Balanserande transaktioner – i redovisning och beskattning

På en etablerad marknad för terminer, futures och optioner borde vinsten eller förlusten per bokslutsdagen på alla positioner anses så realiserad att den skall påverka redovisad och beskattningsbar inkomst. Advokat Sten Hamberg på Erik Berglunds Advokatbyrå drar en lans för en enhetlig redovisning av balanserande transaktioner.

I Balans 1/85 berörde jag kort i samband med frågor om räntearbitrage problemet om möjlig eller tvungen s.k. hedge accounting i Sverige. Trots att ingen annan tyckts anse att detta är ett lämpligt samtalsämne, vill jag utveckla det här ytterligare något i ljuset av alla de nytillkomna finansiella derivatprodukter, som 1985 ännu inte fanns i Sverige. Den fortsatta framställningen blir rätt abstrakt i syfte att identifiera problemen och möjliga lösningar. Däremot är den ointresserad av det ”småplåstrande” som pågår i rättspraxis och lagstiftning eftersom dessa punktåtgärder aldrig infogats i någon övergripande analys.

Vi har för närvarande näst intill inte någon aning om hur handel med ”aktier” och ”räntepapper” och derivatprodukter därav skall behandlas vid taxering. Utanför området för ”penningrörelse” har vi i princip att göra med två typer av tillgångar – dels sådana där realiserad värdeförändring anses utgöra realisationsvinst eller realisationsförlust, dels sådana där realiserad (och någon gång orealiserad, 41 § e, KL) värdeförändring anses utgöra intäkt eller kostnad i inkomstslaget kapital. Gränsdragningen dem emellan är inte lätt. Dels skall man betrakta papperets s.a.s. ”juridiska natur”, dels skall man beträffande vissa papper betrakta deras löptid (bankcertifikat och statsskuldväxlar). Vi tror oss kanske ibland känna igen ett ”räntepapper” när vi ser det – det är en förbindelse som i sig är uttryckt i t.ex. kronor och som därför har mer iögonfallande ränterisk och kreditrisk än vad en ”aktie” förefaller ha, medan däremot likviditetsrisken alltid är oberoende av papperets natur. Vi kanske också tror att en värdeförändring på ett ”räntepapper” med högst 24 månaders löptid är mer ”räntefärgad” och därför skall mindre eller alls ej anses utgöra reavinst eller reaförlust än om det vore ett femårspapper – det är ju tanken i 41 § e, KL – även om ett ögonblick av eftertanke säger att det måste vara tvärtom.

För mig är det på intet sätt uppenbart att det är teoretiskt meningsfyllt eller praktiskt lämpligt att bland annat ha en skattemässig gränsdragning mellan ”aktie” och ”räntepapper” så länge den skattskyldiges transaktioner med dessa instrument ryms inom en 24-månadersperiod. Och vill man likväl skilja på dessa tillgångar uppkommer det svåra frågor om vilka kriterier som skall användas, t.ex. hur räntekorrelerad en värdeförändring skall vara, oavsett papperets löptid eller konstruktion, för att värdeförändringen skall anses utgöra ”ränta”. Men min poäng är att detta är ett primitivt problem som i allt väsentligt blir historiskt i samma ögonblick som man har skaffat sig utvecklade termins- och derivatmarknader i samma papper. För det första sker ju genom derivathandeln en sorts omväxling eller dubblering av de kriterier man trodde sig kunna använda för en på traditionellt sätt utförd gränsdragning mellan de två typerna papper. ”Aktien” som handlas på termin förvandlas till en position där terminspriset och dess prisrisk är en direkt funktion av ränterisk och där kreditrisk på terminsaffären plötsligt kan bli aktuell. Skall aktieterminsavtalet nu ses som en ”aktie” med sitt traditionella regelpaket tillfälligt sammangift med en helt ”räntebaserad” affär med sitt traditionella regelsystem, eller skall de två regelpaketens innehåll påverka varandra och eventuellt leda till något tredje? En omedelbart följande – och för mig mycket viktigare – fråga är när värdeförändringar skall beaktas när man har parallella – och ibland fullständigt balanserade – transaktioner dels i okomplicerade förhållanden, dels inom ramen för termins- och derivathandeln.

Redan enkla fall oklara

Exempel på sådana okomplicerade förhållanden: svenskt aktiebolag, som ej är bank, är skyldigt USD 1.000 men har också USD 1.000 på banken. På balansdatum råder perfekt balans. Om USD har apprecierat, föreligger då skyldighet att boka orealiserad valutaförlust, respektive rätt att göra det med samtidigt avdrag vid taxering? Antag att lånets slutdatum var 3 januari men att bolaget återbetalade lånet i förtid, fick en realiserad förlust 28 december men behöll sin kassabehållning i USD några dagar över bokslut! Skyldighet respektive rätt att boka förlust och få avdrag vid taxering?

Med den osäkerhet man känner redan inför detta extremt lätta exempel går det att fortsätta och försöka finna ut vad som gäller vid enkla terminskontrakt, d.v.s. helt vanliga avtal om köp och försäljning, där genom att leverans och betalning skjuts på framtiden situationen kan upplevas som märkligt ”svävande” intill dess den löses genom leverans eller differensbetalning. (Det är särskilt lätt att bli förvirrad om dessutom ”leverans” faktiskt sker omedelbart vid avtalets ingående med ”lånad” eller ”leasad” egendom.) Man kan gå ytterligare vidare för att se om de regler man finner kan appliceras på positioner uppbyggda helt eller delvis på optioner där vinstchans och förlustrisk är asymmetriskt fördelade mellan parterna mot ersättning genom premium. Slutligen kan man se om det går att applicera samma regler på allt som har realekonomiskt samma resultat som om alla eller några av stegen avtal, leverans, betalning faktiskt genomfördes eller om de handlade derivatinstrumenten skall anses vara något självständigt ”sui generis”, d.v.s. frågan ”Hur taxeras en option?” i stället för frågan ”Option avseende vad?”

Lång och kort

Antag – för att visa samtidiga okomplicerade situationer – att någon – en s.k. marknadsaktör – vaknar en morgon och känner sig övertygad om att tillgångar av typ A, som idag kostar 100, säkert går upp till 200 om ett litet slag. Hans övertygelse är så stark att han är beredd att acceptera hela risken för att tillgångens värde reduceras i stället! Han har lärt sig att detta kan uttryckas så att han vill vara ”lång” A, dvs. går värdet på A upp är det bra, går värdet ned är det dåligt. Hur blir man ”lång A”? Jo, han kan köpa A avista för 100 och själv bära finansiering, d.v.s. cost of carry. Han kan också köpa A på termin och få samma cost of carry omrubricerad till en del av förvärvspriset för A. Han kan också förvärva en köpoption, enligt vilken han har rätt att köpa A till 100. Eftersom premien för köpoptionen är dyr, och han är ju beredd att ta samma förlustrisk som vid indirekt innehav, kan han också välja att ställa ut en säljoption till 100, d.v.s. han lovar att på anmodan köpa A för 100, och får då själv in en premieintäkt som reducerar hans utlägg för köpoptionen.

Eftersom hans förlustrisk och vinstchans är exakt desamma i alla tre fallen, och det faktiskt all in all bör kosta lika mycket, köper han en A avista, en A termin och en köpoption på A, varjämte han också ställer ut en säljoption på A, båda till lösen 100.

Nu låter vi emellertid det inträffa att aktören strax därpå blir orolig och säger sig att det här lika gärna kan gå åt fel håll. Han springer ut och ”går kort” i A för 300 i exakt matchande transaktioner, d.v.s. de är nu motsatsen till vad han nyss gjorde.

Han ”lånar” A för 100 och säljer avista, d.v.s. en blankningsaffär, där hans leveransförpliktelse just är tillgången A. Han säljer också A på termin för 100 plus terminspremien. Han utställer slutligen en köpoption till lösen 100 och köper samtidigt en säljoption till lösen 100 i syfte att netta premien och ta en med blankningsaffären och terminsaffären symmetrisk risk.

Nu blir det i alla fall så att tillgången A vid årets slut handlas i 200. Hur kan detta nu ta sig ut för ”aktören” om han redovisar sina hyss i inkomstslaget rörelse? På de långa positionerna har han tre orealiserade vinster – en avseende en faktisk tillgång på balansräkningen (avista A) och två off balance sheet. På de korta positionerna gäller lika stora förluster, där det i alla tre fallen blir fråga om att göra förlustreserveringar. Strax före nyårsafton sätter sig aktören ned med en av redovisningsrekommendationer och skatter intresserad revisor och frågar sig om det kan vara någon poäng med att genom stängningstransaktioner ”realisera” en del av de här tills vidare öppna balanserade positionerna för att visa ”realiserad obalans”, d.v.s. netto avdragsgilla förluster.

Spelar det någon roll?

Är det nu så att sådan eventuell realisation inte skall tillåtas spela någon roll – aktören är i perfekt balans utan reell vinst eller förlust och skall därför – netto, netto – också redovisa så? Men om nettning skall ske – eller påfordras av skattemyndighet – skall då också alla reellt balanserade poster nettas, t.ex.

1. så länge det är fråga om ”samma typ” av position, t.ex. terminer, oavsett olika längd på terminer, eller

2. så länge det är fråga om ”samma” underliggande tillgång – i detta fall A – eller fråga om på visst sätt definierad samvarians, t.ex. indexoptioner med A som index, eller

3. så länge alla de olika positionsbenen löper parallellt i tiden (med osäkerhet om vad som händer när ett ben stängs, d.v.s. en värdeförändring i ett straddle-ben realiseras), eller

4. så länge de för nettning aktuella positionerna också kan kvittas i konkurs (ett argument inspirerat av separationsrätt som lagerkriterium), eller

5. så länge aktören själv valt att tydligt identifiera positionen som två ben i en straddle? (Ordet straddle betyder ”sitta grensle”. Vår aktör har i beskrivningen ovan ”grenslat” tillgången A bland annat genom att s.a.s. med ena benet förvärva en köpoption på A och med det andra samtidigt ställa ut en säljoption på A, båda optionerna med samma lösenbelopp. Reds anm.)

Aktören sätter sig nu ned och ritar upp de olika tänkbara benen som eventuellt kan ifrågakomma för nettning, och finner att han har 64 möjliga kombinationer av ben i perfekt balanserade straddles. Hade han därtill gått in med ytterligare optionsaffärer som ej var riskmässigt helt symmetriska med de övriga hade han fått 100 möjliga kombinationer, varav 50 baspositioner som envar kan bli realiserad eller förbli orealiserad över nyårsafton. I den tidigare tabellen har jag alla tänkbara kombinationer som kan vara tillämpliga på aktören strax före bokslutet i den inre, mindre, rutan. Därutöver har jag utanför den lilla rutan visat ytterligare effekter av några asymmetriska optionspositioner, d.v.s. där han uteslutande gjorde en optionsaffär utan att försöka få premien intäckt genom att göra en samtidig motstående affär.

I tabellen över de 100 möjliga sätten att realisera och därefter presentera sina positioner vid årets slut, d.v.s. bokslutsdatum i förekommande fall, har jag tills vidare antagit att han arbetade med en enda produkt A, t.ex. 90 dagars statsskuldväxlar. Vi tror oss vidare veta att aktörens realekonomiska position inte förändras mer än marginellt om han glatt blandar 90 dagars statsskuldväxlar och 90 dagars bankcertifikat. Förändras de eventuella svar man initialt trodde sig kunna nå? Förändras de om produkten ”A” är aktier avista och termin, men optionerna är aktieindex?

På väg åt fel håll?

Min personliga tanke, när jag ser minst 100 möjligheter för aktören att presentera sin i sig fullständigt balanserade position och beroende på presentationen för dramatiskt skilda redovisnings- och skatteeffekter, är att både redovisningsregler och eventuella skatteregler i anslutning därtill är på väg åt fel håll om man försöker ge svar på frågan hur långt aktören kan fritt välja att presentera vinst eller förlust genom att hoppa på varje isolerad produkt och position och lösa den i isolering. Det måste vara lättare och rimligare att helt enkelt bestämma sig för inom ramen för god redovisningssed – och som ytterligare en punkt i 41 § KL – att vid transaktioner på etablerad marknad för termins-, futures- och optionshandel skall samtliga positioners per bokslutsdag upplupna vinst eller förlust anses vara så ”realiserad” (vilket dessutom kan anses vara fallet om det är daglig cash clearing) att sådan vinst eller förlust direkt påverkar redovisad och beskattningsbar inkomst, oavsett i vilket inkomstslag positionerna – eller det slags tillgångar derivaten direkt eller indirekt är hänförliga till – skall redovisas. Regeln skulle alltså vara mark to market för all sådan handel, oavsett om positionen ingick i en tydligt identifierad straddle eller ej. Premiumkostnader och intäkter i optionshandeln dras ifrån respektive läggs till själva värdeförändringen och behandlas aldrig särskilt.

Det här skulle då möjligen kunna leda till ett problem på avistasidan. Skall all termins- och derivathandel räknas i bokslut till marknadspris, måste motsvarande ske för avistapositioner, annars blir det konstigt. Detta strider mot vad man av ålder har tyckt; i vart fall orealiserade vinster tas ej upp. Jag tror att svaret måste vara att också avistadelen skall värderas mark to market i den utsträckning det finns motstående termins- eller optionspositioner avseende ”samma tillgång” för ”samma skattskyldig”. Naturligtvis blir det följdfrågor om hur ”samma” tillgångar skall vara, och vilka som är ”samma skattskyldig” inom familj eller inom koncern. Men idén är ju primärt att straddles med endast försumbar risk – som de 100 exemplen avseende A – inte skall medge att aktören redovisar 100 i förlust eller 100 i vinst eller noll litet hur som helst.

Regler av ungefär detta innehåll har man i USA haft sedan 1981 i Tax Reform Act. Eftersom Sverige nu har alla typer av finansiella produkter och har utvecklat marknader, som är betydande även i internationellt perspektiv, kan det vara idé att ta initiativet och hitta på en enkel, begriplig redovisning innan det blir för sent genom att någon aktörs särskilda behov framtvingar att hans revisorer godtar en udda och olämplig redovisning, som därefter oreflekterat stöttas upp med en redovisningsrekommendation.

Advokat Sten Hamberg, Erik Berglunds Advokatbyrå