Redovisning av goodwill kan ske efter allmänt erkända principer eller genom ad hoc-lösningar i den enskilda situationen. Valfriheten blir inte mindre av att det finns en engelsk, en internationell och en amerikansk redovisningsrekommendation. Christer Westermark på Riksskatteverkets utredningsavdelning citerar osökt en äldre tänkare: ”Utan ordning – förvirring.”

Immateriella anläggningstillgångar i allmänhet och goodwill i synnerhet har skapat och skapar stora redovisningsproblem. När man läser äldre redovisningslitteratur frapperas man av att teoribildningen på området inte ändrats särskilt mycket fram till våra dagar. Vilka utgifter som är balansgilla respektive ska belasta årets resultat är en fråga som besvaras högst olika av teoretikerna. Terminologin och definitionerna vållar också problem.

Jag vill peka på en del synsätt som gjort sig gällande beträffande immateriella anläggningstillgångar och även knyta an till aktuella redovisningsrekommendationer.

Äldre språkbruk

I engelskt språkbruk har goodwill använts i århundraden såsom ett ekonomiskt begrepp. Som det tidigaste rättsfallet avseende goodwill brukar i litteraturen åberopas Crutwell versus Lye (år 1810). Det handlar om en åkare med häst och vagn. ”The goodwill which has been the subject of sale is nothing more than the probability that the old customers will resort to the old place.” Det gällde alltså varken åkarens namn eller person utan firmans värde bestod i platsen varifrån turen utgick och sannolikheten att de som kom dit med gods fann en vagn där som väntade.

Lawrence Dicksee förklarar i sin lärobok Goodwill, som utkommit i flera upplagor sedan 1897, denna egenskap som skillnaden mellan värdet av en levande häst och samma häst uppdelad i hund- och kattmat.

Två skilda fall

Oskar Sillén citerar Dicksees definition i ”Om värdering av goodwill” från 1924 och definierar där själv goodwill såsom ”det nuvarande värdet av kommande företagarevinster”. Enligt Sillén måste man hålla isär två skilda fall när man värderar goodwill:

  • värdering vid affärsöverlåtelse

  • värdering i bokslut och balanser.

Sillén har haft stor betydelse för synen på värdering av goodwill. Jag återkommer till det.

I sin lärobok Accountancy (1946) avsedd för högre ekonomiska studier förespråkar William Pickles en något ovanlig aktivering av immateriella tillgångar. Exemplet gäller en nystartad hundkapplöpningsbana. Första året har man skänkt bort gratisbiljetter till ett antal damer för att locka dem till totalisatorspelet. Värdet av de utnyttjade gratisbiljetterna – räknat som ej influtna biljettintäkter – utgör 10.000 pund, varav en del bör aktiveras eftersom de skapar framtida intäkter. För en annan del av beloppet föreslås att reklamkontot debiteras och intäktskontot krediteras. Vi rör oss här i gränslandet mellan goodwill och andra former av immateriella anläggningstillgångar, s.k. organisationskostnader. Pickles uppfattning kanske numera inte delas av alla.

Syftet med balansräkningen

Som bekant har efter hand framförts olika åsikter om syftet med balansräkningen. Trots att frågan kanske av några anses närmast filosofisk inverkar den i allra högsta grad på hur de immateriella tillgångarna bör redovisas. Jag vill påminna om några allmänt kända balansuppfattningar och deras konsekvenser.

En uppfattning är att balansräkningen ska visa den verkliga förmögenhetsställningen.

Övervärdering av tillgångarna måste förhindras och borgenärsintresset träda i förgrunden. Likvidationsbalanser och konkursbalanser har otvetydigt det syftet, men gäller det även årsbalansen?

Schmalenbach m.fl. skilde på en förmögenhetsutredande, statisk balans och en resultatutredande, dynamisk balans. Numera anses att balansräkningens huvudsyfte är resultatutredande, men med vissa statiska uppgifter.

Den organiska balansuppfattningen, som tar sin utgångspunkt i marknadsvärdena på balansdagen, betonar företagets roll som ett organ i samhällsekonomin och utgör en systemteoretisk ansats. Upphovsmannen, Schmidt, som var den andre tyske portalgestalten inom redovisningsläran, hävdade att balansen är såväl förmögenhets- som resultatutredande. Det är alltså en dualistisk teori som därutöver ansågs förklara konjunkturförloppet.

För fullständighetens skull bör även nämnas den funktionellt prognostiska redovisningsteorin. Den delar upp resultatet i pris- och volymberoende komponenter och gör anspråk på att både spegla konjunkturrörelserna och indirekt påverka dem.

Underskattar resultatet

I praktiken har högstvärderingsreglerna enligt bokföringslagen (BFL) § 14 och § 15 medfört en förskjutning från en rent dynamisk balans till en försiktig resultatutredande balans, som således underskattar resultatet.

Som kritik mot såväl dynamisk som organisk syn har Rieger framfört den framtidsorienterade balansuppfattningen. Enligt hans synsätt är inte heller balansräkningens resultatberäkning meningsfull; den utgör bara en formell årsavräkning. Resultatet kan beräknas först vid företagets försäljning eller likvidation. På dagen för årsbalansen borde rätteligen de framtida betalningsströmmarna diskonteras till nuvärdet.

Trots bristerna är enligt Rieger årsredovisningen oumbärlig och den ska liksom enligt statikernas uppfattning vara baserad på anskaffningsvärden.

Den intressanta idén att värdera företaget genom att diskontera framtida betalningsströmmar till ett nuvärde har några avvisat som praktiskt oanvändbart, medan andra sökt vidareutveckla den.

På senaste tid har Rickard Mattessichs 18 allmänna villkor för en räkenskapsmodell fått förnyad aktualitet genom Henning Kirkegaards avhandling om rebuskonceptet. Det rör sig om en klassificeringsmodell med fyra logiska klasser av ekonomiska konsekvenser: förväntat, avtalat, realiserat och betalt (se Det tredje paradigmet, Balans 4/88).

Varje ekonomisk handling mäts enligt det dynamiska kontots klassifikationsprincip vid tre tillfällen – avtal, realisering, betalning – varvid en datasträng med nio fält information om transaktionen skapas och lagras i företagets databas.

Genom att rebuskonceptet för in tiden mellan beslut och realisation i bokföringen fås ett nytt resultatbegrepp, beslutsresultat, som ger rebuskonceptet karaktären av betalningsprognos, styrsystem och varningssystem.

Redovisningsprinciper

Följande frekvent åberopade redovisningsprinciper är alla mycket välkända:

  • objektiv information

  • informationsekonomi

  • fullständig information

  • kvantitativ information

  • konsekvens

  • going concern

  • oförändrat penningvärde

  • försiktighet

  • periodisering

  • matchning

  • periodiska rapporter

  • redovisningsenhetens självständighet

  • realisation.

Principerna avser att säkerställa beslutsunderlag för ekonomiska sammanhang med konsekvent framtagna mätresultat och periodvis jämförelse.

Tveklöst är försiktighetsprincipen den mest åberopade och av högre dignitet än de övriga. Den strider dock mot realisationsprincipen (förväntade förluster) och objektivitetskravet.

Inom redovisningsteorin förekommer således redovisningsprinciper, som var för sig kan förefalla naturliga och självklara. När de sammanställs och kritiskt granskas visar de sig emellertid vara inbördes oförenliga. Principerna är enbart principer, inte absoluta krav.

Vilken eller vilka av principerna man i ett visst sammanhang vill lägga tyngdpunkten på är en fråga om praxis och god redovisningssed. BFL är som bekant en ramlag och lämnar utvecklingsmöjligheter åt framtida praxis. Men detta kan också kritiseras. Sillén talar om bokföringen som ett villigt redskap i bokförarens hand. I Balans 6/85 skriver Sigvard Heurlin att med en kritisk blick kan samma företeelse – god redovisningssed – beskrivas som konturlös, utan egentligt innehåll med en flexibilitet som är så omfattande att den inbjuder till missbruk.

Är redovisning liksom övriga delar av företagsekonomin i grunden ett marknadsföringsproblem där det gäller att utnyttja brister i marknaden, komma med egna nyheter, tilltvinga sig konkurrensfördelar eller använda makt?

Investeringarnas karaktär

Goodwill skapas ofta genom immateriella investeringar. De kostnadsförs normalt i form av FoU och avspeglas därför inte i balansräkningen. Vid företagsöverlåtelse kommer de däremot till uttryck i form av goodwill.

Man kan nämligen hävda att helhetsvärdet av det köpta företaget är större än vad balansräkningen utvisar på grund av immateriella investeringar som visserligen kostnadsförts men likväl förväntas generera betydande merintäkter, d.v.s. mer än normal kapitalförräntning. Övervärdet, goodwill, är priset på den övernormala kapitalförräntningen. Eftersom ersättningen för framtida övervinster betalas vid förvärvet ska en nuvärdeberäkning tillämpas. Antalet år med beräknade övervinster liksom kalkylränta är förhandlingsbara storheter.

Karaktäristiskt för goodwill är att den avser företaget i dess helhet; till skillnad från andra balansposter kan den inte särskiljas från företaget och avyttras separat. Goodwill kan inte ses som en enskild tillgångspost med marknadsvärde. Det går inte att ge närmare precision och substans åt begreppet goodwill.

I redovisningslitteraturen har bl.a. gjorts en distinktion mellan strukturövervärde och företagarvärde, beroende på om övervärdet existerar tillsammans med en standardföretagare respektive en speciellt skicklig företagare.

Ett annat synsätt har tidigare framförts av P D Leake som indelade företagen med övervärde enligt tre förklaringsfaktorer:

  • företagsledarens skicklighet

  • kundförhållanden, stabil efterfrågan

  • oexploaterade vinstkällor.

Tre dimensioner

Gunnar Eriksson presenterar i sin avhandling om företagens immateriella investeringar (1986) ett tredimensionellt investeringsbegrepp:

  • finansiella/reala

  • anpassning/inriktning

  • materiella/immateriella.

I meningen resultatkravställande och kostnadsallokering framstår de immateriella investeringarna som reala inriktningsinvesteringar. De åsyftar ett medvetet skapande av en långsiktig resultatgenereringsförmåga med möjlighet till resultatmätning ex-post. Eriksson hävdar att på det abstrakta och principiella planet och under förutsättning att periodiseringsförfarandet kan lösas ska dessa utgifter föras vidare som framtidens kostnader, d.v.s. balanseras. Hans principiella synsätt överensstämmer med rekommendationerna SSAP 13 och IAS 9.

Emellertid visar Eriksson också på att ekonomisk teori inte tränger igenom och påverkar externredovisningens principer på det konkreta planet. Trots sin principiella inställning och utan att hävda rekommendationen FAS 2 förespråkar Eriksson inte att en aktivering ska ske. Han motiverar detta med att låta praktiska redovisningsprinciper leda vad som ska beskrivas i externredovisningen. Principerna skapar enhetliga och praktiskt fungerande begrepp och begreppstillämpningar.

Eriksson hänvisar frågan om utgifter för FoU till den interna redovisningen i företaget, där intern aktivering kan ske och den ekonomiska uppföljningen genomförs i projektredovisningsform.

En vidareutveckling av Riegers och amerikanen Cannings idéer att se företaget som ett nuvärde av framtida in- och utbetalningsströmmar kunde ge möjligheter att åsätta de immateriella tillgångarna numeriska värden. Om nuvärdet svarar mot marknadsvärdet av företaget, kunde man när det gäller företagsförvärv söka dela upp marknadsvärdet/nuvärdet på olika balansposter. Man måste då naturligtvis frigöra sig från de värden och värderingsprinciper som utgör grunden för företagets traditionella balansräkning. I avvaktan på en modernare allmänt accepterad redovisningsteori tvingas vi tills vidare arbeta med den traditionella begreppsapparaten.

Köpt goodwill

För att återknyta till den statiska förmögenhetsorienterade balansen är det logiskt att den köpta goodwillen tas upp hos det köpande företaget. Tillgångsvärdet, d.v.s. nuvärdet av framtida övervinster, ska alltså bestämmas, vilket är förenat med stora, närmast oöverstigliga problem.

Enligt den dynamiska balansteorin förs årets kostnader och intäkter till resultaträkningen och resterande inkomster och utgifter till balansräkningen, s.k. transitoriska poster. Till balansräkningen förs inte enbart utgiftsrester (aktiva) och inkomstrester (passiva) utan även beräknade framtida utgifter och inkomster, s.k. antecipativa poster. Periodiseringsfrågan styr således hur stor del av den köpta goodwillen som ska aktiveras respektive kostnadsföras. Man måste alltså bestämma under hur lång tid och i vilken takt goodwillen skapar intäkter för företaget.

Egengenererad goodwill

Egengenererad goodwill, som i stor utsträckning motsvarar utgifter för FoU, är det enligt den statiska balansuppfattningen i princip riktigt att ta upp som tillgång i balansräkningen om den har ett värde som kan bestämmas. Vinstgenereringsförmågan måste alltså analyseras och en nuvärdesberäkning göras.

Att alla utgifter för FoU inte automatiskt är vinstgenererande, och att sannolikheten för att andra är det kan variera och vara svårbestämbara, antyder att de praktiska problemen är avsevärda.

Enligt den dynamiska balansteorin är problemet att bestämma storleken på de transitoriska posterna. En konsekvent behandling innebär att alla utgifter ska granskas och fördelas på olika räkenskapsperioder. Principiellt är det helt i sin ordning att till följd av periodisering aktivera utgifter för FoU, men fördelningsproblematiken är minst lika stor som när det gäller köpt goodwill.

Man kan sammanfattningsvis hävda att i samtliga de fyra ovan skisserade fallen – statisk respektive dynamisk balansuppfattning vid köpt respektive egengenererad goodwill – är det principiellt i sin ordning att aktivera goodwill/FoU. Emellertid gör sig i samtliga fyra fall den överordnade försiktighetsprincipen gällande i kombination med osäkerhet och praktiska beräkningsproblem.

Principiell misstro

Gunnar Eriksson pekar på vilken betydelse för den allmänna synen på goodwill som Nils Västhagens och Oskar Silléns ofta citerade uppsatser i ämnet haft. Eriksson hävdar att han haft svårt att i undersökningen etablera en gemensam föreställning om begreppet beträffande de undersökta företagen och anser att Silléns skugga faller tungt över goodwill. Som exempel härpå citeras Silléns åsikt att ”man gör givetvis klokt i att bemöta alla immateriella balansposter med principiell misstro”.

I Överväganden kring FARs rekommendation om koncernredovisning (Balans 12/87) diskuteras bl.a. behandlingen av goodwill. Det hävdas att med den ökade tillgången på datakraft kan bokslutsanalytiker själva justera balansen för att jämföra företag med olika redovisningsprinciper. Detta är naturligtvis helt riktigt. I en artikel i Ledarskap 1–2/88 invänder dock Rolf Rundfelt mot detta resonemang med motiveringen att årsredovisningen även läses av andra än datakraftsutrustade analytiker. Rundfelt hävdar att resultat- och balansräkningar ska baseras på enhetliga redovisningsprinciper.

I en artikel i den danska revisorsföreningen FSRs tidskrift Revision og Regnskapsvaesen (3/88) om den danska årsredovisningslagen behandlar statsaut revisor John Andersen redovisningen av goodwill. Andersen hävdar att teoretikerna är eniga om att det inte råder någon principiell skillnad mellan goodwill och koncerngoodwill och de bör därför behandlas redovisningsmässigt lika.

Överfört till svensk terminologi skulle denna ståndpunkt jämställa goodwill vid inkråmsförvärv och goodwill vid aktieförvärv. Därav följer att avskrivningsregeln i BFL 17 § täcker goodwill i alla dess former även om aktiebolagslagen inte uttryckligen gör denna koppling i koncernredovisningssammanhang.

Utan ordning – förvirring

Det principiella valet förefaller stå mellan att antingen härleda redovisningen av immateriella anläggningstillgångar inklusive goodwill från allmänt erkända huvudprinciper eller att söka ad-hoclösningar efter situationens krav. Att det finns en engelsk, en internationell och en amerikansk redovisningsrekommendation ökar valfriheten.

Det ligger ändå nära till hands att påminna om vad en italiensk redovisningsexpert från en tidigare epok, Luca Pacioli, ansåg: ”Ubi non est ordo, ibi est confusio” eller ”utan ordning blir det förvirring”.

Christer Westermark, Riksskatteverkets utredningsavdelning