Kvalitetskontroll: Dags för nästa steg

Revisionskvalitet kan uppnås med olika medel. Viktigast är de medel som säkerställer att revisionen utförs rätt från början. Hit hör utbildning, instruktioner och handledning. Men ett annat medel, kvalitetskontroll i efterhand, har blivit mer och mer aktuellt över hela världen. FARs ordförande Göran Tidström presenterar här en bearbetning av det tal han höll på 1989 års FAR-dag.

Kan man verkligen lita på er revisorer?

Den frågan fick jag av en journalist häromveckan. Jag tyckte jag lyckades förklara tingens ordning för honom, men när tidningen kom innehöll den ändå några smaskiga rubriker (”Notan kan bli dyr för slarviga granskare”...). Jag tror nog att journalisten ville skriva objektivt, men ändå är det så lätt att rubrikerna blir på det här publikknipande sättet.

Jag har ägnat mig åt att studera FARs pressklippssamling för det senaste året. Några axplock: ”Nu utreds revisorernas trovärdighet” – ”Principlösa revisorer” – ”Sparkad revisor varnas” – ”Hur kunde revisorerna missa fifflet?” – ”Revisorer bländade av gyllene bokslut” – ”Revisorer lätta att lura”.

Visst har vi också sett mycket positivt om revisorer i pressen. Vi är inte angripna som kår. När vi nu har sett över våra revisionsrekommendationer är det inte på förekommen anledning, utan som ett normalt led i yrkesutvecklingen. Men vi kan inte blunda för att vi har en debatt av det slag jag nämnde. Vi måste vara beredda att diskutera kvaliteten på vårt arbete och frågan om kvalitetskontroll. Det kräver förberedelse.

Rubriken på mitt föredrag är Kvalitetskontroll: Dags för nästa steg. Låt mig lämna öppet om det ska vara utropstecken eller frågetecken efter ordet steg – men låt mig hoppas att nästa års debatt inom kåren ska klarlägga den frågan.

”Kvaliteten är hög”

När kvalitetsfrågan kommer upp i offentliga sammanhang brukar jag bestämt hävda att ”kvaliteten på svenska revisorers arbete är hög, även med internationella mått”. Det sa vi i Riksdagens näringsutskott nyligen när vi hördes i frågan om etableringskontroll och körkort för företagare. Och citatet kommer egentligen från Kommerskollegium, så det är väl förankrat.

Låt oss ändå ställa frågan om vi är trovärdiga när vi säger detta. Tror vi innerst inne på det själva? Även om det stolta uttalandet är sant för det mesta – hur ofta avviker vi i praktiken från det idealet?

Kvaliteten kan delas in i två dimensioner. Den ena är våra rekommendationer och de interna instruktionerna hos våra byråer. Den är säkert god. Den andra är efterlevnaden.

Det är efterlevnaden jag vill koncentrera mig på. Låt mig ställa några provokativa frågor:

* Hur är det med den valde revisorns engagemang?

* Hur är det med medarbetarnas erfarenhet i en starkt expanderande bransch där jag tror att medelåldern är högst 35 år och där vi får över 1.000 nya medarbetare varje år som ska slussas in på revisionsuppdrag?

* Vilka risker medför den säsongmässiga (eller numera kanske kontinuerliga) arbetsbelastningen för rent slarv?

* Det finns en viss tendens till upphandlingsförfarande inom revisionsområdet. Vilken risk finns det att pressen på timpriserna också pressar tidsinsatsen och därmed kvaliteten?

* Hur väl lever vi upp till FARs rekommendation om intern kvalitetskontroll?

Utbildning och rekommendationer först

När FARs styrelse en gång diskuterade extern kvalitetskontroll kom den inte så långt, för det var en stark majoritet för att först ta tag i utbildningsfrågorna. Där är aktiviteten som bekant hög: Obligatorisk basutbildning står på programmet, och en försöksverksamhet pågår. En frivillig revisorsexamen har aviserats av FAR. Till och med beträffande vidareutbildningen skymtar tanken på ett obligatorium i fjärran.

Byråinterna instruktioner, institutionaliserad rådgivning från FAR till mindre byråer, intern kvalitetskontroll och arsenalen av sanktioner är andra områden som måste klaras av först. Beträffande den sistnämnda punkten påminner jag om att FAR under året gjort kraftfulla framställningar till Kommerskollegium beträffande tillsynsverksamheten, men vi måste nog ändå inse att varken kollegiets eller våra egna sanktioner i praktiken är särskilt stränga.

Extern kvalitetskontroll

Rekommendationen om intern kvalitetskontroll gör ju en indelning i uppdragsanknutna och allmänna kontroller samt inspektionsprogram. De två förra delarna fungerar antagligen väl. Jag vågar ifrågasätta om inspektionsprogrammen i praktiken fungerar på samma nivå. Får vi tillräckligt erfarna revisorer att engagera sig i de här programmen?

Hur som helst framstår extern kvalitetskontroll som den sista länken i den logiska kedja som ska åstadkomma kvalitetssäkring. För svensk del måste vi förstås väga fördelar mot nackdelar. Resonemanget har förts i andra länder.

Fördelar som identifierats är att vi visar att det räcker med självreglering, att vi stärker trovärdigheten och att vi minskar risken för brister hos enskilda ledamöter (brister som kan ge en uppförstorad effekt i massmedierna trots att det gäller udda fall). Nackdelar som framförts är att extern kvalitetskontroll strider mot tystnadsplikten (i Norge har det problemet undanröjts helt enkelt genom att Revisorsloven ändrats), att den kostar pengar (vilket är sant och bör övervägas vidare), att obligatorisk vidareutbildning är ett bättre alternativ och, till sist, att vi ju inte är trängda – varför skulle vi då ta initiativ?

En internationell jämförelse visar att vi håller på att bli akterseglade (illustration 1). Särskilt intressant är att flera av våra nordiska grannländer kommit längre än vi. I Norge har man helt nyligen vid en konferens i Sandefjord accepterat ett förslag om extern kvalitetskontroll, och det var speciellt de mindre byråerna som stödde förslaget.

Så går det till i Ontario

Kanadas största provinsinstitut, Ontario (med ca 20.000 ledamöter varav ca hälften praktiserande revisorer), har tjänat som förebild för många andra länder när det gäller extern kvalitetskontroll. Deras system har fungerat sedan 1980, då det inspirerades av USAs peer reviews.

Efter en ingående debatt bedömde man att en obligatorisk vidareutbildning skulle vara svårare att genomföra än en extern kvalitetskontroll. En förutsättning var en Practice Advisory Service, alltså en yrkesmässig rådgivningsverksamhet främst för mindre byråer.

För kvalitetskontrollen har föreningen 3–5 heltidsanställda (men kom ihåg att de har ungefär 10.000 revisorer som ledamöter) och ett antal inhyrda revisorer från byråerna som lägger ner 10–30 dagar per år. Resultatet av kvalitetsinspektionerna rapporteras i anonymiserad form till en Practice Inspection Committee som består av 18 föreningsledamöter. Det är den kommittén som bedömer om resultatet är acceptabelt.

Kontrollen avser den enskilda ledamoten, men bedömningen gäller också den byråmiljö som ledamoten verkar i. Varje kontor får besök minst vart fjärde år. Ledamoten förvarnas skriftligt och får ett förberedande frågeformulär att fylla i. Vid besöket bedöms kontorets rutiner och fyra av ledamotens revisionsuppdrag testas.

När rapporten kommer till Practice Inspection Committee är den som sagt anonym. Kommittén kan avstå från åtgärd (f.n. 90 procent av fallen), besluta om ny inspektion inom ett år (9 procent) eller anmäla fallet till disciplinnämnden (1 procent).

Inställningen bland byråerna är enligt en systematisk utvärdering mycket positiv. Trots att det största värdet anses föreligga för de mindre byråerna ställer de stora byråerna upp solidariskt och utsätts därför för samma kontroller som de mindre.

Enligt Ontario-föreningens erfarenhet bör man i början ligga lågt med sanktioner och i stället använda tekniken med täta återbesök i problematiska fall.

Svenskt åtgärdsprogram

Jag vill föreslå ett svenskt åtgärdsprogram som delvis redan är igångsatt:

* Obligatorisk basutbildning för inträde i FAR

* Frivillig revisorsexamen

* Incitament för vidareutbildning

* Kanske också en byråintern självrannsakan beträffande intern kvalitetskontroll, särskilt i fråga om inspektionsprogram

* Stöd i yrkesfrågor från FAR i större utsträckning till de mindre byråerna

* Föreningsbaserad, frivillig kvalitetskontroll

I den utsträckning dessa punkter inte redan är beslutade tänker jag föreslå FARs styrelse att de tas upp till diskussion under 1990. När vi samlas till nästa FAR-dag hoppas jag kunna rapportera resultatet av våra överväganden – även om jag inte vet vad den rapporten kan komma att innehålla.

Med ett sådant svenskt åtgärdsprogram kan vi få en ännu bättre kvalitet än i dag. Vi kan få en ökad trovärdighet. Men framför allt: vi bibehåller initiativet! Jag vill uppmana alla FAR-ledamöter att engagera sig i de här frågorna, så att styrelsen kan få ett gensvar på de tankar som kanske kan framstå som något provokativa, men som förhoppningsvis också väcker en och annan tanke.

Göran Tidström, FARs ordförande