Att redovisningen skall anpassas till transaktionernas innebörd och inte till deras form kan låta bestickande. Men det finns fallgropar i ett okritiskt anammande av den tanken, skriverÅke von Ajkay, vice VD i FastighetsRenting och expert i leasingutredningen. Artikeln är en kommentar till Sigvard Heurlins artikel Innebörd och form i redovisningen i Balans 2/90.
För närvarande pågår en debatt kring frågan om extern redovisning skall upprättas enligt principen ekonomisk innebörd eller principen juridisk form.
Utgångspunkten för debatten är att läsaren av en årsredovisning skall erhålla så god och riktig uppfattning om företagets ställning och resultat som möjligt. Att företagens externa redovisning skall ske utifrån transaktioners och affärshändelsers ekonomiska innebörd i stället för deras juridiska form, låter därför bestickande vid ett första påseende.
Svårigheten ligger dock ofta i att med säkerhet avgöra vad den ekonomiska innebörden av en affärshändelse är. Syftena med en affärshändelse kan vara flera och ibland även variera hos de beslutsfattare i företaget som genomfört affären.
Internationella exempel avskräcker
De internationella exempel som finns på hur man genom att ta hjälp av redovisningsrekommendationer söker avgöra affärshändelsers verkliga innebörd ter sig för många som avskräckande.
Antingen blir rekommendationerna mycket omfattande eller också blir de kortfattade och beroende av subjektiva bedömningar. Exempelvis består de två amerikanska anvisningarna om redovisning av leasing, FAS 13 och FAS 98, av sammanlagt mer än 270 sidor. Till detta kommer ett antal tillämpningsföreskrifter. De regler som finns i IAS 17 är däremot kortfattade och liknar formellt vår svenska rekommendation.
I IAS 17 anges att vid leasingavtal som innebär att väsentligen alla rättigheter och skyldigheter som tillkommer en ägare övergår på leasetagaren, skall leasetagaren redovisa den leasade tillgången i sin balansräkning. Detta gör att rekommendationen vid sin tillämpning blir beroende av subjektiva avgöranden som bl.a. försvårar jämförbarheten mellan olika företag.
Vem är redovisningen till för?
Inför vägvalet mellan extern redovisning enligt transaktioners och affärshändelsers juridiska form och transaktioners och affärshändelsers ekonomiska innebörd, måste man givetvis fråga sig vem den externa redovisningen i första hand är till för.
Anses den externa redovisningen i första hand vara till för t.ex. företagens kreditgivare och borgenärer samtidigt som den skall vara ett underlag för företagens självdeklaration, torde det vara att föredra om redovisningen är upprättad efter transaktioners och affärshändelsers juridiska form. Är det däremot så att den externa redovisningen i första hand är till för investerare på börsen är givetvis en redovisning uppbyggd kring principen ekonomisk innebörd mer intressant.
Sigvard Heurlin pekar i sin artikel på några exempel där svensk redovisning i dag avviker från huvudprincipen redovisning efter juridisk form och i stället sker efter ekonomisk innebörd.
Sådana exempel är bl.a. koncernredovisningen, kapitalandelsmetoden för redovisning av intressebolag, och hyresavtal där skyldighet föreligger för hyresgäst att efter hyresperioden överta det förhyrda objektet.
I denna artikel vill jag peka på ytterligare några exempel där redovisning efter ekonomisk innebörd skulle vara intressant men där konflikt i så fall uppstår med andra huvudprinciper för den externa redovisningen, nämligen försiktighetsprincipen och principen att inte redovisa resultat hänförliga till transaktioner som inte är realiserade.
Marknadsvärden i fastighetsbolag
Det torde vara uppenbart för alla att det intressanta för bedömningen av den ekonomiska ställningen i ett fastighetsbolag inte har särskilt mycket att göra med vad bolaget redovisar som rörelseresultat. I stället är det substansvärdet och dess förändring under räkenskapsåret som ger den relevanta informationen om företagets ställning och resultat. Detta gäller såväl för investerare på börsen som för kreditgivare. Ändå sker redovisningen av fastigheterna i bygg- och fastighetsbolagens balansräkningar enligt realisationsprincipen.
Vissa fastighetsbolag kompletterar de bokförda värdena i balansräkningen med att i fotnot ange marknadsvärdena på sina fastighetsbestånd. Ofta sker dock detta utan att det anges med vilka underlag och med vilka antaganden som den externa värderingen skett. Andra fastighetsbolag lämnar ingen information om marknadsvärdet eller förändringen av marknadsvärdet under året. Här accepteras således att försiktighets- och realisationsprincipen är överordnad intresset att redovisningen skall ske efter principen ekonomisk innebörd. (Se också Hans Edenhammars artikel Marknadsvärden i redovisningen, Balans 10/89, red. anm.)
Långa leverans- och köpeavtal
Ett annat exempel är redovisningen av fleråriga leverans- eller köpeavtal avseende produkter eller tjänster, som t.ex. råvaror och färdiga produkter, samt hyresavtal. Sådana avtal kan vid tidpunkten för bokslutet, på grund av bakomliggande prisförändringar i råvaror, förändringar i produktionskostnader, olikheter i prisklausuler eller förändringar av marknadsvärden, framstå som antingen synnerligen fördelaktiga eller synnerligen ofördelaktiga för bolaget i fråga.
I det fall ett avtal framstår som synnerligen fördelaktigt men ännu inte är realiserat, sker bolagets redovisning efter realisationsprincipen som bygger på den juridiska formen för transaktionen och inte på dess ekonomiska innebörd. Detta trots att aktiemarknadens investerare skulle vara mer betjänta av information om den ekonomiska effekten av det ingångna avtalet.
Varulager
Ett tredje exempel avser redovisningen av varulager. Är det så att varulagret har ett marknadsvärde som överstiger det bokförda värdet, sker inte heller här någon redovisning i resultat- eller balansräkningen av en sådan värdeförändring, eftersom marknadsvärdet inte är realiserat. Inte heller skulle någon komma på den idén att låta bolaget i balansräkningen aktivera en ökning av lagrets marknadsvärde. Detta trots att lagret kanhända är lätt att avyttra till tillförlitliga och marknadsnoterade priser. Även här får försiktighets- och realisationsprincipen vara överordnad intresset för extern redovisning efter ekonomisk innebörd.
Tre frågor
Det förefaller mig därför som om man inför överväganden att övergå till extern redovisning efter principen ekonomisk innebörd har ett antal frågor att ta ställning till. Tre sådana är:
* Skall extern redovisning efter ekonomisk innebörd, med syfte att möjliggöra en så god och riktig bedömning av företagets ställning som möjligt, gå före övriga heliga principer såsom redovisning efter försiktighets- eller realisationsprincipen? Eller skall extern redovisning efter ekonomisk innebörd endast gälla i de fall den förstärker den i övrigt förhärskande försiktighetsprincipen?
* Skall revisorernas svåra och ofta relativt subjektiva bedömningar om hur extern redovisning av vissa affärshändelser skall upprättas, redovisningsrekommendationer till trots, ytterligare kompliceras av att företagens redovisning dessutom skall ske efter en av revisorn gjord bedömning av transaktionens och affärshändelsens ekonomiska innebörd?
* Skall externredovisningen bestå av en blandning av redovisning efter ekonomisk innebörd för vissa balansräknings- och resultaträkningsposter och av redovisning efter juridisk form för andra poster? Blir inte i så fall följden att läsaren av årsredovisningen därigenom kan få svårt att utvärdera såväl företagens juridiska som deras verkliga ekonomiska ställning?
Flera fallgropar
Enligt min uppfattning finns flera fallgropar i ett okritiskt anammande av redovisning efter bedömd ekonomisk innebörd. En övergång helt eller delvis till denna princip kan komma att leda till att redovisningskvalitén hos företagen och jämförbarheten mellan olika företag i samma bransch, trots vällovliga syften, försämras i stället för att förbättras.
Personligen förordar jag att vi håller fast vid huvudprincipen att extern redovisning upprättas efter juridisk form. Däremot måste ansträngningarna öka vad gäller redovisningen av väsentliga transaktioners och affärshändelsers ekonomiska innebörd i tydliga och utförliga fotnoter till årsredovisningen.
Åke von Ajkay, vice VD i FastighetsRenting