Bildandet av det tredje skogsblocket innebär att MoDo-ordföranden Matts Carlgren förverkligar en minst tio år gammal dröm. Idén föddes på 70-talet som Matts Carlgrens hemliga svar på Sveriges dåtida miserabla ekonomi.
MoDo-ledningen mötte DNs Sven-Ivan Sundqvist i en utfrågning vid FINFORUM 88.
Det blev främst en uppvisning av styrelseordföranden i MoDo Matts Carlgren, 71. Så gick det vid FINFORUM 88, när DNs Sven-Ivan Sundqvist mötte företrädare för ”det tredje skogsblocket”, MoDo, i den traditionella diskussionen kring ett storföretags delårsrapporter och årsredovisningar.
Men först berättade den nya koncernens VD Bernt Löf att det finns mycket att tjäna på samordningen av MoDo, Holmen och Iggesund. Nybildningen medför inga direkta strukturella problem genom att de fabrikerna knappast konkurrerar direkt utan snarare kompletterar varandra.
– Man gör förstås inte en sådan här sammanslagning om det inte finns en hel del integrationsvinster att göra, sa Bernt Löf. Vi ger inga sportiga löften (som det stått i en tidningsrubrik). Men vi har gjort en uppskattning av de integrationsvinster vi borde kunna göra. I prospektet i maj uppskattade vi dem till 200–300 Mkr under en period på tre till fem år.
Svävar inte på målet
– Men på tal om sportiga löften, tillade Bernt Löf, så har vår ordförande sagt att det nog blir både 500 och 600 Mkr. Det får stå för honom. I alla fall svävar vi inte på målet när vi säger att vi genom samordnad finansiell planering, virkesanskaffning, försäljning, marknadsföring, forskning och utveckling och miljöinsatser ska spara väldigt mycket pengar.
Ett antal arbetsgrupper jobbar med detta just nu.
En annan viktig sak är investeringsverksamheten. Koncernen har tolv pappersmaskiner som vardera gör nära 200.000 ton papper om året. Genom samordning och utveckling räknar man med att kunna köra längre serier och kanske öka produktionen på varje maskin med tio procent.
– Det innebär i praktiken att vi skaffar oss ytterligare en maskin utan att lägga ut ett enda öre.
Det är en tanke värd att respektera. En ny pappersmaskin går annars lös på 1,5–2 miljarder.
– Vi har gått ut och sagt att vi kommer att organisera oss på affärsområden i koncernen, sa Bernt Löf. Det innebär inga större förändringar när det gäller personal eller ledningsfunktioner. En viktig grund i integrationsjobbet har varit att de här affärsområdena skulle jobba vidare som om ingenting hade hänt – och framför allt krama ut så mycket som möjligt ur högkonjunkturen. Det har de gjort. Det har fungerat bra. Vi har klarat det utan att egentligen behöva gå ut efter nytt folk.
Det såg hopplöst ut
Sven-Ivan Sundqvist ser MoDo som en värdig konkurrent till Stora och SCA. Det handlar inte om ett lite förstorat MoDo i Örnsköldsvik. I det perspektivet frågade han Matts Carlgren:
Vad är det här för en dröm du har fullbordat?
– Jag började fundera över det här för minst tio år sedan.
Matts Carlgren visade ett diagram:
– Detta var utgångspunkten. De här kurvorna visade utvecklingen av BNP i Sverige resp OECD. Sveriges kurva låg stadigt under OECDs hela tiden. Det såg hopplöst ut för svensk industri. Det var naturligt att fråga sig: Vad göra?
– Frånsett att försöka påverka politiken, vilket visade sig ganska svårt även då med en borgerlig regering, så låg lösningen bara i att försöka göra sig så effektiv som möjligt.
Matts Carlgren satte sig ner och gjorde en lista över möjliga företag: bl.a. Iggesund och Holmen samt några till som delvis försvunnit.
– Hur skulle man nu våga sig på det här? Ja, man måste veta en hel del om saker och ting. Jag höll mina tankar hemliga för mig själv. Jag var ute i Europa och i Amerika. I USA fick jag fram bilden som amerikanerna praktiserat länge. Sedan måste det till en strategi som skulle hålla inte bara då och nu utan tio, tjugo år.
– Då får man utsätta sig för stark kritik, sa Matts Carlgren. Det har jag gjort. Men jag tycker inte själv att invändningarna varit väsentliga. Många tyckte att idén inte var så tokig. Jag sa mig att den måste vara riktig.
– Sedan gäller det frågan vem som ska hålla i en sådan här sak. Den personen måste ha uthållighet. Han får inte ge upp. Han måste ha tur också. Det handlar om speciella omständigheter som ska inträffa. Det kan ta tid för dem att göra det. Men till slut går det. Historien upprepar sig och man blir lika förvånad varje gång.
MoDo ville köpa SCA
Sven-Ivan Sundqvist: Sammanfattningsvis låter det bara som om det är ett enda kriterium, storleken, som räknas?
– Nej, det är en klar förenkling, sa Matts Carlgren. Man måste ha synergieffekter i detta.
Sundqvist: Det har sagts att du på 60-talet uppvaktade Eje Mossberg hos SCA med den här typen av storleksresonemang. Kan det fortfarande bli aktuellt med en sådan uppvaktning?
– Nej, det är nog ett avslutat kapitel. I dag är vi och SCA nog så stora att vi skulle bli överviktiga om vi slog oss ihop. Beträffande det där med Mossberg så tyckte vi mera att det var SCA som tittade på oss, ganska energiskt faktiskt. Vårt motdrag var att säga att det är lika bra att vi köper SCA, vilket då inte alls var så orimligt. Men det blev inget med det. Eje Mossberg (f n bosatt i Schweiz), som jag annars har stor respekt för, ville att det under hans tid skulle vara som det hade varit.
Sven-Ivan Sundqvist: Men kan man inte få synergieffekter när man blir ännu större?
– Nej, det går till en viss gräns. Sedan är det inte så bra.
Diskussionen övergick därefter framför allt till de KVB lån som användes för att klara sammanslagningen. (KVB = Konvertibla vinstandelsbevis.)
– Det var nödvändigt att gå på KVB, sa Matts Carlgren. Vi kunde inte lägga ut sex miljarder utan vidare.
Sundqvist: Berätta hur det gick till med KVB. Det var väl inte du som tänkte ut det. Det var väl Handelsbanken?
– Nej, sa Matts Carlgren. Det var inte bankens idé. Banken kartlägger och gör utredningar om det som vi kanske för vår del tänker ut.
Sven-Ivan Sundqvist: Jag anser att det gått till så här. På Handelsbanken vet man att MoDo befinner sig i Carlgrensläkten sedan generationer. Man tror att det är något som du vill ska förbli så och då passar KVB utmärkt.
– Det är inget fel på det resonemanget, svarade Matts Carlgren.
”Skattejoxeri”
Sundqvist: Det finns några viktiga element i detta. Det ena är: Vilken är billigaste möjliga finansieringskälla? Det andra är att ni köpte aktier till ett ganska betydande övervärde. I det läget befanns KVB bäst. Det är ju så att på KVB är utdelningen/räntan avdragsgill. Genom att utge KVB till ett nominellt värde som ligger under aktiekursen så kunde ni få bort större delen av övervärdesproblematiken, eller hur? Det har kallats skattejoxeri.
– Det var inget joxeri, sa Matts Carlgren. KVB är kanske ett instrument som inte hade det bästa ryktet här i landet när det kom till och kanske inte behandlades riktigt som det skulle. När vi fick uppslaget tyckte vi att det var förenligt med våra intressen. Vi prövade det och fick in 97–98 procent av aktierna i första omgången, vilket är mycket ovanligt.
Sven-Ivan Sundqvist: Någon sa i Örnsköldsvik häromdagen att det vore en ovänlig handling mot MoDo att konvertera KVB till MoDo-aktier...
– Tja, om alla KVB-ägare konverterar till MoDo på en gång så blir det skatteproblem genom att utdelningarna är skattebelagda och räntorna avdragsgilla.
Sundqvist: Din förhoppning och strategi var och är att man inte ska konvertera?
– Ja, man kan alltid hoppas.
Sundqvist: Om Marieberg och Lundberg konverterar så har de tillsammans 36 procent röster och din gren är nere i 39.
– Ja, det stämmer. Men jag darrar inte på manschetten. När jag säger att har vi 39 och de 36 så kan det tänkas olika uppgörelser. Det får vi leva med. Men vi har alltid legat ett snäpp före och det gör vi nu också. Jag räknar med att nuvarande proportioner kommer att bestå ett tag framöver och det är väl inget fel med det. Lundbergs har en medlem i vår styrelse och deltar i de problem vi har. De är inkorporerade i gemenskapen. För övrigt är det smickrande att Marieberg och Lundberg satt så mycket pengar i det här. Det hade vi aldrig räknat med.
Lögnare och falsktalare
Till de här FINFORUM-debatterna hör också en rättighet för det aktuella företaget att säga vad man tycker om behandlingen av företaget i massmedier.
Matts Carlgren har ordet:
”Det måste vara något fel här i landet. Vi har en journalistkår på ekonomisidan som är mycket välutbildad och har utförsgåvorna i övrigt. Men väldigt få har varit ute i ett företag och lärt sig hur det går till. Det är en av anledningarna till att vi ibland har så svårt att komma överens.
I en affärstidning har ledande människor i näringslivet med stora rubriker och ’förbrytarbilder’ målats upp till lögnare och falsktalare.
Vi har en princip i näringslivet som inte är accepterad. Det är så att vi ibland måste hålla tyst om saker. Om journalisterna frågar kan man säga: ’Pass, jag säger ingenting.’ Eller något liknande.
Det är ungefär som att fråga finansministern om det blir devalvering. Han kan inte svara.
Vi har sådana jobb att vi måste kunna få slippa avslöja vad vi håller på med för tillfället.
Jag undrar vad det är för etik vi har här i landet. Hur vill egentligen mina vänner journalisterna att såna här frågor ska hanteras?
Ska vi behöva schavottera för att vi skyddar våra företag? Att det blir så kan bero på att vissa journalister aldrig varit ute och sett hur det fungerar på ett företag.
Vet de inte hur känsligt det är att en nyhet kommer ut för tidigt när det gäller konkurrens, prissättning etc? När får vi etiska regler för affärsjournalisterna?
Vi kanske ska göra ett ’förbrytarregister’ med journalister som kommit med osanningar. Vi är ledsna.”
Sverige tycker allt överallt
En sista fråga från Sven-Ivan Sundqvist: Varför fick Sverige inte vinter-OS?
– Det vägde ganska jämnt mellan Sverige och Norge, sa Matts Carlgren. Men nu är det så att Sverige är ute i världen och tycker saker och ting om allt möjligt som kan ligga hur långt bort som helst från Sverige. Norge gör inte så. Sveriges självpåtagna roll som världens Besserwisser fällde utslaget.
Inge Wennberg