Av artikeln om värderingen av finansiella instrument framgår att vi anser att redovisningen ger en någorlunda riktig bild av vad som hänt, men att balansräkningsdagens situation inte är särskilt väl belyst.
Trots den i många avseenden svaga belysningen får man dock i analyser ofta en fokusering på balansdagens situation som uttryck för den finansiella risken i ett företags balansräkning, nämligen genom att man lägger vikt vid soliditeten.
Förr i tiden, i början av 1980-talet, innan man började med finansiella transaktioner, visade man med detta mått hur stor motståndskraft företaget hade mot förluster. En högre soliditet visade på högre motståndskraft.
Tyvärr använder analytikerna samma soliditetsmått idag, trots att innehållet i måttet ändrats mycket. Och det är inte så lätt för en utomstående betraktare att veta hur måttet skall tolkas.
För det första visar balansräkningen inte alltid vad bolagets normala situation under året är, eftersom man i många bolag ägnar sig åt att vårda sin balansräkning till boksluten. Det görs alltså ett antal krystade och dyra affärer för att över årsskiftet lyfta undan finansiella transaktioner (arbitrage) där man under året har stora investeringar och skulder. På bokslutsdagen är alltså soliditeten hög, vacker och tilltalande, dagen efter är man tillbaka till att ha ett stort arbitrage med medföljande lägre soliditet.
För det andra vet man som utomstående betraktare mycket litet om riskerna i företagets tillgångar, skulder och kontrakt (och kontrakten syns ju inte alls i redovisningen).
Idealet vore om man kunde skilja på den industriella verksamheten och finansverksamheten i balansräkningen. Till den industriella verksamheten skulle då höra:
Rörelsens tillgångar och skulder (inklusive minimikassa)
Eget kapital
De finansiella skulder som behövs för att få verksamhetens balansräkning att balansera
Det är på denna balansräkning som man skulle räkna soliditeten; det skulle spara företag väsentliga penningbelopp vid boksluten och skulle allokera finansiell uppfinningsrikedom till mer produktiva områden.
Man skulle få berätta så mycket om den upplåning som ingick i den industriella verksamheten att man kunde dra slutsatser om finansieringsrisken, d.v.s. risken att företaget inte skulle ha finansiering i den löpande verksamheten, och ränterisken, d.v.s. skillnader i kontrakterade intäktsströmmar och kostnadsströmmar.
Den finansiella balansräkningen skulle alltså med denna definition ha alla finansiella tillgångar (utom eventuellt en minimikassa), och dessa skulle helt vara finansierade med finansiella skulder.
Riskexponeringen i den finansiella verksamheten
Tyvärr koncentreras redovisningen i hög grad till resultat- och balansräkningar. Ur en analytikers synpunkt föreställer vi oss att vinstkapacitet och risk i denna måste vara av intresse. Vinstkapacitet framgår kanske nöjaktigt ur resultaträkningen med tillhörande kommentarer, men vad angår risken i den finansiella verksamheten säger redovisningen mycket litet.
Antag att två företag, A och B, båda visar samma balansräkningar, men A har ett finansnetto på -100 och B ett på -150. Skillnaden ligger helt på att A under verksamhetsåret handlat i optioner på ett mycket lyckosamt sätt. I årsredovisningen framgår bara att företaget har stora övriga finansiella intäkter. Borde inte företagens vinster värderas olika, med hänsyn till att risken i finansrörelsen gör att man inte kan sätta ett normalhögt P/E-tal på den delen av vinsten.
Många företag skulle säga att det är en affärshemlighet hur man beter sig på det finansiella området, och att det därför inte är möjligt att säga något om risken. Vi håller med om att sättet man gör affärer på inte kan bli offentlig egendom, eftersom man då inte skulle ha någon fördel av att hitta på bra affärer. Är det däremot rimligt att ägare och investerare inte skall veta vad man har för policy beträffande de risker man tar i verksamheten?
Vår dröm
Det borde utan stora problem gå att komma överens om hur risker i finansverksamheten skall beräknas och värderas. Man kan tänka sig följande metod:
Först får man sätta olika regler för handels- och placeringsportföljer. För handelsportföljer kanske nedanstående räknesätt skulle kunna användas:
Man skulle kunna antaga en maximalt tänkbar valutaändring på 10 procent, en maximal ränteförändring på 1,5 procent, en maximal lutningsförändring på avkastningskurvan på 0,25 procent per år och att aktier ändras maximalt med 25 procent. Man kan då räkna fram en total riskexponering:
Eventuellt kan man räkna lägre risker om man har flera risker, d.v.s. alla äggen i en korg ger en högre risk.
När man är överens om hur risken skall räknas (något för Redovisningsnämnden?) skulle företagen kunna uppge vilken policy för risknivå man har. Företag med olika risknivå skulle då kunna få olika värdering.
Vi kan dessutom tänka oss att många styrelseledamöter skulle vara intresserade av att få ett mått på vilka risker som tas i finansverksamheten i ett företag.
Vad beträffar placeringsportföljen är behovet av risknivåangivelse inte lika starkt, eftersom balansräkningen här normalt visar en större andel av vad som händer i företaget – man skall ju inte ha några häftiga svängningar i en placeringsportfölj, utan balansräkningen visar normalt de tillgångar och skulder som finns under löpande år. Kontrakt har man väl endast i måttlig omfattning i en placeringsportfölj.
Valuta | Belopp | Risk | Riskbelopp |
|---|---|---|---|
Fordran i DEM | 300 | 5 | 15 |
Skuld i USD | 100 | 5 | 5 |
Nettoexponering i SEK | 200 | 5 | 10 |
Räntor | |||
Nettoexponering i svenska räntor | 200 | 1,5 | 3 |
Nettoexponering i USA-räntor | 400 | 1,5 | 6 |
Lutningsrisk | |||
Svenska räntor/årsbelopp | 400 | 0,25 | 1 |
Summa risk | 40 |
Redovisning av andra risker
Ovan har främst behandlats ränterisker. Vad beträffar kreditrisker och likviditetsrisker får behovet av information tillgodoses på andra sätt, främst med mer upplysningar i årsredovisningen. Det är naturligtvis något känsligt och svårt att i detalj uppge vilka kreditgränser man har för olika banker, finansbolag m.m., och en sådan publicering skulle kunna leda till något spända relationer med olika institutioner. Problemet är ju samma som den kommersiella verksamheten där man har kreditgränser för olika kunder. Ett sätt att ge mer information om kreditrisker i portföljer skulle vara att klassificera finansiella placeringar enligt den rating som Handelshögskolan/Standard and Poor kommer att utarbeta. Man skulle då i årsredovisningen kunna ge andelen placeringar med rating AAA, AA o.s.v.
Vad sedan beträffar likviditetsrisken i finansportföljen, avser den situationen att man investerat i papper som har längre löptid än upplåningen. Även här kan man tänka sig en ytterligare upplysningsplikt, som här skulle innebära att andelen placeringar i exempelvis ”plain vanilla bonds” skiljs från placeringar i mer exotiska smaker, och kanske även att dessa smaker redovisas var för sig.
* * *
Vi hoppas att ovanstående kan ge upphov till debatt om mätning och redovisning av risker, och vi ser fram mot att få ta del av många kommentarer. Framför allt skulle det vara intressant att veta vad analytikerna anser, eftersom det är utifrån deras intressen vi ovan försökt diskutera.
Auktor revisor Olle Herolf, Price Waterhouse, och ekon dr Pehr Wissén, Handelsbanken