Omräkning av utländska dotterföretag: Är vi på rätt kurs?

Är det möjligt med enhetlig värdering och mätning i redovisningen när världen präglas av olika inflationstakter och valutakursutvecklingar? Använder man en hybridmetod måste man skapa komplement för att kunna jämföra med traditionell redovisning, och använder man en traditionell metod måste man på annat sätt avspegla det som inte fångas in. Professor Olof Arwidi fortsätter här den artikel som påbörjades i Balans 3/89.

Spännvidden av använda metoder i svenska företag i höginflationsländer är betydligt större än under normalinflationsförhållande. Detta visas också då man studerar de tidigare medtagna företagen inom verkstadsindustrin. En viss överblick över skillnaderna i val av omräkningsmetoder torde framkomma i tabell 1 varvid i sammanfattning anges de där använda metoderna för höginflationsländer och metodernas påverkan på resultat resp eget kapital.

Tabell 1. Omräkning av redovisning från höginflationsländer 1987 inom verkstadsindustrin.

Av tabellen framgår att det finns en spridning mellan företag som använder monetära-icke-monetära metoden och företag som använder sig av olika slag av inflationsjusteringar i kombination med dagskursmetoden. Det kan också omnämnas att man i företagen ändrat redovisningsmetod relativt frekvent de senaste åren.

Att osäkerheten om hur omräkningen skall ske i dessa länder är stor och hur den skall tolkas kan illustreras med en rubriksättning från Affärsvärlden: ”Värre än någonsin för de svenska företagen – vinster i Brasilien blir förluster i Sverige.” Vidare kan omnämnas att när SKF ändrade redovisningsmetod till den monetära-icke-monetära metoden i höginflationsländer (Brasilien och Argentina med mindre än 10 % av SKFs totalanställda) så föll den redovisade vinsten efter finansiella intäkter och kostnader från 1.641 Mkr till 1.154 Mkr, d.v.s. en resultatnedgång med närmast en tredjedel. Det skall då också uppmärksammas att man inte gick från en renodlad historisk redovisning utan från en redovisning som innehöll t.ex. inflationsjusterade avskrivningar. Det finns också andra exempel (t.ex. Perstorp) där införandet av ”inflationskorrigeringen” på det monetära nettot medfört att man fört in en post för omräkningen som ungefär motsvarar en femtedel av koncernresultatet. Valet av omräkningsmetod väger alltså synnerligen tungt vid resultatredovisningen.

Problem med FARs utkast

Med den utformning FARs utkast har fått kan svenska företag i stort sett välja mellan den monetära-icke-monetära metoden och inflationsjusterad redovisning som översätts med dagskursmetoden. Utkastet skiljer sig här ifrån FASBs rekommendation där enbart den monetära-icke-monetära metoden är tillåten. De största företagen, som t.ex. ASEA, Ericsson, SAAB och Volvo, har övergått till den monetära-icke-monetära metoden för dotterföretags redovisningar i dessa länder, vilket överensstämmer med FASBs krav. Ur principiell synvinkel är det svårförståeligt att den inflationsjusterade redovisningen skall få förekomma som en del i huvudredovisningen som trots allt i huvudsak baseras på historiska anskaffningskostnader. Enligt min uppfattning kan det vara en poäng med att använda den inflationsjusterade redovisningen, men att blanda den med den historiskt baserade redovisningen är ungefär som att addera äpplen och päron. Därtill medför ett sådant förfaringssätt att godtyckliga val tillåts som kan bli ännu mer komplicerade om man beaktar finansiering och möjligheter till kvittning mot upptagna lån mot omräkningsdifferenser i resultatet. Vidare gäller att om man ordagrant följer FARs utkast som anger att man först skall inflationsomräkna och sedan utnyttja dagskursmetoden, så kommer inflationsdifferentialen mellan höginflationslandet och Sverige att dubbelräknas. (Vilket närmare penetreras i min forskningsrapport.)

Förutsättningar för valutaomräkningen i höginflationsländer

Här kommer i första hand effekterna av användandet av monetära-icke-monetära metoden att penetreras. Liksom i normalinflationsfallet startar jag med en analys av valutakursutvecklingen och inflationsutvecklingen. Härvid begränsas framställningen till ett land.

Mexiko är ett av de latinamerikanska länder som klassas som höginflationistiska. Från 1980 har dess inflationstakt varierat mellan ca 25 % och närmare 160 %. Den årliga växelkursförändringen relativt Sverige har varit än kraftigare och varierat mellan minus 3 % i början på 80-talet till över 180 % 1987. I relation till USA har utvecklingen varit än mer instabil, t.ex. 1982, då man genom tre successiva devalveringar nådde en växelkursförändring på över 250 %. Mexiko liknar också andra latinamerikanska länder genom att man från statsmakterna försöker styra valutan mot dollarn, vilket dels ger upphov till mycket starka svängningar i valutakursförändringar och dels periodvis kan ge upphov till en delad valutakurs för olika ändamål. Ett mönster för dessa länder är alltså en mycket snabb växelkursförändring som delvis svänger kring inflationsdifferentialen eller köpkraftsparitetsindexet, men där svängningarna kan vara mycket kraftiga.

Hastigheten på inflationen och växelkursförändringen är mycket stor, vilket i det konkreta fallet kan illustreras med tabell 2 där de ackumulerade inflationstakterna och växelkursförändringarna anges.

Tabell 2. Ackumulerade inflationstakter och växelkursändringar från 1979/80

Vi ser här att det ackumulerade indexet för konsumentpriser i Mexiko på 8 år under 80-talet uppgår till i stort sett 8000 % eller en ökning med 80 gånger. Det kan jämföras med exempelvis 50 % ökning i USA. Än mer accentuerad utveckling är växelkursförändringen mellan dollarn och den mexikanska peson, där dollarn nästan hundradubblats i värde. Den följer alltså inte här köpkraftsparitetsindexet. Den illustrerar därmed också de stora svängningar som finns mellan valutautvecklingen och inflationsutvecklingen. För att visa denna har den relativa köpkraftspariteten angetts i nedanstående figur. Figur: (Se Balans 89/4 sid. 50.) Om valutakursutvecklingen exakt hade följt utvecklingen för inflationsdifferentialen hade vi fått en vågrät rörelse kring 100. Som framgår av figur 1 är detta inte fallet utan i slutet av perioden kommer den mexikanska peson att relativt sett bli kraftigt undervärderad relativt svenska kronan och dollarn. Det säger sig självt att man måste vara försiktig med var jämviktslinjen långsiktigt kommer att ligga, då bl.a. val av basår för köpkraftsparitetsberäkningen är viktigt. Svängningarna under ett år kan också vara synnerligen stora.

Det är med dessa uppgifter inte att förundra sig över att i länder som Mexiko finns en obligatorisk norm för inflationsredovisning som börsföretag måste följa och vidare utgör inflationsomräkningar utifrån de allmänna konsumentprisindex en grund för beskattning. Ytterligare en viktig ekonomisk egenhet bör framhållas, nämligen att räntorna i dessa länder ofta mycket klart överstiger inflationstakten, vilket i sin tur ger synnerligen höga realräntor.

Effekter av valutaomräkningen

Som utgångspunkt för diskussionen tas även i detta fallet en balansräkning. Denna konstrueras efter några principer som jag uppfattat som väsentliga efter diskussioner med dotterföretagsansvariga och ekonomiansvariga i Mexiko. En princip är att man visar stor försiktighet med upplåning. Detta förhållningssätt har naturligtvis sin grund i de höga reala räntorna. En annan princip är stor återhållsamhet med likvida medel och fordringar i landets valuta. Hellre än att hålla likviditet använder man den för köp av varulager eller andra reala tillgångar. Tillgångsstrukturen utmärks således av relativt små belopp vad gäller kassa och fordringar och än mer uttalat synes det vara att skulderna hålls på en låg nivå. Balansräkningen får därför ett annat utseende än vad vi är vana vid i Sverige. Nedanstående balansräkning, värderad i SEK, skall – måhända något tillspetsat – visa detta förhållande.

Denna balansräkning är alltså konstruerad utifrån vissa förutsättningar som bland annat bygger på att kassa, fordringar och lager kan värderas till aktuella balansdagskurser. Det förutsätter alltså en snabb omsättning på varulagret och ansluter redovisningsmässigt närmast till den mer generella varianten av den monetära-icke-monetära metoden, d.v.s. temporalmetoden (som också omnämns i FARs utkast till rekommendation). Vidare att anläggningstillgångarna är värderade till historiska kurser vad gäller anskaffningskostnader och växelkurser, då i annat fall företagens anläggningstillgångar fått ett mycket litet värde p.g.a. deprecieringen. I detta exempel är det egna kapitalets andel också mycket större än vad det normalt skulle ha varit i Sverige.

Frågan är nu vilka konsekvenser användandet av den monetära-icke-monetära metoden (eller principiellt riktigare temporalmetoden) ger i ett företag med en balansstruktur enligt ovan och där målet är att vidmakthålla denna balansstruktur. I vårt exempel omfattar nettot av den exponerade delen (inkl lager) av tillgångssidan 50 % av balansräkningen. Detta är en konsekvens av de relativt små skulderna som i sin tur innebär att det egna kapitalet är mycket större än anläggningstillgångarna. Detta leder osvikligt vid den monetära-icke-monetära metoden vid depreciering av dotterbolagens valuta till stora negativa omräkningsdifferenser. Om dessutom dotterföretaget är i ett expansivt skede och lyckas hålla relationen mellan tillgångar och skulder konstant så kommer den negativa omräkningsdifferensen att öka. Detta understryker att den monetära-icke-monetära metoden ur styrningssynvinkel inte är speciellt lämplig under dessa förutsättningar då den snarast ger en förvrängd indikation av dotterföretagets kapitalalstringsförmåga.

En ytterligare komplikation inträffar om det finns stora avvikelser mellan den växelkurs som användes som bas för omräkningen och för prisutvecklingen för dotterföretaget. Är växelkursutvecklingen mer ogynnsam för dotterföretaget än inflationsutvecklingen, så som fallet var i Mexiko 1987, så tillkommer ytterligare en belastning på dotterbolagets resultat – nämligen överdeprecieringen. Motsatta förhållandet råder naturligtvis om växelkursförändringen är långsammare än köpkraftsparitetsförändringen.

Vad gäller posterna i resultaträkningen, så bör understrykas att historiska anskaffningskostnader och valutakurser kan ge upphov till stora skillnader relativt aktuella värden. Om den monetära-icke-monetära metoden i detta avseende ger ett högre eller lägre utslag än det inflationsjusterade värdet är naturligtvis beroende av hur växelkursen utvecklas relativt inflationsdifferentialen mellan höginflationslandet och Sverige. Under perioder av överdepreciering blir de på historiska kostnader baserade värdena lägre och under perioder av underdepreciering högre än inflationsomräknade värden.

Vad har hänt?

Den mest svårtolkade delen vid omräkning enligt den monetära-icke-monetära metoden är dock den omräkningsdifferens som uppstår genom att det monetära nettot multipliceras med växelkursförändringen. Mitt uppskisserade exempel byggde bland annat på att företagens policy i många fall är att hålla ett positivt monetärt netto och en god soliditet.

Redovisningsmässigt ”bestraffas” de då följande principer gäller: Ju större skillnaden är mellan å ena sidan monetära tillgångar och lager och å andra sidan skulderna, ju mer exponerat är dotterbolaget för omräkningsdifferenser genom valutakursförändringar. Ju mer dotterföretaget växer med oförändrade tillgångs- och skuldrelationer, ju mer blir det i absoluta tal utsatt för exponering av valutakursförändringar. Ju större valutakursförändringarna är, ju större blir självfallet effekterna på valutaomräkningen.

Dessa tre – i sig triviala – samband pekar på att även om ett dotterföretag uppfyller internt uppställda mål vad gäller real räntabilitet, tillväxt och soliditet, så kan det vid koncernkonsolideringen framstå som föga framgångsrikt och belasta koncernresultatet. Än besvärligare blir det om den relativa utvecklingen för växelkurserna och den relativa prisutvecklingen för prisnivåer inte följs åt, utan valutakurserna faller snabbare än inflationsdifferentialen såsom det var vissa år för mexikanska peson. Det är då ytterst små möjligheter för ett dotterföretag med denna balansstruktur att ge ett positivt bidrag till koncernresultatet. Detta antyder att åtminstone ur intern styrsynvinkel är den monetära-icke-monetära metoden olämplig. Ur externredovisningssynvinkel kan den här främst ses som ett utslag för en försiktig värderingsprincip.

Förändringar möjliga och önskvärda av omräkningsregler för höginflationsländer

Under den tidsperiod som förflutit från 1984 till 1988 har en stark förändring skett i de större företagens metodval vad gäller redovisning av omräkning från dotterföretagen i höginflationsländer. För de största företagen (som är noterade på New York-börsen) har en omsvängning skett så att allt fler redovisar med användande av den monetära-icke-monetära metoden. Som tidigare omtalats har detta skett för de största verkstadsföretagen, varav några har gjort metodförändringen det allra senaste året. Vidare har kunnat uppmärksammas hur SKF – trots en redovisad resultatminskning på 500 Mkr – övergått till denna metod.

Ur internationell synvinkel bör detta ses som en fördel. Ur svensk synvinkel vore det naturligtvis också ur jämförbarhetssynvinkel en fördel om företagen använde samma omräkningsmetod.

Ur principiell synvinkel torde det vara än mera angeläget att ett metodbyte sker även om inflationsredovisningen oftast är huvudredovisningen i dessa länder. Den externa redovisningen bygger dock i grunden på historiska anskaffningsvärden. Det torde därför vara sällsynt att i samma redovisning som denna införa en inflationsjusterad redovisning. Skall denna användas bör det i första hand ske som komplement, där dess informationsvärde måste utvärderas just utifrån förutsättningen att det är en inflationsjusterad redovisning. I den nuvarande formen uppkommer i stället en redovisningsmässig blandning. Därtill kommer att, skulle man följa FARs utkast bokstavligt, en dubbelräkning sker av inflationsdifferentialen.

Det finns alltså här starka skäl – såväl praktiska som principiella – för att skärpa skrivningen av rekommendationen.

Som tidigare visats ger emellertid den monetära-icke-monetära metoden svårtydbar information inte minst beroende på de starka svängningarna i valutorna och den specifika kapitalstruktur som ofta utmärker dotterföretagen i dessa länder. Det finns därför all anledning att förespråka en kompletterande informationsgivning från företagen, framför allt vad avser det monetära nettot, inflationstakter och valutaförändringar för de viktigaste dotterföretagen. Den pedagogiska uppgiften är här både svår och spännande.

Slutsatsen är alltså att för att uppnå konsekvens med andra redovisningsmetoder i koncernredovisningen i svenska företag, för att undvika möjligheter till manipulation och uppnå jämförbarhet – nationellt och internationellt – bör den monetära-icke-monetära metoden väljas som huvudmetod. Då dess informationsvärde är begränsat bör en kompletterande informationsgivning avseende några nyckelvariabler (jfr ovan) ske för de viktigaste dotterföretagen.

Jämförelse mellan omräkning under normalinflation och höginflation

Den aspekt som jag poängterade vid omräkning under normalinflation med dagskursmetoden var att en inflationsdifferential införs i huvudredovisningen. Denna synes särskilt viktig att uppmärksamma om en trendmässig relation finns, som t.ex. Sverige relativt Västtyskland.

Det förefaller varken sannolikt eller lämpligt att svenska företag skulle acceptera att arbeta med en omräkningsmetod som skilde sig från den internationella riktningen. Det gäller då i första hand att utforma komplement, dels för att möjliggöra en tolkning av redovisningshandlingarna utifrån svenska valuta- och inflationsförutsättningar och dels så att omräkningen av utländska dotterföretags redovisningar sker i överensstämmelse med övriga redovisningsmetoder. Det finns därför skäl att som komplement genomföra en vinstberäkning för rörelseresultatet (eller det operativa resultatet) som grundar sig på den monetära-icke-monetära metoden. En fördel med detta hade varit att någonstans i redovisningen gjorts en resultatberäkning grundad på historiska anskaffningsvärden. Det är värt att observera att behovet av en sådan komplettering grundas på att en inflationsdifferential införts i huvudredovisningen.

I inflationsfallet är förutsättningarna delvis de omvända. En renodling till den monetära-icke-monetära metoden ligger i linje med våra största företags utveckling av redovisningshandlingarna. Framförallt hade det principiellt – genom undvikande av en blandning av olika värderings- och mätmetoder i samma redovisning – och praktiskt – bl.a. genom större möjligheter till jämförelser mellan företag, minskad manipulerbarhet samt undvikande av dubbelräkning – inneburit avsevärda fördelar. Nackdelen med användandet av denna metod här ligger framförallt i att inflationsförhållanden och växelkursförändringar gör redovisningsinformationen svårtolkad. Som komplement till denna metod hade det därför varit en fördel om några nyckeluppgifter om de viktigaste dotterbolagen i höginflationsländerna kunde införas i noter till årsredovisningen. Det är värt att observera att denna komplettering i detta fall grundas på det behov som uppstår genom att en renodlad historiskt grundad redovisning införs under starka inflationsförhållanden.

Den huvudfråga som har fokuserats här gäller frågan om det är möjligt med en enhetlighet i fråga om värdering och mätning i redovisningen, då världen präglas av olika ekonomiska instabiliteter som resulterar i olika inflationstakter och valutakursutvecklingar. Väljs exempelvis någon form av hybrid mellan olika principer måste uppmärksamheten inriktas på att skapa kompletterande redovisningar som möjliggör jämförelser utifrån framförallt den traditionella redovisningen, och väljs en mer renodlad redovisningsmetod torde komplement krävas för att avspegla det som inte fångas in av denna metod.

Det förefaller knappast som om sista ordet är sagt om detta svåra problemområde. Tvärtom torde värderings- och mätproblem även fortsättningsvis komma att bli föremål för förnyad prövning, metodutveckling och debatt och här utgör omräkningen av utländska dotterföretags redovisningshandlingar ett centralt område.

Olof Arwidi är professor vid företagsekonomiska institutionen vid Lunds Universitet