Andra halvåret 1989 ökade småföretagens utländska upplåning med 50 procent jämfört med de första sex månaderna. Orsaken är valutaavregleringen i juli 1989 och den stora skillnaden i Sveriges och omvärldens räntenivå.
Det visar vår undersökning ”Valutalån i små och medelstora företag”, som är ett examensarbete i företagsekonomi på högskolan i Borås.
Valutaavregleringen 1 juli 1989 innebar att i huvudsak alla restriktioner för valutalån föll. Detta gjorde att helt nya möjligheter öppnade sig på valutamarknaden, bl.a. kunde nu alla ta upp kortfristiga valutalån.
Småföretagens upplåning i utländsk valuta ökade med 50 % bara under sista halvåret 1989 till 121 MDR kronor, och ingenting tyder på en avmattning i upplåningen. Samtidigt skedde bara en marginell ökning av lån i svensk valuta. Förklaringen är enkel: Varför låna dyra svenska pengar när man kan få tag i kapital till under 10 % ränta?
Många har bytt ut de svenska kronlånen mot valutalån p.g.a. den höga svenska räntan. Enligt Bo Athley på Åke Olssons Revisionsbyrå i Falköping använder sig en femtedel av klienterna idag av valutalån.
– De flesta av dessa klienter har löst in sina svenska kronlån och tagit upp ett valutalån i stället. De behåller endast sin svenska checkkredit, säger han.
Storföretagens lån i utländsk valuta har däremot under sista halvåret 1989 minskat från 76 MDR till 48 MDR kronor. Dessa har i stället utnyttjat förmånen att kunna låna pengar billigare direkt i utländska banker.
Möjligt för alla
Slutsatsen är att valutaavregleringen påverkat volymökningen av valutalånen i den bemärkelsen att den gjort det möjligt för alla att ta kortfristiga valutalån. Differensen mellan den svenska och utländska räntan har i sin tur skapat den stora efterfrågan.
Att använda sig av valutalån i stället för svenska kronlån innebär att man tar vissa risker:
* valutakursindex förändringar inom bandet 130-–134,
* utländska valutans kursförändringar,
* en eventuell svensk devalvering.
Dessa tre faktorer kan förvandla en bra affär till en dålig över en natt. I praktiken handlar det således om att väga riskerna mot de kostnadsfördelar som en lägre ränta normalt innebär.
De flesta företag är medvetna om att de tar en risk när de använder sig av valutalån. Dock ser man inte särskilt allvarligt på detta. En företagare konstaterar:
– Visst vet jag vilka risker valutalånen är förknippade med men jag är nog en gambler.
De flesta banker anser att 20–30 % av företagens lånebehov kan bestå av valutalån. Dessutom påpekar de att man måste titta på det enskilda företagets förutsättning att klara av en kursförlust, d.v.s. göra en riskkalkyl. Men bara ett fåtal företag har mindre än 30 % i valutalån av det totala lånebehovet. Dessutom är det långt ifrån alla som skulle klara av en devalvering i storleksordningen 15 %.
Devalvering är katastrof
– En devalvering skulle vara en katastrof för den som har ett valutalån, säger Lars Strandell, bankdirektör på SE-Banken i Falköping.
Bankens goda föresatser genomdrivs alltså inte.
Troligtvis ligger förklaringen i den allt hårdnande konkurrensen bankerna emellan, och som någon bank uttryckt det: ”Kan vi inte vid efterfrågan erbjuda dem ett valutalån, kan vi mista hela kunden.”
Revisionsföretagen har vitt skilda uppfattningar om riskerna med valutalånen.
Olle Gunnarsson, Öhrlings Reveko i Göteborg:
– Man skall inte spekulera på ett sådant sätt att en devalvering, säg i storleksordningen 20 procent, skulle äventyra bolaget. Klarar man inte det har man utsatt sig för en för stor riskexponering.
Bo Athley i Falköping:
– Egentligen borde vi analysera hur stor smäll företaget tål, men det får bli en bedömning mellan tummen och pekfingret. Vi råder våra kunder att ta lånen på kort tid, gärna tre månader, för att hinna gå ur valutalånen i tid. Vid en devalvering t.ex. är det inte roligt att sitta med valutalånen längre.
Tunt med riskkalkyl
Även ute på företagen är det tunnsått med riskkalkylerna. Många av företagen har kortat löptiden på sina valutalån till tre månader just på grund av devalveringsrisken. Man kan fråga sig om de tror att en eventuell devalvering inte kommer att infalla under en tremånadersperiod.
Använder man sig av valutalånen på lång sikt, och har haft en räntedifferens på fyra procent i tre år vid en tioprocentig devalvering, har man ändock tjänat på att använda valutalånen. Förutsättningen är dock att företagen kan finansiera de tillfälligt höga kostnaderna.
Alla företag med valutalån bör:
* göra en riskkalkyl, så att man vet vad lånen kostar och kan tänkas kosta,
* inte ta alltför stor del av lånen i utländsk valuta,
* utnyttja räntevinsten till att bygga upp ett skyddsnät, inte till att kalkylera med lägre försäljningspris.
Bevakning varierar
Intresset för bevakning av valutalånen varierar kraftigt. Alltifrån de företag som har fullständig kontroll över sina lån, och till och med tjänar pengar på dessa på ett helt riskfritt sätt, till den övervägande delen som inte har någon bevakning alls att tala om, utan tar de risker som lånen är förknippade med och hoppas på det bästa. Detta tycks de flesta banker och revisionsföretag vara väl medvetna om.
Olle Herolf på Price Waterhouse i Stockholm:
– Hur företagen hanterar de extra riskerna med valutalånen varierar. Alltifrån de som har detta fullkomligt klart för sig till dem som bara ser att tio procents ränta är lägre än 15 procent, och bevakningen blir därefter.
Han tror att tyngdpunkten ligger på det sistnämnda.
Att företagen inte bevakar lånen i någon högre utsträckning kan förklaras av att de inte anser sig kunna förutsäga eller påverka kursutvecklingen.
De förväntar sig i många fall att banken hör av sig om något exceptionellt skulle hända. Möjligheten att terminssäkra korglånen utesluter man helt, eftersom de tycker att detta blir för dyrt. Företagen tycks till stor del vara omedvetna om att det i vissa situationer kan vara lönsamt med en terminssäkring.
Använda på bra sätt
I de fall man använder sig av rena valutalån för att matcha import/exportaffärer eller tillgångar i utländsk valuta, är syftet med lånen ett helt annat. Detta är ett bra sätt att använda valutalånen på, då man minimerar sin riskexponering.
Fakta om undersökningen
I vår undersökning ”Valutalån i små och medelstora företag” har vi använt oss av SCB för att för att se hur valutaavregleringen påverkat bankernas valutautlåning till företagen. Dessutom har vi intervjuat banker, revisionsföretag samt tio små och medelstora företag. Vi har tagit hänsyn till tre olika aspekter vid urvalet av företag:
– storleken på företaget,
– tjänste- eller producerande företag samt
– om de har haft import- eller exportaffärer.
Företagen är belägna i Sjuhäradsbygden.
Vår definition av små och medelstora företag är:
– små företag, med upp till 19 anställda och/eller tillgångar som understiger 25 MSEK
– medelstora företag, med 20–199 anställda och/eller tillgångar som understiger 25 MSEK.
Historik
Finansiell upplåning utomlands i utländsk valuta har förekommit länge. En särskilt markant uppgång i upplåningen ägde rum efter 1974. Efter hand som bytesbalansunderskott började uppträda blev den viktigaste åtgärden inom valutaregleringen att främja upplåning i utlandet av medel- och långfristig natur, något som tidigare medgivits restriktivt. För att upplåningen skulle vara långfristig bestämdes att lånens löptid skulle vara i genomsnitt minst fem år. Under större delen av 70-talet och framförallt 80-talet har valutaregleringen genomgått en fortgående liberalisering.
Sedan början av 80-talet har en ekonomisk politik bedrivits som har gjort att företagen mer har kommit att intressera sig för aktiv finansförvaltning, och som med viss förenkling förklaras av följande tre faktorer:
devalveringspolitiken som syftade till att ge höga företagsvinster, investeringar och en utbyggd industrisektor,
avregleringarna av de svenska finansiella marknaderna, vilka underlättat att köpa och sälja finansiell risk,
högräntepolitik har Riksbanken bedrivit i syfte att locka företagen att låna utomlands för att täcka bytesbalansunderskottet.
Villkoren för utlandslån har under åren mildrats, men så sent som första halvåret 1989 fick löptiden för finansiella krediter i utländsk valuta inte understiga ett år. Med valutaregleringens avveckling den 1 juli 1989 föll i huvudsak alla restriktioner.
Marie Svensson och Anette Olvebrink