Det är vanskligt att äga kunskap

Att redovisa och bedöma värdet av kunskapsföretag har uppmärksammats mycket under senare tid. Metoder föreslås för redovisning av personalen och deras kunskaper. Men är det verkligen rimligt att betrakta människor som tillgångar? Man borde i stället rikta intresset på bättre förutsättningar för extern bedömning av kunskapsföretagets framtida intjäningsförmåga, framhåller Sten Jönsson, professor vid Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet. Han utvecklar här sina tankar om möjligheterna att bedöma värdet av ett kunskapsintensivt företag.

Av någon anledning tycks intresset för kunskapsföretaget och dess egenskaper vara särskilt stort i Sverige. Man hittar inte lika mycket skriverier om fenomenet utomlands som hos oss. Helt klart ökar kunskapsinnehållet i de flesta aktiviteter som förekommer i samhället och det är inte uteslutet att detta fenomen kommer att nödvändiggöra grundläggande omprövningar av ekonomisk teori. Det är inte längre rimligt att hålla kunskap och kompetens som variabler utanför modellen medan man försöker fånga upp och förklara det som sker med hjälp av Arbete och Kapital.

Frågan är hur man skall kunna inkludera värdeskapande kunskap i de ekonomiska måtten. Den traditionella redovisningsmodellen, som även nationalekonomerna i sista hand är hänvisade till, är ju en gammal uppfinning som överlevt såväl feodalism som kapitalism, men som nu ställs inför sin största utmaning.

Svårigheter vid värdering

Vad är det då som skapar svårigheterna vid värdering av kunskap och företag som bygger på kunskap? Jo, kunskap kan lagras samtidigt som den kan användas utan att minska. Den värdeskapande effekten uppstår när kunskapen sätts i relation till ett problem. Den lösning som uppkommer får sitt värde genom att den organisation som skapar lösningen ökar sin förmåga att tillhandahålla god service till sina klienter. Kunskapsföretaget skapar indirekta effekter som är svåra att värdera. Kunskap måste rimligen vara en central faktor i konsultföretagets strategiöverväganden. Det bör eftersträva att ha tillgång till sådan kunskap som kan ha ett värde i relation till de problem som organisationer i dess omgivning upplever. För ekonomin som helhet är det värdefullt att ha kunskapsföretag utspridda över hela ekonomin (branschvis såväl som geografiskt) så att verksamhet med anpassningsproblem kan få tillgång till relevant kunskap som inte finns i huset. Därigenom ökar hela ekonomins förmåga till flexibilitet och innovationer. Kunskapsföretag är en olja i ekonomins maskiner.

Organisationer inom såväl tillverknings- som serviceindustrin lär av egen erfarenhet, vilket innebär att beteendemönster som ger framgång rutiniseras och institutionaliseras. Detta är visserligen en fördel ur effektivitetssynpunkt, men det medför också en ökad tröghet genom att rutiner trimmas in och överskottsresurser elimineras. Det är en naturlig strävan hos organisationer som levererar varor och tjänster direkt till en marknad att försöka åstadkomma stordriftsfördelar genom specialisering. Detta uppnår man inte genom att hela tiden experimentera med alternativa sätt att göra jobbet. En grundmodell måste tas för given i arbetet på att uppnå större effektivitet. Det är denna rationalisering som skapar marknaden för kunskapsföretagens alternativ. När den valda grundmodellen anses fungera otillfredsställande uppstår en efterfrågan på kunskap.

Men förutsättningarna för verksamheten förändras. Oftast är det inte fråga om väl synliga, dramatiska förändringar i miljön, utan snarare gradvisa, svårupptäckta förskjutningar i förutsättningarna. Dessa svaga signaler kan vara svåra att upptäcka för en organisation som rationaliserats därhän att den administreras enligt ett fastställt recept med planer och uppföljning av avvikelser som styrinstrument.

Det kan krävas något av en förtroendekris avseende ändamålsenligheten av gällande strategi för något av en organisations verksamhetsområden för att insikten att en ny lösning krävs skall kunna göra sig gällande. När organisationen, eller snarare dess ledning, väl kommit till insikten att den nuvarande strategin inte fungerar, är förutsättningarna för kreativ problemlösning begränsade. Det enda man vet med säkerhet är att det hittillsvarande sättet att driva verksamheten inte är tillfredsställande. Man söker efter nya infallsvinklar och är villig att lyssna på den som har något att säga.

Nätverk av relationer

Det kunskapsbaserade företagets strategi innefattar idéer om hur dess kunskap kan generera värde i de potentiella kundernas verksamhet (och, naturligtvis, antaganden om att kunskapen är valid). Det tas normalt för givet att kunskapen är tillämpbar på potentiella kunders problem eftersom den är framsprungen ur erfarenhet av tidigare framgångsrika tillämpningar. Det är emellertid svårt att fastställa orsakssambanden (var det det aktuella ingripandet som orsakade framgången?) blir det gärna så att externa resultatmått hos klienten indikerar validiteten i den erbjudna lösningen. Har man varit konsult åt ett företag som sedermera haft framgång är ens kunskap värdefull.

Konsultföretagets prestige och självförtroende beror på klienternas prestige och framgång likaväl som effektiviteten i den insats som gjorts. Det är ju också faktiskt så att klienter tenderar att söka råd av utomstående när kris i något avseende föreligger och sannolikheten att resultatet skall förbättras är ganska stor. Misslyckanden kan ju avföras med hänvisning till att insatsen kom för sent eller inte gjordes kraftfullt nog.

”Sanningens ögonblick” för ett konsultföretag är när det lyckas introducera en ny syn på krisen i klientorganisationens verksamhet så att den ser en lösning. Hur övertygande den nya synen är beror på krisens allvar, tillgången på alternativa synsätt och rådgivarens prestige. Kan rådgivaren visa upp tidigare applikationer av den tilltänkta lösningen får han troligen jobbet. Lyckas insatsen blir konsulten en del av klientorganisationens resurser och ingår i dess nätverk, samtidigt som klienten blir en tillgång i konsultens diskussioner med andra klienter. På detta sätt byggs nätverk av relationer mellan organisationer som är beroende av samma kunskapsområde upp. Ett väl fungerande nätverk skapar en effektiv marknad för synsätt och problemlösningar, d.v.s. kunskap, inom området. Organisationer som är kopplade till nätverket har bättre möjligheter att hitta lösningar i krissituationer än om de vore isolerade enheter.

Denna nätverkskaraktär hos kunskapsföretagets omgivning skapar speciella förutsättningar för dess marknadsföring. Ett företag som ger råd har egentligen två marknader; dels tidigare klienter som driver sin verksamhet under inflytande av de idéer som tidigare engagemang skapat, dels prospektiva nya krisföretag. Dessa båda marknader kan stödja varandra men det föreligger alltid en risk att rådgivaren kopplas till idéer som inte anses bära längre. Därför är det väsentligt för konsultföretaget att stödja tidigare klienters strategiska vitalitet för att ha en portfölj av goda referenser.

Man kan emellertid också stödja sin marknadsföring på referenser till mera allmänna trender och principer i den aktuella företagsledningsdebatten. I det fallet blir uppträdande vid konferenser och genom artiklar i facktidskrifter lämpliga kommunikationskanaler.

Sammanfattningsvis kan man alltså säga att kunskapsföretaget nyttiggör sin kunskap genom att vara en nod i ett nätverk av förtroenderelationer. Värdet av kunskapen beror av djupet i krisen som klienten upplever, tillgången på alternativa lösningar och prestigen hos det värderade företaget och dess personal. Denna relativitet skapar värderingsproblemen.

Substansen går hem 16.30

”Personalen är företagets viktigaste resurs!” har blivit något av en kod för problematiken med information för värdering av kunskapsföretaget. Vi har också hört det mera skämtsamma ”Substansen går hem halv fem”. Innebörden av dessa sentenser är att tanken leds mot balansräkningen. Hur skall personalen redovisas som tillgång och hur skall man mäta investeringar i personalens kompetens?

Resonemanget nedan utgår ifrån att detta är olämpliga frågor att ställa ur externredovisningssynpunkt. (Att man för interna ändamål kan tänkas ha nytta att följa upp personalens kompetensutveckling ifrågasättes inte!) Orsaken till detta är helt enkelt att den externa redovisningen syftar till att fastställa företagets egna kapital, d.v.s. nettoförmögenheten. Därför är det mycket noga att fastställa redovisningsenheten (juridisk person) och definiera vad som är en affärshändelse (som skall registreras i räkenskaperna). Affärshändelser påverkar det egna kapitalet genom transaktioner med externa parter. Tillgångar äger man, vilket innebär att man förfogar över dem på ett sätt som inte gäller medmänniskor. Personalen tillhör gudskelov inte redovisningsenheten... Med detta kan ansatser som bygger på ”Human Resource Accounting” (FIamholtz 1985,1987) avföras från diskussionen av hur man kan förse en utomstående bedömare med underlag för bedömning av företagets värde via årsredovisningen. Vidare kan den typ av ansats som förekommit under beteckningen social redovisning och som inriktas på en redovisning av förädlingsvärdet och dess fördelning mellan olika intressentgrupper inte anses framkomlig (Gröjer och Stark 1978). Den är ju inriktad på att ge underlag för diskussion av fördelningsproblem (hur det producerade förädlingsvärdet skall fördelas mellan intressenterna).

I stället väljes att inrikta uppmärksamheten på resultaträkningen och utgå från det förhållandet att värdet av ett företag återspeglas i dess framtida förmåga att generera ett överskott. Frågan som ställs är då: Vilken information behövs för att göra en rimligt god bedömning av ett kunskapsföretags utsikter att generera ett överskott i framtiden?

Vinstbegreppet

Först behöver man klarlägga vad man bör mena med vinst i ett kunskapsföretag. För det ändamålet kan det vara lämpligt att gå tillbaka till de ursprungliga källorna till dagens vinstbegrepp (Fisher 1930, Hicks 1946, Lindahl 1933).

Ett av Fishers vinstbegrepp är intressant därför att det fäster uppmärksamheten på frågan om när en vinst skall anses realiserad. Inkomst (vinst) är en serie händelser, säger Fisher. I sista hand realiserar vi inkomsten när vi njuter av det som vinsten kan köpa. Till syvende og sidst är den egentliga lönen eller utdelningen inte pengarna vi får i handen, utan njutandet av det som pengar kan köpa. Den verkliga inkomsten är levnadskostnaderna, d.v.s. det vi konsumerar. Den penninginkomst vi har används delvis för sparande och då kommer ju vinsten att realiseras under senare perioder.

Med detta resonemang lägger Fisher grunden till ett synsätt på kapitalvärde som logiskt kan knytas till vinstbegreppet. Kapitalvärdet är lika med det diskonterade konsumtionsvärdet av de tjänster som kapitaltillgången väntas generera.

Genom att knyta realiseringen av vinsten till konsumtionsögonblicket hjälper oss Fisher att betrakta intjänade medel med viss skepsis. I kunskapsföretaget kan de anställda, ofta i egenskap av delägare, mycket väl höja kostnadsnivån och kalla detta investering utan att en utomstående har möjlighet att bilda sig en uppfattning av vad det är man investerar i.

I vanliga fall, om det kan sägas vara vanligt att diskutera vad vi menar med uttrycket vinst, brukar man gå tillbaka till Hicks för att få den definitiva och kristallklara definitionen av vinstbegreppet. Syftet, säger Hicks, med vinstberäkning är att beräkna hur mycket man kan konsumera utan att bli fattigare – vad man maximalt kan konsumera och ändå vara ”as well off” vid slutet av veckan som vid dess början. Sparandet innebär att man planerar att bli ”better off” i framtiden...” income is to serve as a guide for prudent conduct” ...(Hicks 1946, p 173).

Utgångspunkten är ”Well-offness” som består av det diskonterade penningvärdet av en individs framtida beräknade inkomster. Den första approximationen till periodens vinst blir alltså det belopp som kan spenderas under perioden och ända hålla flödet av inkomster under de följande perioderna intakt. Men så har vi problemet att räntan kan förändras och vi är hänvisade till en andra approximation; vinst är lika med det som kan spenderas under perioden och ändå upprätthålla förväntningen om att kunna spendera lika mycket i kommande perioder. Egentligen är det inte korrekt att tala om spendera, därför att om en del av det som spenderas går till kapitalvaror spenderar man ju mera än man konsumerar. Och hur är det med effekterna av prisförändringar? Ja, vi talar naturligtvis om värden i reala termer, säger Hicks, utan att man blir särskilt mycket klokare på vad som egentligen menas med vinst.

Förväntade värden

Alla dessa inkomstbegrepp är ex ante, d.v.s. de avser förväntade värden. Egentligen kan man naturligtvis inte mäta resultatet förrän perioden är över och då kan ju en skillnad mellan förväntade värden nu och de förväntningar man hade vid periodens början ha uppstått. Förändringarna i förväntade framtida intjäning till följd av förändrade förutsättningar, ”windfalls”, bör inte rätteligen ingå i vinstbegreppet. Hicks förordar ett vinstbegrepp som består av konsumtion plus kapitaluppbyggnad med argumentet att det är ett objektivt mätbart begrepp. Lägg märke till att Hicks genom att värdera kapitaluppbyggnaden med hjälp av diskontering av framtida avkastning tvingas lägga ihop ett diskonterat och ett odiskonterat värde. Notera också att han måste sätta upp ett framtida betalningsflöde som standard för att få ett mått på ”well-offness”.

Erik Lindahl (1933) utvecklar det svenska ex ante – ex postresonemanget och utgår från Fishers ”inkomst som konsumtion”. Genom att lägga till sparande i termer av värdeökning av kapitalet (exklusive ”windfall gains and losses”) får han ”inkomst som avkastning”. Inkluderar man windfall profits så får man ”inkomst som earnings”. Detta är emellertid olämpligt ur teoretisk synpunkt, hävdar Lindahl. Medan de två ingredienserna i ”inkomst som avkastning” (konsumtion och investering) representerar periodens flöden, är ”gains and losses” ögonblickliga förändringar, d.v.s. justeringar i värderingen av sparande som skett under tidigare perioder. I efterhand, ex post, konstaterar man att den tidigare värderingen var felaktig. Justeringen bör naturligtvis inte räknas som periodens vinst.

Mest objektivt

Av dessa tre gamla mästare är det alltså Fisher som får det mest objektiva måttet eftersom han håller sig till konsumtion, det som faktiskt tas ut. För Hicks och Lindahl måste ett tilläggsvillkor införas avseende vad som menas med att hålla kapitalet intakt. De får också problem med vid vilken tidpunkt värderingen sker. Nu kan man emellertid fråga sig om fastställande av mått på överskottet under framtida perioder och värdering av dessas nuvärde är ett egentligt mätproblem. Man kan utan att rodna hävda att det naturligtvis är omöjligt att mäta något som ännu inte föreligger och att det i stället är fråga om subjektiva gissningar.

Värderingen av företaget sker på kapitalmarknaden där transaktioner inträffar just därför att aktörerna gör olika subjektiva gissningar. Optimisten kommer att köpa pessimistens aktier och därmed etableras ett marknadspris. Vad som vore önskvärt att åstadkomma är att ge de olika subjektiva bedömarna av företagets värde ett förbättrat underlag för deras bedömningar. En utgångspunkt bör därför vara att vi rör oss med ett vinstbegrepp som innehåller tre komponenter:

* utdelningsbart driftsöverskott

* resurstillväxt (kvantitativt och/eller kvalitativt) som ger förbättrad framtida intjäningsförmåga

* förändrat värde av resurserna till följd av förändrade förutsättningar.

(Lägg märke till att uttrycket resurser använts i stället för tillgångar.)

Med dessa medvetet vagt formulerade komponenter av ett överskottsbegrepp går vi nu vidare för att diskutera vilka krav på informationsinnehåll som en årsredovisning för ett kunskapsbaserat företag borde tillgodose för att en utomstående bedömare skulle ha rimliga möjligheter att skatta framtida intjäningsförmåga.

Informationsbehov

En utomstående bedömares möjligheter att bedöma hur de tre ovannämnda komponenterna kommer att utvecklas förutsätter en del information utöver den siffermässiga redovisningen. Bedömningen kan dock inte grundas på företagets egna förhoppningar inför framtiden utan måste ha sin bas i kontrollerbara fakta som presenteras i någorlunda reglerade former. Ett problem i sammanhanget är att många kunskapsföretag strävar efter, och lyckas med, att binda värdet av kunskapen inom företaget hårdare till företaget genom att investera viss del av företagets resurser i hårdvara (fastigheter, aktier etc).

Detta gör kunskapsföretaget mindre renodlat men samtidigt lättare att värdera på konventionellt sätt.

Kommentaren uppdelas på de tre överskottskomponenterna ovan.

Förtroenderelationer

Kunskapsföretagets ekonomiska situation är svår att beskriva med hjälp av traditionell redovisning. Det mest intressanta problemet är innehållet i begreppet eget kapital som med traditionell tolkning är ett förmögenhetsbegrepp. Materiella tillgångar och fordringar kan i princip avyttras på en marknad där de värderas. Den kunskap som personalen i ett kunskapsföretag besitter kan säljas till kunders nytta och ändå has kvar. Dessutom kan det aldrig bli fråga om att personalen ägs i den meningen att den blir en tillgång. Möjligen kunde man tänka sig att personalen kontrakterades och att det uppstod en reglerad marknad (jfr. vissa lagsporter) där kontrakten åsattes ett marknadsvärde och således kunde tas upp som tillgång. Slutligen kompliceras bedömningen av kunskapsföretaget av att kunskapens nyttiggörande sker hos klienten inom ramen för nätverk där förtroenderelationer har stor betydelse. Detta gör att det är svårt att på ett rimligt sätt avgränsa redovisningsenheten – en del av kunskapsföretagets ”tillgångar” är dess klienter.

Förslag

Av ovanstående anledningar är det inte särskilt lämpligt att utgå från de traditionella redovisningsinstrumenten (balansräkning, resultaträkning och finansieringsanalys) när man diskuterar vilken information som ger en riktig bild av kunskapsföretagets ekonomiska situation. Vad som i stället behövs är bättre underlag för att bedöma framtida intjäningsförmåga (resultat). Till den ändan föreslås

(1) att principer för rapportering, i verksamhetsberättelsen, av personalens kompetens sammanställning och stabilitet utarbetas och

(2) att branschvis redovisning av uppdragsstatistik intas i verksamhetsberättelsen för företagen inom branschen. Detta för att ge möjlighet att värdera företagets kompetensprofil gentemot förskjutningar i marknadens efterfrågan på kunskap.

Vanskligt äga kunskap

Rent allmänt kan man ifrågasätta om ett kunskapsföretag är ett lämpligt ägandeobjekt för en kapitalist som vill öka skillnaden mellan tillgångar och skulder. Det är vanskligt att äga kunskap. I ju större grad den kan bibehållas fri och oberoende av ägande desto bättre för mänskligheten. Det normala bör vara att kunskapsföretag ägs av personalen. Kapitalisten bör äga de företag där kunskapsföretagens kunskap nyttiggöres.

Referenser

Arbetsgruppen Konrad, Kunskapsföretaget och Årsredovisningen (Stockholm: stencil 1989-04-14).

Fisher, I., The Theory of Interest (New York: MacMillan, 1930).

Flamholtz, E. G., Human Resource Accounting (San Francisco: Jossey Bass, 1985).

Flamholtz, E.G., Valuation of Human Assets in a Securities Brokerage Firm: An Empirical Study. Accounting, Organizations and Society vol 12, no 4, pp 309–318, 1987.

Hicks, J.R., Value and Capital (Oxford: Clarendon Press, 1946 2.d ed.).

Gröjer, J.E. / Stark, A., Social Redovisning (Stockholm: SNS 1978).

Lindahl, E., The Concept of Income.

Economic Essays in Honor of Gustaf Cassel (London: Allen and Unwin, 1933).

Sten Jönsson är professor vid Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet