I sitt svar på Lennart Svenssons artikel ”Revisorn i trångmål” betonar FARs generalsekreterare att FAR och revisorskåren hela tiden har arbetat för att revisorns arbetsområde inte skulle utvidgas utöver de beprövade gränserna.
Revisorsrollen är under debatt igen. En av orsakerna är ett temablock i Veckans Affärer, där revisorn karaktäriseras som ”en man i VDs ledband” (nr 35/91).
Temablocket har föranlett reaktioner från åtskilliga revisorer. Ett av de intressantare inläggen kommer från kollegan Lennart Svensson i Malmö, som varnar för risken att ta kritiken alltför lätt (Balans 11/91). Varningen är naturligtvis befogad. Det ligger nära till hands att avfärda temablocket som ett journalistiskt bottennapp, bara därför att det innehöll en ymnig utfyllnad av lösryckta, delvis grovt kränkande citat och obestyrkta generella påståenden. Då glömmer man att det i botten fanns ett antal tänkvärda ifrågasättanden av oberoende och efterlevnad.
I och för sig tror jag att Lennart Svensson underskattar kollegernas tankedjup på de aktuella områdena när han befarar att hans artikel skall uppfattas som nedslående eller särskilt provokativ. I samband med att FAR reagerade på temablocket i Veckans Affärer fick jag åtskilliga brev och telefonsamtal från ledamöter som ville framhålla vikten av en seriös debatt även i känsliga frågor. När vi gjorde en snabb opinionsundersökning i FARs s.k. Hundraråd med anledning av artiklarna var det mer än hälften som höll med om att det kunde ligga något i den seriösa kritik som trots allt låg under. Om någon ser en bild av en aningslös och lättsårad FAR-kår är det dessbättre obefogat. Det hindrar inte att jag personligen tycker att Lennart Svenssons artikel är en välkommen inledning till en mer öppen debatt om frågor som hittills mest diskuterats kårinternt.
Olika verkligheter
Om jag sålunda tycker att Lennart Svenssons ansats är sympatisk, måste jag å andra sidan erkänna att jag har vissa svårigheter att förstå delar av artikeln. Det gäller både verklighetsbeskrivningen, resonemanget och slutsatserna. På några punkter får jag nästan intrycket att Lennart Svensson och jag genomlevat 80-talet i olika verkligheter. Men låt mig börja med att sammanfatta hur jag trott mig förstå budskapet.
Jag tror att Lennart Svensson vill säga detta:
* Revisorns uppgift är att granska företagens ekonomiska rapportering. Omvärlden har tryckt på för att vidga den uppgiften, och revisorerna har inte stått emot. Revisorerna har t.o.m. aktivt arbetat i samma riktning genom att självmant vidga sin rådgivarroll. Detta har lett till problem.
* FAR har, under politiskt tryck, formulerat en modell enligt vilken revisorn har ett ansvar mot alla företagets intressenter. Modellen är en omöjlig idealbild och förorsakar ett förväntningsgap. Det viktiga borde vara revisorns uppgifter – inte vem som har nytta av revisionen.
* Revisorns miljö har försämrats och kommit att ställa svåra krav på samarbete med klienter med avvikande uppfattningar i affärsmoraliska frågor. Dessa krav motsvaras inte alltid av revisorns traditionella kompetens.
* FARs syn på revisorns oberoende fokuserar inte de väsentliga frågorna. Det väsentliga är revisorns faktiska agerande, och det säkerställs inte genom oberoende utan kräver komplettering i form av nya sanktioner.
* Revisorerna måste ägna ökad uppmärksamhet åt sin egen effektivitet.
Jag tänker i denna kommentar koncentrera mig på frågorna om revisionsuppdragets innehåll och intressentmodellen. Att den förändrade miljön ställer nya, svåra kompetenskrav är jag nämligen enig med Lennart Svensson om. När det gäller effektivitetskravet finns det andra som kan svara bättre, t. ex. de som arbetat med den nya revisionsrekommendationen Revisionsprocessen, där riskbedömning och planering med all rätt har kommit i högsätet. När det gäller definitionen av oberoendet kan jag inte se annat än att svaret är helt avhängigt av hur man betraktar intressentmodellen.
Entydig definition
Det klassiska revisionsuppdraget kan enligt min mening definieras ganska entydigt. Jag påstår t.o.m. att en sådan definition kan göras internationellt allmängiltig.
Enligt min syn innebär revisionsuppdraget att revisorn genomför en granskning som(1) baseras på en bedömning av väsentlighet och risk och inriktas på (2) intressenternas gemensamma intresse, och därefter avger ett uttalande huruvida (3) en ekonomisk redovisning som (4) upprättats av någon annan än revisorn ger en (5) rättvisande bild (alternativt en bild som baseras på gällande lag) av (6) företagets ställning och resultat i gången tid. Detta uttalande ges formen av en (7) revisionsberättelse som är på lika villkor tillgänglig för en definierad intressentkrets, i regel företagets ägare och ofta även ”allmänheten”. Till denna klassiska ram kommer i Sverige förvaltningsrevisionen.
Lennart Svensson hänvisar till ett antal fall av påtryckningar där någon ville ändra revisionsuppdraget. Exemplen är träffande, därför att vart och ett av dem skulle innebära avsteg från någon av de numrerade delarna av definitionen ovan. Någon SAF-broschyr med titeln ”Ställ krav på din revisor” kom såvitt jag vet aldrig ut (bl.a. till följd av ingripande från FAR), men problemet sammanhängde med moment (4): revisorn skulle ha blivit en del i framtagandet av redovisningen. Eko-kommissionen ville att revisorn skulle tillvarata en viss intressents rättigheter: moment (2). Uttalandet om revisorn som ”näringspolitisk resurs” antyder ett angrepp mot moment (3), eftersom det får förmodas innebära uppgifter utöver den ekonomiska redovisningen.
Det finns fler exempel
Av något skäl belyser Lennart Svensson genomgående i artikeln sina uttalanden med referenser från slutet av 70-talet och början av 80-talet. Det är emellertid lätt att fylla på: Företagsobeståndskommittén ville indirekt dra in revisorn i en bedömning av framtiden (6). Utredningen om försvarsindustrins utlandsverksamhet ville (och lyckades) förskjuta revisionsuppdraget in på frågorna om krigsmaterielexport (3). Från skatteförvaltningen har man under senare år velat modifiera väsentlighetsbegreppet i en riktning som tillgodoser den intressenten (1). Det sistnämnda önskemålet har f.ö. kommit även från annat håll, se t.ex. Mats Mullerns artikel ”FAR tänker fel” i Balans 8–9/89, även om författaren där begränsar sig till frågan om revisorns rapportering.
Jag delar helt Lennart Svenssons uppfattning att detta slag av utvidgningar av revisionsuppdraget försvårar för revisorn att uppfylla sitt grundläggande mål. Det jag inte förstår är hans uttalande ”Revisorskåren synes utan invändningar ha accepterat att dess arbetsområden ständigt utvidgas”.
I samtliga de fall som anförts här slog FAR och revisorskåren nämligen vakt om revisionsuppdragets beprövade gränser. Eftersom Eko-kommissionens arbete sammanföll med min tid som ordförande i FAR har jag mycket livliga personliga minnen av just den frågan. FAR bearbetade kommissionen innan betänkandet var färdigt, uppvaktade justitieministern i samband med departementsbehandlingen och gav departementet förslag till alternativa lagtexter. Agerandet baserades på omfattande organiserade diskussioner i hela FAR-kåren. Slutet blev som bekant att den lagstiftning som antogs var rensad från de inslag vi hade bedömt som mest skadliga för revisionens mål och effektivitet. I de övriga citerade fallen hade kåren en motsvarande inställning, även om resursinsatserna med nödvändighet inte kunde vara lika omfattande vid varje tillfälle.
Beträffande intressentmodellen har Lennart Svensson föreställningen att den är en skapelse av FAR, frambragt av ett politiskt tryck. Genom att modellen förutsätter att varje intressent har sina anspråk på revisorn skulle den leda till skadliga förväntningsgap. Såsom ouppnåeligt ideal skulle den vidare skapa en lust hos omvärlden att ”sätta oss revisorer på plats” och bl.a. ge anledning till ”syrliga kommentarer från olika advokater”.
Vad innebär intressentmodellen?
Mycket beror naturligtvis på vad man menar med intressentmodellen. Den vanliga innebörden är väl att revisorn inte bara har ett ansvar mot ägarna utan även, genom att revisionsberättelsen blir offentlig och studeras av många grupper, mot andra intressenter som förlitar sig på revisorns uttalanden. I sitt arbete och sin rapportering skall revisorn vara neutral mellan intressenterna.
Denna tanke är emellertid inte primärt tänkt av FAR. Såvitt jag kan förstå har den vuxit fram under mycket lång tid – det finns i vart fall ett embryo till den i ett lagstiftningsärende från 1932, och kanske är den ännu äldre. Revisorns ansvar mot flera än ägarna uttrycks i motiven till 1944 års aktiebolagslag och utomordentligt entydigt i motiven till nuvarande lag från 1975. Om själva modellen undervisade Eric Rhenman i början av 60-talet på Handelshögskolan i Stockholm, inte med hänvisning till revisorsrollen utan inom organisationsläran.
Vad FAR har gjort är alltså helt enkelt att ta en beprövad vetenskaplig modell och använda den för att beskriva en komplicerad situation som definieras av lagstiftning och praxis.
Det sistnämnda betyder å andra sidan att jag för min del inte kan se att FAR – eller revisorskåren i allmänhet – skulle ha låst upp sig prestigemässigt för en viss slutlig lösning på problemet om revisorernas relationer till olika intressenter. Jag hoppas därför att någon skall ta upp Lennart Svenssons kastade handske i en konstruktiv anda.
Med detta debattinlägg har jag nämligen inte velat avfärda det Lennart Svensson skriver såsom felaktigt eller irrelevant. Eftersom jag tror att det är fler än jag som reagerat mot enskildheter i hans artikel har jag snarare velat blottlägga de punkter där resonemanget enligt min mening inte bär. Den effekt jag hoppas på är att det skall bli lättare att ta fasta på hans tunga påpekanden.
Kanske kan Lennart Svensson inleda en riktig revisorsdebatt. En som inte bara gäller enskilda spektakulära misslyckanden utan de grundläggande problemen kring yrket. En som inte bara förs inom FARs kommittéer och FAR-byråerna utan även bland de intressenter som skymtar på andra sidan förväntningsgapet.
Auktor revisor Björn Markland är FARs generalsekreterare sedan 1985. Han medverkade senast i Balans nr 6–7/90.