Advokat Göran Luterkort menar att Urban Engerstedt har missuppfattat den tingsrättsdom om revisorns rådgivaransvar som refererades i Balans 1/88. Urban Engerstedt replikerar.
Det verkar tjatigt att fortsätta diskussionen i Balans 1/88 om helsingborgsmålet och revisorns ansvar men Urban Engerstedts kommentar på sid. 31 gör det nödvändigt.
Urban Engerstedt anser att det intressanta med domen inte är huruvida rådgivningen varit felaktig utan huruvida det existerat ett uppdragsförhållande.
Den uppfattningen förstår jag inte. Den felaktiga rådgivningen är givetvis huvudfrågan i målet eftersom den är grunden för skadeståndsyrkandet. För att huvudfrågan skall kunna prövas måste emellertid först avgöras om det förelegat något uppdragsförhållande – annars spelar det ju ingen roll vilka råd revisorn givit eller inte givit. Detta må väl vara spörsmål av mest formell natur. Men vad Urban Engerstedt skriver om revisorns invändning att han avslutat uppdraget måste bero på en missuppfattning. Tingsrättens skrivning är inte alls ologisk som Urban Engerstedt antyder. Så här förhåller det sig:
Revisorn stödde sin preskriptionsinvändning på ett påstående om att han slutredovisat sitt uppdrag en viss dag – om nu ett uppdrag skulle anses ha förelegat. Preskriptionstiden för vissa typer av uppdrag är ett år efter sådan slutredovisning. Eftersom domstolen ansåg att ett uppdrag förelegat måste den också ta ställning till preskriptionsinvändningen. Det gjorde domstolen genom att avvisa påståendet att uppdraget ej hade avslutats. Det fanns alltså ingen utgångsdag att räkna preskription från.
Att revisorn själv ej ansåg sig ha något uppdrag saknar betydelse för preskriptionsfrågan. Den blir ju relevant i och med att domstolen anser motsatsen. Om domstolen funnit att något uppdrag ej förelegat hade den givetvis ej behövt befatta sig med preskriptionsinvändningen.
Urban Engerstedt glömmer att nämna att det var revisorn själv som påstod att han avsagt sig uppdraget och därmed tvingade domstolen att pröva invändningen.
REPLIK:
Luterkort delar inte min uppfattning om det principiellt intressanta i den refererade domen. Att Luterkort i sin egenskap av ombud för käranden i målet riktar sitt huvudintresse mot den felaktiga rådgivning som revisorn enligt hans – och även tingsrättens – bedömning lämnat Luterkorts klient är fullt naturligt. För en utomstående betraktare behöver detta inte vara lika naturligt, låt vara att det utdömda skadeståndet – 215.000 kr – till beloppet är nog så spektakulärt!
Men, som Luterkort själv påpekar, för att huvudfrågan skall kunna prövas måste det först avgöras om det förelegat något uppdragsförhållade – annars spelar det ingen roll vilka råd revisorn givit eller inte givit. Och det är just det som är frågan! Att reducera denna fråga, som varit helt avgörande för bedömningen av rådgivningen i sig, till ett spörsmål av mest formell natur kan inte vara riktigt. Jag har med avsikt avstått från att kommentera huruvida skatterådgivningen varit felaktig. Att revisorer och advokater med för den delen lämnar felaktiga råd till sina klienter förekommer beklagligt nog någon gång. Det ligger emellertid inget särskilt principiellt intressant i detta. Självfallet skall en revisor ta ansvar för de råd han lämnar. Därom är både Luterkort och jag ense. Men ansvaret måste förutsätta att det föreligger ett uppdragsförhållande.
Luterkort påpekar också att vad jag skriver om revisorns invändning om att han avslutat uppdraget måste bero på en missuppfattning och att tingsrättens skrivning inte alls är ologisk som jag antyder.
Revisorns huvudinvändning mot skadeståndsyrkandet är enligt domen att han inte haft något uppdrag att företräda käranden vid aktieförsäljningen. Revisorn invänder vidare att för den händelse det skulle visas (d.v.s. domstolen skulle finna) att han haft ett uppdrag – han inte varit försumlig. Han hävdar också – att det inte föreligger något samband mellan hans eventuella försumlighet och den skada som käranden åsamkats. I sista hand hävdar han att kärandens fordran på skadestånd i vart fall är preskriberad.
Varje grund för bestridande av käromålet måste av domstolen bedömas för sig. Grunderna behöver inte stå i något logiskt förhållande till eller förutsätta varandra. När revisorn gör invändning om preskription måste han för att denna invändning skall kunna ha någon framgång samtidigt hävda att han haft ett uppdrag och att detta avslutats. Det saknar därvid betydelse att revisorn i och för sig ej ansåg sig ha haft något uppdrag. Det är just detta som jag menar är det ologiska i saken. Jag håller dock med Luterkort om att denna till synes bristande logik är ett resultat av de yrkanden och bestridanden som framställts i målet snarare än ett uttryck för att tingsrättens skrivning skulle vara ologisk.
Göran Luterkort, advokat