Blir det någon ålderschock på revisionsbyråerna?

Sedan SNS i början av år 1988 kom ut med sin bok ”Ålderschocken” har det blivit allt vanligare att man talar om sekelskiftets rekryteringssituation med ödesmättat tonfall. Men hur blir det för revisionsbyråerna som till stor del får sitt nytillskott från ekonomiutbildningen? Kommer rekryteringsbasen att minska i samma proportion som antalet 20–24-åringar? Om inte, så kommer revisionsbyråerna inte att få den ålderschock som beskrivs i SNS-boken. Larmbudskap av det slaget kan vara till stor skada om de tas emot okritiskt. Margareta Damberg, auktoriserad revisor och biträdande generalsekreterare i FAR gör här en kritisk granskning av bokens budskap om åldersstrukturens inverkan på revisorskårens och byråernas rekrytering av blivande revisorer.

SNS kom i februari 1988 ut med sin bok ”Ålderschocken” författad av Rolf Ohlsson, docent i ekonomisk historia i Lund, och Per Broomé, organisationskonsult. Sedan dess har det blivit allt vanligare att man talar om sekelskiftets rekryteringssituation med ödesmättat tonfall. Oron sprider sig, och risk finns att man överreagerar utan att ifrågasätta bokens budskap.

Syftet med denna artikel är att beskriva och kritiskt granska bokens slutsatser, och förhoppningsvis kan artikeln därmed bidra till en medvetenhet om demografins, d.v.s. åldersstrukturens, inverkan på revisorskårens och byråernas rekrytering av blivande revisorer. Som alltid gäller det att den som är väl förberedd kommer att klara sig bättre.

Vad bokens författare menar med ”ålderschock” är den obalans mellan ålderskullarna som kommer att uppstå när efterkrigstidens stora barnkullar kommer upp i 55–60-årsåldern och tillströmningen av 20–25-åringarna samtidigt kommer från sjuttiotalets relativt små årskullar. Den svenska befolkningens åldersstruktur kommer enligt författarna därmed att genomgå en dramatisk förändring och den demografiska utvecklingen kommer att sätta djupa spår i samhällsutvecklingen. En ”huggsexa” på de unga kommer att äga rum. Detta kommer att märkas tydligast inom tjänstesektorn, förutspår de, eftersom den förväntas fortsätta att expandera, även om industrin kommer att drabbas hårdast av obalansen. Effekterna av denna ålderschock kommer att ta sig olika uttryck beroende på vilken konjunkturfas vi befinner oss i och på hur hög den ekonomiska tillväxten då är.

Jag ska först göra en kort genomgång av de beskrivningar och slutsatser som redovisas i boken och anknyta dessa till revisorskåren. I boken har tre olika organisationer specialstuderats och en av dessa visar sig vara en av Sveriges största revisionsbyråer. Författarna förutspår hur ålderschocken kommer att påverka revisionsbyrån och ger rekommendationer om hur byrån ska kunna mildra effekterna. Det finns emellertid ingen anledning, som jag ska försöka visa, att svälja alla de slutsatser om vår bransch som serveras.

Mästare – lärling

Författarna konstaterar att det vid sekelskiftet kommer att gå 7 ungdomar (här 20–24-åringar) på 10 medelålders (här 55–59-åringar) mot f.n. 14 på 10. En huvudtes i boken är att detta kommer att få en avgörande inverkan på kompetensförsörjningen inom företagen med vittgående konsekvenser för hur man organiserar sin produktion. Kompetensförsörjningen i sin tur beskrivs vara nära förbunden med ”sorteringen” av individer. Med sortering menar författarna att en organisation på olika sätt försöker skaffa sig information om en individs duglighet och personliga kvalifikationer för att så småningom placera honom på rätt plats i hierarkin.

Här kommer man in på relationen mästare-lärling. För oss i revisorskåren känns ju detta inte främmande i och med att all ”sortering” av revisorsassistenter fram till för ca tjugo år sedan skedde genom handledning av erfarna auktoriserade revisorer i det faktiska revisionsarbetet. Numera torde denna form av upplärning av revisorer främst förekomma på små byråer och små kontor – övriga utbildas till stor del genom handledning av relativt unga byråmedarbetare, genom byråinterna kurser och inte minst genom IREV. I boken är relationen mästare-lärling under den kommande tjugoårsperioden avgörande för slutsatserna och rekommendationerna. Ohlsson och Broomé utgår ifrån att den förändrade relationen lärling-mästare, d.v.s. från 14 på 10 till 7 på 10, kommer att leda till en återgång till gamla tiders upplärning av unga medarbetare. Som jag ska återkomma till tror jag inte att vi kommer att få denna kraftiga förändring av relationen mästare-lärling på revisionsbyråerna. Men även om vi skulle få det har jag svårt att förstå varför en effektiv hantering av utbildning i en revisorskår, där kraven på kunskaper blivit allt större, skulle bli mindre angelägen om de yngsta byråmedarbetarna blir färre. Författarna har här inte analyserat – eller inte förstått – de speciella förutsättningar som gäller för revisorsyrket.

Stor contra liten lärlingsgrupp

Stora åldersgrupper ger helt naturligt goda rekryteringsmöjligheter för byråerna. Dessa kan också välja att anställa mer välutbildade personer och i vart fall rent teoretiskt sänka ingångslönen. Studenterna i sin tur försöker förbättra sin ställning gentemot övriga i åldersgruppen genom att öka på sin utbildning. Stora åldersgrupper borde därmed ge många välutbildade individer. Vid små åldersgrupper är förhållandet det omvända – individen behöver inte sträva efter så hög utbildning och lönerna drivs upp p.g.a. det knappa utbudet.

Den stora konkurrensen i en stor lärlingsgrupp med få mästare sägs i boken skapa oro och ångest. Individerna kan fastna i vissa arbetsuppgifter och kan inte utvecklas och avancera. I en liten lärlingsgrupp uppstår färre konflikter och mindre av dessa problem. Författarna pekar på faran för kulturell utarmning vid rekrytering i ung ålder och vid tidig specialistutbildning, det s.k. Björn Borg-syndromet. En obalans i åldersstrukturen med alltför många medelålders (vilket vi kommer att ha vid sekelskiftet) kan genom att dessa dominerar värderingarna i organisationen skapa stora svårigheter att rekrytera unga och behålla dem, vilket i sin tur ytterligare ökar obalansen. Spänningar mellan olika åldersgrupper med olika värderingar, normer och regler förstärks, enligt författarna, i den åldersstruktur som vi får vid sekelskiftet.

Sekelskiftets obalans

Författarna understryker med rätta att de flesta prognoser om den svenska ekonomin i framtiden är behäftade med stora svagheter och har stora osäkerhetsmoment inbyggda.

Vad som inte är osäkert däremot, framhålls helt korrekt i boken, är hur många ungdomar som kommer att göra sin entré på arbetsmarknaden under de närmaste tjugo åren. Deras antal beror främst på födslarnas drastiska sänkning under perioden 1965–1983. En förändrad dödlighet eller invandring kan ej heller i nämnvärd grad påverka detta förhållande.

Med utgångspunkt i dessa antaganden konstateras att det kommer att finnas 30% färre (180.000 st. färre) ungdomar i åldern 20–24 år vid sekelskiftet. Denna obalans kommer vi enligt författarna redan om några år att börja känna av. De första effekterna kommer att märkas i industrin som rekryterar yngre arbetskraft.

Ansvällning av äldre

De få unga på arbetsmarknaden är dock inte den enda olyckan som förutspås. De alltför många äldre, d.v.s. fyrtiotalisterna, skulle vara ett minst lika allvarligt problem. Tillsammans med bristen på unga är det detta som gett upphov till benämningen ”ålderschock”. Vid sekelskiftet kommer antalet unga att vara som lägst och antalet i övre medelåldern att vara som störst.

Att klara av detta utan stora anpassningsproblem antas inte gå i tjänstesektorn, eftersom den enligt författarna präglas av starka inslag av hierarkiska strukturer där en åldersgrupp inte så lätt kan ersättas av en annan. De skär här hela tjänstesektorn över en kam, men att revisorskåren skulle vara starkt hierarkiskt uppbyggd, är vi nog många som opponerar oss mot.

Min uppfattning är som redan framgått att vi inom FAR-kåren inte behöver ta domedagsstämningarna till oss helt och hållet, även om budskapet som sådant är allvarligt. Innan jag ytterligare förklarar varför, ska jag först återge författarnas framtidsscenario för den revisionsbyrå som ingått i studien och de rekommendationer de lämnar.

Framtidsscenario för revisionsbyrån

I bokens scenario antas att efterfrågan på revisionsbyråns tjänster kommer att växa och att organisationen kommer att expandera. Gradvis kommer de nyanställda upp i hierarkin och blir auktoriserade (denna nivå kallas i boken gesäller). Kompetensförsörjningen antas därmed inte innebära några större friktioner.

Samma antas gälla mästarstadiet. De stora problemen antas däremot uppstå på lärlingsstadiet, där den kraftiga nedgången i ungdomsgrupperna och den ökande konkurrensen om ungdomarna bedöms komma att utsätta byrån för stora påfrestningar. Möjligheterna att expandera antas därmed bli helt beroende av hur framgångsrik byrån är att attrahera nya lärlingar och kunna behålla dem. Belöningssystemet förväntas innehålla gynnsamma långtidskontrakt med olika sorters förmåner och en radikal omprövning av internutbildningen och den interna befordringsordningen. Bland annat räknar man med en återgång till ett system där mästare och gesäller deltar aktivt i inlärnings- och sorteringsprocessen. Härigenom kan en attraktiv arbetsmiljö skapas där lärlingarna känner att de kan utvecklas. Mästare och gesäller kommer att tvingas att ägna mycket tid åt varje lärling och måste med alla medel hålla lärlingarna kvar. Rekryteringen kommer dessutom sannolikt att ske i allt yngre åldrar, vilket i sin tur ställer ännu större krav på internutbildning.

Dessutom antas att den tekniska utvecklingen gynnar stora byråer och hindrar uppkomsten av konkurrerande små byråer. Här är ett exempel på slutsatser som inte riktigt hänger ihop. I avslutningen till scenariot anser nämligen författarna att det inte är osannolikt att den tekniska utvecklingen med persondatorernas genombrott kan gynna uppkomsten av små företag.

Författarnas rekommendationer

Författarna ger följande rekommendationer till revisionsbyrån:

• I den hårda konkurrensen om ungdomarna måste revisionsbyrån tänka igenom vilka arbetsuppgifter som kan attrahera dem.

• Eftersom konkurrensen, enligt författarna, tvingar revisionsbyrån att rekrytera allt längre ned i åldrarna kommer riskerna för felrekrytering att öka, varför författarna rekommenderar att man satsar på en lång inskolning och en effektiv urvalsprocess för befordran. Detta är ett exempel på att författarna inte vet hur det går till att bli auktoriserad revisor – om de inte antar att Kommerskollegium ändrar auktorisationsförordningen och sänker de teoretiska kraven för auktorisation eller accepterar andra utbildningsvägar än de traditionella, vilket ju helt saknar aktualitet.

• För att motverka effekterna av en alltför tidig specialicering, Björn Borg-syndromet, rekommenderas revisionsbyråerna att satsa på internutbildning med bred allmänbildande inriktning för att kompensera den korta skolgången. Även denna rekommendation är poänglös av samma skäl som den förra.

• Författarna föreställer sig slutligen att det blir viktigt för revisionsbyrån att ta reda på hur många lärlingar en mästare idealt bör ha och att expansionstakten för byrån måste anpassas efter denna relation. Man förutspår att mästaren annars kan bli trött på lärlingar och starta eget. För att hindra honom från detta rekommenderar man att han erbjuds förmåner av olika slag, eftersom byråns expansionsmöjligheter blir avhängiga av dess förmåga att behålla mästare.

Blir det så här?

Det finns, som redan konstaterats, mycket att säga om bokens sätt att behandla revisionsbyrån och de problem som kan uppstå i och med att gruppen 20–25-åringar blir avsevärt mindre vid sekelskiftet. En avgörande missuppfattning, tycker jag, är att författarna utgår ifrån att minskningen av åldersgruppen i fråga ger en proportionsvis lika stor minskning av antalet nya civilekonomer, som är den helt dominerande rekryteringskällan för revisionsbyråerna. Något resonemang om detta förekommer överhuvudtaget inte i boken. Avslutningsvis i boken nämns helt kort något om utbildningssystemet. Författarna spår att tillströmningen till högskolan under de närmaste 20 åren kommer att minska drastiskt, även om detta främst kommer att drabba humaniora och vissa samhällsekonomiska utbildningar. Om ekonomutbildningen som är basen för FAR-byråernas rekrytering sägs inget.

Finns det verkligen anledning att tro att antalet platser inom ekonomutbildningen kommer att minska i samma proportion som den totala gruppen 20–24-åringar? Jag tycker ett sådant antagande verkar rätt befängt med en ekonomutbildning som haft en tendens att ständigt växa både vad gäller innehåll och antal platser. Något stöd för att antalet platser skulle minska finns heller inte. Först om antalet sökande minskar kraftigt, kan det så småningom resultera i en minskning av antalet platser.

Om antalet platser inom ekonomutbildningen hålls i stort sett konstant, och i vart fall inte minskar under de kritiska första tio åren efter sekelskiftet, kan en av effekterna av den minskade gruppen 20–24-åringar bli att intagningspoängen till ekonomutbildningen sänks. Det finns dock ingen anledning att tro att den skulle sänkas mycket kraftigt i och med att sökande ur äldre årskullar sannolikt skulle passa på att skaffa sig den utbildning de p.g.a. den tidigare högre intagningspoängen varit utestängda ifrån.

Detta resonemang förstärks av den i höstas presenterade utredningen av Ingenjörsvetenskapsakademien (IVA) om ekonomutbildningen, där man varnade för att det skulle bli för många civilekonomer i Sverige – marknaden skulle ha svårt att svälja den fördubbling som vi kommer att få under perioden 1988–2010. IVA stöder sig bl.a. på en prognos gjord av Statistiska Centralbyrån över antalet civilekonomer fram till år 2010, som bygger på förutsättningarna oförändrat antal utbildningsplatser och lika stor andel som avlägger examen.

Som alltid är det viktigt att veta vilket problem som ska lösas – kommer vi att ha för många civilekonomer eller för få civilekonomer vid sekelskiftet.

Jag vill här peka på att författarnas bristande kännedom om hur tillflödet av unga medarbetare sker på en revisionsbyrå leder dem helt fel, när de föreslår åtgärder att komma till rätta med problemen. De antar att en revisionsbyrå kan gå långt ner i åldrarna och kompensera en alltför kort skolutbildning med intern utbildning. Även detta är befängt i en tid – nu och i framtiden – där kraven på revisorernas teoretiska kunskaper skärps och de områden revisorerna förväntas behärska blir alltmer komplicerade och när den allmänna skolutbildningen snarare ökar.

Viss anledning till oro finns dock även för revisionsbyråbranschen, även om jag inte tror att författarna får rätt i sitt huvudbudskap till vår kår. Problemet är snarare en hårdnande konkurrens om unga medarbetare på byråerna som har något år kvar till auktorisation eller är nyauktoriserade. Detta är en naturlig följd om antalet nya civilekonomer är på samma nivå som nu och många revisionsbyråer expanderar samtidigt med andra avnämare av civilekonomer. Det förutsätter också att de unga revisorerna bibehåller sin relativa kompetens och attraktionskraft. I en sådan situation har branschen redan befunnit sig under de år som den finansiella sektorn var ett lockande alternativ för unga civilekonomer samtidigt som revisionsbyråerna expanderade kraftigt.

Boken visar att antalet medelålders ökar mycket kraftigt under samma period. Mästarna inom revisionsbyråerna hör till denna grupp och chansen för nyanställda ekonomer att få direktkontakt med dessa mästare under arbetet ökar därmed betydligt. Detta kan rimligen vändas till något positivt. Bristen på kontakt av detta slag är ju en vanlig kritik idag och kan kanske t.o.m. vara en icke oväsentlig anledning till att så många idag slutar under de första fem åren på revisionsbyråerna.

På samma sätt kan man även förvänta att antalet lärare och professorer i ekonomutbildningen ökar i relation till antalet studenter under den aktuella perioden. I vart fall bör man då kunna anta att dessa lärare är äldre och erfarnare än idag. Även detta borde ge en bättre utbildning, vilket bl.a. kommer revisorskåren tillgodo.

Margareta Damberg är auktor revisor och biträdande generalsekreterare i FAR.