... ”den nutida revisorns färg är icke grått. Hans färger äro desamma, som ingå i de fyra nordiska ländernas flaggor: klarhetens och ljusets vita färg, den ungdomliga entusiasmens klart röda färg, den nyktra kritikens gula och hoppets blåa färg.”
Den fjärde interskandinaviska revisorskongressen, som hålls i Stockholm under några dagar i september 1935, är slut. Kongressens president och FARs ordförande Oskar Sillén högtidstalar och Aftonbladets reporter, som är med på den ”charmanta” banketten på Royal, rapporterar.
Den revisorsgrå färgen, hävdar kongressens president med emfas, är ett omotiverat uttryck och Aftonbladets reporter konstaterar att ”de goda revisorerna åtminstone denna afton till fullo äro stämda i denna förtjusande nya färgskala”, som talaren anser vara den riktiga.
Ordföranden Oskar Sillén och organisationskommitténs generalsekreterare Lars Ture Bohlin kan känna sig nöjda. Oskar Sillén har med glädje noterat att förhandlingarna varit ”ovanligt talrikt besökta, exceptionellt talrikt för att vara en kongress”. Arrangemangen har vidare genomförts med en ”beundransvärd precision” enligt talesmannen för de finska deltagarna.
Sist ut i raden som arrangörer har nu också svenskarna gjort sitt. Den oro som ordföranden Oskar Sillén luftat på en föreningsstämma ligger nu drygt ett år tillbaka i tiden. Han erinrade då om att Stockholm var den enda skandinaviska huvudstad som ännu inte hyst någon revisorskongress och att ”man därför knappast kunde undandra sig att arrangera” (en sådan).
Det här måste givetvis kosta pengar, men man hade ju alltsedan den första kongressen i Oslo (1924) avsatt fem kronor per år och ledamot samt från vissa medlemmar i frivilligt bidrag erhållit 25 kronor per år.
I oktober 1934 beslutar sig så FAR för att ställa sig som inbjudare till och garant för IV Skandinaviska Revisorskongressen. En organisationskommitté bildas och herrarna Sillén och Bohlin, föreningens ordförande och sekreterare, utses till president respektive generalsekreterare.
Den första kalkylen som presenteras för FARs styrelse utgår från förutsättningarna 400 deltagare under fyra dagar. Kostnaden uppskattas till 25.000 kronor av en fru Waldner, som engagerats som kongressvärdinna – dock med den brasklappen att ”förberedelserna tager sin början i god tid, ty till de dryga utgifterna för en kongress höra de som måste bokas på försummelsernas och dröjsmålens konto”.
Detta är, menar styrelseledamöterna, emellertid en alltför vidlyftig budget. Och nog borde väl statsmakterna kunna ge ett bidrag?
Det bidrag som så småningom beviljas av Kommerskollegium är till ledamöternas stora besvikelse endast på 2.000 kronor. Lars Ture Bohlin får i uppdrag att göra en ny kalkyl. Kostnaderna beräknas nu till 24.000 kronor och intäkterna till 15.000. Olika förslag till kassaförstärkning diskuteras – differensen är nämligen större än det belopp föreningen årligen tar in i medlemsavgifter!
Det beslutas att ledamöterna ska bidra med 130 procent av årsavgiften.
Om arbetet med att få den planerade kongressens debet- och kreditposter att gå ihop bjuder visst motstånd, så är detta ingalunda fallet med planeringen av kongressens ämnesinriktning.
Den är, som Oskar Sillén elegant sammanfattar i sitt öppningsanförande: ”Undersökningar, utredningar och utlåtanden rörande ett företags födelse, liv, sjukdom och död.” De titlar på föredragen som här ”talar sitt tydliga språk” är:
Utredningar angående inköp och sammanslagning av företag
Undersökningar av affärsföretags kreditvärdighet
Undersökningar av bokslutsförfalskningar
Revisors ställning vid utlåtanden inför domstol
Konkursutredningar
Från svensk sida bidrar Seth Svensson (I), Nils Karlgren (II), Sven Hagström (III), Arvid Erikson (IV) och Fritiof Dahlgren (V). Oskar Sillén är diskussionsledare.
FARs styrelse är således väl representerad bland föredragshållarna. År 1934 har vissa ändringar i styrelsesammansättningen ägt rum. Två äldre ledamöter – den ene visserligen tre år yngre än ordföranden – har avböjt omval för att bereda ”yngre krafter” tillfälle att vara med i styrelsen. Föryngringen sker genom att Nils Karlgren och Paul Norman inväljs som styrelsesuppleanter, och att Sven Hagström och Nils Olsson rycker upp som ordinarie ledamöter.
Dagen D – kongressens högtidliga öppnande – är fredagen den 6 september 1935. Handelshögskolans aula, dit kongressen är förlagd, svämmar över av kongressdeltagare, ”åtskilliga måste nöja sig med att stå”. För förskingrare, skriver DNs reporter, torde Handelshögskolans aula denna dag ha erbjudit en skräcksyn. Dock inte för organisationskommitténs generalsekreterare eller ordförande, som kan glädja sig åt en rad prominenta gästers närvaro, bl.a. statsrådet och finansministern Ernst Wigforss.
Kongressdeltagarna har redan dagen innan hunnit bekanta sig med Handelshögskolans ”flotta lokaler”, då de som särskilt inbjuden vernissagepublik fått möjlighet att se utställningen Moderna Kontoret 1935. En liknande utställning har inte ägt rum i Stockholm sedan år 1929 men, som bl.a. tidskriften Revisorn skriver, har ”den snabba utvecklingen gjort det synnerligen önskvärt att få till stånd en aktuell generalmönstring av vad som kan presteras i modern kontorsteknik”.
Dagens Nyheter förser dessutom sina läsare med en särskild bilaga – Dagens Nyheters Kontorsnummer – samma dag som utställningen officiellt öppnas. I bilagan kan man också läsa en artikel om ”De auktoriserade revisorerna och näringslivet”. Det är Seth Svensson som har skrivit den.
Tidningsläsaren får här veta att institutionen auktoriserade revisorer har funnits i 23 år, och att antalet i dag uppgår till cirka 80. Den viktigaste uppgiften för den auktoriserade revisorn, enligt Seth Svensson, är hans undersökning och kontroll av företagens bokslutspolitik samt av deras skötsel. ... ”Han bör exempelvis vara en gårdvar som tillser att företagens intresse icke trädes för nära.” Han talar om avskrivningarnas betydelse, ”som ännu inte till fullo har uppgått för en hel del av näringslivets män. Vissa s k affärsmän synes anse det som normalt att ett företag på grund av bl a otillräckliga avskrivningar skall rekonstrueras ungefär vart tionde år.” ”Men”, avslutar han ”samarbetet mellan företagens ledning och de auktoriserade revisorerna är i allmänhet det bästa. Detta är även fullt naturligt i betraktande av att såväl ledning som revisorerna arbeta för samma mål: det enskilda företagets och det svenska näringslivets fromma.”
Det är ett späckat program som organisationskommittén bjuder kongressdeltagarna och deras damer på. Om det inte är festföreställning på Operan varje kväll så är det åtminstone en enkel supé på Grand Hotel och – inte att förglömma – avslutningsbanketten på Royal. Söndagen, som ägnas åt grundlig historisk sight-seeing i Uppsala, Sigtuna och på Skokloster, avslutas med temottagning på Stadshuset med Stockholms stad som värd. Och kvar, när gästerna avrest, har de svenska värdarna som ”utlänningarnas gåva” en ny ordförandeklubba i ebenholts med silverbeslag och smyckad med de fyra nordiska ländernas flaggor.
Året 1935 är ett framgångens år för de auktoriserade revisorerna. Den lyckade revisorskongressen med massmedias positiva bevakning har givit revisorsyrkets utövare välbehövlig PR. Kanske kan Svenska Revisorsamfundets ordförande, överstelöjtnant Brusewitz’ hemställan till årets sista styrelsesammanträde tolkas som en bekräftelse på denna framgång. Han föreslår som förut nämnts att FARs ordförande också ska bli Revisorsamfundets, när han nu ska avgå!
Men framgång föder också avundsjuka. Lars Ture Bohlin meddelar på samma styrelsemöte att han vill frånträda sin befattning så fort det är praktiskt möjligt. Det har nämligen anspelats att han skulle ha fördel av sekreterarskapet i sin revisorsutövning, och därför vill han avgå.
Men han hänvisar också till den betungande arbetsbördan som sekreterarskapet innebär. En arbetsbörda, som Lars Ture Bohlin kanske inte är lika villig att ta på sig när han nu också ingått äktenskap med fröken Ella Crona som han hemligen förlovade sig med under revisorskongressen. ”Organisatören” Lars Ture Bohlin lugnar dock sina kollegor genom att ändå förklara sig villig att vara kvar i styrelsen. Och så blir det, men det dröjer ytterligare ett och ett halvt år innan Lars Ture Bohlin avlastas sekreterarskapet. Den första mars 1937 anställer så föreningen sin första medarbetare, advokat Harald Berthold, som på deltid ska sköta de ”sekreteriella och expeditionella göromålen”.
Anneli Noréus