Förändringar – men knappast till det bättre

Den nya rekommendationen avspeglar dramatiska förändringar jämfört med praxis, anser Lennart Eriksson. Han anser dock inte att dessa förändringar leder till bättre redovisningar och han hoppas också att FARs rekommendation nummer 11 ska få vara kvar.

Efter mer än ett års arbete presenterade Redovisningsrådet (RR) i slutet av maj 1991 ett utkast till rekommendation om koncernredovisning. Institutioner och privatpersoner erbjöds att senast den 10 september framföra synpunkter på rekommendationen. ”Hearings” – som dock ej var offentliga hölls med representanter för bl.a. börsregistrerade företag och revisorer. En slutlig rekommendation fastställdes vid RRs sammanträde den 24 oktober. Jämfört med utkastet från maj 1991 var ändringarna närmast av ”kosmetisk” karaktär.

Det torde inte vara överord att framhålla, att rekommendationen från RR avspeglar dramatiska förändringar jämfört med nuvarande praxis.

Tyvärr kommer förändringarna inte att bidra till att vi i framtiden får mera informativa och/eller mera begripliga koncernredovisningar snarare tvärtom.

Bland förändringarna märks följande.

* Koncernbalansräkningens egna kapital skall delas upp på ”juridiska kategorier”, d.v.s. icke utdelningsbart och utdelningsbart kapital, i stället för ”ekonomiska kategorier”, d.v.s. i princip satsat kapital och besparade vinstmedel. Jag vill redan nu göra läsaren uppmärksam på, att denna förändring har karaktär av ”paradigmskifte”, här ett skifte från ett företagsekonomiskt till ett juridiskt balansperspektiv.

* Obeskattade reserver i koncernredovisningen skall schablonmässigt uppdelas på latent skatteskuld och bundna reserver.

* I förvärvsanalysen skall anskaffningsvärdet för dotterföretagsaktierna ställas mot marknadsvärdet av motsvarande nettotillgångar, i stället för som tidigare, mot förvärvat eget kapital.

* Förvärvade ”övervärden” och ”undervärden”, exkl. goodwill och negativ goodwill, skall redovisas enligt en bruttoredovisningsmetod, i stället för som tidigare, enligt en nettoredovisningsmetod. Ifrågavarande ”övervärden” och ”undervärden’ skall endast innefatta ägda andelar.

* Företagen erbjuds möjlighet att ta in en ”omstruktureringsreserv” i förvärvsanalysen.

* Företagen får – om de så vill – i förvärvsanalysen kvitta bort en förvärvad, negativ goodwill mot marknadsvärdet av de indirekt förvärvade, icke monetära anläggningstillgångarna.

* Vad gäller avgränsningen av företagskombinationer i förvärvsfall och poolingfall tillåts ej längre en helhetsbedömning. Härigenom begränsas radikalt poolingmetodens användningsområde.

* Fortsättningsvis skall enbart eget-kapital-andel i orealiserad internvinst, d.v.s. 70 %, elimineras från årets vinst, i stället för som tidigare, orealiserad internvinst inkl. latent skatt, d.v.s. 100 %.

Vid förekomsten av handel med ett icke helägt dotterföretag skall enbart ägd andel av orealiserad internvinst elimineras, jämfört med tidigare praxis, såväl ägd som utomstående andel.

Med hänsyn till de omvälvande förändringarna borde RR givit ”marknaden” en längre betänketid än tre sommarmånader att begrunda, diskutera och i praktisk handling pröva utkastets innehåll.

Som jämförelse kan nämnas, att FARs rekommendation nr 11 om koncernredovisning, i form av ett utkast, utkom under år 1971, och efter vissa omarbetningar, fastställdes först under år 1977.

Avgränsningen av rekommendationen

RRs rekommendation behandlar i stort sett samma problemområden som FARs rekommendation nr 11. Problem som avser intresseföretags intagande i koncernbokslutet, tas sålunda inte upp till behandling, trots att ifrågavarande problem nästan är identiska med de som berör dotterföretag (i trängre bemärkelse). International Accounting Standards Committee (IASC) publicerade i december 1989 ett utkast till rekommendation om joint ventures, ”Exposure Draft 35, Financial Reporting of Interests in Joint Ventures”. Enligt rekommendationsutkastet skall kvalificerade intresseföretag i form av Joint Ventures i koncernredovisningen konsolideras enligt en proportionell konsolideringsmetod.

Låt mig illustrera problemet med följande exempel. Med beaktanden av de ömsesidiga aktieinnehaven mellan de båda moderföretagen Volvo och Renault äger Volvos externa aktieägare en ideell andel av ca 50,5 % i Volvo Lastvagnar AB, och ca 55,1% i Renault Véhicules S A. Frågan, som uppkommer i sammanhanget är, om det är befogat att Volvo i sitt koncernbokslut konsoliderar Volvo Lastvagnar enligt en konsolideringsmetod, nämligen förvärvsmetoden med ”full konsolidering” och Renault Véhicules enligt en annan konsolideringsmetod, nämligen förvärvsmetoden med ”summarisk konsolidering”, d.v.s. kapitalandelsmetod.

Enligt min uppfattning har båda företagen karaktär av att vara ”joint ventures” och bör tas in i koncernbokslutet med tillämpning av samma konsolideringsmetod, gärna proportionell konsolideringsmetod.

RR borde tagit ett helhetsgrepp på hela konsolideringsproblematiken och i rekommendationen behandlat såväl dotterföretag i trängre bemärkelse som dotterföretag i utvidgad bemärkelse (joint ventures och intresseföretag).

Val av föreställningsram och perspektiv

Intagandet av dotterföretag (i trängre och utvidgad bemärkelse) i koncernbokslutet, d.v.s. konsolidering, kan ske antingen med ett moderföretagsperspektiv, som kan härledes från ägarteorins föreställningsram, eller med ett enhetsperspektiv, som kan härledas från enhetsteorins föreställningsram. (Begreppen moderföretagsperspektiv och enhetsperspektiv m.m. förklaras närmare i Lennart Eriksson – Arne Fagerström, Redovisningsenhetens avgränsning i rummet och valet av konsolideringsmetod. Några reflexioner med anledning av alliansen mellan Volvo och Renault. Kommunikation mellan människor och organisationer. En vänbok till Sten Jönsson, Lund 1991.)

RR borde explicit angivit, vilken föreställningsram och vilket perspektiv som legat till grund för rekommendationen samt motiven för valet av föreställningsram (perspektiv).

RR skulle ha kunnat se valet av konsolideringsmetod och metod för hanteringen av utomstående andelar (minoritetsintressen o.dyl.) som ett led i en 3-stegsprocess. I steg 1 avgränsas redovisningsenheten, här koncernen, i rummet. I steg 2 väljs föreställningsram och perspektiv. Och i steg 3, slutligen, väljs konsolideringsmetod och metod för behandlingen av utomstående andelar. Se diagram på sid. 13 i Balans nr 12/91.

Förvärvsanalysen

RR vill hellre se arbetet med koncernbokslutet som ett värderingsproblem än som ett elimineringsproblem. Enligt RR skall man i anslutning till ett förvärv förutsättningslöst upprätta en balansräkning för det uppköpta företaget och i densamma värdera såväl monetära som icke monetära poster till marknadsvärden (verkliga värden).

Bland skulderna skall inräknas, inte bara latenta skatteskulder hänförliga till förvärvade obeskattade reserver, utan också fiktiva, latenta skatteskulder hänförliga till ”förvärvade övervärden” i identifierbara tillgångar och ”förvärvade undervärden” i identifierbara skulder. Till skillnad från övriga tillgångs- och skuldposter i förvärvsanalysen skall förvärvade latenta skatteskulder (och eventuella latenta skattefordringar) i normalfallet dock inte beräknas till verkliga värden, utan till nominella värden på basis av en skattesats av 30 % (vad gäller svenska dotterföretag). Vid värderingen skall alltså i regel ingen hänsyn tas till att nämnda skatteskulder i många fall ”förfaller till betalning” i en avlägsen framtid.

Ur praktisk synpunkt är den konventionella modellen enligt min mening överlägsen RRs modell. Risken med RRs modell är, att komplexiteten starkt ökar vad gäller de framtida koncernboksluten. Väsentlighetsprincipen kommer sannolikt att spela mindre roll vid RRs modell än vid konventionell modell.

Till grund för RRs modell för förvärvsanalys ligger det orealistiska antagandet, att man – utan att ge avkall på kravet på rimlig objektivitet – i detalj kan ”bryta ned” den samlade avkastningen på dotterföretagets nettotillgångar (in- och utbetalningsströmmarna) på olika, specifika tillgångsposter och skuldposter, t.ex. fordrings- och skuldposter, varulager, maskiner, fastigheter och varumärken.

Det är enligt min mening mera realistiskt att man, som utgångspunkt för arbetet med förvärvsanalysen, har uppfattningen att de olika delposterna av nettotillgångarna samspelar med varann och tillsammans genererar en avkastning (in- och utbetalningsströmmar).

Bruttoredovisning av förvärvade ”övervärden” och ”undervärden”

Som framgick av föregående avsnitt skall enligt RR identifierbara tillgångar och skulder i förvärvsanalysen upptas till marknadsvärden. För uppnående av en bättre jämförbarhet i redovisningshänseende mellan ett direkt förvärv (substansförvärv) och ett indirekt förvärv (aktieförvärv), skall marknadsvärdena redovisas brutto, d.v.s. utan avdrag för latent skatteskuld. Beräkningen av latent skatteskuld skall, vad gäller svenska dotterföretag, normalt baseras på en skattesats av 30 %. Jag exemplifierar i figur 1:

Figur 1. Belopp i Mkr:

M förvärvar samtliga aktier i D för 130 Mkr. Hela ”övervärdet” vid förvärvet antas vara knutet till fastigheten. Koncernbalansräkning upprättas. Se figur 2:

Figur 2. RRs modell:

Konventionell modell:

Enligt min mening är en konventionell lösning med ”nettoredovisning” att föredra framför RRs lösning med ”bruttoredovisning”.

* Ett företags nettotillgångar kan antingen förvärvas direkt genom ett substansförvärv eller indirekt genom ett aktieförvärv. De båda förvärvsalternativen representerar två olika verkligheter med bl.a. skilda skattemässiga konsekvenser. Eftersom det är fråga om två olika verkligheter, är det också rimligt att tänka sig att också avbildningarna i redovisningen skiljer sig åt. Att, som RR gör, redovisningsmässigt söka omforma ett indirekt förvärv till ett direkt förvärv, är att förvanska verkligheten.

* Den konventionella modellen ger en mer rättvisande bild av verkligheten än RRs modell. I exemplet har man tagit 130 Mkr ur kassan och genom aktieförvärvet indirekt förvärvat fastigheten i D. Det förefaller mycket naturligt att resonera som så, att det koncernmässiga anskaffningsvärdet för fastigheten motsvarar kassaminskningen på 130 Mkr.

RRs fastighetsvärde är ett synnerligen fiktivt värde, som har framkommit med beaktande av tänkbara framtida skillnader i de skattemässiga konsekvenserna av å ena sidan ett aktieförvärv och å andra sidan ett motsvarande substansförvärv.

* Objektivitetsprincipen är en viktig princip för all extern redovisning. Den konventionella modellen uppfyller kravet på objektivitet bättre än RRs modell. I exemplet är 130 Mkr ett mera objektivt värde än 160 Mkr.

* Inte ens enligt RRs modell kommer samtliga latenta skatteskulder/fordringar, hänförliga till avvikelser i periodiseringen mellan redovisning och beskattning (s.k. timing differences) att ingå i koncernredovisningen. En sådan kommer inte att innefatta latenta skatteskulder/fordringar, hänförliga till periodiseringsskillnader i det enskilda företaget, d.v.s. moderföretaget och dotterföretaget.

Enligt FARS rekommendation nr 11 om koncernredovisning (uppl. nov. 1990) rekommenderas bruttometoden ”icke till allmän användning, emedan den innebär konstruerandet av en anskaffningskostnad som faktiskt inte betalts och till en utvidgad redovisning av latenta skatteskulder, som icke stämmer med normal svensk balanspraxis”. Argumentet, innefattande ett avståndstagande från en bruttoredovisningsmetod, har full relevans också i december 1991.

En förvärvad goodwill skall enligt RR redovisas enligt en nettoredovisningsmetod. Jag kan Inte se några som helst principiella skäl till att ett ”övervärde” i form av exempelvis förvärvad goodwill skulle behandlas på ett sätt i koncernredovisningen, d.v.s. enligt en nettoredovisningsmetod, och ett ”övervärde” i form av exempelvis ett mervärde i fastighet på ett annat sätt, d.v.s. enligt en bruttoredovisningsmetod.

Om, trots allt, koncernredovisningen skall baseras på ett bruttoredovisningstänkande, bör detta tillämpas konsekvent, d.v.s. gälla också för förvärvad goodwill.

Minoritetsintressets redovisning

Enligt RR skall förvärvsanalysen endast omfatta koncernintressets andel av de genom aktieförvärvet indirekt övertagna tillgångarna och skulderna. Minoritetsintresset anses i enlighet härmed endast ha en andel i dotterföretagets redovisade egna kapital inklusive eget-kapital-andel i obeskattade reserver. I koncernbalansräkningen redovisas minoritetens andel i eget kapital mellan långfristiga skulder och eget kapital. I koncernresultaträkningen avskiljes minoritetens andel av koncernens nettovinst. Bestämmelserna i RRs rekommendation tycks närmast ha baserats på ägarteorins föreställningsram och på ett moderföretagsperspektiv samt på uppfattningen att också minoritetsandelar ingår i koncernen som redovisningsenhet. Se alt. 2 i diagrammet på sid 13 I Balans nr 12/91.

RRs val av modell resulterar i viss inkonsekvens i värderingen av koncernens tillgångar och skulder. Jag exemplifierar i figur 3:

Figur 3. Belopp i Mkr.

M förvärvar 75 % av aktierna i D för 97,5 Mkr (jfr kopplingen till förutsättningarna i exemplet ovan, 0,75 x 130 = 97,5 Mkr). Marknadsvärdet (brutto) av Ds fastighet kan beräknas till 160 Mkr (samma belopp som i exemplet ovan). Se figur 4:

Figur 4. RR:s modell:

Fastigheten har inte värderats konsekvent. Koncernintressets andel av fastigheten (= 75 %) har värderats till marknadspris, 0,75 x 160 = 120 Mkr (eller 0,75 x 60 + 75 = 120 Mkr), medan minoritetsintressets andel av samma fastighet har värderats till bokfört värde, 0.25 x 60 = 15 Mkr. Mycket talar för att en intressent kommer att få stora svårigheter att tolka innebörden av beloppet 135 Mkr (= Fastighetens koncernmässiga värde) i koncernbalansräkningen.

Med ett enhetsperspektiv värderas fastigheten mera konsekvent. Jfr alt. 1 i diagrammet på sid 13 som återges i Balans nr 12/91. Se figur 5:

Figur 5. Koncernbalansräkning med bruttoredovisning av förvärvat mervärde i fastighet

Koncernbalansräkning med nettoredovisning av förvärvat mervärde i fastighet

Koncernen som redovisningsenhet kan också avgränsas till att – förutom moderföretaget – omfatta enbart ägda andelar i dotterföretagen. En sådan avgränsning av koncernen avspeglar förekomsten av ett strikt moderföretagsperspektiv. Jfr alt. 3 (proportionell konsolideringsmetod) och alt. 4 (kapitalandelsmetod) i diagrammet på sid 13 som återges i Balans nr 12/91.

Om proportionell konsolideringsmetod väljes, får koncernbalansräkningen i exemplet ovan följande utseende. Se figur 6:

Figur 6. Koncernbalansräkning med bruttoredovisning av förvärvat mervärde i fastighet

Koncernbalansräkning med nettoredovisning av förvärvat mervärde i fastighet

Enligt min mening borde RR lagt ett enhetsperspektiv (med full konsolidering) till grund för sin koncernredovisningsmodell.

* Ett enhetsperspektiv, vad gäller redovisningen av förvärvade ”övervärden” och ”undervärden”, ger en mer rättvisande bild av koncernens ställning än RRs moderföretagsperspektiv.

* Ett enhetsperspektiv underlättar intressenternas tolkning av balansposternas informationsinnehåll.

* Ett enhetsperspektiv är förenligt med IASC, ED 32, paragraf 180 (allowed alternative treatment).

* I RRs modell för förvärvsanalys skall anskaffningsvärdet för dotterföretagsaktierna ställas mot marknadsvärdet av de indirekt förvärvade, identifierbara tillgångarna och skulderna. Med RRs marknadsvärdemodell” för förvärvsanalysen borde det legat närmast till hands att lägga ett enhetsperspektiv till grund för intagandet av förvärvade ”övervärden” och ”undervärden” i koncernredovisningen.

Också ett ”strikt moderföretagsperspektiv” med proportionell konsolidering har – bl.a. vad gäller intressenternas möjligheter att tolka informationen – stora fördelar jämfört med det av RR valda lösningsalternativet.

Pooling

Vissa företagskombinationer skall enligt RR ej betraktas som förvärvsfall utan som poolingfall. Poolingfallen skall redovisas enligt en s.k. poolingmetod (med full konsolidering) i stället för enligt förvärvsmetoden (med full konsolidering).

RR avgränsar poolingfallen från förvärvsfallen med hjälp av 8 krav (kriterier), som avser de samgående företagens självständighet samt ägarintressenas och rörelsernas kontinuitet. Samtliga kriterier (Obs!) skall vara uppfyllda för att en företagskombination skall kunna räknas som ett poolingfall.

Ett av kraven är synnerligen diffust, nämligen kravet, att ”inget av företagen skall kunna utpekas som köpare”. Vad menas?

Avgränsningen av förvärvsfall och poolingfall får betydelse för koncernredovisningens informationsinnehåll. Vid ett förvärvsfall skall förvärvsmetoden tillämpas. Metoden innebär, att det förvärvade företagets nettotillgångar omvärderas till koncernmässiga anskaffningsvärden (= marknadsvärden). Vid ett poolingfall skall poolingmetoden tillämpas. Härvid sker i princip ingen omvärdering av vare sig det ena eller det andra företagets tillgångar och skulder. Koncernboksluten baseras på tillgångarnas och skuldernas bokförda värden.

Den betydligt större restriktiviteten i RRs rekommendation jämfört med FARs rekommendation nr 11, vad gäller området för pooling, gör att förvärvsmetoden blir den alltmer dominerande konsolideringsmetoden. Om RRs rekommendation verkligen slår igenom kommer i regel också företagskombinationer innefattande vederlag i form av aktier att betraktas som förvärvsfall, med förvärvsmetoden som konsolideringsmetod. Och då uppkommer den intressanta frågan. Vem förvärvar i ekonomisk bemärkelse vem? Formellt juridiskt kan mycket väl det lilla företaget förvärva det stora. Ett tänkbart motiv kan vara, att det lilla företaget redan är noterat på någon börslista. Eventuellt byter också de båda företagen namn i anslutning till företagskombinationen. Jfr exempelvis ett för närvarande aktuellt fall, nämligen företagskombinationen mellan Obligentia och Coronado.

Enligt min mening bör man alltså först bestämma, huruvida företagskombinationen har karaktär av förvärv eller pooling, och därefter, vid förekomsten av ett eventuellt förvärvsfall, bestämma vem som i ekonomisk mening förvärvar vem. Svaret på den sista frågan får betydelse för hur värderingsproblemet skall lösas i koncernbokslutet. RR behandlar överhuvudtaget inte denna fråga.

Vad gäller ”tekniken” för eliminering av internt aktieinnehav vid poolingmetoden, hänvisar RR till samma ”teknik” Som vid förvärvsmetoden. Dotterföretagsaktiernas bokförda värde skall i poolingfallet med andra ord avräknas, i första hand mot dotterföretagets aktiekapital, i andra hand mot dotterföretagets bundna reserver, inklusive eget-kapital-andel i obeskattade reserver, och i tredje hand mot koncernens fria reserver. RRs ”teknik” kan få till följd, att koncernen efter samgåendet tvingas redovisa en ansamlad förlust. Och att moderföretaget med anledning härav nödgas ställa in utdelningen under ett eller flera år (!).

Enligt min mening avspeglar RRs utformning av poolingmetoden dåligt den verklighet som pooling anses representera, nämligen redovisningsenhetens (koncernens) kontinuitet i tiden. En sådan kontinuitet kommer bäst till uttryck i koncernredovisningen, om inte bara bokvärdena av de samgående företagens tillgångsposter och skuldposter hopsummeras, utan också posterna för de samgående företagens bundna och fria egna kapital. Vad gäller tekniken för eliminering av det interna aktieinnehavet bör därför dotterföretagsaktiernas bokförda värde i första hand elimineras mot dotterföretagets aktiekapital, i andra hand mot koncernens bundna reserver och i tredje hand (blir endast aktuellt i undantagsfall!) mot koncernens fria reserver.

Bundet eget kapital motsvarar sådant kapital som ej kan utdelas, och fritt eget kapital sådant kapital som kan utdelas. Av ett dotterföretags fria egna kapital skall i koncernens fria egna kapital endast inräknas sådant fritt eget kapital, som kan utdelas till moderföretaget utan att utlösa behov av nedskrivning av dotterföretagsaktierna.

Under mera okomplicerade förhållanden kan följande teknik tillämpas för framräknandet av koncernens bundna resp. fria egna kapital. Dotterföretagsaktiernas bokförda värde avräknas i första hand mot förvärvade oavskrivna ”övervärden” i dotterföretagets tillgångar och skulder, i andra hand mot dotterföretagets aktiekapital, i tredje hand mot dotterföretagets bundna reserver, inklusive eget-kapital-andel i obeskattade reserver, och i fjärde hand, om så skulle erfordras, mot koncernens fria egna kapital. Koncernens fria reserver (balanserade förlust) framkommer slutligen som ett differensbelopp, nämligen som en differens mellan koncernens fria egna kapital (ansamlade förlust) och koncernens separat framräknade årsresultat.

En övergång till RRs modell för framräknandet av posterna för eget kapital kan medverka till att koncernredovisningen blir mindre informativ för olika intressentkategorier.

* Ett huvudsyfte för koncernredovisningen är enligt RR att visa koncernens fria egna kapital. Som koncernens fria egna kapital skall därför redovisas utdelningsbart kapital.

Ett än viktigare syfte med koncernredovisningen är enligt min mening att ge samtliga intressenter i koncernen – inte bara moderföretagets aktieägare – en rättvisande bild av koncernens betalningsberedskap på kort sikt (likviditet), finansiella stadga (soliditet) samt inte minst, av koncernens resultatutveckling.

I propositionen till 1975 års aktiebolagslag (prop. 1975:103, sid. 282) framhåller också statsrådet, att ”ändamålet med en koncernredovisning i första hand är att klarlägga koncernens årsresultat. Det är således nödvändigt att utreda vad som är den realiserade vinsten i koncernen som helhet”.

Att definiera fritt eget kapital

Koncernens intressenter är alltså enligt min mening mest betjänta av att koncernens fria egna kapital – så långt som möjligt får avspegla koncernens ackumulerade (besparade) vinstmedel. Ifrågavarande definition av begreppet koncernens fria egna kapital, som får sägas anknyta till nuvarande redovisningspraxis, är ägnad att ge olika intressentkategorier mera objektiv information och ett mera användbart prognosunderlag än RRs motsvarande definition.

* En specifikation av koncernens eget kapital, med utgångspunkt i ”ekonomiska kategorier”, d.v.s. satsat kapital och besparade vinstmedel, är mera i överensstämmelse med idéerna bakom förvärvsmetoden än en specifikation i ”juridiska kategorier”, d.v.s. icke utdelningsbara medel och utdelningsbara medel.

* Posten fritt eget kapital för koncernen i RRs ”tappning” (= utdelningsbara medel) har enligt min uppfattning ett tvivelaktigt informationsvärde. Risken är tvärtom påtaglig, att intressenterna med RRs definition drar felaktiga slutsatser om moderföretagets utdelningspotential.

* Enligt ABL 11 kap. 8 § 1 st. 3p. skall ändringar i beloppen av det egna kapitalets poster jämfört med föregående år specificeras.

Med anledning av nämnda bestämmelse påpekar RR följande:

”Medan det i motsvarande uppställning för ett enskilt företag icke erbjuder några svårigheter att på ett entydigt sätt beskriva förskjutningar mellan bundet och fritt eget kapital (t.ex. Avsättning till reservfond), är sådana ändringar i koncernredovisningen beroende av många olika typer av underliggande faktorer (bl.a. nedskrivning av dotterföretagsaktier, avskrivning på det koncernmässiga anskaffningsvärdet av förvärvade tillgångar, avsättning till bundna fonder, avsättning till eller upplösning av obeskattade reserver. En specifikation av dessa element blir, särskilt i större koncerner otymplig och torde sakna intresse för läsarna. Denna typ av förändringar kan sammanfattas under beteckningen ’Förskjutningar mellan bundet och fritt eget kapital’.”

Den ”nakna sanningen” är att det, vid tillämpning av RRs modell, i praktiken blir omöjligt att förklara vad som egentligen ligger bakom en överföring mellan bundet eget kapital och fritt eget kapital eller vice versa. Att så är fallet är bl.a. beroende på att, vid elimineringen av det interna aktieinnehavet, posten fria reserver har karaktär av att vara en ”restpost”.

Koncernredovisningen bör ge en rättvisande och i tiden sammanhängande bild av koncernens verklighet. Koncernens intressenter skall kunna tolka informationsinnehållet i koncernrapporterna. Svepande formuleringar av typen ”Förskjutningar mellan bundet och fritt eget kapital” medverkar enbart till att väva in koncernredovisningen i ”dimridåer”.

Övrigt

Enligt RR kan det i vissa fall finnas skäl att i förvärvsanalysen uppta en omstruktureringsreserv, d.v.s. en reserv för beräknade framtida kostnader.

Kommentar: Risken är mycket stor, att möjligheten att avsätta till en omstruktureringsreserv utnyttjas i taktiska syften, t.ex. genom omrubricering av en negativ goodwill till omstruktureringsreserv. Ett missbruk kunde möjligen ha stävjats, om krav uppställts att ifrågavarande skuldpost(er) skulle ha redovisats i klartext i förvärvsanalysen och koncernbalansräkningen, t.ex. ”Beslutade personalnedskärningar”, ”Beslutade fabriksnedläggningar”, etc.

Enligt den slutliga rekommendationen skall – till skillnad från utkastet – avskrivningen av all goodwill påbörjas omedelbart efter förvärvet.

Kommentar: Motiven att tillåta en förlängning av avskrivningstiden förstärks därmed. Varför skall en förvärvad goodwill normalt behöva skrivas av på högst 10 år, om goodwillen genom kostnadsförda ”underhållsutgifter” fortfarande finns kvar?

Endast ägd andel av orealiserad internvinst skall elimineras.

Kommentar: En orealiserad internvinst bör elimineras i sin helhet. Metoden överensstämmer med nuvarande praxis i Sverige och även med International Accounting Standard 27 om ”Consolidated Financial Statements and Accounting for Investments in Subsidiaries”.

Enligt RR skall obeskattade reserver i koncernredovisningen uppdelas i latent skatteskuld, i regel 30 %, och bundna reserver, i regel 70 %.

Kommentar: Jag ställer mig mycket tveksam till RRs modell innefattande ett slopande av posterna för obeskattade reserver i koncernbalansräkningen och posterna för bokslutsdispositioner (förändring av obeskattade reserver) i koncernresultaträkningen. RRs modell är exempelvis varken förenlig med gällande lagstiftning (ABL 11:11) eller RRs eget uttalande att moderföretagets redovisningsprinciper också skall följas i koncernredovisningen (punkt 5).

Sammanfattning

Stiftelsen för utvecklande av god redovisningssed skall genom sitt Redovisningsråd utfärda rekommendationer för s.k. publika företag. Rekommendationen om koncernredovisning, som efter alltför kort ”betänketid” fastställdes den 24 oktober 1991, har enligt min mening stora brister. Rekommendationen kommer knappast att bidra till att göra koncernredovisningarna mera informativa och begripliga för användarna. Jag är framför allt kritisk till ”paradigmskiftet” innefattande en specificering av eget kapital i ”juridiska kategorier” i stället för ”ekonomiska kategorier”. Nuvarande praxis innefattande en specificering i ”ekonomiska kategorier” är bäst förenlig med förvärvsmetodens idéinnehåll.

Den goda redovisningsseden formas ytterst ute i företagen. Jfr även prop. 1975:104 (BFL), sid. 148: ”... torde god redovisningssed kunna beskrivas genom en hänvisning till att det bör röra sig om en faktiskt förekommande praxis hos en kvalitativt representativ krets bokföringsskyldiga”. Det är därför viktigt att ansvariga ute i företagen, revisorer m.fl. nu självständigt begrundar och tar ställning till de olika inslagen i RRs rekommendation.

Och under tiden bör inte minst med tanke på våra icke publika företag FARs rekommendation nr 11 om koncernredovisning få vara kvar i FARs samlingsvolym.

Ekon dr Lennart Eriksson är lektor vid Handelshögskolan i Göteborg. Han medverkade senast i Balans nr 3/89.

Referenser

Lennart Eriksson: Ändra inte redovisningen av obeskattade reserver!, Redovisningskonsulten nr 5, 1991.

Lennart Eriksson – Arne Fagerström: Redovisningsenhetens avgränsning i rummet och valet av konsolideringsmetod. Några reflexioner med anledning av alliansen mellan Volvo och Renault. Kommunikation mellan människor och organisationer. En vänbok till Sten Jönsson, Lund 1991.