Företag redovisar risker för dåligt

Knappt ett av tre företag redovisar sina – ofta mycket stora – finansiella risker trots att en majoritet anser att det behövs.

Även flertalet aktieanalytiker och revisorer tycker att företagen ska informera om sina finansiella risker.

I vår enkätundersökning bland företag, analytiker och revisorer (en c-uppsats vid högskolan i Växjö) visar vi att det finns ett stort behov av riskredovisning.

Enligt undersökningen anser nästan alla aktieanalytiker och revisorer att behovet av finansiell riskredovisning är stort.

Även bland företagen finns en klar majoritet med samma uppfattning. Trots det har endast 30 procent av de företag som uppgav att de har en uttalad riskfilosofi någon form av finansiell riskredovisning i de externa rapporterna.

De flesta som svarade tror att företag som redovisar sina finansiella risker i allmänhet uppfattas mer positivt än de som inte gör det.

Undersökningen visar samtidigt att både analytiker och revisorer tror att finansiell riskredovisning kommer i framtiden, men att det förmodligen dröjer.

All ekonomisk verksamhet medför ett större eller mindre risktagande. Riskerna kan vara av olika natur. De kan vara medvetna eller omedvetna, påverkbara eller icke påverkbara.

Uppdelningen kan göras på många olika sätt beroende på vad man vill komma åt i resonemangen. Avvägningar görs ständigt mellan storheter som avkastning/lönsamhet, likviditet/omsättningsbarhet och betalningsflöden.

Risken sämst belyst

All handel på kapitalmarknaden handlar således om att göra avvägningar mellan avkastning, risk och likviditet. Av dessa storheter är risken ofta den som är sämst belyst av företagen, kanske på grund av de låga formella krav och den ringa efterfrågan som hittills uppvisats.

Många företag har idag så stora risker knutna till sig att de inte längre kan negligeras. Företagens stora ökning av utlandslån samt förekomsten av öppna finansiella placeringar exponerar företagen för stora risker oavsett om dessa redovisas eller ej.

I OECD-rapporten ”New financial instruments” sammanfattas i en mening den nivåskillnad som så ofta verkar råda mellan regelmakarna och marknadsaktörerna: ”The accounting profession and the regulators cannot ride a bicycle to reach their conclusions while the market is driving a Porsche”.

Problem med spritt ägande

I större företag och då i huvudsak de publika företagen är ägandet mycket spritt och ägarna är ofta skilda från ledningen av företaget.

Detta leder till en rad problem inte minst avseende ställningstagandet i frågor av strategisk karaktär som exempelvis önskad nivå på risktagandet. Handlar företagets ledning med en annan utgångspunkt än ägarnas önskemål och välfärd? Hur vet man att en resultatförbättring inte endast är en följd av att man höjt risknivån i företaget? De externa rapporterna blir ofta ägarnas enda inblick i företagets drift och ledningens skötsel av detsamma.

Portföljvalsteorins begreppspar avkastning och risk innebär att det är omöjligt/meningslöst att utvärdera ett visst resultat utan att känna till den riskexponering man utsatt sig för.

Avkastningen är således knuten till risken. Därför är det väsentligt för ägarna och andra externa bedömare att få denna information. Våra resultat, inte minst angående behovet av riskredovisning, tycks tala för att så är fallet.

Valutarisken är störst

Ur undersökningen framkom att valutarisken anses som den risktyp som är viktigast att redovisa. Detta är en uppfattning som delas av både revisorer och analytiker. Valutarisken är i enkäten definerad som ”risken att valutan ändras i värde mot den svenska kronan”.

Av de övriga risktyperna är det framförallt ränterisken (risken att räntan ändras) och kreditrisken (risken att den institution som emitterat ett värdepapper inte längre kan fullgöra sina förpliktelser och betala ränta och slutbelopp) som anses viktiga att redovisa.

– Det finns ett klart behov av redovisning av finansiella risker, anser bankdirektör Pehr Wissén på Handelsbanken. Vilka risker som bör redovisas beror på omfattningen och i vilken bransch företagen verkar. Tyngdpunkten bör ligga på mer konkret information, inte minst av strategisk karaktär typ riskfilosofier.

Olika riskbilder

Redovisning av enbart enskilda risktyper skulle enligt vår uppfattning inte vara speciellt meningsfullt.

Olika typer av företag utsätter sig mer än andra för vissa typer av risker och enskilda företags exponering av olika risker uppvisar sinsemellan stora skillnader.

Även miljön företaget agerar i förändras ständigt och därmed förändras också betydelsen av att redovisa olika risktyper.

Men sett i ett längre perspektiv, så är just poängen med riskredovisning att man som extern bedömare skall kunna ställa företagets aktuella agerande, till de olika förändringar i miljön som kan inträffa och utifrån det åsätta företaget ett värde.

Problemet med riskredovisning är att informationen kan anses som skadlig för företaget och att begreppet risk kan vara ett negativt värdeladdat ord. Det visade sig att företagen och analytikerna var överens om vilken information som kan anses vara skadlig om den lämnas i de externa rapporterna. ”Positioner på marknaden vid bokslutet” är känsligare information än ”placeringshorisont” (portföljernas löptid) och ”riskmått som mäter risken vid bokslutet” t.ex. duration.

Till stor skada

Revisorerna var dock av en annan uppfattning och trodde att de riskstrategier företaget använder sig av kan vara till stor skada för företaget och därför inte bör redovisas.

Det råder delade meningar om det redan idag finns några formella krav på riskredovisning. Förvaltningsberättelsen har i tidigare sammanhang nämnts som den plats i årsredovisningen där riskredovisning anses lämplig.

Aktiebolagslagen reglerar i 11:9 vad som bör ingå:

”I förvaltningsberättelsen skall upplysning lämnas dels om sådana för bedömningen av bolagets verksamhetsresultat och ställning viktiga förhållanden, för vilka redovisning ej skall lämnas i resultaträkning eller balansräkning, dels om händelser av väsentlig betydelse för bolaget, som inträffat under räkenskapsåret eller efter dettas slut.”

I kommentarer och uttalanden till lagtexten framgår att det krävs ganska mycket för att utelämna information som underlättar bedömningen av bolaget, dess resultat och ställning, även om regeln inte kan tolkas hur vitt som helst.

Inte godtyckligt avstå

BFN har i en anvisning (KFS 1983:3, BFN:19) tolkat begreppen ”viktiga förhållanden” och ”händelser av väsentlig betydelse för bolaget” på så sätt att dessa utgår från deras betydelse för bolagets ekonomiska resultat och ställning.

Händelser behöver inte alltid ge upphov till direkta ekonomiska konsekvenser för att motivera upplysning i förvaltningsberättelsen.

Trots att ingen precisering av händelser finns i lagen eller dess förarbeten kan företagsledningen inte godtyckligt avstå från att upplysa om vissa saker.

”En förvaltningsberättelse som bara innehåller de i lagen preciserade uppgifterna uppfyller god redovisningssed endast om det inte finns några andra särskilda förhållanden eller händelser att upplysa om.”

Emellertid framgår det av vår undersökning att revisorskåren ingalunda är enig på den här punkten. På frågan ”Anser/tror Ni att en finansiell riskredovisning i årsredovisningen borde kunna krävas i de flesta fall redan m h t ABL 11:9?” svarade var tionde revisor att de inte vet om lagregeln är tillämplig. Resterande är delade i sin uppfattning.

Förvaltningsberättelsen nämndes tidigare som en naturlig plats i årsredovisningen för riskredovisning.

Birgitta Jönsson Lundmark – konsult i redovisningsfrågor på Bohlins – kommenterar detta enligt följande:

– ABL 11:9 är tillämplig om risken har väsentlig betydelse för koncernen totalt.

Sättet man skulle redovisa på i förvaltningsberättelsen skulle vara av verbal karaktär och i termer av strategi.

Ett annat tänkbart alternativ är en verbal sammanfattning med vissa risknyckeltal, som eventuellt skulle kunna verifieras i revisionsberättelsen.

En något mer strukturerad uppställning med både siffror och verbal beskrivning skulle som alternativ kunna införas i en ”risknot” eller i en ”riskanalys” efter finansieringsanalysen.

Ett argument som nämnts mot att införa en finansiell riskredovisning är att årsredovisningen skulle svälla för mycket. Bland revisorer och analytiker verkar det dock inte vara den allmänna uppfattningen. Hela 90 procent av revisorerna och 85 procent av analytikerna svarade nej på frågan om de ”Ansåg/tror att en finansiell riskredovisning i årsredovisningen skulle göra att årsredovisningen sväller för mycket?”.

Informera med ord

Att i varje enskilt bokslut redovisa företagets risktagande utan att vara för avslöjande eller bli för detaljerad är inte helt enkelt. Sett över tiden bör dock de utomstående betraktarna få en ganska klar bild över företagets risktagande.

De alternativa redovisningssätt som nämnts i samband med riskredovisning är verbal beskrivning av företagets riskstruktur, riskmått eller hela de riskberäkningar som lett fram till riskmåtten.

I enkäten svarade över 90 procent av analytikerna att de önskar se en kombination av verbal beskrivning och riskmått. Detta stämmer väl överens med Pehr Wisséns uppfattning:

– Man bör i första hand redovisa verbalt i årsredovisningen. Dock behövs sifferunderlag för att kunna göra detta, så en viss kombination är bra.

Skilj från balansen

Ett alternativt sätt att redovisa den finansiella risken är att skilja de finansiella transaktioner som inte är knutna till den löpande affärsverksamheten från balansräkningen.

Med ”finansiella transaktioner utanför den löpande verksamheten” menas arbitrageaffärer och affärer som görs för att förvalta och ge överlikviditeten högsta möjliga avkastning. En terminssäkring av en kundfordran i främmande valuta kommer således att redovisas som tillhörande den löpande verksamheten. Hit hör även finansieringen av rörelsetillgångarna.

Vad man erhåller i förlängningen är alltså två balansräkningar där en speglar företagets totala verksamhet, d.v.s. nuvarande balansräkning, och en specificerar finansverksamheten. Den senare kan antingen visas i not eller mer fristående. Både analytiker och revisorer är till övervägande delen (78 respektive 80 procent) för en särredovisning av den finansiella verksamheten när denna når en viss omfattning. De flesta anser att gränsen för uppdelning kan ligga någonstans mellan 1–20 procent av totala omsättningen.

Detta bör ske, som ovan nämndes, först när man räknat bort de aktiviteter som syftar till att hedga rörelsetransaktioner.

Det rådde stor osäkerhet både bland revisorer och analytiker om möjligheterna att skapa en enhetlig finansiell riskredovisning. Detta kan ha sin utgångspunkt i bristande insikter i hur utformningen skulle kunna se ut.

Revisorerna var dock övertygade om att en eventuell riskredovisning skulle gå att få kontrollerbar.

Så här skulle en årsredovisning se ut där de finansiella riskerna finns med. Nedan beskrivs endast strategi och risker förknippade med handeln på penningmarknaden. En tänkbar valutastrategi för företaget som helhet skulle kunna finnas med något senare i förvaltningsberättelsen.

Per-Magnus Andersson, Tomas Lind (Bohlins) och Fredrik Karlsson (Högskolan i Växjö)