Att lönsamhetsberäkna investeringsfonder har blivit svårare med de nya regler som kommit till under 80-talet. Universitetslektor Ingvar Persson på institutionen för industriell organisation vid Tekniska Högskolan i Lund redogör i denna artikel för kalkylmetoderna vid avsättning till allmänna investeringsfonder. I en senare artikel kommer författaren att ta upp beräkningarna vid utnyttjande av fonderna.
Villkoren vid sparande i allmän investeringsfond (IF) har försämrats kraftigt under 80-talet. Före beskattningsåret 1984 behövde man inte bekymra sig särskilt mycket om vad fonderna skulle användas till eller när de kunde användas då alternativet var beskattning av vinsten. Numera måste fonderna utnyttjas inom en begränsad tid för att det ska vara lönsamt. Och det är egentligen bara för byggnadsinvesteringar som man har så lång tid på sig, att det ur lönsamhetssynpunkt finns utrymme för osäkerhet om när fonderna ska användas. Dessutom måste man beakta de finansiella konsekvenserna.
Den övergripande frågan – hur mycket som ska avsättas till IF – är komplex och reduceras därför till några delfrågor, som är viktiga för företagsledningens bedömning av lämplig volym.
Tjänar företaget på att avsätta till IF i den aktuella situationen? I så fall hur mycket?
Inom vilken tid måste avsättningen utnyttjas för att den ska vara lönsam?
Hur påverkas den finansiella situationen?
Detta är frågor som haft aktualitet lika länge som IF har funnits, men före beskattningsåret 1984 var frågorna lättare att besvara. Särskilt lätt var det om företagets alternativ var att ta upp medlen till beskattning. Avsättningen var då alltid lönsam, eftersom insättningen till Riksbanken var lägre än skattesatsen. Den finansiella påverkan blev också positiv redan från avsättningstidpunkten. Endast i de fall företaget prioriterade IF före avsättningen till obeskattade reserver krävdes kalkyler.
De regler som trädde i kraft den 1 januari 1985 (beskattningsåret 1984) ändrade på detta, och förstärks ytterligare av de nya reglerna som gäller fr.o.m. beskattningsåret 1987. Nu ska hela avsättningen sättas in på spärrkonto. Är alternativet beskattning med 52–57 %, innebär det att man avstår 43–48 % till en framtida investering redan vid avsättningstillfället.
Spärrkontoavsättningens storlek förändrar de gamla beräkningsmodellerna. Lönsamhetsaspekten måste numera beaktas både vid avsättning och utnyttjande av IF. För att en avsättning till inventarier ska vara lönsam med dagens regler måste IF utnyttjas inom 2,6 år, om kalkylräntan är 8 % efter skatt och förhållandena vid avsättnings- och utnyttjandetillfället inte är speciellt gynnsamma. Avsättningen till byggnadsinvesteringar är lönsam om investeringen genomförs inom 6,3–7,8 år, under samma förutsättningar. Högre kalkylränta minskar den tillgängliga tiden, medan den förlängs av extra investeringsavdrag. Skillnaden mellan inventarier och byggnader förklaras av avskrivningstidernas längd. Extra investeringsavdrag eller högre skattesats medger att tiden blir längre.
Avgränsningar
Förutom aktiebolag har sparbanker och ekonomiska föreningar möjlighet att avsätta till IF. Här behandlas bara aktiebolag, vilket innebär att skattesatsen är 52 %, vartill kommer eventuell vinstskatt.
Vidare är analysen avgränsad till 1979 års lag med ändringar. Endast avsättningar som görs fr.o.m. 1987 års bokslut behandlas, d.v.s. hela beloppet sätts in på spärrkontot.
Perspektivet är företagets. Det innebär att alla analyser enbart beaktar konsekvenserna för företaget.
Avskrivningarna antas fördelade lika över ett visst antal år. Avskrivningarna på inventarier fördelas lika på 5 år (20 % per år). Företagets frihet att alternera mellan huvudregel och kompletteringsregel vid avskrivning och variationer mellan investeringsvolymer under olika år, innebär att företaget i vissa fall får gynnsammare avskrivningsvillkor.
Några djupare analyser av de finansiella konsekvenserna görs inte i denna artikel. Finansiellt innebär avsättningen att företaget avsätter till en framtida investering redan vid avsättningen. Beloppets storlek är avsättningen, minskat med den skatt som annars skulle ha betalats. Vid genomförandet finansieras investeringen sedan till 100 % av IF.
Avsättning
Avsättning till IF är en bokslutspolitisk åtgärd i företaget som får bedömas mot bakgrund av andra möjliga åtgärder. Efter avsättning till obligatoriska fonder kan företaget i princip fördela det som är kvar av resultatet före bokslutsdispositioner och skatt på tre grupper.
Bokslutsdispositioner som inte leder till utbetalningar för företaget. Exempel på sådana dispositioner är avsättning till Resultatutjämningsfond och Lagerreserv samt Avskrivning utöver plan.
Vinst före skatt, vilket leder till skatteutbetalningar. Skattesatsen är mellan 52 % och 57 %.
Avsättning till IF. Detta innebär att företaget måste sätta in hela beloppet på ett spärrkonto i Riksbanken. Kontot är räntelöst.
Vid avsättningstidpunkten får företaget behålla mest pengar om man avsätter till andra bokslutsdispositioner (1). Därefter kommer beskattning (2). Det alternativ som innebär störst utbetalning är avsättning till IF (3). Detta medför emellertid inte att beskattning eller andra bokslutsdispositioner alltid är att föredra. Genom att också kalkylera med de vinster som uppstår vid utnyttjandet, kan en avsättning till IF prioriteras före beskattning och i speciella fall också före andra bokslutsdispositioner. Hänsyn skall emellertid alltid tas till tidpunkten för det framtida utnyttjandet. Avsättningen innebär alltid uppoffringar för företaget, vilket måste kompenseras med vinster vid utnyttjandet av IF.
Kalkylering vid avsättningstillfället
Att använda IF innebär att en del av utbetalningen för en framtida investering erläggs vid avsättningstidpunkten och att skattereduktionen inträffar vid andra tidpunkter än om IF inte utnyttjas. Betalningsflödet för grundinvesteringen blir alltså annorlunda om IF utnyttjas. De kalkyler som upprättas vid avsättningstillfället skall jämföra betalningsflödet för alternativet avsättning till IF, med alternativet ej avsättning. Kalkyleringens syfte är att undersöka villkoren för att det skall vara förmånligare att använda IF än att inte göra det. För att göra denna jämförelse används här kapitalvärdemetoden (nuvärdemetoden), vilket innebär att alla betalningar nuvärdeberäknas med företagets kalkylränta som diskonteringsfaktor.
Betalningsströmmen är beroende av flera faktorer: alternativet vid avsättningstillfället, dvs. om detta alternativ är bokslutsdispositioner som inte leder till skatteutbetalningar nu eller om det är att redovisa det som vinst och beskatta det; eventuella konsekvenser för företagets bokslutsdispositioner under kommande år; tidpunkten för utnyttjandet; alternativen vid utnyttjandetillfället; objektets avskrivningstid och avskrivningsregler; om investeringsavdrag utgår och vilka år företaget betalat vinstdelningsskatt. Analysen får därför ske för olika fall och med antagande om vilka förutsättningar som gäller.
Som analysparametrar har valts
I. Alternativet vid avsättningstillfället
Alternativet är att ta upp det avsatta beloppet till beskattning.
Alternativet är att avsätta till annan bokslutsdisposition. En fullständig redovisning av alternativ och konsekvenser skulle föra alldeles för långt. Det begränsas till en summarisk redovisning då alternativet är avsättning till lagerreserv.
II. Företagets skattesats som beror på om företaget betalar vinstdelningsskatt. Skattesatsen för aktiebolag är 52 %. Betalar företaget vinstdelningsskatt beräknas den totala skatten vara ca 57 %. Aktiebolag har alltså en skattetrappa. Upp till den nivå där vinstskatten blir noll, är skattesatsen 52 %. Därefter är den ca 57 % av den beskattningsbara inkomsten. Avsättningen till IF blir därför gynnsammare på övre delen av skattetrappan.
Beräkningen kompliceras ytterligare om hänsyn tas till att IF-avsättningen förändrar underlaget för beräkning av framtida vinstdelningsskatter (VDS). Storleksordningen på detta ligger inom avrundningsfelet.
Beräkningar genomförs för tre fall:
Ej VDS vid avsättning/Ej VDS vid ”avskrivning”
VDS vid avsättning/VDS vid ”avskrivning”
VDS vid avsättning/Ej VDS vid ”avskrivning”. Detta fall är gynnsammast. Med ”avskrivning” avses de år företaget annars skulle ha skrivit av objektet.
III. Investeringsavdrag kan men behöver inte utgå vid användning av IF. Investeringsavdraget är 20 % för inventarier och 10 % för övriga investeringar. Särskilda skatteförmåner kan också föreligga då IF inte utnyttjas, t.ex. särskilt investeringsavdrag.
IV. Analysen genomförs för objektet med fyra olika avskrivningstider. Avskrivningen antas innebära motsvarande skattereduktion i slutet av året.
Direkt avskrivningsbara objekt.
Maskiner och inventarier. I modellen antas en linjär avskrivning med motsvarande effekter på skattebetalningarna. Linjär avskrivning på 5 år motsvarar vid nuvärdeberäkningen en konsekvent avskrivning enligt 30 %-regeln.
Objekt med avskrivningstiden 25 år. Avskrivning 4 %/år.
Objekt med avskrivningstiden 50 år. Avskrivning 2 %/år.
Vidare antas följande förutsättningar gälla:
* Då IF utnyttjas erhålles spärrkontomedel i början av året medan avskrivning sker i slutet av året. Detta följer då konventionella regler för investeringskalkylering.
* Skattesatsen antas lika stor varje år under den normala avskrivningsperioden.
* Investeringsavdrag innebär en skattereduktion i slutet av året.
* IF får utnyttjas tidigast ett år efter avsättningen.
* Kalkylräntan ska vara nominell och efter skatt.
Kalkylräntan kan anges som en realränta. Den nominella räntan tar därutöver hänsyn till den förväntade inflationen. För beloppet på IF, spärrkontobeloppet och avskrivningarna gäller att beloppens storlek är nominella, dvs. oberoende av inflationen. Därför skall kalkylräntan vara inflationsjusterad (nominell). Beräkningarna sker efter skatt, eftersom skillnaden mellan att använda IF och att inte använda IF är just skattekonsekvenserna. Eftersom det är lämpligast att beräkningarna inte är alltför fixerade vid aktuella inflationsnivåer, antas kalkylräntan ligga mellan 8 och 18 %.
G används för att beteckna såväl avsättningen till IF som grundinvesteringen. I praktiken motsvarar naturligtvis inte en enskild avsättning beloppet av precis en investering, men målsättningen är här att hitta villkoren för när en avsättning är lönsam, dvs. lönsamhetsgränsen. G kan därför studeras som den del av avsättningen till IF, som med de sökta villkoren utgör den sista investeringen, där finansiering över IF är mer lönsam än finansiering utan IF.
Vid avsättning till IF skall hela beloppet sättas in på spärrkonto i Riksbanken. Eftersom beloppet är avdragsgillt blir mer-betalningen (1,00-s1) x G, där s1 är skattesatsen vid avsättningstillfället. Då G genomförs x år senare, återfås beloppet från spärrkontot, dvs. G.
Grundinvesteringens nuvärde om IF utnyttjas blir alltså (1,00-s1) x G
Avsättningstidpunkt år 0 | Användningstidpunkt år x | |
| | år | |
− Gx(1,00−s1) |
G/t × s2 | år(×+t) | |||||||||
-- | -- | -- | -- | -- | ||||||
–…–…–…– | ||||||||||
år 0 | år | x | år | |||||||
| | –…–…–…–…–…–…–…– | x | → | |||||||
| | ||||||||||
| | ||||||||||
G | - |
Fig 1. Grundinvestering efter skatt. Modell för värdering vid avsättningstidpunkten om alternativet är beskattning av vinsten.
Vid alternativ 2, dvs utan användning av IF, antas att G utbetalas i början av år x och följs av en skattereduktion under t år. Skattesatsen är då s2. Nuvärdet blir
(G-(s2/t) × G × summa nuv (tår, r%)) × nuv (× år; r %)
där r är nominella kalkylräntan efter skatt.
Avsättningens lönsamhet definieras här som den andel av grundinvesteringen G – uttryckt i nuvärdet vid avsättningstidpunkten – som företaget tjänar, genom att utnyttja IF i stället för att skriva av investeringen på vanligt sätt.
Avsättningens lönsamhet = alt. 2 minus alt. 1 =
= ((1,00–(s2/t) × summa nuv (tår; r %)) × nuv (× år; r %)–(1,00–s1)) × G
Avsättningens lönsamhet
Den verkliga lönsamheten av en avsättning kan konstateras först då medlen utnyttjats. Kalkylen som ska ligga till grund för avsättningsbeslutet måste emellertid göras vid avsättningstillfället. Kalkylen får därför bygga på antaganden och redovisa lönsamheten för olika alternativa utfall på centrala parametrar.
I diagram 1 (se Balans 6–7/1988 sid. 41) har avsättningens lönsamhet avsatts som funktion av tiden mellan avsättning och utnyttjande av IF. Det visar lönsamheten vid olika avskrivningstider då kalkylräntan är 8 % och skattesatsen 52 %. Ju längre tiden är mellan avsättning och ianspråktagande, desto sämre blir lönsamheten. Lönsamhetsgränsen framgår i diagrammet av kurvornas skärning med den vågräta axeln.
Lönsamheten ökar med avskrivningstidens längd. För objekt med avskrivningstiden 50 år är lönsamheten 33 % av G om fonden tas i anspråk redan ett år efter avsättningen. Motsvarande värde för byggnadsinvesteringar med 25 års avskrivningstid är ca 24 % av G och för inventarier ca 6 % av G. Lönsamheten sjunker sedan successivt och blir noll för inventarier efter ca 2,5 år, medan avsättningen till byggnadsinvesteringar under dessa förutsättningar är lönsam på 6–8 års sikt.
Avsättning till direkt avskrivningsbara objekt är inte ens lönsam, om IF utnyttjas efter ett år.
Kalkylräntan och avsättningarnas lönsamhet
Högre kalkylränta ökar lönsamheten för inventarier och fabriksbyggnader vid ett mycket snabbt ianspråktagande. Samtidigt avtar lönsamheten snabbare med tiden och tidsgränsen för lönsamhet blir kortare. En jämförelse mellan diagram 1 (r = 8 %, skattesats 52 %, ej investeringsavdrag) och diagram 2 (se Balans 6–7/1988 sid. 41) (r= 18 %), visar en lönsamhetsförbättring för inventarier. Den ökar från 6 % till 9 % av G om den utnyttjas redan efter ett år. För byggnader med avskrivningstiden 25 år, ökar lönsamheten från 24 % till 27 % medan den sjunker till 32 % för byggnader med avskrivningstiden 50 år. Förbättringen vid snabbt utnyttjande och kort avskrivningstid beror på att de traditionella avskrivningarnas nuvärde snabbt minskar då kalkylräntan ökar. Kostnaden för att ha medel på spärrkontot ökar också. Denna kostnadsökning överväger relativt snabbt och blir alltmer dominerande. Lönsamhetsgränsen nås redan vid 2 år för inventarier och vid ca 4 år för byggnadsinvesteringar.
Vinstdelningsskatten och avsättningens lönsamhet
Diagram 3–4 (se Balans 6–7/1988 sid. 42) visar två alternativ då företaget betalar vinstskatt. Till skattesatsen för aktiebolag, som är 52 %, kommer då en vinstskatt som första året är 20 % av reala vinsten efter skatt och fribelopp. Eftersom inkomstskatten är avdragsgill vid beräkning av vinstdelningsskatt, blir den totala skatten på den del av inkomsten som belastas med vinstskatt 0,52 + 0,20 (1-0,52) = 61,6 % första året. Året därpå är emellertid vinstskatten avdragsgill vid beräkning av den statliga skatten. Denna ömsesidiga avdragsrätt innebär att en avsättning får skattekonsekvenser under flera år och att de sammanlagda effekterna kan approximeras med en skattesats på 57 %.
Konsekvenserna av en skattehöjning från 52 % till 57 % framgår genom en jämförelse mellan diagram 1 och diagram 3. Skattehöjningen förbättrar lönsamheten. Den innebär ju att företagets insättning till den framtida investeringen minskar, från 48 % till 43 %.
En högre skattesats innebär också, att värdet av att skriva av direkt mot fonden ökar. I diagram 3 antas att vinstdelningsskatten betalas på hela beloppet vid avsättningen och att vinstdelningsskatt också utgår på alla övriga in- och utbetalningar, d.v.s. under hela livslängden.
Lönsamhetsförbättringen är då någon eller några procent av G och ökar om tiden mellan avsättning och utnyttjande ökar. Lönsamhetskurvorna blir flackare, vilket får större konsekvenser för lönsamhetsgränsen, som ökar med år.
I analysen ovan jämförs fallet att företaget betalar VDS under samtliga år (diagram 3) eller aldrig (diagram 1). Ett troligt alternativ är att företaget betalar VDS under vissa år men inte alltid. Vid avsättningen är förutsättningen given, medan förhållandena vid de alternativa avskrivningstiderna får antagas. Speciellt som VDS kan bli en parentes och begränsad i tiden, är fallet att VDS gäller vid avsättningen men inte vid avskrivningspunkten intressant.
Vid avsättningen förbättras lönsamheten av VDS (höjd skattesats), eftersom skillnaden mellan insättningen på spärrkontot och skatten minskat (från 48 % till 43 %). Vid ianspråktagandet gäller, att lägre skattesats minskar avskrivningarnas värde och förbättrar avsättningens lönsamhet, om skattesatsen är låg under de år investeringen annars skulle skrivits av. Slutsatsen är alltså, att bäst lönsamhet erhålles om VDS skulle ha betalats vid avsättningen, men inte under de år anläggningen annars skulle ha skrivits av (57/52 %). Sämst lönsamhet erhålles om skattesatsen är låg vid avsättningen men hög under de år anläggningen skulle ha skrivits av (52/57 %).
Eftersom kalkylräntan är nominell kompliceras bedömningarna. Vid t.ex. en real ränta efter skatt på 6 % och en inflation på 4 %, blir nominella räntan efter skatt ca 10 %. Blir inflationen under perioden sedan 9 % ska den nominella räntan efter skatt vara ca 16 %, lönsamheten minskar och den tidsperiod inom vilken IF ska tas i anspråk blir kortare.
Extra investeringsavdrag
Tillstånd att ta i anspråk IF kan förenas med rätt för företaget att göra ett extra avdrag, s.k. extra investeringsavdrag. Avdraget är 20 % för maskininvesteringar och 10 % för övriga investeringar. Detta innebär en högre lönsamhet för främst inventarier, under förutsättning att investeringsavdrag inte utgår då investeringar genomförs utan IF.
Skattereduktionen antas i beräkningarna inträffa ett år efter investeringen enligt figur 2.
Avsättnings- | Avsättnings- | − | a x s2 x G år (x+1) | |||
tidpunkt år 0 | tidpunkt år x | | | x+1 | |||
x | → | |||||
| | år | |||||
− | Gx(1,00−s1) |
G/t × s2 | år(×+t) | |||||||||
-- | -- | -- | -- | -- | ||||||
–…–…–…–…–…– | ||||||||||
år 0 | år | x | år | |||||||
| | –…–…–…–…–…– | x | → | |||||||
| | ||||||||||
| | ||||||||||
G | - |
a = Investeringsavdraget som en kvot.
Fig 2. Extra investeringsavdrag innebär att lönsamheten förbättras. Det motsvarar en inbetalning på a × s × G ett år efter det att investeringen är genomförd.
Nuvärdet av investeringsutgiften enligt figur 1 ovan skall då kompletteras med de konsekvenser investeringsavdraget får. Grundinvesteringens nuvärde då IF utnyttjas blir
(1,00-s1) × G-a x s2 × G × nuv (×+1 år; r %), där r är nominella kalkylräntan efter skatt.
Avsättningens lönsamhet blir då
= ((1,00+a × s2/(r+1)-(s2/t) × summa nuv (tår, r %)) × nuv (× år; r %)- (1,00-s1)) × G
Tre fall kan uppstå:
1. Extra investeringsavdrag utgår då IF används. Inga extra avdragsförmåner utgår då IF inte används.
2. Extra investeringsavdrag utgår då IF används. Extra avdrags/bidragsförmåner utgår då IF inte används. Tillskottet blir noll eller en differens som kan vara negativ.
3. Extra investeringsavdrag utgår om IF inte används men ej om IF används. Detta innebär en försämring av samma storleksordning som förbättringen enligt punkt 1 ovan.
Avsättningens lönsamhet då extra investeringsavdrag utgår, (fall 1 ovan) visas i diagram 5 (se Balans 6–7/1988 sid. 44). Den övre gränsen av varje skuggat område avser då investeringsavdrag bara utgår om IF används. För jämförelse har lönsamheten då investeringsavdrag inte erbjuds vid ianspråktagandet av IF, tagits med i diagrammet. Under större delen av 80-talet har extra investeringsavdrag utgått till byggnader men inte till inventarier.
Som framgår av diagrammet ökar lönsamheten för byggnader med ca 4 % av G och för inventarier med 8 % av G om IF utnyttjats 1 år efter avsättningen. Förbättringen avtar då tidsavståndet till ianspråktagandet växer. Högre kalkylränta sänker lönsamheten.
Utnyttjas IF till inventarier efter ett år och med 20 % extra investeringsavdrag, blir lönsamheten ca 14 % av G vid kalkylräntan 8 %. Lönsamhetsgränsen passeras först 4,5 år efter avsättningen.
För byggnader är förändringarna inte så påtagliga, dels därför att förhållandena utan investeringsavdrag är väsentligt gynnsammare, dels eftersom investeringsavdraget blir lägre. Avsättningen till direkt avskrivningsbara objekt blir lönsam om den kan utnyttjas snabbt. Vid ett års förskjutning blir den ca 4 % av G.
Uppskjuten avsättning till obeskattad reserv och avsättningens lönsamhet
I vissa situationer kan företaget vara intresserat av en större avsättning till IF än vad som är möjligt, om övriga bokslutsdispositioner utnyttjas fullt ut.
Avsätter företaget till IF i stället för att utnyttja obeskattade reserver, försämras lönsamheten. Företaget får då sätta in hela avsättningen till spärrkonto på Riksbanken, medan alternativet att avsätta till obeskattad reserv inte innebär några utbetalningar alls. I stället finns den outnyttjade reserven kvar att utnyttja under kommande år.
Det skulle föra för långt att genomföra analysen inom ramen för denna artikel. Beroende på vinstsituationen och kalkylräntan går lönsamhetsgränsen för avsättning till byggnader mellan 1,5 och 4 år.
Maximal tid till utnyttjande av IF
En annan vinkling av lönsamhetsanalysen är att studera den tid företaget har på sig att ta i anspråk avsättningen.
Maximala tiden mellan avsättning och ianspråktagande visas i diagram 6 (se Balans 6–7/1988 sid. 44) som funktion av kalkylräntan. Den övre gränsen i fältet för byggnadsinvesteringar avser tiden då investeringsavdrag utgår och den undre då investeringsavdrag inte utgår.
Som konstaterats i anslutning till diagram 1 ovan, ökar den maximala tiden med avskrivningstidens längd. Vid kalkylräntan 8 %, skattesatsen 52 % och utan investeringsavdrag, är t.ex. längsta tiden mellan avsättning och utnyttjande 2,6 år om avsättningen ska tas i anspråk för maskininvesteringar, 6,3 år om den ska tas i anspråk för en byggnadsinvestering med avskrivningstiden 25 år och 7,8 år om avskrivningstiden är 50 år.
Av diagrammet framgår också, att ju högre kalkylräntan är desto snabbare måste man ta i anspråk IF för att avsättningen ska bli lönsam. Är kalkylräntan 18 % blir motsvarande tider 2,1 år för en maskininvestering, 3,7 år för en byggnadsinvestering med 25 års avskrivningstid och 4,1 år vid 50 års avskrivningstid.
Villkoret för att avsättningen ska vara lönsam är att grundinvesteringens nuvärde är lägre då IF utnyttjas, än då objektet skrivs av på vanligt sätt, dvs.
(1,00-s1) x G < (G-(s2/t) x G x summa nuv (t år, r %)) x nuv (x år, r %)
Uttrycket ger efter förenkling villkoret för att avsättningen ska bli lönsam, uttryckt som maximala tiden mellan avsättning och ianspråktagande.
X< In((1,00-(s2/t) x summa nuv (t år, r %))/(1,00-s1)) / (In(1+r))
Maximala tiden mellan avsättning och ianspråktagande är enligt formeln beroende av investeringsobjektets normala avskrivningstid, kalkylräntan efter skatt och skattesatsen.
Om investeringsavdrag utgår så förlängs tiden. Lönsamhetsgränsen för utnyttjandet blir
X< In((1,00+a x s2/(1+r)-/s2/t) x summa nuv (tår, r %))/(1,00-s1)) / (In(1+r))
där x är antal år.
Frisläppandet av IF för industriföretag under 80-talet – en översikt
En viktig aspekt vid avsättningen är att bedöma om och när IF kan bli tillgänglig, om frisläpp eller tillstånd inte redan finns. Frisläppandets omfattning och villkor hittills under 80-talet är sammanfattat i figur 3.
Figur 3. Frisläpp av Allmän investeringsfond fr.o.m. 1981 med angivande av investeringsavdrag i samband med investeringen. [Se Balans nr 6–7 1988. red anm.]
Investeringsfonderna har varit tillgängliga för byggnadsinvesteringar under hela 80-talet. Efter den 1/4 1987 är den dock inte öppen för investeringar i storstadsområdena och fr.o.m. den 1/4 1988 endast inom stödområdet.
Fram till 1984 var IF öppen för investeringar i maskiner och inventarier i hela landet, men fr.o.m. 1985 är frisläppet begränsat till stödområdet. 1988 har de åter släppts fria och då för användning till miljöinvesteringar.
Den 25/10 1983 blev IF tillgänglig för investeringar i forskning och utveckling (FoU) och för marknadsinsatser på exportmarknaden. För FoU-investeringar varade frisläppet ca 2,5 år och för marknadsinvesteringar ca 3,5 år.
Lite schablonmässigt skulle man kunna säga, att då osäkerheten är som störst är lönsamheten som lägst. För att det ska vara lönsamt att avsätta till IF för framtida användning till inventarier eller direkt avskrivningsbara objekt, behöver fonden utnyttjas snabbt. Redan efter ett par år är lönsamhetstillskottet i de flesta fall under 5 % och efter ytterligare några år hamnar flertalet sannolikt på minus. Det har nu gått mer än 3 år sedan IF fick utnyttjas för vanliga maskininvesteringar utanför stödområdet.
För byggnader är lönsamheten av en avsättning god, även i de fall det tar några år innan avsättningen kan utnyttjas och den har hittills fått utnyttjas i en mycket stor del av landet under hela 80-talet.
Sammanfattning
Den lönsamhetsförbättring som uppnås genom att investeringsfonden utnyttjas är beroende av flera faktorer – avskrivningsobjekt, skattesats vid avsättning respektive utnyttjande, tid mellan avsättning och utnyttjande, nominell kalkylränta och om extra investeringsavdrag utgår då IF används respektive då den inte används.
Lönsamheten blir bättre ju längre avskrivningstid det tilltänkta investeringsobjektet har. För byggnader kan lönsamheten i gynnsamma fall bli över 30 %. Kan man utnyttja IF för detta ändamål inom 4 år, är avsättningen troligen lönsam, även under ogynnsamma omständigheter.
Avsättningen till inventarier ger ett begränsat lönsamhetstillskott, som dock kan förbättras av VDS och extra investeringsavdrag. Hittills under 80-talet har inte mer extra investeringsavdrag utgått då IF använts. IF har inte varit tillgänglig för vanliga inventarier utanför stödområdet sedan 1984, vilket minskar lönsamheten och ökar risken. Betalar företaget ingen VDS vid avsättningstillfället och inte heller vet när IF får utnyttjas, är det risk att avsättningar till IF för investeringar i inventarier blir en förlust.
Ingvar Persson universitetslektor, institutionen för industriell organisation vid Tekniska Högskolan i Lund
Referenser
Johansson, S-E & Edenhammar, H: Investeringsfonders lönsamhet. Norstedts, 1968.
Johansson, M & Johansson P-O: Byggnads- och maskininvesteringar – en översikt över fonderna 1938–1983. BRF-rapport 9, 1984.
Palmgren, A: Investeringsfonderna. Inget sparande för dåliga tider. Veckans Affärer, nr 3, 1986.
Roos, O: Investeringsfonderna. Facklitteratur HB, 1981.
SFS 1979:609,
1980:846, 941, 953, 954, 1369
1981:906, 1098, 1099
1982:9, 10, 907, 1186, 1187
1983:831, 927
1984:215, 366
1985:42, 366
1986:481, 738
1987:941, 1148