Att anlita revisorn i olika situationer där han besitter särskild kompetens är en gammal tradition. Att redovisningen är korrekt och pålitlig är viktigare än vem som gör vad, säger Svenska Revisorsamfundets SRS ordförande, auktor revisor Åke Persson, Malmö, i denna debattartikel med anledning av temablocket om konsultrollen i Balans 1/88.
Balans 1/88 har som tema ”Revisorn och konsultrollen”. I ett antal mycket intressanta artiklar beskrivs hur revisorn kan uppträda i olika roller hos klientföretagen – och då företrädesvis i aktiebolag där revisorn är av bolagsstämman vald revisor. I ingressen framställs en förhoppning att en konstruktiv debatt skall följa i artikelseriens spår i kommande nummer av Balans. Jag instämmer i förhoppningen och vill gärna lämna några synpunkter i ämnet – och då med särskild inriktning på konsultrollen i de företag där revisorn har ett vad vi i branschen säger ”kombinerat uppdrag”.
Förutom att en revisor på byrån är vald revisor sköter annan personal på samma byrå viss del av företagets redovisning, vanligtvis huvudbokföring och upprättande av bokslut och deklaration. För dessa situationer har Kommerskollegium lämnat anvisningar om hur arbetsuppgifterna skall avgränsas.
De som uttalat sig i konsultfrågan har genomgående inställningen att revisorsrollen inte kan skiljas från rådgivande verksamhet. Ett undantag finns dock, vilket jag skall ägna särskild kommentar nedan. Oavsett om det är fråga om ett stort företag eller ett litet – hur man nu skall dra denna gräns är en annan fråga att debattera – har företagsledningen behov av att dryfta företagets olika problem med revisorn. Detta är naturligt och det är lika naturligt att revisorn med sin kännedom om företaget och med sin erfarenhet från liknande situationer lämnar sin syn på konkreta frågor som kommer upp vid diskussionerna med företagsledaren/ägaren. Om denna dialog skulle upphöra skulle det nog verka både besynnerligt och verklighetsfrämmande. I en intervju med auktoriserade revisorn Göran Tidström kommer detta fram på ett tydligt och klargörande sätt. Tidström framhåller att det bara är ett teoretiskt resonemang att det skulle gå att föra en dialog med människor i granskande syfte utan att också lägga in positiva element. Ett företag väljer en revisor som man har förtroende för, och då förväntar man sig också att företaget skall kunna dra nytta av de erfarenheter som revisorn gör under revisionen och som företaget betalar för. Företagarens egen kompetens och möjlighet att självständigt ta ställning till de synpunkter revisorn lämnar får inte underskattas.
Extrem ståndpunkt
I en artikel med rubriken ”Vad säger konkurrenterna” finns bl.a. en intervju med redovisningskonsulten Torulf Jönsson, styrelseledamot i Sveriges Redovisningskonsulters Förbund, SRF. Han får enligt min mening anses vara den som intar en extremt negativ ståndpunkt i fråga om revisorns möjlighet att lämna råd till företaget, nämligen absolut förbud. Jönssons ståndpunkt i frågan är väl känd sedan länge i revisorskretsar och förhoppningsvis är han tämligen ensam om denna negativa inställning. Att arbeta efter det koncept han förespråkar skulle nämligen i många fall inte vara praktiskt genomförbart. Jag har haft anledning att dryfta dessa frågor bl.a. med ett antal av hans kollegor inom SRF. Bland SRFs ledamöter finns – vilket påpekas i intervjun – närmare 200 personer som är godkända revisorer. En uppskattning ger vid handen att drygt hälften av dessa är ledamöter i SRS. Dessa driver i flertalet fall byråer som är organiserade som kombinerade revisions- och redovisningsbyråer. Byråinnehavaren är då som regel vald revisor och dessutom finns inom byråns organisation också en redovisningsavdelning som utför visst redovisningsarbete för företaget. Denna arbetsform är etablerad och välkänd sedan länge och fungerar i de flesta fall utmärkt. På området finns av Kommerskollegium utfärdade regler som anger gränserna för vad som får göras på byrån. Reglerna är väl genomtänkta och har utarbetats efter ingående överväganden och konsekvensanalyser. Enligt min mening finns det f.n. ingen anledning att göra några ändringar i desamma. Att det ibland förekommer att revisorer inte i alla avseenden följer reglerna innebär ju inte att det är fel på regelsystemet. Hur övervakningen av efterlevnaden skall utövas är en resursfråga inom Kommerskollegiet. Självfallet har revisorsorganisationerna också ett ansvar att genom kurser och information se till att ledamöterna är väl förtrogna med bestämmelserna på området. Detta ansvar tar vi också!
Farhågor betydligt överdrivna
Som skäl för en skarp åtskillnad mellan revision och rådgivning tar Jönsson ett exempel med en företagare som behöver en budget för att låna pengar i banken. Företagaren kan inte själv göra upp någon budget, vilket i sig inte är någon ovanlig situation i små företag utan egen ekonomifunktion. Företagarna brukar dock ha mycket klart för sig vilka kostnader man har liksom vilka intäkter som förväntas. Revisorn blir då den som tekniskt upprättar budgeten. Såväl före som efter upprättande och överlämnandet till banken måste självfallet revisorn och företagaren ha en noggrann genomgång av innehållet och de bakomliggande förutsättningarna. I praktiken fungerar det på detta sätt och Jönssons farhågor är betydligt överdrivna. Från bankens synpunkt torde det snarast vara en fördel om man vet att revisorn varit inkopplad. Banken har mindre anledning att uppfatta den presenterade budgeten som en renodlad ”partsinlaga” om den vet att revisorn haft tillfälle att medverka. Det är också min övertygelse att revisorn i dylika fall gör klart för banken att han inte garanterar utfallet. Detta ligger så att säga i sakens natur. Bankpersonal som jag kommit i kontakt med har heller ingen annan förväntan på revisorn i detta sammanhang.
Att anlita revisorn i olika situationer där denne besitter särskild kompetens är således en gammal tradition. Under årens lopp har det t.o.m. varit så att det från både företagarhåll och från statsmakternas sida uttalats att revisorernas kunskaper och kännedom om företagen borde tas tillvara i ännu större utsträckning. Av artiklarna i Balans 1/88 framgår också med all tydlighet att denna uppfattning delas av de flesta. Det är väl närmast en självklarhet att företaget skall dra nytta av de kunskaper om redovisning, administration, ADB, skattelagstiftning m.m. som revisorn tillägnat sig i sin yrkesutövning. I det praktiska arbetet fungerar ett sådant rapportflöde också utan störningar. Det är dock väsentligt att revisorn inskränker sin rådgivning till de områden, där han har särskilda kunskaper. Frågor av juridisk karaktär och annat som ligger utanför det område inom vilket revisorn genom sin utbildning och erfarenhet besitter särskild kompetens, bör han enligt min mening hålla sig borta från. Han bör i sådana frågor inskränka sig till att lämna klienten råd om vart denne kan vända sig för att få sakkunnig hjälp. Flertalet klienter förväntar sig denna service från revisorn.
Nyligen har Patent- och Registreringsverket gjort ett utskick till ca 31.000 aktiebolag med uppmaning att anlita kvalificerad revisor. Detta skall ske senast under 1988. Även om flera av dessa bolag redan idag anlitar kvalificerad revisor utan att denne registrerats i aktiebolagsregistret kommer det att bli fråga om ett mycket stort antal nya uppdrag för de auktoriserade och de godkända revisorerna. I flera av dessa bolag finns sannolikt redan idag en redovisningskonsult, som företagen anlitar som ett slags ”allt i allo”. Han ger råd, sköter bokföringen, gör in- och utbetalningar och är ibland också företagets revisor. En för alla parter ny situation kommer att uppstå då dessa bolag skall anlita en kvalificerad revisor. Det blir nödvändigt att ha rågångarna klara, d.v.s. vad redovisningskonsulten skall utföra och vad revisorn skall göra förutom revisionen. Företagaren får en ny kontakt och nya rutiner får skapas.
En gammal god regel säger att man inte skall krångla till saker i onödan. Jag menar att denna regel också skall gälla då det talas om revisorerna och deras rådgivning inom olika områden. För revisorernas medverkan i de reviderade bolagens redovisningsarbete finns ett genomarbetat och fungerande regelverk. Om regelverket inte efterlevs är detta en sak man får ta itu med i särskild ordning. Det kan dock med all kraft slås fast att inte minst i de mindre och riktigt små företagen är det inga svårigheter att få efterlevnaden av gällande regler att fungera. Reglerna har nu varit i kraft så länge att ingen som är verksam i yrket kan ha undgått att ta del av dem. Inom Institutet för Revisorsutbildning IREV, FARs och SRS eget utbildningsinstitut, bedrivs också en omfattande kursverksamhet som just behandlar revision i kombinerade uppdrag. De revisorer som är osäkra på arbetsmetodik etc kan varmt rekommenderas att delta i dessa kurser.
Vattentäta skott
Att, som Torulf Jönsson gör i sina uttalanden, ge en ensidig och delvis felaktig bild av verkligheten är ingen betjänt av. Allra minst de godkända revisorer som är medlemmar i SRF. Många av dessa är som tidigare påpekats dessutom ledamöter i SRS. Dessa har all anledning att följa utvecklingen och själva ge sin mening tillkänna om vad de tycker både i jävsfrågan, när det gäller bokföringsmedverkan, och när det gäller rådgivning till klienterna i ett vidare perspektiv. Det är viktigt att det finns regelverk som kan omfattas av dem som skall arbeta med dem samt av dem som skall betala vad det kostar att anlita revisorerna och redovisningskonsulterna. I sammanhanget finns det också anledning för mig att deklarera att jag hyser stor aktning och respekt för det arbete som utförs av de redovisningskonsulter som är ledamöter av SRF. Jag känner personligen flera av dem och har också i min egen verksamhet klientsamarbete med några. Detta fungerar mycket bra. I ett tidigare sammanhang har jag uppmanat ledamöterna i SRS att etablera liknande samarbete, där detta bedömts erforderligt. Samverkan brukar oftast vara mera fruktbärande än att bygga upp ”vattentäta skott”.
Att diskutera fördelningsfrågor revision/redovisning har kanhända ett intresse i sig för dem som sysslar med frågorna i sin yrkesverksamhet. Företagens intressenter – ägarna, långivare, anställda, skattemyndigheter etc – torde dock vara mera betjänta av att redovisningen är korrekt och pålitlig än av mer eller mindre teoretiska resonemang kring vem som gör vad. Sett ur alla intressenters synvinkel är det av intresse att företagen har en så bra och tillförlitlig redovisning som möjligt till rimliga kostnader. Har företaget inom sig personella förutsättningar härför kan det vara lämpligt att hela redovisningsarbetet tas om hand av företaget självt. För andra företag kan det måhända i stället vara en lämplig lösning att en redovisningskonsult utför redovisningsarbetet medan revisorn gör enbart revisionen. I ett tredje företag återigen kanske företaget självt gör en del av redovisningen och revisionsbyrån en annan del inom ramen för de regler som gäller på området. Klienternas förutsättningar och närvaron av revisions- respektive redovisningsbyrå på den ort företaget är beläget, är exempel på faktorer som måste beaktas. Att mot en allmän praxis styra utvecklingen i viss riktning eller att krångla till tillvaron för inblandade parter upplever jag som både onödigt och meningslöst. Alla parter torde vara betjänta av att valfrihet med nuvarande regelsystem råder. Någon risk för brist på uppdrag för dem som arbetar seriöst vare sig de är revisorer eller redovisningskonsulter torde inte föreligga inom överskådlig framtid.
Som avslutning på detta debattinlägg angående revisorns konsultroll i allmänhet och revisorns roll i de kombinerade uppdragen i synnerhet är det angeläget för mig att markera att jag, liksom de flesta som yttrat sig i frågorna, självfallet håller med om att det skall finnas fungerande och allmänt accepterade gränsdragningar mellan redovisning och revision. Den ibland påstådda bristande stringensen i gränsdragningen, såsom den finns uttalad i Kommerskollegiets revisorsföreskrifter, har dock visat sig fungera i praktiken. De av FAR och SRS antagna reglerna för tillhandahållande av redovisningstjänster kompletterar Kommerskollegiets anvisning. Med dessa som riktmärke kan vi arbeta vidare utan att några kontroversiella situationer skall behöva uppstå.
Auktor revisor Åke Persson, ordförande i Svenska Revisorsamfundets SRS