Skalbolagsaffärernas associationsrättsliga effekter har nu börjat uppmärksammas. Standardverket på området, Aktiebolagsrätt, innehåller ett stycke om låneförbudet, som författaren, professor Knut Rodhe, här vidareutvecklar för Balans läsare.
I min lärobok Aktiebolagsrätt, vars senaste upplaga, den 14, utkom för några månader sedan, förekommer på sid. 111 f. ett uttalande om aktiebolagsrättens låneförbud, som i dagarna fått stor aktualitet på grund av skalbolagsaffärerna. Uttalandet är kortfattat, och man har bett mig att till läsarnas hjälp utveckla mina tankar något närmare. Med anledning härav har jag skrivit några rader, som kommer att, möjligen med smärre justeringar, inflyta i nästa upplaga av boken. Eftersom denna inte kommer förrän om ett par år, publicerar jag dessa rader redan nu, i tidskrifterna Advokaten och Balans, genom vilka jag torde nå huvuddelen av bokens läsekrets.
Uttalandet i läroboken har följande lydelse:
”Det nu diskuterade förbudet avser lån som lämnas i syfte att någon skall förvärva aktier. Förbudet avser alltså inte ett på grund av koncernundantaget tillåtet lån från ett koncernbolag A till ett annat koncernbolag B, vilket lämnats i syfte att hjälpa B att betala en skuld som B ådragit sig på grund av ett redan gjort förvärv av aktier i A. Det måste dock i sådana fall förutsättas, att det rör sig om en seriös kreditgivning, där kreditgivaren stått en verklig kreditrisk.”
Jag vill nu på förekommen anledning något närmare utveckla vad jag menar med den sista meningens uttryck ”seriös kreditgivning” och ”verklig kreditrisk”. Härmed åsyftar jag att den utomstående säljaren av aktierna (eller hans finansiär) skall ha haft en sådan distans från B, att säljaren inte från början kunnat vara säker på att få betalning ur medel, som B lånat från A. Man har ibland frågat mig, hur lång tid som borde förflyta mellan säljarens (respektive hans finansiärs) kreditgivning och lånet från A, ett år? en månad? en dag? Jag tror inte att man kan ställa upp någon sådan tidsgräns. Jag tror däremot, att det väsentliga skall vara, att Bs representant skall ha haft en reell möjlighet att sedan aktierna överlåtits avbryta förhandlingarna och vägra att skaffa fram pengar genom ett lån från A. Med andra ord, det får inte gå så till att parternas representanter sitter tillsammans i en banks konferensrum och skyfflar papper – däribland eventuellt en från bankens kassör ”lånad” postväxel – mellan sig i en logiskt riktig ordning, under bankens benägna garanti för att representanten för B inte skall smita undan. Exemplet är hämtat ur verkligheten men kan naturligtvis varieras på många sätt. Någon gång talar man om bankens (eller annan finansiärs) medverkan av detta slag såsom ett ”minutenlån”.
Det har t.o.m. i diskussionen ifrågasatts, om inte straffbar överträdelse av detta låneförbud borde föreligga redan om en säljare träffat avtal om försäljning av sina aktier i vetskap om att köparen saknat möjlighet att vare sig själv eller genom annan finansiera köpet utan uttag ur det köpta bolaget, även om han med hjälp av en kortfristig kredit av en utomstående lyckats genomföra köpetransaktionen på ett fullt korrekt sätt. Se Grosskopf, Vinstbolag, sid. 36. Om denna åsikt, som i varje fall hittills saknar stöd i rättspraxis, vore riktig, skulle den innebära att man satte sig över den nedan omtalade principen att strafflag skall tolkas restriktivt (Aktiebolagsrätt sid. 117).
Knut Rodhe är professor emeritus från Handelshögskolan i Stockholm