Debatten om styrelsens ansvar blossar nu upp på allvar. Advokaterna Nils Erik Segerfors och Stefan Sandén går här till angrepp mot advokat Mats Müllerns sätt att behandla frågan.
Från allmänna utgångspunkter är det välgörande att de ansvarsfrågor som i olika rättsliga sammanhang aktualiserats under den senaste tiden blir föremål för offentlig debatt. En av de flitigaste debattörerna är vår kollega Mats Müllern. En av honom författad artikel var införd i Balans 8–9/89.
Müllern förordnades i maj 1988 av länsstyrelsen i Östergötlands län till granskningsman enligt aktiebolagslagen (ABL) 10 kap 14 § för Gusums Bruk AB. Hans granskningsrapport är daterad den 9 december 1988 och har kommenterats av Björn Markland i Balans 1/89.
Vi finner det angeläget att till kritisk granskning uppta innehållet i rapporten. Dessförinnan vill vi framhålla att vi företräder det ”nya” Fermenta i den av bolaget anhängiggjorda skadeståndsprocessen vid Stockholms tingsrätt mot fyra av de förutvarande styrelseledamöterna i bolaget, däribland två verkställande direktörer. Vi önskar dock inte här kommentera den ännu pågående processen.
Det förtjänar också att påpekas att Müllern uppträder som partsombud på svarandesidan i skadeståndsprocessen vid Södra Roslags tingsrätt mellan ett stort antal aktieägare i Fermenta och den gamla styrelsen. Vi nämner detta förhållande då vi tror att det är en god regel att de som deltar i den offentliga debatten gör detta med öppet visir.
Granskningsuppdraget till Müllern omfattade bland annat uttalande om huruvida styrelsen, VD eller revisorerna hade gjort sig skyldiga till åtgärd eller underlåtenhet som kan medföra skadeståndsskyldighet enligt ABL 15 kap 1 och 2 §§.
Märkligt aktstycke
I sin rapport uttalar Müllern stark kritik mot Gusums revisorer men han ”frikänner” de s.k. externa styrelseledamöterna. Gusumrevisorernas skadeståndsansvar är numera föremål för rättslig prövning vid domstol. Vi avser inte att för vår del uttala någon uppfattning i denna sak. Müllerns granskningsrapport är ett märkligt aktstycke. Fog för anmärkningar mot Müllerns sätt att fullgöra uppdraget finnes utan tvekan.
I samband med granskningsuppdragets fullgörande har Müllern haft ett flertal sammanträden med revisorerna, under det att han ”inte funnit anledning” att ta närmare kontakt med någon styrelseledamot i Gusum med undantag för en verkställande direktör. Härigenom har Müllern på ett tidigt stadium angivit färdriktningen för det fortsatta utredningsarbetet.
Av en bilaga till rapporten framgår att av de tre av Müllern ”frikända” ledamöterna har en suttit i styrelsen i vart fall sedan 1977, en ledamot sedan 1983 och en ledamot sedan 1984.
Styrelseansvaret
Ett av avsnitten bär rubriken ”Tillämpliga rättsregler” och omfattar sammanlagt ca 5 sidor. Härav ägnar Müllern endast en halv sida åt styrelsen och VD, medan revisorerna får återstoden på sin lott. Redogörelsen för lagmotiven till styrelseansvaret upptar några få rader trots att rapporten omfattar närmare 50 sidor.
En påtaglig brist är frånvaron av rättslig analys vad avser styrelseansvaret.
Enligt ABL 8 kap 6 § skall styrelsen svara för bolagets organisation och förvaltningen av bolagets angelägenheter samt tillse att organisationen beträffande bokföringen och medelsförvaltningen innefattar en tillfredsställande kontroll.
I belysning av dessa lagregler kan det vara av intresse att konstatera hur tillståndet i Gusum gestaltade sig enligt vad Müllern säger sig ha iakttagit.
Ekonomiorganisationen var bedrövlig (sid 19 i rapporten).
Det är omöjligt för den anställde controllern att få inblick i bokslutsarbetet, trots att styrelsen begärt att han skulle få delta i detta (sid 19).
Styrelsen var alltid lika skeptisk till siffrorna. Man tyckte det var konstigt att bolaget visade så dåligt resultat (sid 19–20).
Arbetet med rapporteringssystemet försvårades av att man inte hade någon koll på varulagret (sid 21). Lagret gick inte att kontrollera (sid 22).
De av styrelseledamöterna underskrivna årsredovisningarna är helt verklighetsfrämmande (sid 25).
Den interna kontrollen var praktiskt taget obefintlig (sid 26).
Av protokollen från styrelseledamöterna saknas ett antal protokoll (sid 47).
Kan ej delegeras
Det primära ansvaret för organisationen av bokföringen och den interna kontrollen åvilar inte och kan ej heller delegeras till revisorerna. Detta framgår av förarbetena till ABL. Styrelsen är bolagets högsta kontrollorgan och styrelsen bör i vissa fall utfärda instruktioner för VD.
Styrelsen och revisorerna är två parallella bolagsorgan som båda utses av bolagsstämman. Inget av organen har något ansvar eller några skyldigheter mot det andra utan svarar för sitt fögderi inför bolagsstämman. Styrelsen har att se till att ekonomifunktionen har sådana personella resurser som säkerställer pålitlig information till styrelsen. I förarbetena till ABL framhålles särskilt vikten av att den ekonomiska rapporteringen till styrelsen fungerar tillfredsställande. Styrelsens ansvar är oberoende av hur revisorerna sköter sina åligganden.
Av det nu sagda följer att det i och för sig är fullt möjligt att såväl styrelseledamöterna som revisorerna enligt ABLs regelsystem befinnes ha försummat sina plikter.
Kreuger-fallet
Som skäl för sin uppfattning att Gusums ”externa” styrelseledamöter inte har gjort sig skyldiga till vårdslöshet eller försummelse åberopar Müllern ett av Kreugermålen, NJA 136 s 78. Omständigheterna i detta mål var i korthet följande: Det var fråga om ett brottmål som gällde det då förekommande brottet uppenbar vårdslöshet mot borgenärer. Åtal hade väckts mot fyra ledamöter av styrelsen i det i konkurs försatta AB Kreuger & Toll. Bokföringen hade under en följd av år varit i väsentliga delar oriktig eller bristfällig. Åklagaren gjorde gällande att styrelseledamöterna – som inte omhänderhaft den omedelbara ledningen av bolagets angelägenheter eller varit skyldiga att i första hand ta befattning med bokföringen – genom underlåtenhet att utföra av omständigheterna påkallad övervakning och kontroll visat uppenbar vårdslöshet mot bolagets borgenärer.
Uppenbar vårdslöshet torde motsvara det numera använda uttrycket grov oaktsamhet. Två av styrelseledamöterna fälldes till ansvar och ådömdes frihetsstraff under det att övriga två ledamöter blev frikända.
Högsta Domstolen ansåg att ingen av de åtalade styrelseledamöterna hade omhänderhaft den omedelbara eller operativa ledningen av Kreuger & Tolls angelägenheter. De hade därför varit fritagna från åliggandet att i första hand tillse att bokföringsskyldigheten fullgjordes. Ansvar kunde emellertid utdömas enligt Högsta Domstolen, ”om och i den mån de genom underlåtenhet att utöva av omständigheterna påkallad övervakning och kontroll i detta hänseende ådagalagt uppenbar vårdslöshet”.
Den åtskillnad som HD gör i fråga om ansvaret berodde på den befattning de två fällda ledamöterna haft att ha med Kreuger & Tolls angelägenheter i förhållande till de frikända. Dessa två sistnämnda ledamöter intog inte någon framskjutande ställning inom styrelsen utan anlitades närmast som fastighetsexperter. Vi anser det viktigt att framhålla dels att samtliga fyra styrelseledamöter var ”externa” ledamöter, d.v.s. ingen av dem var anställd hos Kreuger & Toll, och dels att HD fann att de två frikända ledamöterna väl gjort sig skyldiga till försumlighet med avseende på övervakningen av Kreuger & Tolls bokföring men att denna försumlighet inte kunde anses som uppenbar vårdslöshet mot borgenärerna.
Mats Müllern, å sin sida, anför i granskningsrapporten att då de ”externa” styrelseledamöterna inte deltagit i den operativa eller direkta ledningen av Gusums Bruk, finner han med stöd av Kreugermålet NJA 1936 s 78 att de ”externa” styrelseledamöterna inte har gjort sig skyldiga till skadeståndsgrundande åtgärd eller underlåtenhet. Något stöd för en sådan rättsfallstolkning kan man emellertid inte hämta från det åberopade Kreuger-målet. Frågan huruvida styrelseledamöterna i Kreuger & Toll deltagit i den operativa ledningen eller ej har HD inte tillmätt någon betydelse, då det gällde uppdelningen på de två kategorierna skyldiga respektive icke-skyldiga till de åtalade gärningarna. Det avgörande kriteriet blev i stället respektive ledamots ställning i styrelsen.
Inget stöd
Frånsett sistnämnda omständighet kan Kreuger-fallet likväl inte utgöra något stöd för Müllerns tolkning redan av det skälet att även de frikända Kreugermännen av HD befanns ha varit försumliga, vilket i och för sig skulle räcka som skadeståndsgrund i subjektivt avseende för Gusums styrelseledamöter. Müllerns tolkning av Kreuger-målet är felaktig och domskälen är i stället ett stöd för raka motsatsen till den av honom hävdade uppfattningen i Gusum-fallet.
Någon egentlig granskning av förutsättningarna för ett eventuellt styrelseansvar kan vi inte finna att Müllern har utfört, eftersom de omständigheter i Gusum som vi refererat ovan är sådana som typiskt sett faller inom styrelsens ansvarsområde.
FARs väsentlighetsbegrepp
Müllern har i sin granskningsrapport även – av skäl vi inte kunnat förstå – funnit sig föranlåten att rikta kritik mot FARs rekommendation rörande Revisionsberättelse och revisorspåteckning i aktiebolag (1984). Denna kritik har Müllern ytterligare utvecklat i Balans 8–9/89.
Müllern har i sin kritik inte gjort skillnad mellan de anmärkningar revisorn har att göra i anledning av sin granskning av bokföringen och annan granskning. Den förra granskningen syftar till att kontrollera att redovisningen överensstämmer med ABL. I det avseendet kan det inte råda någon tvekan om att det endast är för bolaget väsentliga fel i redovisningen och därmed brott mot ABL, som föranleder anmärkning i revisionsberättelsen.
När det gäller andra typer av brott mot ABL eller bolagsordningen kan det möjligen i klarhetens intresse vara av värde om rekommendationen vore något tydligare vad avser revisorns skyldigheter. Till stöd för sitt angrepp har Müllern förfäktat att ”revisorer ju inte kan avgöra vad som är väsentligt för aktieägare eller annan”. Trots allt är det i händerna på revisorerna lagstiftaren lagt den granskning som skall ske. Vad som kan vara väsentligt för aktieägare eller annan när det gäller en skadeståndsbedömning kan naturligtvis variera från fall till fall. Müllern har emellertid som exempel åberopat ett rättsfall NJA 1982 s 330. Detta fall är dock ett synnerligen misslyckat exempel, eftersom det fel som där begåtts – en aktieägare hade av misstag strukits ur VPCs förteckning över aktieägare – helt faller vid sidan av det som omfattas av revisorns granskning.
Advokat Nils Erik Segerfors och advokat Stefan Sandén