Det är lätt att se de teoretiska argumenten för att börja med ett ”conceptual framework”, skriver professor Sven-Erik Johansson i ett svar till Arne Fagerström. Men han menar också att en sådan ansats är helt orealistisk.
Balans har erbjudit medlemmarna i Redovisningsrådet (RR) möjlighet att kommentera Arne Fagerströms artikel ”Är Redovisningsrådet på rätt väg”. Vi utnyttjar gärna detta erbjudande för att i första hand klarlägga RRs strategi för vägval. Jag har åtagit mig att skriva kommentaren. Den skall ses som min personliga uppfattning, eftersom den ej diskuterats i Rådet som helhet.
Varje val måste ske med beaktande av olika typer av restriktioner. Tillkomsten av RR var en process, som förvisso ej var helt problemfri och därför krävde sin tid. Detta innebar ett vakuum för nya redovisningsrekommendationer. Samtidigt ökade av väl kända skäl behovet av en ny rekommendation om koncernredovisning. När RR kom igång med sin verksamhet i slutet av 1989 var det en självklar prioritet att starta vårt arbete med en sådan rekommendation. Enligt Arne Fagerström (AF) borde RR ha börjat med att utarbeta ett ”conceptual framework” som bas för framtida rekommendationer. Det är förvisso lätt att se de teoretiska argumenten för en sådan ansats. Men med insikt om dels de svårigheter FASB – med sina stora resurser – haft att under sin mångåriga verksamhet skapa en sådan bas och producera teoretiskt konsistenta rekommendationer, dels RRs mycket begränsade resurser, måste ansatsen avfärdas som helt orealistisk. En sådan investering är tidsmässigt dyr och avkastningen mycket osäker. Tillkomsten av RR reflekterar den internationella trenden att normbildande organ sammansätts av representanter för bl.a. revision, företag (spec. ekonomifunktionen) och informationsanvändarna (finansanalytiker m.fl.). Olika intressen och perspektiv kan då brytas mot varandra i normbildningsprocessen. Denna får inslag av en ”politisk process” där teoretiska synpunkter och argument om konsistens m.m. inte alltid får den tyngd som vi redovisningsteoretiker skulle önska. Processen kan bli ytterst komplicerad såsom belyses i Lars Östmans och min artikel i Balans nr 4 1985.
Svensk tradition
RR har valt att anknyta till svensk tradition och skapa kontinuitet med i första hand de rekommendationer som utgetts av FARS redovisningskommitté. Den grundläggande riktlinjen för RRs rekommendationer är att dessa skall stå i överensstämmelse med internationell praxis såvida inte legala eller andra institutionella hinder härför föreligger. IASCs standards skall härvid i första hand tjäna som riktmärke. När EGs direktiv slagit igenom i svensk lagstiftning kommer givetvis dessa att beaktas. Med hänsyn till kontinuiteten med FARs rekommendationer var det naturligtvis utomordenligt välkommet och värdefullt att förgrundsgestalten i utvecklingen av svenska redovisningsstandards, inte minst beträffande koncernredovisning, Per V.A. Hanner, åtog sig uppdraget att utarbeta ett första utkast till koncernredovisningsrekommendation. Per Hanners bortgång kort efter det att utkastet färdigställs var en stor förlust för RR.
I förhoppning om att ovanstående korta redogörelse skall skapa viss förståelse för RRs vägval övergår jag till att kommentera ett urval av AFs kritiska synpunkter på RRs rekommendation. Det skulle föra alltför långt att kommentera alla hans synpunkter. Han är förvisso fantasifull. Detta kan illustreras med hans parallell mellan å ena sidan Kreugerkraschen och dess effekt på redovisningen och å andra sidan sambandet mellan 90-talets finansiella kris och tillkomsten av RR. Analogin vittnar emellertid samtidigt om bristande insikt om den verkliga bakgrunden till RRs tillkomst. Något samband med finansiell kris finns inte.
”Kokbokskaraktär”
* AF kritiserar rekommendationsutkastet för att vara av kokbokskaraktär. Kritiken är i viss mån förståelig. RRs ambition är förvisso att undvika ett detaljerat normsystem av FASBs typ. IASCs mera övergripande standards är en klart bättre förebild. Det finns två huvudanledningar till att utkastet innehåller detaljanvisningar. (1) På grund av den nya ansatsen för mätning av koncernens fria egna kapital har RR ansett det nödvändigt att lämna vissa detaljanvisningar för dess tillämpning. (2) RR representerar en stor samlad erfarenhet av praktiska koncernredovisningsproblem. På basis av denna erfarenhet har vi sökt ge sådan vägledning, som bedömts vara särskilt efterfrågad. Detaljeringsnivån är i stort sett oförändrad i förhållande till FARs tidigare rekommendation, ehuru fördelningen mellan huvudtext och tekniska anvisningar är något annorlunda. AF behöver inte vara orolig för att RRs samlade rekommendationer kommer att likna kommunalskattelagen.
* Som exempel på motsägande argument och dålig teorikoppling gör AF ett stort nummer av att RR gör några medvetna undantag från huvudregeln att koncernredovisningen skall upprättas efter enhetliga principer och att moderbolagets principer härvid skall vara vägledande. Konsistens är önskvärd men inget självändamål. Uppdelningen på koncernnivå av obeskattade reserver i eget kapital och latent skatteskuld är en av de viktigaste nyheterna i utkastet. Syftet är att möjliggöra en mera rättvisande mätning av koncernens fria egna kapital och att anpassa koncernredovisningen till internationell praxis. Att uppnå dessa syften har RR bedömt såsom långt viktigare än att iaktta en strikt formell konsistens med nyssnämnda huvudregel.
AF kritiserar RRs syn på latent skatteskuld i indirekt förvärvade anläggningar, d.v.s. att se på skillnaderna i skattekonsekvenser vid direkt vs. (via aktier) indirekt förvärv av tillgångarna. AF menar att redovisningen blir en ”fiktion” när man beaktar konsekvenser av en hypotetisk alternativ förvärvsform. Olikheterna i skattekonsekvenser leder till olika pris vid direkta och indirekta förvärv förutsatt att aktörerna är rationella. Om i förvärvsbalansen en anläggning upptas till marknadsvärdet vid direkt förvärv måste en skuld redovisas såsom mått på skattenackdelarna av indirekt förvärv. Härigenom bestämmes koncernens nettoanskaffningskostnad. Principiellt borde skatteskulden beräknas såsom ett diskonterat värde men detta strider ännu så länge mot den internationella praxis RR valt att följa. Det är en uppenbar imperfektion i denna praxis att ett goodwillvärde kan bli för högt på grund av övervärderade latenta skatteskulder. Men har man valt att följa den internationella vägen får man göra det konsekvent även om det känns ”obekvämt”. Det hade varit ”bekvämare” att följa tidigare svensk praxis att i förvärvsanalysen endast öppet beakta latenta skatteskulder i förvärvade dotterbolags obeskattade reserver.
Vid Handelshögskolan i Stockholm får studenterna lära sig att en koncernredovisning är en ”fiktion”. Den visar ”den ställning och det resultat som uppkommit, om ett moderbolag direkt övertagit ett dotterbolags tillgångar och skulder i stället för aktiestocken i bolaget”. 1 Härvid måste emellertid beaktas att direkt och indirekt förvärv kan medföra olika skattekonsekvenser och därmed olika förvärvspris. Vid direkt förvärv tvingas köparen att på basis av det pris, som betalas för den övertagna rörelsen och som vanligtvis representerar ett avkastningsvärde, bestämma anskaffningskostnaderna för individuella tillgångar. Samma blir förhållandet vid indirekt förvärv. Spelregler behövs för denna värderingsprocess för att begränsa utrymmet för godtyckliga värderingar. RR anknyter till IASCs spelregler.
S-E. Johansson (1954), Koncernbalansräkningens värderingsproblem, sid. 8.
Omsorgsfulla överväganden
* Enligt AF resulterar tillämpningen av anvisade regler för mätning av koncernens fria egna kapital i en ”nonsenssiffra”. Anledningen härtill synes vara att RR (i överensstämmelse med tidigare praxis) uttalat att vid ifrågavarande mätning ej hänsyn behöver tas till de skatter, avsättningar till bundna fonder m.m. som skulle utlösas om dotterbolag utdelade samtliga sina utdelningsbara medel till moderbolaget. Sådana restriktioner skall beaktas vid ställningstagande till om moderbolagets föreslagna utdelning är förenlig med gällande lagföreskrifter, vilket kräver en jämförelse mellan koncernens fria egna kapital enligt koncernbalansen och den föreslagna utdelningen. Som regel är marginalen så stor att ingen kvantifiering av ifrågavarande skatter, avsättningar till bundna fonder etc. erfordras för att klarlägga att en positiv marginal föreligger även med beaktande av dessa avdrag. Därför krävs en sådan kvantifiering endast i undantagsfall. RR har valt att inte komplicera den rutinmässiga mätningen av koncernens fria egna kapital och i särskild ordning beakta utdelningsrestriktioner, som undantagsvis är av praktisk betydelse. Läsaren kan kanske föreställa sig hur RR reagerar när resultatet av omsorgsfulla överväganden betecknas som nonsens av AF. Dessutom föreslår han att klassificeringen bundet och fritt eget kapital ersätts av uppdelningen av koncernens eget kapital i tillskjutet eget kapital och innehållna vinstmedel utan att klarlägga hur lagligheten av moderbolagets föreslagna utdelning skall testas och varför detta undantag från tidigare diskuterade huvudregel om enhetliga principer för koncern och moderbolag är motiverat men ej RRs undantag.
AF har genomgående negativ kritik mot RRs utkast till koncernredovisningsrekommendation. För balansens skull kan det vara på sin plats att summariskt redovisa synpunkter på utkastet, som framkommit vid ”hearings” med revisorer, ekonomichefer, finansanalytiker och Bokföringsnämnden och i ”remissutlåtanden” från organisationer, företag och individer. Totalbedömningen har nästan genomgående varit positiv även om detaljkritik framförts. Flera av de konstruktiva och välkomna förslag till förbättringar, som RR mottagit, har beaktats i den slutliga redan publicerade rekommendationen.
Sven-Erik Johansson är professor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.