I detta debattinlägg diskuteras det fartblinda 80-talet och vilka lärdomar vi kan dra av dess misstag.
Åttiotalet kommer sannolikt att bli en parentes i svensk ekonomisk historia. Om nu detta antagande är riktigt, bör väl vissa lärdomar och erfarenheter kunna vinnas så att ett upprepande kan förhindras, åtminstone delvis; såvida det nu är så att kommunikationerna mellan generationerna kan fungera?
För hög skuldsättning eller soliditetsinsufficiens?
Väl uppe i den övre medelåldern brukar man ju citera sin FAR. ”Tänk dig för innan du sätter dig i skuld” är ju en uppmaning som blivit särskilt aktuell under senare år.
Jag har under 80-talet sällan hört någon tala om skuldsättning; 80-talets ekonomiska aktörer har nästan undantagslöst finansierat verksamheten. Om finansieringen sedan skett med eget eller främmande kapital har inte diskuterats, än mindre om köpeskillingar över rimliga avkastningsvärden (”övervärden”) vid egendomsförvärv finansierats med eget eller främmande kapital, eller uttryckt mera vardagsnära: dessa ”övervärden” har betalts genom skuldsättning.
Att diskutera nödvändigheten av soliditet i en ekonomisk verksamhet, liksom nödvändigheten av vinstavskattning har inte varit särskilt populärt och frågeställningarna har oftast viftats undan.
Att ifrågasätta övervärden på viss egendomsmassa har ej heller varit särskilt fruktbart; ett sådant ifrågasättande har karaktäriserats som brist på affärskänsla eller entreprenörskap och kameralt tänkande.
Påståendet, att, när övervärden måste betalas, exempelvis av affärsmässiga skäl av något slag, dessa måste betalas med eget kapital har mött föga förståelse; en uppdragsgivare förklarade vid ett tillfälle mycket bestämt att man härvidlag ibland fick lov att acceptera soliditetsinsufficiens.
Det gamla talesättet om ordets makt över tanken tränger sig onekligen på i sådana situationer.
Varför blev det nu så här?
Nu är inte syftet med dessa rader att kvirra, än mindre att söka vara förnumstig när facit föreligger, men några av 80-talets misstag och lärdomar måste vi ta till oss och beakta i framtiden och, icke minst, söka föra vidare till nästa generation/er/.
Det är sannolikt en omöjlig uppgift att söka förklara vad som gjorde 80-talets ekonomiska förlopp möjligt, men en sak torde obestridlig: med litet mera sunt förnuft och med tillämpning av några historiska återblickar hade det nog inte varit möjligt att bygga upp företags- och fastighetsimperier vilka vid första vindpust visade sig vara kolosser på lerfötter.
Sverige är idag ett postindustriellt samhälle med dess karaktär av bl.a. brist på industriella investeringsobjekt och, samtidigt, överskott på kapital.
Detta är ett grundläggande faktum för den nuvarande situationen och inte möjligt att påverka på annat än lång sikt. Detta förhållande räcker dock inte ensamt som förklaring till den uppkomna situationen.
När regeringen 1982 beslutade om rekorddevalveringen på drygt 16 procent var det vällovliga syftet ”att få FARt på Sverige.” Detta lyckades förvisso i stor utsträckning men nog borde man ha insett och delvis sökt eliminera att ett race i det enskilda näringslivet skulle följas av en motsvarande eftersläpning i den offentliga sektorn med alla de konsekvenser och effekter en sådan eftersläpning skulle föra med sig.
En tredje fundamental faktor är avregleringen av finans- och kreditmarknaderna, där bristen på förutseende ter sig oförklarlig.
Olika yrkesroller och deras (brist på) agerande
I det ekonomiska livet finns alltid minst två parter: köpare – säljare, arbetsgivare – arbetstagare, långivare – låntagare o.s.v.
Detta ständiga tvåpartsförhållande är i sig en förutsättning för samhällets fortbestånd, låt vara att parterna från tid till annan kan vara olika starka.
Frågan är nu om tvåpartsförhållandet fungerat tillfredsställande och, kanske ännu påtagligare, om de experter och sakkunniga, som varit anlitade av parterna, fullgjort sina uppgifter på ett adekvat sätt.
Utgångspunkten för denna frågeställning begränsas här till förhandlingar och avslut vad gäller företag och fastigheter.
Vi kan idag konstatera att många avslut avseende fastigheter och företag förekommit, där det för parterna redan vid kontraktskrivningen stått klart, att förutsättningar för transaktionen var konstlade och saknade affärsmässiga rimligheter.
Den punktering som skett av delar av fastighetsmarknaden torde här vara tillfyllest som exempel.
Fastigheter och företag har bytt ägare till köpeskillingar, inkl. övriga villkor, där det för parterna redan från allra första början stått helt klart, att rimliga förutsättningar att förränta vederlaget saknats för överskådlig framtid.
Låt mig som exempel ta en företagsöverlåtelse.
I en sådan är normalt följande personer och yrkesgrupper företrädda.
Säljare: Värderingssakkunnig, ägare, styrelse och VD samt oftast jurist och revisor.
Köpare: Värderingssakkunnig, blivande ägare, styrelse och VD, kreditberedare/kreditgivare och/eller finansiär, samt jurist och revisor.
Med risk att slå in öppna dörrar måste jag här påpeka, att alla inblandade är parter eller partsföreträdare.
Med en sådan partssammansättning borde väl förutsättningarna för ”riktiga” avtalsvillkor vara för handen?
Vad är det som gjorts, att alla tycks ha litat på alla, att inte ett normalt ifrågasättande gjorts för t.ex. en köpeskilling, som med alla rimliga synsätt inte kan förräntas inom överskådlig framtid och där betalning gjorts genom skuldsättning?
Kreditberedare och kreditgivare liksom styrelse har litat på värderingsmannen och revisorn på styrelsen?
Vad har legat till grund för värderingsmannens ”glädjekalkyler”?
Hur skall en revisor ställa sig vid tillstyrkande av en balansräkning där en fastighet flyttas runt inom en och samma koncern under en tvåårsperiod och i nu aktuell balansräkning upptagits till ett värde, som är 5 ggr ursprunglig, extern, anskaffningskostnad?
En betraktelse av detta slag blir vare sig fullständig, vetenskapligt belagd eller särskilt djupsinnig.
Om den bara inskränker sig till en eftertanke om det sunda förnuftets alltjämt stora aktualitet har den haft avsett syfte.
Herbert Arvidson är godkänd revisor och verksam vid RevisorsHuset AB i Stockholm. Han medverkade senast i Balans nr 1/90.