Det nya Redovisningsrådet är en lösning på bred basis – men ingen garanti för att företagen följer givna rekommendationer. Professor Lars Östman menar att företagens drivkrafter för att tolka regler på sitt eget speciella sätt finns kvar. Svårigheter finns alltså men också positiva sidor.
Professor Lars Östman vid Handelshögskolan i Stockholm har aktivt verkat för tillkomsten av det nya Redovisningsrådet. Han ser två ganska uppenbara mål för rådet:
Det ena är att skapa ökad enhetlighet i årsredovisningar och delårsrapporter.
Det ska alltså bli lättare att jämföra företagen i Sverige med varandra och svenska företag med andra företag.
Det andra målet är att i anpassningen till utlandet arbeta på ett vettigt normerat sätt i Sverige. Det går inte att ha flera olika organ, som försöker var och en på sitt håll.
– Man behöver kraftsamla resurserna i Sverige för att få en vettig kommunikation med de internationella organen och anpassa svenska regler till den internationella utvecklingen, säger Lars Östman. De båda målen hänger naturligtvis ihop.
Sverige har en tradition när det gäller att skapa redovisningsnormer. Bakom den har legat FAR, Näringslivets Börskommitté (NBK) och sedan mitten av 70-talet Bokföringsnämnden (BFN).
Hur ska staten agera?
– En principiell fråga är statens framtida roll, säger Lars Östman.
Staten är med i Redovisningsrådet genom BFN men har dessutom sina legala funktioner.
– Det är klart att staten har velat ha kvar sin allmänt överordnade rättsliga funktion, säger Lars Östman. Samtidigt är det också klart att BFNs legala ställning är något oklar i lagstiftning och förarbeten. Ju mer man läser, desto mer oklar blir man om BFNs legala ställning. Nu är det väl inte uteslutet att statens roll kommer att klargöras, d.v.s. att vi får något lagarbete som preciserar BFNs roll i den nya situationen.
Ett steg i den här riktningen är bl.a. det faktum att BFN beslutat sig för att vara utomordentligt sparsam med överprövningar av rekommendationer från Redovisningsrådet.
– Det kan synas självklart, säger Lars Östman. Men det är det inte för alla. Därför kan det vara viktigt att konstatera hur BFN ser på läget.
Hur långt kan rådet komma?
Men vad kan Redovisningsrådet åstadkomma?
Till att börja med konstaterar Lars Östman att problemen är internationella. Ser man ut i världen så är det även på andra håll ungefär som det har varit i Sverige. När man utomlands angriper problemet gör man ungefär som vi, d.v.s. skapar nya standardbildande organ med ungefär den sammansättning som Redovisningsrådet har. En sådan utveckling finns t.ex. i England och Norge.
De ekonomiska förutsättningarna varierar. I Norge får Redovisningsrådet kosta några hundra tusen kronor per år, i Sverige 1,2 Mkr och i England mycket mer.
– Man kan naturligtvis fundera på hur långt man kan komma – även med en bra standard, säger Lars Östman. Erfarenheten visar att breda lösningar är positiva och viktiga. Men de är ingen garanti för att de enskilda företagen följer de rekommendationer som olika organ har skapat.
Efterlevnadsfrågorna har visat sig vara knepiga internationellt. Även här hemma har vi haft lite av den upplevelsen på senare år.
Motkrafterna finns kvar
– Man kan dessutom tänka på att företagens drivkrafter för att avvika från standards och göra egna högst privata tolkningar – de finns naturligtvis kvar. Företagen lever under trycket att ständigt leva upp till förväntningar. Det trycket är starkt och är grunden för företagens egna anpassningar av standards.
Det finns därför ingen garanti för att allt blir bra.
– Men Redovisningsrådet är oerhört viktigt för att åstadkomma en förbättring. Redovisningsrådet är en viktig förutsättning för större enhetlighet och för en mer aktiv kommunikation med olika användare om hur standards ska se ut.
De svårigheter som Lars Östman talar om ska inte underskattas men samtidigt finns det mycket positivt.
– Det ena är Redovisningsrådets sammansättning (mer om den nedan), säger Lars Östman. Den är mycket bra.
Positiva tendenser
– Det andra är signalerna på att mentaliteten hos företagen håller på att förändras. Man börjar bli lyhörd på vissa företag även om man på andra slår dövörat till. Men det går att skönja en tendens till en annan inställning. Jag var t.ex. häromdagen på ett företag som förra året hade kört sin goodwill-”vers” i vanlig stil men som nu hade kommit på andra och bättre tankar. Det lät förhoppningsfullt, tyckte jag. Över huvud taget kan man skönja ett och annat sådant tecken. En viss optimism är befogad.
Men frågan är om rekommendationer räcker. Behövs sanktioner? Eller, som Lars Östman mjukar upp det, ”formella stöd för sanktioners genomförande”?
En tvångsväg skulle naturligtvis vara bestämmelser i börsens inregistreringskontrakt. Men den lösningen tror Lars Östman inte är aktuell för dagen. Detsamma säger han om att föreskriva upplysningsplikt i årsredovisningen. En avvaktande hållning råder.
Gäller det gamla?
En praktiskt intressant fråga är vad man gör med alla gamla rekommendationer från exempelvis FAR? Ska man låtsas som om de inte finns?
– Det här övergångsproblemet kan lösas genom att man uttalar att de gäller tills vidare, säger Lars Östman. En annan möjlighet är att börja pröva varje rekommendation för sig och säga om den gäller eller inte. I dagens läge är det oklart hur det kan bli.
De här tankarna framförde Lars Östman vid FINFORUM i Stockholm i december. Det var första gången som Redovisningsrådet presenterades för en lite större publik.
Lars Östman har bl.a. bakgrunden som vice ordförande i BFN. Han är en av ledamöterna i styrelsen för Stiftelsen för utvecklande av god redovisningssed (det långa namnet är en garanti för att ingen ska säga något annat än Redovisningsrådet).
Allt inte klart
Stiftelsen har tre huvudmän: staten genom Bokföringsnämnden, revisorerna genom FAR och industrin genom Industriförbundet.
Stiftelsens styrelse, som har lednings- och policyskapande funktioner, består av nio herrar. Själva rådet som utformar rekommendationerna ska också bestå av nio personer. Ordförande och nominerad av staten är professor Sven-Erik Johansson.
FAR representeras av auktor revisorerna Per V A Hanner, Bohlins, Sigvard Heurlin, Öhrlings Reveko, och Lennart Huldén, Hagström & Olsson.
Från industrin deltar direktörerna Hans Lindblad, Atlas Copco, Jan Blomberg, Procordia, och Lars Ohlsson-Leijon, Saab-Scania.
Staten har också nominerat Per Thorell (som lämnar chefskapet i BFN och blir professor i Uppsala). Ytterligare en person ska nomineras av staten. Det ska bli en finansanalytiker.
Rådet ska också få en chef. Någon sådan har inte utsetts när detta skrives. Men letandet pågår.
Ska jobba öppet
– Rådets uppgift blir att ge ut rekommendationer av direkt intresse för de publika företagen, säger Lars Östman.
Det är meningen att rådet ska jobba öppet med hearings, remisser och liknande. Det ökar möjligheten att skapa regler som får en bred förståelse och acceptans.
Inge Wennberg