BFNs uttalande var generellt, och avsikten var inte att ta ställning till vilket fakturabelopp som skall bokföras, skriver Bokföringsnämndens kanslichef Per Thorell. Nämnden hade inte klart för sig att frågan om brutto- eller nettoredovisning kunde ha betydelse för tillsynsärendet.
I det s.k. Skanska-ärendet (Balans 3 och 4/89) har Bokföringsnämndens uttalande BFN U 88:11 (bokföring av tvistiga skulder) blivit omdiskuterat. Jag vill därför göra några kommentarer till bokföringsfrågorna.
För det första vill jag understryka att BFNs uttalande inte är ett svar på omständigheterna i tillsynsärendet. Ledamöterna i BFN har inte tagit del av dessa. Idén till uttalandet kom visserligen från detta ärende, men uttalandet skall som alla BFNs uttalanden läsas som ett generellt uttalande. BFN U 88:11 behandlar primärt principen för grundbokföring av tvistiga fakturor. Det har inte varit avsikten att definitivt ta ställning till vilket belopp fakturorna skall bokföras. Här kan olika varianter tänkas. Jag måste dock medge att formuleringarna i uttalandet, särskilt om det läses mot bakgrund av Skanska-ärendet, kan ge intryck av att tvistiga skulder skall grundbokföras till bruttobelopp. Även om detta bör vara huvudprincipen kan en nettobokföring accepteras om det finns en tillräcklig kontroll över tvistiga belopp. Frågan om retroaktiviteten av uttalandet i denna del skulle därmed vara löst.
Vad gäller Kommerskollegiets uttalande i denna fråga måste jag också medge att BFNs kansli lämnat ett tolkningsbesked till kollegiet med innebörd att det är bruttobeloppet som skall bokföras. Jag beklagar detta.
Vad sedan gäller vad som menas med att uttalandet endast avser skulder som uppkommit genom avtal eller påstått avtal är detta en avgränsning varigenom BFN klargjort att man inte tar ställning till hur s.k. utomobligatoriska anspråk bör bokföras. Som exempel kan nämnas anspråk på skadestånd som inte har sin grund i ett avtal.
Vem avgör?
Till frågan om principen för grundbokföring av tvistiga fakturor har jag följande kommentar. I 5 § första stycket andra punkten BFL föreskrivs att om den bokföringsskyldige tagit emot handling om en affärshändelse, skall denna handling användas som verifikation. Bestämmelsen är entydig såtillvida att det inte finns något utrymme för att sända tillbaka eller makulera t.ex. en erhållen faktura. Av lagens förarbeten (prop 1975:104 s 207 f) kan utläsas att syftet med regeln är att den handling som har det ur kontrollsynpunkt bästa bevisvärdet skall användas som verifikation.
Revisorerna har ifrågasatt om det är ett praktiskt och lämpligt förfarande att bokföra allehanda felaktiga fakturor. Själva kärnfrågan är denna: Vem skall avgöra om en faktura är felaktig? En fakturamottagares bedömning av om det anspråk som framställs i en faktura är riktigt eller ej är ofrånkomligen subjektivt. Objektivt sett kan sanningen finnas var som helst på en skala från ett helt grundlöst anspråk från fakturaavsändaren till helt grundlösa invändningar från mottagaren.
Fakturamottagaren kan därför inte – utom vad gäller rena luftfakturor – underlåta att ta in en inkommen faktura bland sina verifikationer. Det är den bokföringsskyldige som bär ansvaret för att de verifikationer som tillförs hans bokföring uppfyller bokföringslagens krav. Om han finner att så inte är fallet är det hans sak att se till att verifikationen kompletteras med erforderliga uppgifter. Detta torde kunna ske antingen direkt på den mottagna handlingen eller på en handling som fogas till denna. Bedömningen i denna fråga torde vara densamma nu som vid BFLs tillkomst.
Jag har inte förrän sent fått klart för mig att frågan om brutto/nettoredovisning kunde ha självständig betydelse för bedömningen av ärendet i Kommerskollegium. Det är också förklaringen till att BFNs kansli inte svarat kollegiet med den omsorg som varit erforderlig i detta ärende.
Per Thorell, Bokföringsnämndens kanslichef.