Megabrott – storskalig ekonomisk brottslighet inom företagen – är ett problem internationellt. Är megabrotten också ett allvarligt svenskt problem? I så fall får kanske revisorerna vara beredda att ompröva sin roll. Ska utgångspunkten för revisionen vara att det finns ”gravade hundar” i alla företag, inte bara i Fermenta?
Docent Birgitta Jönsson Lundmark talade på FAR-dagen om megabrott från internationella synpunkter.
Megabrott är ett slags storskalig ekonomisk brottslighet. Brottslingen föredrar datorer framför sprängdeg. Med alltmer decentraliserade informationssystem ökar riskerna för megabrott. Komplexa fragmenterade system är svåra att kontrollera. Nere på PC-planet i företaget är det lätt att upptäcka en svag länk och utnyttja den. Här räcker inte alltid den interna kontrollen eller revisorernas granskningsåtgärder.
– Moderna datormiljöer uppbyggda på PC-applikationer ökar också risken för att brotten fortgår under lång tid utan att upptäckas, sa affärsanalytiker Birgitta Jönsson Lundmark, Bohlins Revisionsbyrå, Stockholm, när hon på FAR-dagen talade om megabrott från internationell synpunkt.
Hon vill dock inte beskylla datorerna för allt ont. De är ju utmärkta instrument i granskningsarbete. Med datorers hjälp kan olika former av ekonomiska brott också avslöjas. Megabrotten kännetecknas ofta av att de begås av folk i ledande befattningar eller med sådana personers tysta godkännande.
– I USA har den största uppmärksamheten ägnats åt sådana megabrott som hotat företagens fortsatta existens, säger Birgitta Jönsson Lundmark.
Förväntningsgapet
OK, men varför är detta så intressant för revisorer? Jo, därför att en ren revisionsberättelse av många uppfattas som om inga ekobrott ägt rum. Det är denna väl spridda uppfattning som gett upphov till den internationella debatten om megabrott. Här som på många andra områden föreligger ett förväntningsgap – en skillnad mellan vad revisorerna kan åta sig och vad den aktieägande allmänheten förväntar sig.
Birgitta Jönsson Lundmark tog i sitt anförande upp debatten om megabrott i framför allt USA, England och Kanada.
I både USA och Kanada kretsar debatten också kring den brottslighet som använder den offentliga årsredovisningen som redskap. Man ger missvisande information, s.k. fraudulent financial reporting.
Bakgrunden till den delen av den nordamerikanska debatten är många företagskrascher i början på 80-talet. Krascherna följde ofta direkt efter en till synes problemlös årsredovisning och en ren revisionsberättelse. En del av företagen som gick omkull var banker och finansbolag. Inte bara aktieägare utan också småsparare drabbades.
Det här ledde till hearings och lagförslag om mycket långtgående skyldigheter till fortlöpande rapportering för att förhindra falsk information.
I sammanhanget attackerades såväl revisorerna som tillsynsmyndigheten Securities & Exchange Commission (SEC).
Inför hotet om lagstiftning slöt revisorerna leden och gick till motattack. Den amerikanska revisorsorganisationen AICPA började se över sina redovisningsrekommendationer. En särskild kommission tillsattes under ledning av James Treadway, tidigare anställd vid SEC.
Resultatet har bl.a. inneburit förslag till nio, snart tio, nya regler om god revisionssed. (Mer om ”de tio budorden” finns att läsa i Balans 10/88 sid 15 ff.)
– Vissa av förslagen har utsatts för häftig kritik, säger Birgitta Jönsson Lundmark. Jag vet inte vilken effekt kritiken får.
Skyfflar över ansvaret
Man kan säga att revisorerna i USA går på defensiven. De amerikanska förslagen skyfflar över ansvaret på andra.
– Jag är kanske elak – men revisorerna försöker göra klart att de inte har något ansvar.
I Kanada vill man handla efter flera olika linjer. Olika åtgärder ska vidtas för att stärka revisorns oberoende. Man föreslår generellt att det inrättas audit committees vid företagen – alltså ett underorgan till bolagets styrelse som bl.a. består av styrelseledamöter som inte är anställda i bolaget och som har till uppgift att följa den interna kontrollen och ha direktkontakt med de valda revisorerna.
Man vill också höja revisorernas yrkesmässiga kompetens. Rekommendationerna om god revisionssed föreslås reviderade så att de bättre tillgodoser ”public needs”.
– Men man är klar över att det inte går att utforma regler för allting, säger Birgitta Jönsson Lundmark.
I Kanada strävar man också efter att förbättra företagens informationsgivning. Den kan bli enhetligare om man har mer entydiga redovisningsrekommendationer. De nuvarande ger för stor möjlighet att välja mellan olika sätt att redovisa en och samma transaktion.
Man vill också i årsredovisningen ha in en fullständig redogörelse för vilka redovisningsprinciper som tillämpats.
I USA lägger revisorerna ansvaret för att ge korrekt information i första hand på det börsnoterade företaget och dess ledning. Företagets rutiner för uppföljning och kontroll kopplas till inregistreringskontraktet.
Också i USA föreslår man fler audit committees. Dessutom tänker man sig ett utvidgat system med ”peer reviews” så att byråerna granskar varandra. Förslaget betraktades från början som kontroversiellt men har mött mycket liten kritik.
Gravade hundar överallt?
– Bland AICPAs nya rekommendationer har jag speciellt fastnat för den som handlar om revisionsberättelsen, säger Birgitta Jönsson Lundmark. En nyhet är att det i revisionsberättelsens text explicit ska framgå att revisorernas granskning inte innebär att årsredovisningen är korrekt utan det kan ändå finnas fel och brister.
Vilken relevans har de utländska erfarenheterna här på svensk hemmaplan?
– Om problemen finns här är frågan naturligtvis vad revisorerna ska göra åt dem. Många frågor uppstår. Vilka möjligheter har revisorerna att upptäcka megabrott? Vilka konsekvenser kan det tänkas få för relationerna mellan revisor och klient om revisorns utgångspunkt ska vara att det finns ”gravade hundar” i alla företag, inte bara i Fermenta? Är revisorerna beredda att ompröva sin roll? Eller ska de som i USA skyffla över ansvaret på andra? En annan fråga: Är näringslivet berett att betala? Om revisorerna får nya uppgifter kan arvodena öka. Kostnadseffektiviteten har blivit en del av den amerikanska debatten i de här frågorna.
Inge Wennberg