Hur värderas icke-materiella tillgångar i kunskapsföretag? Vad tror omvärlden när resultatet i ett sådant företag går ner? Allmänheten kan inte veta om det beror på dålig beläggning eller på att pengar investerats i ny och troligen framgångsrik produkt.
Direktör Ulf Jonströmer är chef för datakommunikations- och programvaruföretaget AU-System Network. Han är också ordförande i branschorganisationen Svensk Programvaruindustri. Han har i många år intresserat sig för redovisningsaspekter på kunskapsföretag.
Vid ett seminarium på FINFORUM mötte han Sven-Erik Johansson, ekon dr och auktor revisor, Tönnerviksgruppen, för att diskutera hur man ska se på icke-materiella tillgångar i kunskapsföretagen.
Dessa företag finns överallt ibland oss. Man bortser alltför ofta från att mer än 60 procent av produktionen i Sverige består av tjänster. I tjänstesektorn finns 2/3 av alla anställda. Där sker 2/3 av alla investeringar.
– En orsak till att vi så lite behandlat tjänsterna är att den officiella statistiken ljuger, säger Sven-Erik Johansson. Under många år var man orolig för nedgången i investeringarna. Det hade man anledning till – man mätte ju huvudsakligen de materiella investeringarna. Man hade inget grepp om de immateriella.
Därför talades om stagnation och nedgång.
Nu har man mer och mer börjat fundera på att mäta de immateriella investeringarna – som faktiskt är det ”nät” som håller samman ett kunskapsföretag.
Kreativa företag
Kunskapsföretagen kännetecknas av att de inte är standardiserade. De är kreativa. Starkt individberoende. Problemlösande.
Rena kunskapsföretag är t.ex. dataföretag, annonsbyråer, revisionsbyråer, arkitektkontor etc. Här hänger allt samman – affärsidé, resurser och organisation.
– Detta är så väsentligt och gör det så svårt, anser Sven-Erik Johansson. Han har gått igenom ett antal årsredovisningar för kunskapsföretag. Han har också tittat på konsultföretaget Indevos prospekt inför börsintroduktionen.
Indevo hade ett mycket väl genomarbetat prospekt med en stor mängd sidoinformation. Men vad hände när man skulle försöka reda ut företaget i finansiella nyckeltal och ekonomiska tal? Jo, då hamnade man i precis samma gamla former som i ett tillverkningsföretag. Det var de vanliga talen som kom fram.
Men det som var viktigt och ständigt återkom i prospektet var – personalen.
Typisk var också årsredovisningen i WM-Data, ett av de mera framgångsrika och välskötta dataföretagen. Där fanns en mycket noggrann presentation av personalen, hur många år i branschen de hade etc. Gång på gång framhölls det vilken stor tillgång för kunskapsföretag som personalen var.
– Börsen torde i alla fall ha varit lite mer framsynt, åtminstone före börskraschen, säger Sven-Erik Johansson.
Där satte man väldigt höga tal på just kunskapsföretagen.
Företagen själva sätter mycket höga prislappar på sina anställda.
Vad säger reglerna?
Men vad säger Bokföringslagen, Aktiebolagslagen och FARs rekommendationer?
FAR har en rekommendation nr 3 angående redovisning av materiella anläggningstillgångar.
– Indirekt kan man tolka det så att alla andra anläggningstillgångar är immateriella, säger Sven-Erik Johansson.
I bokföringslagen är det 17 § 1 och 2 st som närmast är aktuella. Här handlar det om goodwill, utgifter för teknisk hjälp, forsknings- och utvecklingsarbete, provdrift, marknadsundersökningar och liknande som får tas upp som anläggningstillgångar om de är av väsentligt värde för kommande år.
Men i verkligheten är det människorna man får betala ett bra pris för vid köp av ett kunskapsföretag.
– Om man tittar lite framåt tror jag att begreppet god redovisningssed blir avgörande för de förändringar som kommer att behöva äga rum, säger Sven-Erik Johansson.
Johansson delar gärna in de icke-materiella tillgångarna i två grupper:
Patent, licenser, varumärken, hyresrätter, goodwill o dyl.
Mjuka investeringar
system, mjukvaror
marknadssatsningar
organisationens satsning på humankapitalet.
– Det sistnämnda täcks inte in av bokföringslagen i dag, säger Sven-Erik Johansson. Det torde ses i samband med företaget som helhet.
All tid ger inte pengar
Ulf Jonströmer berättar bl.a. att hans företag sysslar med att sälja kompetens. Detta är dock inte så enkelt som det möjligen låter.
Man kan åtminstone teoretiskt sälja sin kompetens i form av 100 procent debiterbar mantid. Då är det lätt att tala om vad resultatet, vinsten, blir.
Men hur går det i längden för ett sådant företag?
Jo, det utvecklas inte. Därför måste man i stället avstå en del av den här vinsten för att utveckla företaget och dess produkter.
Ulf Jonströmers och andra kunskapsföretag avstår således från en del av det resultat som de skulle kunna visa upp för omvärlden. En del av resurserna säljs inte som mantid utan används internt och stoppas t.ex. in i kommande programprodukter.
Förhoppningen är givetvis att företaget gott och väl ska ta tillbaka de pengar som man tidvis avstår från. Att det lyckas har både AU-System Network och andra kunskapsföretag kunnat visa många gånger. Företagen har fått en betydligt mer positiv resultatutveckling jämfört med om de hade sålt all sin produktion i mantid.
– Men problemet är att omvärlden har svårt att se vad som ligger bakom det där hoppet neråt på resultatkurvan som då och då inträffar, anser Ulf Jonströmer.
Omvärlden vet inte om det beror på ett beslut att utveckla en programprodukt eller om orsaken helt enkelt är dålig beläggning.
Antingen mantidsförsäljning eller långtidssatsningar – problemet är typiskt för kunskapsföretag.
Lätt att missuppfatta
– Men det är väldigt olyckligt om det inte finns metoder för att på rätt sätt mäta verksamheten, säger Ulf Jonströmer.
Framgångsrika företag kan felaktigt uppfattas som dåligt lönsamma – bara för att de satsar på det allra viktigaste: lönsamhet på lång sikt.
Ulf Jonströmer vill egentligen inte förändra redovisningsprinciperna. Hans råd är att komplettera reglerna så att man kan följa utvecklingen i kunskapsföretagen.
Om man i industriföretagen tillämpade motsvarande regler som i kunskapsföretagen vid bedömning av tillverkning mot lager, skulle det inte längre vara tillåtet att aktivera tillverkningskostnaderna!
Vilket skulle ge väldiga fluktuationer i industriföretagens resultat. Nu har de än så länge möjlighet att utjämna sin resultatkurva och uppvisa hyfsat resultat genom att tillverka mot lager under lågkonjunktur. När högkonjunktur kommer utjämnas toppen genom att man matar ut det lager som tidigare tillverkats.
– På samma sätt borde det kunna vara när det gäller programprodukter och på längre sikt också när det gäller andra immateriella investeringar, menar Ulf Jonströmer.
Svårt ta ut rätt pris
Ett visst problem ligger i att kunskapsföretagen inte alltid kan ta ut det pris som deras anställda är värda.
Det finns en sorts psykologisk barriär mot alltför höga konsultarvoden. En revisionsbyrå med en superduktig person kan inte ta ut det pris som personen borde kosta. I databranschen är skillnaderna mellan individer oerhört stora. En systemerare kan enligt Jonströmer vara upp till fem gånger så effektiv som en annan. Kanske inte för att han är mer begåvad utan bara för att han sysslat med något liknande förut.
– Men kunderna är tyvärr ofta ute efter att köpa tid, säger Ulf Jonströmer. De vill ha reda på hur många timmar jobbet kostar. Men om vi säljer vår tid i form av kronor per timme får vi aldrig ut det mervärde som vissa personer har och det innebär också att många personer på konsultföretag är klart underbetalda.
Fastän de är så mycket värda ...
– Kompetensföretagen är egentligen ett antal samverkande enmansfabriker, säger Ulf Jonströmer. Varje person är en liten fabrik. Individen producerar kunskaper och programprodukter som man kan lägga i ett litet lager vid sidan om. Men det krävs investeringar – både för att få de här fabrikerna att komma till och för att de ska växa. Och det krävs underhåll för att de inte ska ramla ihop efter några år.
Det finns olika sätt att öka och minska den immateriella substansen.
– Det gäller då att hitta ett styrningsmässigt mått så att man kan följa den här utvecklingen.
Lätt för revisorn
Egen utveckling av säljbara produkter ökar exempelvis den immateriella substansen. I ett programvaruföretag med en industriell syn på framställningen av programvaror kan investeringarna ses precis som investeringar i ett industriföretag. Här finns marknadsplaner, investeringsplaner och intäktskalkyler.
– Med den typen av upplysningar borde det inte vara svårt för en revisor att göra en värdering av de immateriella tillgångarna, anser Ulf Jonströmer.
Att hitta de rätta projekten, att investera i företagskultur samt att ta fram rätt metoder och hjälpmedel vill Ulf Jonströmer också räkna till det som höjer den immateriella substansen i ett företag. Däremot anser han att utbildning är det klart sämsta sättet att öka kunskapen i företaget!
– Utbildning i samband med de rätta projekten, okej! Men inte annars.
Vinst i förhållande till förädlingsvärdet anser Ulf Jonströmer vara ett bra sätt att mäta värdet på kunskapsföretag. Frågan är vad förädlingsvärdet är. Det är ju svårt att veta hur mycket en investering i utbildning, marknad etc är värd.
– Men man kan ju åtminstone försöka – så att man kan se förändringarna i företaget. Genom att följa dem kan man styra företaget och informera omvärlden.
Avskrivning på tre år
Ulf Jonströmer menar att man skulle sätta ett pris på utvecklingsarbetet. Man tar kostnaderna, för dem till resultatet och skriver av investeringarna på exempelvis tre år.
– Det skulle i alla fall teoretiskt vara möjligt att säga att de mjuka tillgångarna ska vara med i balansräkningen, anser Sven-Erik Johansson.
Åtminstone vid försäljning av företag.
Men alla företag ska inte köpas upp. Och problemet som man inte kommer ifrån är att företaget i sin löpande verksamhet måste göra de här investeringarna.
– Teoretiskt har man ett synbart konventionellt ägarkapital, säger Sven-Erik Johansson. Sedan har man alltså ett icke redovisat ägarkapital. Man kan ju åtminstone leka med detta och sätta ihop en resultaträkning. På sikt får vi kanske ett slags teknik för att mäta detta. Men de immateriella tillgångarna har sammanhang med helheten i företagen. De går sällan att sälja separat. Förutsättningen för att de ska ha ett bestående värde enligt bokföringslagen är ju att företaget fortsätter att investera. Går företaget omkull är de här immateriella tillgångarna inte mycket värda.
Fast de kan ha mycket stort värde för andra som plockar upp spillrorna.
Inge Wennberg