Det är förvånande att inte fler skriver av goodwill progressivt. Ingenting säger nämligen att det måste ske linjärt över perioder på 20 år och mer. Den progressiva metoden har dock många fördelar.

Få redovisningsfrågor har engagerat näringslivet i sådan omfattning som goodwill i koncernredovisningen vid företagsförvärv. Det gäller såväl i vårt land som internationellt.

Verkställande direktörer i våra stora bolag ägnar eljest begränsad tid åt redovisningsfrågor och förlitar sig mestadels på bedömningar från sina ekonomidirektörer.

När det gäller goodwill däremot finns det knappast en VD i ett publikt företag som inte personligen satt sig in i alternativa redovisningsmetoder och tagit ställning till argumentens bärkraft.

Fler metoder oacceptabelt

Med tanke på den betydande inverkan valet av redovisningsmetod får på bolagens redovisade resultat och nyckeltal är detta engagemang synnerligen välmotiverat.

Lika välmotiverat är det att affärspress och finansanalytiker med jämna mellanrum (senast Affärsvärlden i nr 22/1990) påtalar det oacceptabla i att ett flertal metoder förekommer som i praktiken omöjliggör jämförelse mellan företag.

Det är mot denna bakgrund tillfredsställande att en översyn av gällande rekommendationer tycks ha hög prioritet. Vårt eget Redovisningsråd, som nu på allvar kommit igång med sitt arbete, har frågan överst på dagordningen.

Ny rekommendation

Internationellt har bl.a. förslag till ny rekommendation publicerats för remissbehandling i England samt av International Accounting Standards Committee (IASC), som har till uppgift att harmonisera internationell redovisningsstandard.

Det bör noteras att IASC därvid synes ha stöd av både den internationella börsfederationen och EG samt att medlemsländerna förbundit sig att tillämpa IASCs rekommendationer så långt som möjligt med hänsyn till nationella lagar.

I detta perspektiv kan Sverige knappast välja egna vägar.

Tid att påverka

Arbetet mot en ny och enhetlig rekommendation om redovisning av goodwill är således redan långt gånget. Denna artikel vill uppmana till debatt medan tid för reell påverkan ännu finns. Redovisningsrådets rekommendation kan visserligen föreligga före årets utgång och blir då föremål för offentlig debatt och remissbehandling.

Dessförinnan kan dock arbetet med internationella rekommendationer ha fullföljts så att våra egna möjligheter till påverkan i praktiken uteblir. Det är nu den tekniska lösningen måste debatteras för att Redovisningsrådet ska kunna fånga upp stämningarna i näringslivet samt för att vi ska hinna påverka det internationella arbetet.

Sverige har på flera sätt möjlighet att påverka den internationella utvecklingen. Detta sker bl.a. via samnordisk representation i IASCs styrelse.Vidare är Sverige internationellt erkänt i redovisningsvärlden, något som bl.a. kommit till uttryck genom att Bertil Edlund, tidigare FAR-ordförande, är nyvald ordförande i den internationella revisors- och redovisningsorganisationen IFAC (som representerar 1 miljon medlemmar i 77 länder).

En väg är möjlig

Debatten kan från teknisk utgångspunkt sägas omfatta tre huvudalternativ:

* goodwill behöver i normalfallet inte skrivas av överhuvudtaget

* goodwill skrivs av mot resultatet över beräknad livslängd enligt en systematisk plan

* goodwill skrivs omgående av direkt mot eget kapital utan att belasta resultaträkningen

De teoretiska spörsmålen kring redovisning av goodwill är komplexa. Doktorsavhandlingar i mängd kan skrivas kring dessa frågor.

Följaktligen redovisar jag i detta inlägg enbart axplock av de argument som framförts. En resumé av dessa ger en god grund för att skrinlägga två av de tre metoderna.

Inget bestående värde

Redan innan vågen av företagsförvärv till priser skyhögt över substansvärdena förelåg internationell enighet om att goodwill inte representerar ett bestående värde på vilket avskrivning kan underlåtas.

I teorin förekommer visserligen synsättet att avskrivningar ska representera en tillgångs värdeminskning under en period, att värdet bör fastställas som nuvärdet av framtida kassaflöde och att detta ingalunda minskar från år till år i en rörelse med successivt ökande resultat.

Motargumenten är dock många. Bl.a. hävdas att goodwill inte kan representera ett evigt värde utan snarare beror på en övernormal lönsamhet som på sikt är sårbar.

Enighet föreligger därför bland rekommendationsskrivarna i alla ledande länder att goodwill ska skrivas av.

Vanligare alternativ

Alternativet att skriva av goodwill direkt mot eget kapital har under senare år blivit allt vanligare i Sverige. Det har sin grund i engelska redovisningsrekommendationer.

Detta har även lett till att IASC hittills accepterat denna metod som ett alternativ – allt i syfte att de internationella rekommendationerna ska kunna följas av alla ledande redovisningsländer. Det viktigaste landet som tillåtit direktnedskrivning är England.

Argumenten för direktnedskrivning är bl.a. att goodwill inte anses vara någon ”verklig” tillgång, att förvärvad goodwill inte bör redovisas då den goodwill som löpande upparbetas i ett företag inte får aktiveras samt att det helt enkelt är ett enkelt sätt att undvika frågan om hur stor den årliga avskrivningen mot resultatet ska vara.

Får orimlig effekt

Dessa argument får dock anses väga lätt mot den uppenbart orimliga effekt som metoden får på det egna kapitalet.

Redovisningen ska spegla verkliga ekonomiska skeenden så nära som möjligt och vara begriplig för dess användare. Vem kan förstå att ett företag som gör en kalkylerad investering genom ett företagsförvärv därigenom uppvisar ett minskat eget kapital?

Vem gör investeringar med sådana effekter – om de är verkliga?

Saken blir inte bättre av att metoden bryter mot bokföringslagen och mot de grundläggande redovisningsprinciper som är ägnade att ge en rättvisande bild av företagets resultat och ställning.

Inte tillåtet längre

Det förvånar därför inte att IASC i sitt nya rekommendationsförslag inte längre tillåter direktnedskrivning. Också det engelska förslaget överger denna metod.

Remissbehandlingen av IASCs förslag har kommit långt och försvaret för direktnedskrivning har hittills varit mycket tunt. Metodens dagar torde således vara räknade.

Kvar finns då alternativet att skriva av goodwill mot resultatet över beräknad livslängd enligt någon form av systematisk plan. Det är också det alternativet som IASC, den engelska Accounting Standards Committee (ASC) och vårt eget Redovisningsråd förväntas välja.

Den amerikanska rekommendationen utgår redan från denna princip.

Högst 20 år

Hur lång avskrivningstid tänker man sig då? IASC föreslår 5 till 20 år men med restriktionen att särskilda omständigheter ska föreligga om den övre delen av intervallet väljs.

Ett visst tryck lär föreligga mot en något högre maximigräns.

Den engelska ASC är mer liberal när man anger maxgränsen till 20 år ”med undantag för de sällsynta fall där omständigheterna motiverar en längre period”. Avskrivningstiden får dock aldrig överstiga 40 år.

Var Redovisningsrådet befinner sig är inte känt för stunden men en gissning kan vara att man följer IASCs maxgräns, dvs 20 år.

Problem kvarstår

För oss som vant oss vid 5 till 10 år kan 20 år verka vara en lång avskrivningstid. Icke desto mindre sker många av dagens storförvärv i det europeiska näringslivet till priser som ingalunda bär goodwillavskrivningar ens när de fördelas över 20 år.

Man kan visserligen fråga sig om de gigantiska goodwillbelopp som idag betalas för exempelvis konsumentföretag med starka varumärken och betydande marknadsandelar kan räknas hem i termer av en traditionell investeringskalkyl.

Det är dock delvis en annan debatt. Faktum kvarstår: prisnivån är etablerad och mängder av storföretag finner det motiverat att genomföra förvärv.

Flertalet på kortare tid

Observera dock att 20 år är tänkt som en maxgräns, vilket innebär att flertalet förvärv ska skrivas av under kortare tid.

Redan nu kan man notera att företagen börjar finna argument i flertalet fall som talar för att ”just det” förvärvet har särdrag som kvalificerar för 20 år. Risken att maxgränsen i praktiken tenderar att bli huvudregel snarare än undantag är uppenbar och ett nytt problem vad gäller efterlevnad av regler.

En slutsats av ovanstående är att många företag alltjämt kommer att ställas inför förvärv som i sig är rationella men där en förlängd avskrivningstid på upp till 20 år inte är tillräckligt för att undvika initialt negativa effekter på resultat och nyckeltal.

Det går inte att bortse från att detta är ett allvarligt problem för näringslivet med den betydelse – om än ibland överdriven – som ges nyckeltal och kortsiktiga resultateffekter.

Lösningar finns

Finns det då inga ytterligare möjligheter att utforma regler för redovisning av goodwill som bättre överensstämmer med företagsledningarnas ekonomiska kalkyler?

Svaret är att det finns det.

Debatten har hittills endast behandlat avskrivning mot resultatet eller ej och avskrivningstidens längd.

Däremot har frågan om avskrivningens fördelning över tiden inte diskuterats med undantag för universitetslektorn Sten-Eric Ingblad, f.n. tillförordnad direktör i Redovisningsrådet, som (DI augusti 1989) pläderar för progressiv avskrivning av goodwill. Vad säger att goodwill ska avskrivas linjärt?

Vi har glömt grunderna

Normalt avskrivs materiella anläggningstillgångar linjärt. Men det är en approximation av ett teoretiskt avskrivningsförlopp som vi levt med så länge att vi glömmer bort de bakomliggande grunderna.

Avskrivning av en tillgång kan antingen ses som ett uttryck för minskning av värdet på tillgången eller som ett mått på den kostnad som ska allokeras till var period under antagande att denna ska matcha de intäkter som tillgången genererar.

Under starkt förenklade förutsättningar kan visas att avskrivningen på en investering som genererar ett konstant årligt kassaöverskott bör beräknas på annuitetsbas så att ränta på investerat kapital och avskrivning blir lika stor vart år under investeringens livstid.

Härigenom åstadkoms det tilltalande förhållandet att investeringen visar lika lönsamhet under hela perioden.

Självfallet påverkas ett rimligt avskrivningsförlopp av många andra faktorer men en linjär avskrivning väljs oftast i praktiken därför att metoden är enkel.

Inget hindrar företagen

Ingenting i gällande lag eller existerande rekommendationer hindrar dock företagen från att avvika från linjär avskrivning. Exempelvis har progressiv avskrivning tillämpats för materiella anläggningstillgångar, både i Sverige och utomlands och inte minst i USA.

I Sverige har metoden tillämpats i leasingbolag som annuitetsmodell liksom i de allmännyttiga bostadsföretagen. FARs redovisningsrekommendation nummer tre om materiella anläggningstillgångar anger den progressiva modellen som ett möjligt alternativ.

Annuitetsmetoden är en tillämpning av den progressiva metoden och tillämpas för anläggningar med lång livslängd och inom leasingverksamhet där ju intäkterna är jämnt fördelade över perioden. Genom annuitetsmetoden uppnås då en bättre matchning än med linjär metod.

Skriv av progressivt

Vilken relevans har då dessa överväganden när det gäller avskrivning av goodwill?

Likheterna är många. För det första vill jag hävda att minskningen i värde av förvärvad goodwill knappast kan mätas på ett objektivt sätt.

Avskrivningen måste därför i första hand ses som ett uttryck för fördelning av en kostnad över investeringens livstid och bör då i görligaste mån möta de intäktsströmmar som denna genererar. Kalkylerna över företagsförvärv innehåller ofta stora initiala fusionskostnader eller synergivinster som uppstår först efter ett antal år.

Detta är speciella skäl som kan tala för en förhållandevis låg initial avskrivning som sedan successivt får öka.

Kan motiveras

Men även utan sådana särskilda intäkts- eller kostnadsposter kan en progressiv avskrivning motiveras.

Vid ett förvärv av ett stabilt resultatgenererande företag medför linjär avskrivning att investerarens avkastning på förvärvet initialt underskattas för att under senare år i stället överskattas. Varför låta förvärv få dylika snedvridande effekter på köpande företags redovisade lönsamhet?

I nedanstående diagram jämförs avskrivningsförloppet vid 20 års linjär avskrivning med 15 års progressiv sådan.

Valet av 15 år är ett uttryck för att en försiktigare skattning av goodwillens livslängd kan göras vid tillämpning av progressiv avskrivning.

Den progressiva avskrivningen har gjorts enligt annuitetsmetod med en antagen ränta på 12 procent. Som jämförelse redovisas även effekterna av 40 års linjär avskrivning.

Av diagrammet framgår att differenserna i oavskrivet restvärde mellan 20 års linjär avskrivning och 15 års progressiv avskrivning som högst uppgår till 8,6 procent (efter sex år). Den progressiva avskrivningen uppgår år 1 till 2,6 procent och ökar sedan med 0,3 till 0,5 procent per år. Från och med år sju blir den högre än den linjära avskrivningens 5 procent.

Mindre försiktigt

Progressiv avskrivning kan initialt synas mindre försiktig med följd att problem kan uppstå om det förvärvade företaget inte når förväntade resultat och goodwillen måste skrivas ned i förtid mot resultatet.

Diagrammet visar att skillnaden gentemot linjär avskrivning över 20 år i detta avseende framstår som ringa.

Den långsiktiga skillnaden mot 40 års linjär avskrivning är uppenbar samtidigt som den progressiva avskrivningen över 15 år endast ger marginellt högre årlig avskrivning de första 5 åren.

Bara Atlas Copco

En progressiv avskrivning av goodwill innehåller således många tilltalande element. Det är förvånande att metoden inte rönt större uppmärksamhet vare sig bland praktiker eller bland rekommendationsutgivare.

Bland svenska storföretag är det endast Atlas Copco som tillämpat den i 1989 års bokslut, men andra lär nu överväga att införa den.

Det kan noteras att IASC hittills talat om att avskrivning på goodwill ska vara systematisk, vilket torde tillåta progressiv avskrivning. Frågan lär ha diskuterats nyligen inom IASC, varvid synpunkter framkommit om att avskrivning av goodwill skall ske minst enligt linjär plan.

Motiven mot progressiv avskrivning som anförts är bl.a. att den är oförsiktig med hänsyn till osäkerheten i framtida intäktsströmmar samt att det som goodwill representerar i form av teknisk organisation och marknadsförhållanden framför allt tillgodogörs under tiden närmast efter förvärvet.

Diskussionen lär fortgå. En kvalificerad gissning är att huvudrekommendationen blir linjär avskrivning men att progressiv avskrivning får tillämpas om särskilda motiv kan anges.

Personligen skulle jag hellre se en utveckling med progressiv avskrivning under 10–15 år än linjär avskrivning över perioder på 20 år eller mer som knappast kan överblickas.

Vinna förståelse

Jag vill med dessa tankar understryka vikten av att Redovisningsrådet finner en rekommendation om redovisning av goodwill som kan vinna verklig förståelse och acceptans i näringslivet. Möjligheten till att avskriva goodwill progressivt synes i många avseenden tilltalande och blir förhoppningsvis föremål för noggrann utvärdering.

Redovisningsrådet har nu chans att visa vägen. Bakom rekommendationer bör ligga en konsistent, modern redovisningssyn, anpassad efter företagens sätt att tänka ekonomiskt.

Redovisningen skall avbilda verkligheten i företagen. Redovisningsrådet står här inför sitt verkliga elddop.

Gör stämman hörd

Jag vill också uppmana företrädare för näringslivet att göra sin stämma hörd i debatten medan tid är. Detta gäller även kolleger i revisorskåren eftersom jag här inte vågar hoppas på samstämmighet.

De här framförda synpunkterna är således mina personliga och har inte varit uppe till formell diskussion bland styrelse och andra kolleger inom FAR.

Ett brett engagemang i debatten i denna decenniets största redovisningsfråga är extra viktig. Detta speciellt som flera av landets ledande experter ingår i Redovisningsrådet och därför inte offentligt kan debattera frågan under pågående beredning av ärendet.

Auktor revisor Göran Tidström, Öhrlings Reveko