Analytiker påtalar okända lånerisker

Den som tar korglån i utländska valutor riskerar att göra onödiga valutaförluster. Bankerna erbjuder för få valutaslag i för dåliga proportioner och rekommenderar för korta löptider. Dessutom baseras riksbankens handelsvikter på 13 år gamla valutakurser.

Enligt den nationalekonomiska teorin skall ränteskillnaderna mellan två länder avspeglas i valutakursförändringar.

Att detta inte gällt för Sverige från devalveringen 1982 till skrivande stund är lätt att konstatera.

De svenska penningmarknadsräntorna har i år legat cirka tre procentenheter högre än de vägda räntorna för valutakorgens länder.

Skillnaden blir ännu större när man jämför den svenska räntan med räntorna på vissa av bankernas korglån.

Lysande affärer

Dessa ränteskillnader har som bekant stimulerat till tidvis lysande affärer där svenska låntagare har ersatt sin kronupplåning med utlandslån eller där svenska företag och organisationer av alla slag lånat upp pengar i utländsk valuta för placering i svenska räntebärande värdepapper.

Denna verksamhet är nu mycket stor. Vanliga uppskattningar är att det finns 200 miljarder i utestående korglån.

Ur riksbankens statistik kan man hämta att företagen under perioden juli 1989–juni 1990 tog upp nya kortfristiga utlandslån till ett belopp om 163 miljarder.

Per den 30 juni i år hade företagen en total utlandsskuld (alltså inte bara korglån) om cirka 400 miljarder.

Lånen har spritt sig

Det är inte bara volymen som är stor. Verksamheten har spritt sig till breda kretsar.

Inte bara exportföretag utan också hemmamarknadsföretag, kommuner och andra organ inom den offentliga sektorn samt t.o.m. privatpersoner tar upp utlandslån. Det är naturligtvis främst de senare grupperna som löper de största riskerna eftersom de inte kan matcha skulderna mot tillgångar i utlandet eller utlandsräntorna mot intäkter i utländsk valuta.

Inte bara devalvering

Varje finans- eller ekonomichef som har undertecknat ett utlandslåneavtal oroar sig naturligtvis för att han/hon en morgon skall vakna och finna att Sverige har devalverat kronan. Men det finns andra valutarisker som hänger samman med valutakorgens konstruktion och utvecklingen av riksbankens index som företaget också måste vara medvetet om.

I det följande analyserar vi dessa risker med hjälp av konkreta exempel. Utgångspunkten för exemplen kommer från en undersökning av några valutakorgars utveckling sedan 1983.

Valutariskerna, som vi har studerat, kan delas in i fyra riskgrupper:

* devalvering av kronan

* brister i bankernas korglån

* inbyggda risker i riksbankskorgen

* förändringar av riksbankens index inom bandbredden

Risk 1 Korgens pris

Nuvarande valutapolitik skulle man kunna karakterisera som en fastkurspolitik men att de devalveringar som förekommer är stora.

Många företag kalkylerar med att detta historiska mönster upprepas i framtiden. Dilemmat är då givetvis att företaget vill tjäna på räntedifferensen under de långa perioderna med en fast krona mot korgen medan man vill undvika att ha ett lån utestående den dagen en devalvering sker.

För att konkret jämföra devalveringsrisken mot räntevinsterna kan man göra följande beräkningar.

Låt oss antaga att vi idag tar upp ett handelsvägt korglån och att det i morgon sker en devalvering av kronan med tio procent. Hur lång tid måste lånet då vara utestående för att kompensera för denna förlust om räntedifferensen under hela löptiden är tre procentenheter och korglåneräntan är tio procent? Det visar sig då att lånet måste leva i cirka 4,1 år.

Om vi däremot ser bakåt och ställer oss frågan: Hur lång tid måste vi ha haft ett handelsvägt korglån med tre procentenheters lägre ränta än ett motsvarande kronlån för att räntevinsterna skall kompensera en eventuell devalvering om tio procent? Denna tidsperiod är cirka 2,9 år.

Risk 2 Korgens innehåll

För att minska transaktionskostnaderna och hålla en låg ränta konstruerar bankerna som bekant lånekorgar av den typ som beskrivits ovan.

Fördelningen av valutor görs så att kursfluktuationerna mot kronan blir små. Självklart ger olika typer av korgkonstruktioner olika räntekostnader och valutaresultat.

Ett sexmånaderslån med 30 procent dollar och resten D-mark stiger i genomsnitt i värde med 0,54 procentenheter. Lånet kan dock stiga betydligt mer. Den maximala förlusten som noterades i undersökningen var på ett lån som togs 1986-07-01. Förlusten var här 3,71 procentenheter. Den största vinsten var 1,44 procentenheter. Detta är förändringar gentemot index, vilket betyder att den faktiska värdeförändringen kan vara större om kronan samtidigt försvagas inom bandet. Dessa risker i korgkonstruktionen får låntagaren ställa mot de räntevinster som görs på lånet jämfört med att låna svenska kronor.

Samma korg lånad på två år har i genomsnitt haft en förlust på 2,49 procentenheter med ett max på 8,43 och en största vinst på 2,91.

Jämfört med denna korg har en annan, bestående av 35 procent dollar och resten D-mark, något lägre värden generellt för sexmånaderslånet men betydligt lägre för tvåårslånet. Förlusten på tvåårslånet är 1,86 procentenheter i snitt med ett max på 6,00 mot 8,43 för korg ett.

Slutsatsen av vår undersökning är att de vanligaste lånekorgarna med två valutor tenderar att ge en valutaförlust om cirka en procentenhet per år (2,49/2=1,24 och 1,86/2=0,93).

En korg där även en liten del brittiska pund ingår har den lägsta förväntade valutaförlusten. Eftersom brittiska pund är en högräntevaluta motverkas en lägre valutaförlust oftast av de ökade räntekostnaderna i denna korg. Efter den nyligen inträffade anslutningen av pundet till EGs valutasamarbete (the Exchange Rate Mechanism, ERM) har en korg med dollar, D-Mark och pund blivit mindre intressant för låntagarna. Pundet kommer att följa tyska marken samtidigt som räntorna i Storbritannien torde förbli ganska höga.

Risk 3 Korgens vikt

Om man nu vill vara helt säker och inte få några valutaförluster överhuvudtaget, utom förändringarna i index, skulle man kunna tro att man skall låna upp enligt de handelsvikter som Riksbanken presenterar den första april varje år.

Nu är detta inte riktigt sant och det är ett faktum som inte är så välkänt.

Det beror på att det inte är så många låntagare som har brytt sig om att ta reda på hur kronkorgen faktiskt fungerar.

Det är nämligen så att de handelsvikter som presenteras årligen relateras till när korgen bildades 1977 och de växelkursrelationer som då rådde.

För att handelsvikterna skall beskriva kronkorgen förutsätter det att det idag råder samma växelkursrelationer som 1977, vilket vi alla vet inte är fallet. För att t.ex. få reda på hur mycket D-mark som finns i dagens krona måste vi vikta om marken med hur växelkursrelationen har utvecklats sedan 1977. För D-mark betyder det att andelen inte är 16,7 procent som dagens handelsvikter säger utan 21,27 procent (per 1990-07-01).

Man skall således ha betydligt mer D-mark i sitt korglån än man kan tro.

Detsamma gäller några andra valutor, särskilt yen där handelsvikten är 3,8 procent medan den faktiska vikten är 6,1.

Detta innebär att om man hade lånat enligt en handelsvägd korg med alla 15 valutorna i stället för en ”riktig” korg med justerade vikter skulle man enligt vår undersökning på ett sexmånaderslån ha kunnat förlora upp till en procent och på ett tvåårslån nästan 2,5 procent.

Dessa tal hänger samman med dollarns kraftiga fall under 1985 då handelsvikterna var särskilt missvisande.

Handelsvikten för dollar 1985-01-01 var 19,1 procent medan den faktiska vikten i kronan blev 26,76. Dollarkursen var vid detta tillfälle 9,03. Den som lånade enligt handelsvikterna fick således mycket mindre dollar i sin korg än vad kronan faktiskt bestod av.

Det medförde att han/hon inte tjänade fullt ut på det därefter följande dollarfallet.

Justeringarna av andelsvikterna som riksbanken gör varje år den första april brukar vara ganska små, så ur praktisk synvinkel är det enklast att inte försöka justera lånet med hänsyn till förändringarna.

För ett sexmånaderslån kan dock valutaförlusten som orsakas av justeringen uppgå till 0,1 procentenheter. På två år kan resultatet bli så mycket som 0,86 procent i förlust eller 1,33 procent i vinst. Alltså kan det kanske löna sig att göra vissa smärre justeringar i korglånen med hänsyn till justeringarna i handelsvikterna.

Risk 4 Korgens livslängd

Riksbanken tillåter att kronans värde varierar med +/– 1,5 procent mot indexvärdet 132. En del korglåntagare har råkat ut för den obehagliga överraskningen att förändringar i index har reducerat eller till och med eliminerat räntevinsten på utlandslånet. Med utgångspunkt från våra beräkningar är det lätt att hitta exempel på sådana reduktioner. Om man sålunda tog ett handelsvägt korglån 1984-10-01 och återbetalade lånet sex månader senare fick man en valutaförlust på 2,45 procentenheter p.g.a. indexförsämringen.

För att uppväga denna förlust skulle lånet behövt ha en räntedifferens om 4,9 procentenheter (2x2,45) gentemot kronupplåning.

En slutsats som man kan dra av detta exempel är att ett korglån med kort löptid är känsligt för variationerna i index.

Om däremot ett kortfristigt korglån rullas vidare, kanske under flera år, överstiger räntevinsterna klart de eventuella valutaförlusterna som orsakas av indexrörelserna. För långa korglån är det ju i stället devalveringsriskerna som kommer i focus.

Civilekonom Mats Christoffersson Riksgäldskontoret och finanskonsult Göran Nirdén, Bohlins Revisionsbyrå