Att gottskriva resultatet med nominella ränteintäkter på lån i länder med kraftig inflation för tankarna närmast till svindleri, tycker Lars Gräslund som arbetar som controller på Affärsområde Kabel & Nät inom Ericsson. Han utvecklar här sin kritik mot denna metod och anknyter till bl.a. Olof Arwidis artikel i Balans 4/89.
Professor Olof Arwidi har gjort en lovvärd insats genom att i Balans 4/89 ta upp till skärskådande de metoder som tillämpas i svenska internationella koncerner vid omräkning av bokslut från utländska dotterbolag i höginflationsländer. Detta är ett svårgenomträngligt och mångfasetterat område, besvärligt även för redovisningsexperter att få grepp om, för att inte tala om de pedagogiska svårigheterna att klargöra sammanhangen för folk utanför expertkretsarna. Diskussionen om hithörande frågor är viktig också därigenom att varje till synes obetydlig princip- eller metodförändring vid hanteringen kan få förbluffande genomslag på resultatet.
Efter att under ett antal år praktiskt ha brottats med hithörande frågor, vill jag gärna bidra med några synpunkter.
Val av omräkningsmetod
Låt mig till att börja med uttrycka en stilla undran över hur stora internationella koncerner med betydande verksamhet i höginflationsländer kan tillåta sig – och tillåtas – använda metoder, som innebär att omräkningsdifferenser förs direkt till eget kapital, utan att påverka resultatet. Såvitt jag förstår måste detta bero på att man inte insett vad omräkningsdifferenserna representerar.
I länder med hög inflation är även de nominella räntorna mycket höga. När dessa höga nominella ränteintäkter och räntekostnader – det gäller såväl de öppet redovisade som de i försäljnings- och inköpsvärden inkalkylerade – översätts till medelkurs, blir beloppen även i svenska kronor skyhöga. Större delen av dessa nominella räntor är dock endast kompensation för värdeförlusten på de monetära tillgångarna och skulderna. Omräkningsdifferenserna representerar just dessa värdeförluster, uttryckta i svenska kronor. De är alltså korrektivposter till ränteintäkterna och räntekostnaderna och bör redovisas tillsammans med eller nettas mot dessa. Att sålunda gottskriva resultatet med t.ex. skyhöga nominella ränteintäkter utan att belasta det med korrektivposten för värdeförlusten för ju närmast tankarna till svindleri. Jämfört med sväljande av sådana kameler, framstår en hel del redovisningstekniskt finlir som ren myggsilning.
Av de metoder som rekommenderas i FARs utkast tar Arwidi avstånd från metoden att översätta inflationsjusterade bokslut till slutkurs. Även jag är skeptisk mot den metoden, dock i huvudsak av andra skäl än de Arwidi anför. Principiellt kan jag inte se något förkastligt i att ta in inflationsjusterade värden i ett koncernbokslut. Det principiellt tvivelaktiga är väl snarare att ha med värden, som blivit mer eller mindre vanställda av inflationen. Även i svenska bokslut förekommer ju från tid till annan revalveringar av fastighetsvärden, och en kontinuerlig anpassning av anläggningstillgångars värden till det aktuella penningvärdet gör ju inte informationsvärdet sämre.
Det finns dock andra invändningar mot metodens lämplighet för konsolideringsändamål, nämligen:
1. De index som tillämpas i vissa länder är inte alltid tillförlitliga eller representativa.
2. De berörda länderna tillämpar olika principer och metoder för inflationsjustering. En koncern med bolag i flera sådana länder kan svårligen tillåta att olika principer ingår i koncernbokslutet. Att å andra sidan ålägga bolagen att omräkna sina bokslut efter en enhetsmodell, utöver den som de måste tillämpa i sitt land, torde bli alltför betungande.
Slutsatsen blir alltså att MIM-metoden är den av hittills utvecklade omräkningsmetoder som är att förorda för konsolidering av bolag i höginflationsländer.
Därmed är emellertid långtifrån allt sagt om hur resultat- och balansräkningar skall omräknas och presenteras. Det finns ett antal nog så viktiga metodfrågor att definiera, vilka på ett avgörande sätt kan påverka redovisningens utseende, inklusive balansvärdering och nettovinst. Dessa metodfrågor finns över huvud taget inte behandlade i FARs förslag till rekommendation eller, såvitt jag vet, i några andra normer. Låt mig här peka på några viktiga metodfrågor att ta ställning till.
Genomsnittskurs
I FARs tekniska anvisningar för tillämpning av MIM-metoden anges att ”med genomsnittskurs avses genomsnittet under den period (år, delår) redovisningen avser”.
Tillämpas detta beräkningssätt får det till följd att en transaktion (intäkt, kostnad, investering eller finansiell transaktion) kommer att få ett ständigt minskande värde i svenska kronor allteftersom tiden går och lokalvalutan devalveras. Så kommer t.ex. en faktureringssumma för januari, som i januaribokslutet fått ett visst värde i svenska kronor, i årsbokslutet att ingå med en bråkdel av januarivärdet om devalveringen varit kraftig. Detsamma händer med alla transaktioner. Ju ojämnare transaktionerna är fördelade över året, ju mer avvikande devalveringstakten är från inflationstakten samt ju större de relativa förändringarna av de monetära posterna är, desto mer snedvriden blir resultatredovisningen. Så länge det endast rör kostnader och intäkter påverkas inte nettoresultatet utan blott resultaträkningens inbördes nivåer – vilket är illa nog. Den kurs som tillämpas på anskaffning eller avyttring av anläggningstillgångar får däremot genomslag på balansvärderingen och följaktligen även på nettoresultatet. En maskin köpt i Brasilien i januari 1988 för 10 milj. cruzados (= ca. 80.000 kronor) får samma värde vid omräkning till årets medelkurs som en maskin köpt för 10 milj. cruzados i december (= ca. 8.000 kronor). Båda maskinerna skulle få ett balansvärde av någonting mellan 20.000 och 40.000 kronor, beroende på vägningsmetod vid medelkursberäkningen.
Det är uppenbart att med sådana metoder för omräkning kommer man helt snett. Man får en fullständigt felaktig bild av delperiodernas resultatutveckling och hur resultatet uppstått. Och, som sagt, även nettoresultatet kan bli helt missvisande.
Efter att ha sett åtskilliga exempel på förbluffande resultatförvanskningar till följd av att bokslut omräknats till redovisningsperiodens genomsnittskurs, har vi inom Ericssonkoncernen övergivit denna metod. Vi översätter varje månads rörelse till den månadens genomsnittskurs, varefter de omräknade månadsvärdena ackumuleras. Därigenom uppnås en helt annan precision och realism i resultatredovisningen.
Varulagervärdering
Vid omräkning av lagervärden till Fifu i kronor tillämpas stundom någon typ av schablonmetod, baserad på genomsnittlig lageromsättningshastighet och beräknad genomsnittlig anskaffningskurs. Det är värt att ta en grundlig titt på exaktheten i sådana beräkningar. Vi gjorde det och fann att en mer exakt tillämpning av respektive månads genomsnittskurs på de faktiska inköpen under samma månad gav stundom dramatiska avvikelser från de tidigare tillämpade, till synes acceptabla schablonmetoderna.
Omräkningsdifferensernas placering
Som ovan påpekats är omräkningsdifferenserna helt enkelt värdeförändringar – mätt i kronor – på de monetära balansposterna. Vissa av dessa är av operativ natur (t.ex. kundfordringar och leverantörsskulder), andra är finansiella (t.ex. kassa och finansiella skulder). Det är viktigt att beräkna omräkningsdifferenserna separat för respektive kategori balansposter. De operativa omräkningsdifferenserna har ett direkt samband med sådana explicita operativa ränteintäkter och räntekostnader som erhållna och lämnade kassarabatter samt räntor på kundfordringar och leverantörsskulder. Så även med de implicita räntor, som ligger inbakade i försäljningsvärden och inköp från leverantörer. I höginflationsländer representerar dessa implicita räntor ofta en betydande andel av fakturerings- och inköpsvärdena. De operativa omräkningsdifferenserna är korrektivposter till dessa explicita och implicita räntor, och endast genom att sammanföra alla dessa poster på samma nivå i resultaträkningen kan man få en rättvisande bild av var och hur resultatet uppkommit.
På motsvarande sätt skall de finansiella omräkningsdifferenserna sammanföras med och avräknas mot finansiella intäkter respektive kostnader.
Om skatteskuld föreligger, bör lämpligen omräkningsdifferensen på den avräknas mot skattekostnaden.
På ovan beskrivet sätt faller alla bitar på plats, och resultaträkningen blir konsekvent, begriplig och analyserbar. För beräkning av marginaler och övriga nyckeltal är en sådan här gruppering absolut nödvändig. Det för så många svårtolkade begreppet omräkningsdifferens blir avmystifierat och dess rätta natur kommer till uttryck.
Låt mig i anslutning till detta göra några randanmärkningar med anledning av vissa resonemang, som professor Arwidi för i sin artikel.
I exemplet med en typisk balansräkningsstruktur i höginflationsländer och de effekter en devalvering får vid tillämpning av MIM-metoden, behandlar Arwidi varulager som en exponerad tillgång, i likhet med monetära tillgångar. Detta är enligt min mening att förvirra begreppen. Självfallet är lager en icke-monetär tillgång, som behåller sitt realvärde vid en devalvering. Om man har tillåtit sig att omräkna ett lagervärde i lokalvaluta rätt av till balansdagskurs, kan det bli mer eller mindre undervärderat jämfört med anskaffningskurs. Dock, i takt med att det avräknas mot försäljning kommer den ”dolda reserven” snabbt att upplösas.
För övrigt synes mig Arwidis resonemang om MIM-metodens svaghet att redovisningsmässigt ”bestraffa” resultatet genom negativa omräkningsdifferenser – eller ”belöna” vid positiva differenser – bottna i ett bortseende från sambandet med räntor och räntenivåer. Det är viktigt att beakta orsakssambanden mellan inflation, devalvering och räntenivå, varför en faktor inte bör ses isolerad från de andra.
Operativ utvärdering
Det hittills sagda berör i första hand behandlingen av höginflationsbolagens bokslut vid sammanställning av koncernbokslut. En annan aspekt är vilka redovisningshandlingar som bäst tjänar som underlag för bedömning av hur respektive bolag fungerar och sköts operativt (”evaluation of performance”). Den utvärderingen bör ske under beaktande av den ekonomiska miljö, i vilken bolaget i fråga verkar, och bör följaktligen helst göras i den egna valutan, givetvis inflationsjusterad med adekvata metoder. I första hand för bolagsledningen själv är det livsviktigt att noggrant följa sin utveckling och bedöma sin ställning i inflationsjusterade termer. Även för affärsområdes-/divisionsledningen i Sverige kan det vara viktigt att följa även den redovisningen som ett komplement till de valutaomräknade boksluten.
Som ett aktuellt exempel kan jag nämna att ett till kronor omräknat bokslut för första halvåret 1989 för ett argentinskt bolag ger intrycket att bolaget haft negativa realräntor. När man tar del av det inflationsjusterade lokalbokslutet, framträder en totalt annan bild med förödande höga positiva realräntor. Det som avspeglas i de två versionerna är det förhållandet att ehuru den nominella räntenivån varit ofantligt mycket högre än inflationen, har dollar- och kronkursen stegrats ännu snabbare, varför de positiva omräkningsdifferenserna på de finansiella skulderna mer än kompenserat räntorna.
Så visst kan det finnas goda skäl att komplettera rapporteringen till valda delar av koncernledningen med information om t.ex. inflationsjusterade resultat. Å andra sidan är det ju allom bekant att folk på ledande poster riskerar att dränkas i information. Kanske är det därför nödvändigt att på den nivån begränsa sig till en redovisningsmodell, som åtminstone ger en relativt riktig och representativ bild av situationen. MIM-metoden, med de tillämpningar som ovan skissats, kanske kan anses fylla det kravet.
Lars Gräslund är controller på Affärsområde Kabel & Nät inom Ericsson