, varvid redovisningsregler för vanlig hyra tillämpas. Men då har lagstiftaren reglerat fram en ny och åtminstone här okänd finansieringsform på bekostnad av en annan, väl fungerande källa till kapital för främst små och medelstora företag, och det är väl inte riktigt meningen i en ”avreglerad” kreditmarknad.

Just nu är emellertid frågan: är det från svenska utgångspunkter rimligt att man riskerar en hel finansieringsform, finansiell leasing, för att Sverige skall kunna anpassa sig till en redovisningsnorm som utgår från förhållanden i ett helt annat redovisningssystem än vårt eget? Detta förefaller inte välbetänkt.

Gösta Fischer, VD i Finansbolagens Förening