Kontobaserat aktiesystem – Frågetecken i brytningen mellan gammalt och nytt

Två parter avtalar på egen hand

Låt oss nu först se på det enklaste fallet, nämligen att två parter på egen hand träffat ett överlåtelseavtal. Det är nu dessa parters sak att se till att överlåtelsen genom säljarens kontoförande institut anmäles till den dagliga journalen.

Det räcker att säljaren gör anmälan och därvid anvisar numret på köparens konto. Enligt kontolagen 4 kap. 1 § andra meningen får nämligen säljarens kontoförande institut vidtaga en registreringsåtgärd avseende konto vid annat institut, om detta är till fördel för ägaren av de aktier som är registrerade på kontot. Anmälan går direkt till köparens konto och behöver inte passera köparens kontoförande institut. Om köparen inte förut har ett konto, måste han, genom förmedling av ett av honom valt kontoförande institut, skaffa sig ett sådant, innan transaktionen kan slutföras.

Om säljaren dröjer med sin anmälan, får köparen inte den prioritet, som säljarens anmälan skulle ge honom, med skydd mot utmätning etc. Det har diskuterats, huruvida en anmälan från köparen, som kommer först, kan ge honom denna prioritet, ehuru hans anmälan i övrigt blir liggande i avbidan på att säljaren i sinom tid kommer med sin anmälan. Mig förefaller det orimligt att förmena köparen denna möjlighet. Jag förutsätter dock, att det rör sig om ett individuellt avtal mellan två från början givna parter. Om icke, kan ju inte prioriteten fästas vid ett visst objekt. Se härom mera nedan.

I det nu diskuterade fallet uppkommer intet problem beträffande tolkningen av lagens ord ”genast” – det är parternas sak att se till att anmälan till ett kontoförande institut göres så snart som möjligt, så att detta institut skall kunna registrera åtgärden genast.

Låt oss nu variera exemplet så, att det rör sig om en överlåtelse som ombesörjes av två fondkommissionärer, som båda är kontoförande institut, genom ett individuellt avtal utanför börsen.

Jag kan inte finna att man behöver se detta fall på annat sätt än det som nyss behandlats. En skillnad är att det inte gärna kan uppkomma något glapp mellan köpeavtalet och anmälan till den dagliga journalen. De båda fondkommissionärerna är ju samtidigt representanter för de avtalsslutande parterna och kontoförande institut, och det finns ingen ursäkt för dem att dröja med anmälan till den dagliga journalen.

Överlåtelse på börsen

Så till sist det vanligaste fallet, nämligen att överlåtelse sker med hjälp av fondkommissionärer genom en transaktion på börsen. Nu anmäler sig en rad komplikationer, som gör en utförlig analys nödvändig. Jag vill här framhålla, att Göransons uppsats nästan uteslutande behandlar detta fall.

Jag börjar med ett exempel, som herr Vigg Troedsson på Svenska Fondhandlareföreningen haft vänligheten att sätta ihop åt mig.

En kommissionär har, före börsens öppning, fått in ett antal köp- och säljorder avseende ett visst slag av aktier i ett visst bolag. Inför börshandeln summerar han köporderna för sig, säg 3 000 aktier, och säljorderna för sig, säg 2 000 aktier. Han kommer då att handlägga transaktionerna beträffande 2 000 aktier såsom en inbördes affär och genom SAX-systemet på börsen köpa resterande 1 000 aktier, säg i fyra poster om vardera 250 aktier. För enkelhets skull antar vi att inga order på detta slag av aktier inkommer under dagen. Vid arbetsdagens slut tar han ur SAX-systemet fram bekräftelser på de transaktioner, som under dagen gjorts för honom inom detta system. Han får därvid veta med vilka motkommissionärer avslut gjorts.

Läget är nu det att kommissionären har framför sig en odifferentierad massa av försäljning av 3 000 aktier och köp av 3 000 aktier. Det finns ingen koppling mellan hans fyra köp på börsen och de köporder han mottagit från sina kunder.

Så återstår ”makningen” d.v.s. sammankopplingen av försäljningar och köp så att alla till vår kommissionär lämnade order blir effektuerade.

Därefter är man framme vid den tidpunkt, då anmälan till den dagliga journalen kan och skall ske ”genast”.

Makningen kan i viss mån liknas vid att man lägger ett pussel med köp och försäljningar. Hos vissa fondkommissionärer sker den maskinellt, hos andra för hand. I princip försöker man hålla en kronologisk ordning så, att tidigare inkomna order makas ihop med tidigare gjorda avslut; därigenom söker man göra en rättvis anpassning till de kursförändringar som sker under dagen. Makningen är ett helt internt förfarande, och man håller dagens makningsresultat öppet till dagens slut, för att ha möjlighet att i sista stund göra om vissa kombinationer för att få ett mer adekvat resultat. Först när kommissionären betraktar sin makning som definitiv, gör han anmälningar till den dagliga journalen.

Motkommissionären å sin sida måste göra en motsvarande makning för att kunna fullgöra sina anmälningar till den dagliga journalen.

Eftersom anmälningarna till den dagliga journalen göres efter avslutad makning, kommer tydligen ett stort antal anmälningar praktiskt taget på samma gång. Göranson uttrycker (sid. 351) detta så, att anmälningarna sker ”klumpvis”. Detta uttryck får inte missförstås. Till den dagliga journalen kommer anmälningarna i en av anmälaren godtyckligt bestämd ordning, låt vara att de kommer i en stor mängd tätt efter varandra. Något annat har väl inte heller Göranson avsett med sitt val av ordet klumpvis.

Av det sagda torde framgå, att den av Göranson (sid. 359) framförda tanken på en direkt koppling mellan SAX-systemet och VPC-systemet är helt orealistisk.

Jag har i det föregående utgått från att makningen, såsom för närvarande är vanligast, sker i ett sammanhang när dagens ”skörd” kan överblickas. Man räknar emellertid med att börshandelns internationalisering kan komma att medföra en uppdelning av dagens makning i flera perioder, anpassade till de mellan olika börsorter rådande tidsskillnaderna.

SAX-systemet arbetar blint i den meningen att de inblandade fondkommissionärerna inte kan bestämma med vem man vill göra ett avslut – man får ta de motparter systemet ger. En säljkommissionär riskerar alltså att för en viss affär få en motpart som inte orkar med likviden för affären. Eftersom likvidsystemet bygger på utväxling av aktier mot likvid, löper han visserligen inte risken att få lämna ifrån sig aktier utan att få betalt. Hans risk är ”endast” att en affär går om intet, med påföljd att han träffas av en ev. kursförlust. Gäller det en stor affär, kan han i stället välja att göra affären utanför börsen med en känd motpart, på vars betalningsförmåga han litar.

Man har sagt mig att det inte är otänkbart att SAX-systemet skall komma att jämkas så, att det kan inrymma även affärer mellan individuellt bestämda motparter. Detta ligger dock i framtiden.

Avslut blott inledning till avtal

Det är tydligt att vi när aktier säljes och köpes på börsen genom en fondkommissionär möter ett mönster för slutande av avtal, som inte riktigt stämmer överens med våra på avtalslagen grundade tankevanor. Man kan säga att avtalsslutet här försiggår i flera steg. Först kommer avslutet inom SAX-systemets ram. Men detta avslut är bara en inledning. Det finns ju ännu inga bestämda huvudmän bakom de båda fondkommissionärerna. Avslutet innebär blott att fondkommissionärerna genom ett mellan dem bindande avtal åtar sig att skaffa fram huvudmän, villiga att fullfölja den avsedda överlåtelsen. Först genom makningarna får man fram ett konkret innehåll i det avsedda överlåtelseavtalet. Men makningen är en av en parts representant ensidigt vidtagen åtgärd. Rör det sig om en inbördes affär, där endast en kommissionär medverkar, blir den av kommissionären ensidigt företagna makningen det enda ledet i överlåtelseavtalet. Det kan inte gärna komma ifråga att betrakta makningens avslutning – som ju inte ens av de makande själva betraktas såsom definitiv – såsom den tidpunkt då ett bindande överlåtelseavtal uppstår. Den enda rimliga lösningen synes mig vara att anse att ett bindande överlåtelseavtal är slutet när båda parterna anmält transaktionen till den dagliga journalen och dessa anmälningar är så fullständiga att de omedelbart kan föranleda anteckning på aktiekonton.

Vid en inbördes affär finns ingen motkommissionär att vänta på, och säljkommissionärens anmälan leder – om den är reservationslös – omedelbart till införing på aktiekonton, och därmed måste överlåtelseavtal anses slutet.

Göranson, som ju endast behandlar börsaffärer, utgår från ett helt annat synsätt. För honom är avslutet på börsen det avgörande ledet i överlåtelsen. Han yttrar (sid. 360 f) på tal om det äldre systemet: ”I och med att säljuppdraget fullgjorts, d.v.s. vid avslut, skiljs kommittenten omedelbart från sin besittning (av aktiebreven, anm. här), som dittills varit kanaliserad via kommissionären.” Och han tillägger, uppenbarligen med sikte på både det gamla och det nya systemet: ”Överlåtelseborgenärernas rätt att få tillgång till aktierna som sådana upphör i och med avslut via kommissionär.”

När han skall konfrontera denna grundläggande åskådning med kontolagens bestämmelser om registrering och av registreringen följande prioritet, möter han stora svårigheter. Det är då inte oförklarligt, att han är kritisk mot lagens utformning.

Jag finner å min sida inga svårigheter att förena kontolagens bestämmelser med den verklighet, som lagen vill styra.

Vid sådant förhållande finner jag mig inte ha anledning att gå in på någon granskning av detaljerna i Göransons framställning.

Kontolagens prioritetsregler

Det är här fråga om köparens skydd mot säljarens borgenärer, köparens skydd vid dubbelöverlåtelse och köparens skydd mot att säljaren befinnes inte ha varit ägare till den aktie han sålt.

Vi antecknar, att det i det traditionella systemet, som alltjämt gäller för alla aktier utanför VPC-systemet, genomgående har en avgörande betydelse att säljaren fått aktiebrevet i sin besittning eller, om aktien av säljaren lämnats i förvar hos tredje man, denne blivit underrättad – denuntierad – om överlåtelsen. Vi kan säga, att denuntiationen är ett surrogat för besittningsöverföring och sammanfattningsvis nöja oss med att framhålla den centrala roll som besittningsöverföringen spelar.

I det nya systemet har registreringen i den dagliga journalen och på aktiekontot övertagit besittningsöverföringens roll.

Ett undantag är dock att notera: enligt kontolagen 8 kap. gäller beträffande såväl inhemsk som utländsk förvaltarregistrering att denuntiation till förvaltaren skall ha samma rättsverkningar som om överlåtelsen hade registrerats i avstämningsregister. Detta undantag lämnar vi i det följande å sido.

Huvudreglerna har vi alltså i kontolagen 6 kap. 2–4 §§. 2 § ger en regel om köparens skydd mot säljarens borgenärer. 3 § en regel om köpares skydd vid dubbelöverlåtelse och 4 § en regel om godtrosskydd vid förvärv från annan än rätte ägaren. Enligt 5 § inträder rättsverkan av registrering då förvärvet registreras genom anteckning i den dagliga journalen, under förutsättning att förvärvet därefter även registreras genom anteckning på aktiekontot.

Det finns anledning att göra en mera ingående analys av frågan om köparens skydd mot säljarens borgenärer. Vi bryter därför ut denna fråga till närmare behandling i ett följande avsnitt.

Hur går kontolagens övriga prioritetsregler ihop med den verklighet vi tidigare beskrivit?

Ja, håller man fast vid lagens uttryckliga bestämmelser om prioritet, så går det hela mycket väl ihop. Vi har redan i det föregående pekat på att individuella avtal, slutna av parterna själva eller genom förmedling av fondkommissionärer utanför börsen, ger köparen – på de villkor som anges i kontolagen 6 kap. 3 § – skydd mot dubbelöverlåtelse, så snart avtalen anmälts till den dagliga journalen, och vidare att köparen vid brist i säljarens äganderätt på samma sätt enligt 6 kap. 4 § får ett godtrosskyddat förvärv genom anmälan till den dagliga journalen. Transaktionen är sårbar endast under den förhoppningsvis korta tid som förflyter mellan avtalsslutet och anmälan. Vid försäljning över börsen får köparen samma skydd när transaktionen efter avslutad makning anmäles till den dagliga journalen – perioden av sårbarhet varar här från tidpunkten för avslutet på börsen till tidpunkten för makningens avslutning. Att sedan registreringen på aktiekonto kan komma att få vänta några dagar på att likvidförfarandet avslutats, inverkar inte på den genom anmälan efter makningens slut vunna prioriteten.

Individuella avtal

Vi börjar med de av Göranson inte behandlade fallen av individuella avtal utanför börsen.

Beträffande dessa fall är till en början att konstatera, att i det äldre systemet besittningsövergången är avgörande för att köparen skall bli skyddad.

Det nya systemets grundtanke är, att anmälan till den dagliga journalen med därpå följande anteckning på aktiekontot skall ersätta besittningsövergången och ge förvärvaren skydd mot överlåtarens borgenärer.

Tyvärr har emellertid denna grundtanke inte kommit till tydligt uttryck, varken i lagtext eller i de till lagtexten fogade motivuttalandena.

Lagstiftaren har uppenbarligen föreställt sig, att systemets grundtanke skulle kunna utläsas ur kontolagen 6 kap. 2 §. Det heter här: ”Om en aktie har överlåtits och anmälan om förvärvet har registrerats, får aktien därefter inte tas i anspråk av överlåtarens borgenärer för andra rättigheter än sådana som var registrerade vid överlåtelsen.” Begrundar man denna text noga, finner man förvånande nog att där fattas en viktig sak, nämligen att aktien inte heller får tagas i anspråk av överlåtarens oprioriterade borgenärer.

Denna iakttagelse ger naturligtvis upphov till frågan: om inte registreringen skulle ge förvärvaren skydd mot överlåtarens oprioriterade borgenärer, när skulle då ett sådant skydd inträda?

Jag tillåter mig påstå, att det här föreligger ett klart redaktionsfel. Den enda med det nya systemet förenliga lösningen är att förvärvaren får skydd mot överlåtarens oprioriterade borgenärer genom att hans förvärv anmäles till den dagliga journalen och därefter registreras på aktiekontot. Det är detta som framför allt borde ha stått i kontolagen 6 kap. 2 §.

Jag utgår i fortsättningen från att det förhåller sig på detta sätt. En lagändring synes dock vara ofrånkomlig.

Det finns ytterligare ett frågetecken att sätta vid kontolagen 6 kap. 2 §. Skyddet för ”andra rättigheter” gäller endast om de var registrerade ”vid överlåtelsen”. Rättigheter som registreras senare, men innan överlåtelsen blivit registrerad, är alltså inte skyddade.

Det sagda kan belysas på följande sätt:

Dag 1: Den registrerade ägaren pantförskriver aktien.

Dag 2: Den registrerade ägaren överlåter aktien.

Dag 3: Pantförskrivningen registreras.

Dag 4: Aktien registreras på förvärvaren.

Dag 5: Överlåtaren går i konkurs.

Jag utgår, såsom ovan sagts, från att registreringen av förvärvet ger prioritet, trots att detta inte utsäges i kontolagen 6 kap. 2 §. Men lagtexten innebär nu, att pantförskrivningen, ehuru tillkommen före överlåtelsen, inte genom registreringen dag 3 blir gällande mot den nye ägaren, vars förvärv dock registreras först dag 4. Denna avvikelse från kontolagens huvudprincip säges i motiven (prop. sid. 110) vara en följd av regeln i 6 kap. 1 § att den som är antecknad på ett aktiekonto såsom ägare är behörig att förfoga över aktien. Detta synes mig vara ett dåligt argument, eftersom behörigheten att förfoga är en sak, och den sakrättsliga verkan av ett behörigt förfogande är en annan sak.

Vad än motiveringen kan vara, så måste man konstatera, att den som har panträtt i börsregistrerade aktier i dag inte kan räkna med att han har ett fullständigt godtrosskydd. Även när det gäller panträtt (och andra rättigheter) är sålunda en lagändring oundgängligen påkallad. Och ändå har belåning av börsregistrerade aktier i praktiken fortgått även efter det att kontolagen trätt i kraft. Så länge praktikens män och kvinnor tror att de såsom panthavare har godtrosskydd, så går det (nästan alltid) bra, även om tron är illa underbyggd.

Se om en lagändring i Tillägg i slutet av denna artikel.

Avtal genom fondkommissionär över börsen

Vi kan härefter övergå till de av Göranson behandlade fallen då en aktie överlåtes på börsen under medverkan av fondkommissionärer.

Såvitt gäller det äldre systemet är det en sedan länge i doktrinen mer eller mindre slentrianmässigt upprepad sats, att säljarens borgenärer mister sitt skydd redan i och med att säljarens kommissionär gjort ett avslut om försäljning av aktierna. Jag tillåter mig betvivla att denna sats är hållbar.

Den följande diskussionen har tillkommit i samarbete med docenten Bo Helander, som förklarat sig instämma i min slutsats.

Det tidigaste av mig kända uttalandet i denna fråga finns i Undén, Sakrätt, I, 1 uppl. 1927, sid. 191. Uttalandet lyder: ”Då emellertid för en tillämpning av lösöreköpsförordningen varken dennas bokstav eller syfte kan åberopas, bör sakrättsligt skydd tillkomma köparen redan med avtalet i avseende å gods i kommissionärens besittning.” (Med kommissionär avses här försäljningskommissionär.) Detta uttalande upprepas oförändrat ännu i den sista upplagan, den 10 av år 1976, sid. 124.

Något domstolsavgörande till stöd för uttalandet åberopas inte, varken i den första eller i den sista upplagan. Inte heller åberopas i den första upplagan något stöd i doktrinen.

När Undén hänvisar till att varken lösöreköpsförordningens bokstav eller syfte kan åberopas, vill han tydligen utsäga att något undantag från den bakomliggande avtalsprincipen inte är motiverat.

Man frågar sig då vad Undén kan ha menat med lösöreköpsförordningens ”bokstav eller syfte”.

Om man ser på den dåtida diskussionen rörande tolkningen av lösöreköpsförordningen finner man en benägenhet hos olika författare att läsa orden ”i säljarens vård kvarbliva” så bokstavligt, att därmed skulle avses endast de fall då egendomen kvarstannade i säljarens omedelbara besittning, medan däremot inte skulle avses de fall, då egendomen före köpet för säljarens räkning innehades av tredje man. I sistnämnda fall skulle alltså avtalsprincipen, såsom varande den bakomliggande huvudprincipen, gälla och köparen få skydd mot säljarens borgenärer redan genom avtalet. Så exempelvis Lundstedt, Om lösöreköp (1912), sid. 106. Så också Kôersner i en uppsats i TfR 1927 sid. 221. Jfr Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse, sid. 212.

I en recension av Undén i SvJT 1928 sid. 329 ff. noterar emellertid Kôersner (sid. 344) att Undén beträffande egendom i tredje mans besittning kräver tradition i form av ett meddelande till denne om att överlåtelsen ägt rum (se Undén sid. 206). Undén synes alltså vara på väg ifrån den traditionella uppfattningen om innebörden av begreppet vård i lösöreköpsförordningen. Kôersner säger sig själv vara mycket tveksam om man, ”så länge lösöreköpsförordningen finnes, kan uppställa några krav utöver avtalet, då föremålet befinner sig utanför överlåtarens besittningsområde, men ej verkligen mottagits av medkontrahenten”. Ännu Bagge i prop. 1944:201 sid. 37 står på denna ståndpunkt. Först genom domen NJA 1949 sid. 164 kom den av Undén uttalade åsikten om behovet av meddelanden till trejde man till uttryck i rättspraxis.

När nu Undén i sin motivering för att avtalsprincipen skall tillämpas i det för oss aktuella specialfallet åberopar lösöreköpsförordningens ”bokstav” och ”syfte”, så motsäger han alltså sig själv såvitt angår förordningens bokstav – han hade ju redan i första upplagan av sitt arbete krävt tradition i form av ett meddelande till tredje man beträffande egendom i dennes besittning.

Vad lösöreköpsförordningens ”syfte” beträffar brukar det i den nu åberopade diskussionen talas om önskemålet att säljaren inte genom att framträda såsom besittare av den överlåtna egendomen skulle kunna ge sig sken av en kreditvärdighet, som han inte längre ägde. Och det låter sig väl sägas, att egendom som överlämnats till en försäljningskommissionär inte borde ge betraktaren något underlag för en bedömning av säljarens kreditvärdighet. I denna del kunde alltså en tillämpning av lösöreköpsförordningen i det föreliggande fallet framstå såsom omotiverad.

Sammanfattningsvis måste man nog konstatera, att Undéns uttalande i den nu aktuella frågan inte framstår såsom särskilt väl underbyggt. Kanske kan man våga den gissningen att motsägelsen mellan hans uttalanden beträffande lösöreköpsförordningens ”bokstav” beror på att Undén skrev sitt arbete just under den tid då det för traditionsprincipens genombrott avgörande rättsfallet (NJA 1925 sid. 130) just hade kommit och ännu ej helt trängt igenom.

I den andra och senare upplagor av Undéns arbete har tillkommit en hänvisning till Hult, Om kommissionärsavtalet (1936), sid. 204.

Något särskilt starkt stöd för Undéns åsikt kan emellertid knappast hämtas från Hult. Dennes uttalande är ett led i en intensiv polemik mot traditionsprincipen, vars tillämpning han i varje fall vill inskränka så mycket som möjligt. Hult säger sålunda, att stadgandet i kommissionslagen 53 § 2 st. utgör ett skäl mot antagandet att traditionsprincipen borde anses äga allmän giltighet i svensk rätt. Hans tanke är bl.a. den, att det vore orimligt om köparen vore skyddad mot försäljningskommissionärens borgenärer men icke mot den bakomliggande säljarens borgenärer. Enligt nutida synsätt är detta att ställa saken på huvudet.

Att märka är också, att Hults uttalanden gjordes innan skuldebrevslagen givit lagstöd åt traditionsprincipen, såvitt angår löpande skuldebrev. Hans uttalanden måste alltså läsas mot en annan bakgrund än den vi har i dag, och de måste alltså sägas ha ett begränsat värde när man undersöker vad som i dag må vara gällande rätt.

Den aktuella frågan har ytterligare berörts av Karlgren (Säkerhetsöverlåtelse sid. 217 f.), Hessler (Allmän sakrätt sid. 243), Walin (Separationsrätt sid. 31 f.), Rodhe (Sakrätt § 16 not 30), Håstad (Sakrätt, 4 uppl., sid. 191 ff., särskilt sid. 195, jfr SOU 1988:63 sid. 144), Flodhammar (SvJT 1986 sid. 29) och Sjöberg (SvJT 1986 sid. 385 ff.). De flesta av dessa författare har refererat Undéns uttalande som härskande uppfattning, ibland med instämmande; endast Flodhammar har anmält avvikande mening. Såsom stöd för den härskande uppfattningen har anförts att man, sedan försäljningskommissionären slutit köpeavtal, borde kunna betrakta honom som tredje man, som innehade godset för köparens räkning och som inte behövde denuntieras eftersom han ju såsom själv avtalsslutande var medveten om att försäljning ägt rum. En sådan förklaring innebär ju egentligen ett erkännande av traditionsprincipens tillämpning.

Endast Karlgren framför en varning – om det ansågs försvarligt att i detta fall uppgiva kravet på besittningsöverföring, skulle fråga uppkomma om att utsträcka en sådan eftergift till en del andra fall, där egendomen vid avtalstidpunkten innehades av säljarens representant – ”varmed konsekvenserna kunde bli rätt vittgående”.

Även Göranson har diskuterat det föreliggande problemet (sid. 359 ff.). Han kommer till samma slutsats som den uppfattning jag hittills betecknat såsom den härskande. Hans motivering synes emellertid vara oupplösligen förenad med hans grundläggande antaganden rörande sättet för aktiehantering vid börsförsäljning och jag finner mig därför här kunna avstå från att analysera hans motivering.

Jag är för min del – liksom även Helander – benägen att dela Karlgrens nyss återgivna skeptiska inställning.

Tvekan inför den traditionella uppfattningen

Jag vill till en början peka på att underlaget för Undéns i första upplagan av Sakrätt gjorda uttalande inte är särskilt bärkraftigt i dag – uttalandet kan knappast förklaras på annat sätt än att det är framsprunget ur en miljö, i vilken traditionsprincipen ännu inte framstod såsom fast accepterad. Och detta blir ännu tydligare då man tar del av Hults motivering för samma ståndpunkt. Det numera framförda argumentet att försäljningskommissionären kunde betraktas såsom en representant för köparen, vilken av naturliga skäl inte behövde denuntieras, är i varje fall ohistoriskt såvitt angår Undéns uttalande i första upplagan av Sakrätt och Hults före tillkomsten av skuldebrevslagen gjorda uttalande. Frågan om lösöreköpsförordningens uttryck ”vård” skall bokstavstolkas är också numera helt överspelad.

Jag tror framför allt att man numera bör fästa stor vikt vid den ståndpunkt som kom till uttryck i HDs dom NJA 1972 sid. 196. Pantförskrivna inteckningshandlingar hade av pantsättaren överlämnats till en person som ägde företräda såväl gäldenären som borgenären. ”Laga pantsättning” ansågs ej ha kommit till stånd. Detta rättsfall ger anledning till antagande, att man inte så lättsinnigt som Undén och hans efterföljare bör godtaga en försäljningskommissionär, som ju är säljarens uppdragstagare, såsom ombud för köparen och i denna egenskap innehavare av köpeobjektet för köparens räkning. Om detta är riktigt, får köparen skydd mot säljarens borgenärer först när köpeobjektet traderats till köparen själv eller någon som klart är ”på köparens sida”, t.ex. en av honom anlitad inköpskommissionär.

Ytterligare synes man böra beakta följande.

Det finns anledning att något närmare granska det nyss refererade argumentet att försäljningskommissionären, sedan ett köpeavtal slutits, borde kunna betraktas såsom en tredje man, som innehade köpeobjektet för köparens räkning, och därför inte behövde denuntieras eftersom han själv såsom avtalsslutande var medveten om att försäljning ägt rum. Det är nämligen en på skuldebrevslagens motiv stödd och i rättspraxis och doktrin allmänt accepterad uppfattning, att denuntiationen skall vara en av part avgiven viljeförklaring. Enbart den omständigheten att den, till vilken denuntiationen skall riktas, har kännedom om det faktum, som skulle framföras genom denuntiationen, räcker inte. Se Hessler, Allmän sakrätt, sid. 92, och Walin, Lagen om skuldebrev, sid. 199. Se vidare, med analys av rättspraxis och ett där upprätthållet krav på tydlighet hos denuntiationen, Håstad, Sakrätt, 4 uppl., sid. 202 ff.

Mot denna bakgrund förefaller det mig svårt att hävda, att kommissionärens kännedom – som i en diskussion vari jag deltog döptes till ”självdenuntiation” – skulle kunna utgöra ett tillräckligt sakrättsligt moment.

Om man nu mot varandra väger, å ena sidan den svaga underbyggnaden för Undéns tes, å andra sidan analogin från rättsfallet NJA 1972 sid. 196 och det erkända kravet på att en denuntiation skall vara en viljeförklaring, så saknas det såvitt jag kan förstå tillräckliga skäl att här frångå kravet på tradition i sedvanlig mening.

Nu skall betydelsen av det nyss nämnda rättsfallet inte överdrivas. Det är erkänt, t.ex. vid bankgarantier och oåterkalleliga remburser, att en uppdragstagare kan på anmodan av uppdragsgivaren göra en utfästelse till tredje man, som inte kan återkallas av uppdragsgivaren utan som definitivt binder uppdragstagaren i förhållande till tredje man. Denna princip bör, tillämpad på en överlåtelse av en aktie, varå brev utfärdats, innebära att om försäljningskommissionären på sin huvudmans anmodan avger en till köparen riktad förklaring att han innehar aktiebrevet för dennes räkning, så har köparen därmed vunnit skydd mot säljarens borgenärer.

Såvitt angår överlåtelse av aktie, varå brev utfärdats, vill jag alltså inte godtaga, att försäljningskommissionären vid avslutet automatiskt iklädes rollen av köparens ombud, men jag vill å andra sidan inte bestrida, att han genom uttrycklig förklaring kan övergå till denna roll.

Se Tillägg nedan.

Det nu sagda har emellertid ingen tillämpning på en aktieöverlåtelse inom ramen för det kontobaserade aktiesystemet. Här måste – om kontolagen tolkas på sätt jag ovan angivit – en anmälan till den dagliga journalen med därpå följande anteckning på aktiekonto vara nödvändig och tillräcklig för att köparen skall få skydd mot säljarens borgenärer, även i de fall då säljaren anlitat en kommissionär för försäljningen.